Franz Kafkas ungdom i detaljbelysning

Reiner Stachs
Kafka – Die frühen Jahre
S. Fischer förlag, 2014

Franz Kafka (1883-1924) fortsätter att fascinera. Detta trots att hans litterära produktion knappast är omfattade – tre ofullbordade romaner, ett antal berättelser, dagböcker och brev. Under hans levnad hade han dessutom bara publicerat kortare berättelser och han hade knappast nått någon berömmelse att tala om. Berömmelsen har emellertid kommit smygande. När man nu kan summera 1900-talets litteraturhistoria framstår han som en av de viktigaste författarna över huvud taget. Han lyckades på ett helt unikt sätt tillvarata sin samtids psyklogiska landvinningar, och därmed skapa en helt ny typ av litteratur, orienterad mot människans psykologiska liv. Samtidigt har han som ingen annan lyckats skildra den moderna människans svårigheter, hennes alienation och ångest inför en ny typ av samhälle, där allt är osäkert och inget är givet på förhand. Han framstår alltså samtidigt som modernismens själva höjdpunkt och som dess främsta kritiker. I denna dubbelhet ligger en stor del av hans geni.

Kafka är också en författare vars litteratur ligger mycket nära hans liv. Särskilt som han i väldigt liten utsträckning verkade i den litterära offentligheten, framstår hans skrivande i hög utsträckning som ett försök att bearbeta och förstå sina egna erfarenheter. Det är därför naturligt att den Kafka-intresserade är nyfiken på dennes liv. Det är därför mer än välkommet att vi nu har fått sista delen av Reiner Stachs trebandsbiografi över Franz Kafka, Kafka – Die frühen Jahre (”Kafka – de tidiga åren”). Han avslutar här inte bara sin väldiga triptyk med åren 1883–1911 (den första delen behandlade mittpartiet och den andra slutpartiet), och ger oss därmed den mest omfattande biografiska skildringen över Kafka. Detta är också den del som ger oss mest grundforskning, då han kunnat ta del av tidigare otillgängligt arkivmaterial. På många sätt är detta också den mest centrala delen, då Kafka som en i hög utsträckning psykologisk författare, precis som i psykoanalysen, tillmäter de tidigare åren särskild betydelse.

Det är alltså en man besatt av Kafka som skrivit detta verk. Förutom de två tidigare biografiska volymerna har han före detta verk givit ut en mängd specialstudier och doktorerade på Kafkas erotiska skildringar. Ändå får Kafka till en början stå i bakgrunden. Man får i stället veta besked om situationen i det böhmiska Prag där han föddes och verkade. Det präglades av den tjeckiska frihetskampen mot Österrike-Ungern, och den tyska minoritet som Kafka tillhörde skulle få allt mindre inflytande. Det är en kamp som hade långa anor, redan trettioåriga kriget startade som ett försök av det protestantiska Böhmen att bryta sig loss från den katolska, habsburgska överhögheten. Först i denna tid började de lyckas, de hade efter 1848 tillvunnit sig en allt ökande autonomi. Dessutom var familjen Kafka en minoritet i två avseenden, då de vid sidan av att vara tyskar också var judar. De hade av invandrat från Polen på 1600-talet. Detta bör ha förstärkt Kafkas känsla av utanförskap, och antisemitiska aktioner, i form av vandalisering och attacker mot enskilda judar förekom under hans uppväxt. Men det var samtidigt inget som hindrade honom exempelvis karriärmässigt, då judarna hade samma juridiska rättigheter sedan 1849.

Stort utrymme lämnas åt Kafkas fader, tyghandlaren Hermann Kafka, som beskrivs som hård och hjärtlös, bara intresserad av sina affärer. Modern, Julie, beskrivs tvärtom som älskvärd och altruistisk. Detta är mycket uppslagsrikt, då en stor del av Kafkas verk handlar just om ett försök att hantera sitt traumatiska förhållande till sin fader. Stach diskuterar också utförligt Kafkas egna tolkningsförsök, särskilt Brief an den Vater från år 1919. Kafka som var en, förvisso långt ifrån okritisk, läsare av Freud hamnar ofta nära idéer som Oidipuskomplex. Givet detta kan man också fråga sig, hur nära Stach egentligen kommer en beskrivning av Kafkas reala uppväxtförhållanden? Kanske reproducerar han här bara psykologiska klichéer som Kafka formulerat som vuxen under inflytande från psykoanalysen? Det må vara hänt, men det hjälper oss i alla fall att förstå Kafkas självanalys såsom den kommer till uttryck i hans litteratur.

