Frankrike och dess hjältar

Frankrike har en särskild relation till sina hjältar. Det senaste exemplet är 22-årige Mamadou Gassama, papperslös flykting från Mali, som nu erbjuds franskt medborgarskap och som fått specialaudiens hos president Emmanuel Macron i Elyseepalatset, rapporterar Jan-Olof Bengtsson.

Självklart hittade president Macron en lucka i sitt program för att inte riskera politiskt självmord.

Fransmän förväntar sig det.

Ni kommer väl ihåg den dramatiska filmsekvensen för några dagar sedan? Hur Mamadou Gassama klättrade upp för fyra våningar och likt en ”spindelman” i rasande snabb takt, räddade livet på den fritt hängande fyraåringen där från balkongräcket i bostadshuset i norra Paris.

I ena ögonblicket var Mamadou en papperslös och desperat flykting från Mali som under svåra umbäranden tagit sig till Libyen, därifrån med livsfarlig båt till Italien och sedan vidare till Paris i Frankrike dit han anlände i september 2017. Där levde han utsatt och påvert för dagen.

I nästa ögonblick var han på de flesta fransmäns näthinnor och hade fått gräddfil både till uppehållstillstånd (tar bara en månad), franskt medborgarskap (tar bara tre månader) plus praktikjobb hos brandkåren i Paris (600 euro i månaden och stora chanser till fast jobb).

Framför allt tycker ingen det är märkligt att flyktingen Mamadou tillåtits runda alla regelverk som finns och att presidenten dessutom ogenerat dragit i diverse trådar för att göra det bra för 22-åringen. Det förväntas nämligen av honom. Ty nationen som en gång byggdes upp på en halshuggen monarki och är befolkat av revolutionens stolta barn, är så klart måna om sina osjälviska hjältar. Och alla är medborgare eller ”citoyen” vars hjärtan klappar varmt för fosterlandet – ”la patrie”.

I Frankrike är det en självklarhet att vara patriot, vilket är en himla skillnad från att vara nationalist.

Att vara nationalist är att man tycker det egna landet och systemet är överlägset alla andra. Ja, så bra att man vill sprida det över världen. Att exportera. Att få dominera.

Att vara patriot är att man fredligt älskar sitt fosterland. Man har inga som helst ambitioner eller planer på att sprida styresskicket eller mentaliteten vidare utan är nöjd med det man har, där på hemmaplan. Det gör att fransmännen nog känner sig lite mer sammanflätade än andra folk samtidigt som de vägrar att låta sig imponeras av utländska influenser. Vi är oss själva nog! Och hjältarna hittar vi i oss själva.

När fransmännen hittar en hjälte så vårdar de honom eller henne ömt. Det senaste exemplet är alltså Mamadou Gassama som har fått franskt pass om tre månader. ”Du har blivit ett föredömeför miljoner människor som sett dig”, sa president Macron under deras samtal i veckan.

Men det finns flera hjältar, och kommer ständigt fler,

Själv tänker jag på scooterföraren Franck Terrier som med fara för sitt eget liv försökt få stopp på lastbilsgalningen på Promenade des Anglais den 14 juli 2016 genom att i farten försöka ta sig upp i förarhytten och stoppa massmordet. Franck Terrier misslyckades. Men hans mod och beslutsamhet gav honom en särskild plats i fransmännens hjärtan och hans utsågs av president Macron till Riddare av Hederslegionen.

En annan hjälte förlorade livet när han försökte hjälpa sina franska medborgarvänner den 22 mars i år. Då bytte den 44-årige gendarmen Arnaud Beltrame plats med en kvinna som tagits som gisslan en en IS-galning i ett snabbköp i ett matvaruhus i den lilla sydfranska byn Trebés. Vad gick genom Beltrames huvud när han tog det modiga steget? Undrar fransmännen.
Kvinnan i gisslan klarade sig utan skador meden Beltrame både sköts och fick strupen avskuren. Arnaud Beltrame fick en nationell hjältebegravning med direktsänd television och tre presidenter närvarande – den nuvarande och två tidigare.

”Han dog för sitt land”, sa president Macron i sitt minnestal. ”Frankrike kommer aldrig att glömma hans hjältemod, hans uppoffring”.

Jag tror satt ett land som lever i verkligheten, är utsatt för faror och vars invånare känner detta, söker extra trygghet i och av varandra. Och känner därför glädjen/tacksamheten att plötsligt kunna luta sig mot någon som gör gott och det känns gott. För samhörighet uppstår i både glädje, i sorg, och inte minst i trots.

Sedan massmordet på tidningsredaktionen Charlie Hebdo i Paris i januari 2015 har nära 250 människor mördats i olika terrordåd runt om i Frankrike.

President Emmanuel Macrons pampiga tjänsterum i Elyséepalatset kommer alltid att stå öppet för människor som står upp för att vara ”citoyen” och för ”la patrie”.
Annars skulle det inte vara Frankrike.
Jan-Olof Bengtsson är fri debattör, fd ledarskribent på Kvällsposten och utflyttat till Frankrike sedan några år