Fredrik Haage; Vem tar vem
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Konservativ separation
Vem tar vem?
l av Fredrik Haage
Moderaterna anklagas för att vara teknokratiska och ekonomistiska.
Kristdemokraterna filar samtidigt på sin konservativa profil.
Vilket parti kommer att ge mest utrymme åt herr och fru Konservativ?
H
AR EN NY HEMVIST UPPENBARAT sig för
den politiska konservatismen i Sverige?
Efter 1998 års val, då kristdemokraterna
seglade upp till nära tolv procent, mer än
i någon opinionsmätning, finns anledning att på allvar ställa frågan. En av de värsta beskyllningarna partiet har mött är ju trots allt att det är just
konservativt, eller åtminstone värdekonservativt.
Finns det anledning för herr och fru Konservativ att
ta uppkomlingen till sitt hjärta? Av vilka anledningar i så
fall? Den politiskt mest brännbara konservatismen, den
som berör sädana frågor som abort, homosexuellas
adoptionsrätt, o sv, det är ju områden som den kristdemokratiska partiledningen ansträngt sig hårt för att undvika. Mycket talar därför för att partiet bör synas
närmare i sömmarna i detta avseende. Är en röst på kristdemokraterna en konservativ röst eller är det något
annat?
Och varför skulle den konservativa rösten inte lika
gärna eller hellre läggas på moderaterna? Sä länge partipolitiken har funnits, har konservatismen varit högerpartiets/moderaternas. Men i valet förlorade moderaterna runt 40 000 väljare, varav en betänklig del gått till
just kristdemokraterna. Detta var inget lättsmält faktum
för partiledningen, speciellt inte med tanke på de förväntningar som blåsts upp inför valrörelsen.
Moderaternas officiella reaktioner har varit blandade. Ansträngningar görs numera för att framhäva ett
slags social profil vid sidan av den hårt kritiserade teknokratiska hällningen och fixeringen vid ekonomiska
frågor. Ett smått charmerande svar på den kristdemokratiska utmaningen har också kommit i form av upprättandet av ett forum för kyrkliga frågor på partiets
databas för interndebatter.
Men en mindre ödmjuk attityd kan också spåras,
kanske tydligast uttryckt av Per Unekel på partiets stämma i höstas. Denne konstaterade vad mänga andra partikamrater gjort, att kristdemokraterna ”tagit” mänga
väljare som tidigare röstat moderat, men menade att
detta inte var något att bry sig om. Det var inte sädana
väljare moderaterna som var betjänta av:
”Vi har mänga andra väljare som vi kan rikta oss till.
Moderaternas profil ska inte vara den kristdemokratiska utan en mer avantgardistisk.”
Unekels kommentar måste mot bakgrund av det nya
läget betecknas som anmärkningsvärd. Men att moderaterna frivilligt skulle ge upp nuvarande och framtida
kärnväljare till en borgerlig konkurrent strider mot så
mycket av fundamental politisk logik att det knappast
är troligt.
MEN LÅT OSS BACKA TILLBAKA. För frågan måste förstås ställas: Vad är en konservativ väljare egentligen
ute efter. Är det exempelvis självklart att en sådan avvisar ett liberalt systemskifte? Är moderata företrädare på
låg- och mellannivå verkligen mindre värdekonservativa än kristdemokratiska kollegor? Är kristdemokraterna
mer ”fosterländska” än moderaterna?
Har väljarna, konservativa eller inte, över huvud taget
en klar uppfattning om vad kristdemokraternas politiska paket egentligen innehåller? Det är frågan om, det.
Kristdemokraterna har genomgått flera metamorfoser
under sin relativt korta levnad, ofta under tryck eller
intryck av en fientlig omvärld. Mycket tyder också på att
det kristdemokratiska parti som kommer att bedriva valkampanj 2002 inte är detsamma som 1998.