En sak gjorde i alla fall hans föräldrar ur vår synpunkt rätt. De satte Kafka i tyskspråkig skola, vilket sannolikt var en förutsättning för att han nu har nått en så stor europeisk publik; tjeckiskspråkiga författare blir sällan särskilt lästa utanför Tjeckien. Trots ständigt goda betyg trivdes Franz Kafka i likhet med många andra författare aldrig i skolan. Det blev för honom en plats för ångest och alienering, inte olikt hemmet. Med litet fantasi går det lätt att se många scener till exempel i Processen som skolsituationer, där huvudpersonen K. inte så litet liknar en tentand som skall genomgå en lärares kritiska granskning. Trots denna vantrivsel bibringades han dock goda kunskaper både i de antika och tyska klassikerna, vilket också sporrade honom till egna litterära försök. Redan under de tidiga tonåren hade han bestämt sig – han skulle bli författare.

Som författare kunde man då som nu svårligen leva. Han kände sig tvingad av släktens förväntningar att skaffa sig ett praktiskt yrke, och utbildade sig, efter ett kort försök att bli kemist, till jurist. Detta var ändå inte mer tidskrävande än att han hade tid att bevista föreläsningar i en mängd andra ämnen, orientera sig ytterligare i litteraturhistorien, liksom ägna sig åt tysk-nationellt föreningsliv och odlande av intellektuella kontakter. Bekantskapen med sin senare förläggare och marknadsförare av sitt författarskap, mångfrestaren Max Brod hör till denna tid. De juridiska studierna blev också paradoxalt nog en förutsättning för hans författarskap, som både språkligt och tematiskt är influerat av dessa studier. Ja, det juridiska tillförde en extra, litterärt tidigare outforskad kvalitet till hans texter. Under sin studietid gör han också sina första erotiska erfarenheter. Erotiken – aldrig kärleken – finns som ett bärande element i alla hans romaner.

Efter att ha promoverats i juridik lyckas han med möda slå sig in i försäkringsbranschen. Han uppfattade det inte som ett alternativ att arbeta med journalistik. Han ville hålla sitt skrivande rent skönlitterärt och ville inte behöva ta hänsyn till någon publik. Det förefaller också som att han framförallt har skrivit för sig själv, även om han efter påtryckningar av vänner från och med år 1907 ändå börjar publicera några prosafragment i tidskrifter. Man ser redan i dessa tidiga texter Kafkas karaktäristiska stil. Den är knapp, exakt, påverkad av juridikens språk. Valet av teman är också typiskt: frihet och tvång, rätt och fel, val och ångest. Ja, framförallt det sista: den så att säga vibrerande ångest som finns hos Kafka, och som knappast finns hos någon annan författare. Det har skämtsamt sagts att Kafka inte kunde skriva ens ett vykort utan att avsändaren genast skulle vara tydlig.

Vid sidan av dessa personliga upplevelser genomgår samhället en väldig transformering, inte minst i tekniskt avseende. Redan samma år som Kafka föddes hade Prags centrum försetts med elektrisk belysning, och hela hans uppväxt präglas av en våldsam elektrifiering av hela samhället. Så skulle hans böcker också präglas av analys och kritik av det framväxande tekniksamhället. Det är en förtjänst hos biografin att dessa historiska bakgrundsfaktorer tagits med, då Kafka nog påverkades lika mycket av dem, som samtidens intellektuella trender.

Denna sista del i Stachs biografiska serie om Kafka är oundgänglig som den mest kompletta framställningen över Kafkas ungdom, särskilt som den bygger på mycket nytt källmaterial. Den bildar också tillsammans med de tidigare två böckerna den mest omfattande Kafka-biografin över huvud taget. Stach har också skrivit en mycket välskriven bok. Den läser sig som och påminner mycket om en roman. Det är både en svaghet och en styrka. Självfallet höjer det läsupplevelsen. Ett litet torrare temperament kan ibland dock vilja ha mindre inlevelse och mera källkritiska diskussioner. Det är ett faktum att Stach mycket bygger på Kafkas egna utsagor om sin ungdom. Också det som synes vara primärkällor, såsom brev, kan innehålla drag av självstilisering. Med detta förbehåll i åtanke kan man dock säga, att man i stället får en bild av hur Kafka såg på sin ungdom. Och det är trots allt denna bild som Kafka återkom till gång på gång i sitt författarskap. För ytterst skrev han förstås sin litteratur för att förstå sig själv. Biografin är därmed ett utmärkt redskap, för att bättre förstå den litteratur som Kafka skrev. Och därmed för att förstå det moderna över huvud taget.

Simon O. Pettersson är germanist och frilansskribent.