Åtminstone en politisk kommentator siade före valet
att kristdemokraterna 1998 skulle kunna komma att
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31fl1
O”l
o
o
Q)
”’O
~
FOTON: Pressens Bild, Jan Collsiöö, Folke Hellberg, Lars Forstedt
skjuta i höjden på samma sätt som miljöpartiet 1988:
Hans Wallmark, politisk redaktör för Nordvästra Skå-
nes Tidningar. Han menade då liksom nu att partiet förmår kanalisera en oro och frustration hos en kategori
väljare- till höger och vänster- som känner sig hemlö-
sa. Att det i moderaternas fall rör sig om en konservativ
överlöpning tror han i princip är riktigt, men att det är
en annan sak huruvida det nya partiet uppfyller förväntningarna. Han menar att även om det finns en värderingsbotten i partiet fastställs politiken av dagsformen
hos partiledaren Alf Svensson, nu senast lanserad som
statsministerkandidat 2002.
Wallmarks uppfattning är att kristdemokraterna i
dag är betydligt mer av ett maktparti än ett ideparti.
Även om de lyckas artikulera tankar och känslor på ett
sätt som moderaterna missat så har de inte mycket mer
som driver dem än känslan att det är roligt att vinna val.
”Men varför, det är en fråga de inte riktigt verkar förmå
besvara ens inför sig själva”, menar Wallmark.
l
ETT HISTORISKT PERSPEKTIV har onekligen en förändring skett i linje med Wallmarks observation. De åsikter förste partiledaren Birger Ekstedt gav uttryck för då
partiet bildades 1964 måste med dagens mått mätt kallas klassisk konservatism. Men i dag har den mycket tydligt kristna tradition han förfäktade och den av pingstkyrkan dominerade väljarbasen successivt övergetts. I
stället hämtar partiet – eller åtminstone dess elit – sin
identitet och självförståelse från kontinentens kristdemokratiska tradition och har noga befriat sig från alla
konfessionella inslag för att kunna öka sin attraktionskraft gentemot den starkt sekulariserade svenska väljarkåren. I mångt och mycket kan denna utveckling tillskrivas just Alf Svensson.
fla lSvensk Tidskrift lzooo, nr 2-31
Och det må vara en riktig strategi. Men det är vid
påseende omöjligt att förbigå just den politiska anpassligheten som ett mindre klädsamt arv i partiets tradition. I dag är kristdemokratin mycket mån om att passa
in. Men i flera avgörande sakfrågor har man vänt kappan
efter vinden. Att kalla s!g borgerligt var inte självklart
förrän en bra bit in på 80-talet.
Sett till sin psykologi är partiet heller inte övermåttan förtroendeingivande. Även om en viss kärna av värdekonservatism legat fast under diverse politiska förvandlingsnummer, vittnar de yttre åthävorna om en
kommunikativ vilsenhet. Draget att spela spelet på mediernas villkor och gärna se till formen i stället för innehållet finns, och tydligt uttrycks det i en närmast barnslig fixering vid kändisskapet. Uppvisandet av Alice
Timander, Björn Gillberg, Anders Wijkman och Gert
Fylking är mer eller mindre genanta exempel.
Moderata Borås Tidning har intagit den mot kristdemokraterna mest positiva hållningen bland högerpressen. Ledarskribent Johan Andersson Sundeen pekar
på att kristdemokraterna är ett värderingsparti. Det finns
ett intresse för det immateriella, för en diskussion om
familj, dygder, plikter och det kristna arvet. Men han
menar också att utifrån ett konservativt perspektiv har
partiet blivit ett alldeles för pålitligt borgerligt parti:
”Man prioriterar samarbete framför den egna profilen. Man gör allt för att framställa sig själv som stor
samarbetsingenjör och letar efter samtalsytor. Men borgerligt samarbete kan inte vara ett mål i sig, utan ett
resultat av att partierna uppfattar sig ha tillräckliga
gemenskapsytor. Och för att identifiera sådana måste en
borgerlig idedebatt föras.”
Andersson Sundeen anser att kristdemokraterna trots
sin plötsliga framgång inte har infört några nya dimensioner i det politiska livet. ”Man har lyckats behålla väljarstödet från valet, men egentligen inte använt sig av
detta. Kristdemokraterna borde ha förmågan att uppträda med ett helt annat självförtroende än vad de har i
dag.” Han exemplifierar med familjepolitiken. Där skulle partiet kunna gå vidare utifrån frågan hur äktenskapet
skulle kunna stärkas genom skattetekniska åtgärder. Det
vore ett konservativt inspirerat initiativ, men icke.
Utan tvekan finns det mycket som tyder på att kristdemokraterna varken är villigt eller förmöget att utnyttja konservatismens potential i konkurrens med moderaterna.
Men andra perspektiv kan ge andra intryck. statsvetaren Emil Uddhammar har exempelvis kastat fram en
hypotes som går på tvärs med vedertagna föreställningar. I Borgerlighetens val (Timbro, 1999) hävdar han att
kristdemokraterna inte, som brukar antas, bröt igenom
något slags fromhetsvall i valet, utan snarare utnyttjade
en fromhetspotentiaL Den kristna ”belastningen” var
plötsligt en tillgång, utan att kristdemokraterna själva
riktigt förstått det. Tiden skulle ha hunnit i fatt det en
gäng så aparta partiet.
STÄLLS FRÅGAN OM KONSERVATISMEN till enskilda aktivister inom partiet är den bild som ges ganska samstämmig. Kristdemokratins beröringspunkter med konservatismen är så många att den senare betraktas som
en av flera underordnade delar av den förra. Men bara en
av flera. Partisekreterare Sven Gunnar Persson betonar att
man inte identifierar sig med begreppet i annat avseende än så, och det är en uppfattning som han verkar ha
stöd för.
Men när den politiska och ideologiska positionen
gentemot moderaterna skall formuleras, då framträder
en hållning som åtminstone i relativa termer är konservativ. Persson menar exempelvis att ekonomin är ett
medel för kristdemokraterna medan moderaterna har ett
mer ekonomistiskt synsätt, i alla fall som det utåt uppfattas. Frän sin tid i kanslihuset under de borgerliga regeringsåren kan Persson dra sig till minnes hur kristdemokraterna fick kämpa för att pressa in formuleringar om
etikens och värderingarnas roll i de gemensamma budgettexterna. ”Moderaterna var inte intresserade.”
”I grunden vilar skilda människosyner”, fortsätter
Persson. Kristdemokraterna betonar den ofullkomliga
människan, hon som växer i gemenskapen och inte för
sig själv. Det är en mindre individualistisk syn än den
moderata, och framkommer inte minst i uppfattningen
om familjens avgörande roll, menar han. Ofullkomlighetstanken innebär också att kristdemokraterna inte
delar moderaternas frustande utvecklingsoptimism. Persson pekar på hur detta avspeglas i retoriken: ”När moderaterna talar om ledarskap talar vi om förankring.”
Stefan Attefall, riksdagsledamot och fd redaktör för
Kristdemokratisk debatt, bekräftar bilden och menar att
det är moderaternas ”fixering vid teknik och ekonomi
och deterministiska hyllningar av framtiden” som har
fått många att känna sig hemlösa i partiet. Dessa har nu
känt att de hittat ett alternativ eftersom kristdemokraterna till slut har lyckats tvätta bort frikyrkostämplen.
Ett sökande efter fastare värdegrund men utan religiös hänvisning skulle vara vad som förklarar partiets plötsliga dragningskraft. Den ”moderata” röst som lades på
kristdemokraterna i valet var i huvudsak den relativt konservatives röst. Åtminstone är det tolkningen som låter sig
göras av uppfattningarna hos partiets företrädare.
En av partiets ideologer, Lars F Eklund, menar dock
att det kristdemokratiska valresultatet i huvudsak har
två orsaker: ”För det första var det inte så mycket ett
konservativt val som det var ett avståndstagande från
nyliberalism och teknokratisk kyla. För det andra ville
väljarna värna vård-skola-omsorg, men i icke-socialistisk
form.” Då föll valet naturligen på kd.
Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Mats
Johansson är inne på en liknande linje, men pekar hellre på AlfSvenssons person: ”När moderaterna fick stryk
i medierna, gynnade valvinden den ’mjukare’ Svensson.
Någon ideologisk kantring var det knappast.” Han menar
att det inte går att svara generellt på hur pass konservativt det ena eller andra partiet är. Vattendelaren mellan
de båda partierna handlar snarare om synen på politikens
inflytande över människors liv.
Att profilera sig konservativt är heller inget medvetet
kristdemokratiskt mål, men väl att markera sin borgerlighet. Attefall betonar att man skall förvalta förtroendet
man fått för att ha varit ett pålitligt borgerligt parti och
inte ”tramsat med som centern’: Partiets inre energi är nu
fullt inriktad på att vinna förtroende på det ekonomisl-i
Cl..
(!)
o
o
tO
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31 fD
ka området. Då Alf Svensson visade upp sin politiska
”prispall” efter valet var företagsamheten satt på andra
plats efter människovärdet. Påkd-språk betyder det högsta prioritet. Vid förfrågning anger flera också ”lag och
rätt” som ett annat viktigt område att muta in.
D
ET RÅDER KNAPPAST TVIVEL OM på vilkets partis
bekostnad sådana landvinningar skulle göras. Men
faktum är att en speciell form av positionsframflyttning
redan skett till kristdemokraternas fördel. I det lilla och
i det tysta. Men dramatisk för den som vill understryka
vikten av partiorganisationen.
En samstämmig bild som ges inifrån partiet är
nämligen att ett inflöde inte bara av röster utan även av
aktivister skett i och med det senaste valet. Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen, Göran Hägglund, vittnar om att rekryteringsbasen för förtroendevalda har
”ökat markant”. Sven Gunnar Persson intygar att ”de går
in med bra kraft och tar uppdrag i organisationen”. Påfallande många av dessa personer är före detta moderater,
och de karakteristika som tillskrivs dem är ganska entydiga och torde i varje enskild del inge oro hos moderata strateger.
De är högutbildade. De bor i storstäder. De är väl insatta i ekonomi. De finns i alla åldrar, men mest i skiktet
25-50. Deras beslut att lämna moderaterna har föregåtts
av en längre tids reflektion. De finner sig väl tillrätta i sin
nya hemvist och upplever att de hittat hem snarare än att
de är där för att påverka partiet i någon ny riktning.
Anders Broberg, kristdemokratisk ledamot i Stockholms stadshus och före detta pressekreterare, har direkt
erfarenhet av fenomenet. Han beskriver de nytillkomna
som tillhörande en ”mycket medveten medelklass”. Han
uppfattar också deras uppbrott från moderaterna som
ett resultat av moget övervägande snarare än hastigt
infall. Den dimension de saknat i moderaterna är inte
den religiösa, men väl ett slags värderingsdjup.
Åtminstone Lars F Eklund framhåller att de nya aktivisterna faktiskt kan bidra till en karaktärsförändring av
partiet. Den av partiledningen påbörjade färden mot ett
svenskt CDU-parti (tyska kristdemokratiska partiet) går
förmodligen än stadigare. I ett för ledningen idealt perspektiv skulle ett växelspel mellan orsak och verkan ha
tagit fart: ju mer av frikyrkastämpeln man lyckas tvätta
bort desto fler borgerliga från andra partier kan attraheras, och ju fler sådana som blir kristdemokrater, desto
mindre av frikyrkligt skimmer över partiet. ”Vi skall nå
20 procent”, dundrade AlfSvensson segerrusigt efter valet.
Eklund exemplifierar genom att peka på ett förbisett
område på vilket kristdemokraternas ambitioner inte riktigt slagit igenom i konkret politik, nämligen utbildning
och kultur. Det är frågor som i ett internationellt perspektiv hör hemma inom kristdemokratin, men i Sverif.m J Svensk Tidskrift l2ooo,nr 2-3J
ge skall rötterna i frikyrkoröreisen ha hindrat detta. Och
många av de nya sympatisörerna efterlyser just sådant
som försvar för klassisk bildning i skolan, allmän uppgradering av humaniorans ställning och annat som kan
betecknas som kulturkonservativa värderingar.
Här antyds alltså att kristdemokratin håller på att bli
en legitim hemvist för bildningsborgerligheten. Redan
tidigare har andelen akademiker varit stor i partiet. Inte
minst bland unga sådana vanns framgångar i senaste
valet. Första vice ordförande Inger Davidson är ordfö-
rande i riksdagens kulturutskott. Hon vill betrakta partiets kulturpolitik i två delar: dels i en vid- och för kristdemokraterna traditionell – bemärkelse såsom värden
och normförmedling. Men dels också i en mer specifik
på vilken partiet ämnar fokusera, och det är just sådant
som språket, musiken, litteraturen, försvaret för boken.
På ett annat område kan emellertid de nya kristdemokraternas uppdykande ses i ett mer komplicerande
ljus. Partiledningen vinnlägger sig som sagt om att vinna
förtroende i ekonomiska frågor. Men då är det ett förtroende med främst borgerliga förtecken. Näringslivet
skall kunna känna förtroende för kristdemokratin. Investerare skall kunna känna förtroende. Småsparare skall
kunna känna förtroende.
I ett historiskt perspektiv är det svårt att se detta spår
som på något sätt ”naturligt” för partiet, annat än som
en bekräftelse på dess anpassningsvilja. Partiets uppfattningar om ekonomi har följt tidsandan som en seismometer.
Från att i sitt första partiprogram i mitten av sextiotalet velat prioritera omfördelning av resurserna framför
tillväxt, och bryta upp den ”negativt upplevda åtskillnaden mellan samhälleligt och enskilt”, radikaliserades
partiet till att under sjuttiotalet framstå som något som
skulle få många av dagens vänsterpartister att skruva på
sig. Men under åttiotalet svängde som bekant vindarna,
och så även inom KDS. Sedan dess har det handlat om att
fila på en borgerlig ekonomisk politik och definiera den
som specifikt kristdemokratisk. Nu skall den alltså
renodlas ytterligare för att kunna bli god nog för ett borgerligt frontparti.
Kristdemokraterna fortsätter sin trend mot en mer
liberal ekonomisk politik. Men mot den bakgrunden förtjänar en för partiet känslig fråga att ställas: om det stämmer, att de moderater som gått över till partiet har gjort
det för att de tyckt sig ha sett för mycket av just detta i sitt
gamla parti, vad blir deras reaktion framöver?
Kanske ingen alls. Eller en betydelselös sådan. Men i
vilket fall måste de nytillkomna kristdemokraterna tillmätas betydelse. Även om deras aktivism inte är av det
slaget att de medvetet vill styra partiets färdriktning talar
deras själva framträdande för att kristdemokraternas valframgång är mer än en tillfällighet, liksom att partiledningens strategiska ambitioner över lag har goda inre
förutsättningar.
MEN SKALL FLER MEDLEMMAR ur familjen Konservativ lockas över frän sitt moderata hus måste
onekligen slarka hinder bortröjas. Att kristdemokraterna skulle ha lyft fram ett socialkonservativt budskap som
moderaterna ignorerat har varit ett populärt men inte
vidare genomtänkt tema i flera eftervalskommentarer.
Snarare har kristdemokraterna helt enkelt lutat sig mot
sitt starka arv av tilltro till den traditionella välfärdspolitikens kultur och möjligheter.
Då Lars F Eklund tillfrågas om sidor hos sitt parti
som kan kritiseras pekar han just på ”tendensen att man
i konkret daglig politik lätt faller in i ett slags socialliberal fåra av typen ’allt gott åt alla”’. Som exempel pekar
han på värdfrågan. Partiets genuina engagemang är oomtvistat, men det skulle behöva kläs mer i organisationstermer, menar han. Systemkritik, om man så vill.
I dagsdebatten kan skillnaden mellan socialliberalism och socialkonservatism synas vara hårklyverier, men
i ett sammanhang som detta är den inte oviktig. Eklunds
kritik träffar något väsentligt vad gäller partiets instinkter. I den kristdemokratiska retoriken hänvisas begrepp
som stöd, hjälp och solidaritet ömsom till den civila sfä-
ren, ömsom till den politiska på ett sätt som ofta ger ett
oklart intryck.
Att krav på kvotering i olika sammanhang kan höras
från kristdemokratiska företrädare är heller inte ägnat
att förvåna. Det är bara ett av mänga exempel på att det
politiska tillrättaläggandets konst fortfarande står högt i
kurs. Och så länge det förhållandet kvarstår lär åtminstone moderaterna kunna vara säkra på att inte bli utsatta för dramatiska åderlåtningar, åtminstone inte på konservativa väljare.
Johan Andersson Sundeen häller frågan öppen. Han
ser inga tecken på att moderaternas nuvarande position
skulle vara hotad eller att kristdemokraterna skulle
komma att bli ett markerat konservativt parti, men att
det på sikt ändå kan hända saker:
”I ideutvecklingshänseende skördar moderaterna
fortfarande frukter frän framryckningen på sjuttiotalet.
Risken för dem är att deras interna nyliberala agenda
stöter bort en kategori tänkande samtidigt som kristdemokraterna odlar ideer för framtiden.”
Men vad gäller det närmaste menar Hans Wallmark
att valet 2002, med Alf Svensson som statsministerkandidat eller inte, kommer vara ett klassiskt höger-vänsterval
med fokus på de två stora partierna. Kristdemokraterna
kommer därmed att klara sig undan en form av skärskådan
de mycket väl skulle kunna få problem med. Om inte annat
så skulle de just därför åter kunna attrahera konservativa
moderater, må vara på grunder som kan ifrågasättas.
Bilden i kristallkulan är alltså inte särskilt klar i fråga
om en kristdemokratisk konservatism. En viss generationsskillnad är omvittnad. En klassisk kristdemokratisk värdekonservatism sägs vara något mer märkbar
bland de yngre. Dessa skall vara mindre benägna att
ducka i dessa frågor jämfört med dem som stått i snålblåsten under större delen av sina politiska karriärer.
Lars F Eklund är dock tydlig på en punkt: kristdemokratin är internationalistisk. Där finns ingen plats för
en nationalromantisk konservatism (även om en undersökning har visat att stödet för monarkin är större hos
kristdemokrater än hos moderater). Visserligen sätter
han vissa frågetecken runt kristdemokraternas moralkonservatism i de fall värdena skall till att gestaltas i den
faktiska politiska situationen. Men där ser han ändå med
förtroende på partiets grundläggande- och för svenskt
vidkommande distinkta- etiska kompass. I alla händelser är han tydlig vad gäller alternativet: ”Jag har väldigt
svårt att se hur en kultur- och värdekonservativ person
skall finna en naturlig hemvist i moderaterna.”
Ett negativt argument. En konservativ röst på kristdemokraterna motiveras med att den inte kan läggas
någon annanstans. Det är en inte särskilt ljus bild av Sveriges politiska rum. Speciellt inte som även de bredare
skarorna av de nya kristdemokratiska stödtrupperna,
även de sa s relativt konservativa, skulle kunna misstänkas för att ha drivits främst av en negativ kraft. Det finns
inget bättre än kristdemokraterna. Precis som mänga
moderater ofta hävdar, att det ju inte finns något annat
än moderaterna.
Mot detta kan förstås hävdas att detta endast är ett av
mänga andra uttryck för att vi helt enkelt har ett partiväsende i kris. Vilken idetradition har år 2 000 en fullt
naturlig partipolitisk hemvist? Är inte herr och fru Konservativ likaväl som alla andra hänvisade till dagens villkor- att själva föra upp frågor på debattens dagordning
för att förmå partier att ta dessa till sig?
I alla händelser kan varmt eller ljumt konservativt
sinnade personer glädjas åt att det politiska rummet trots
allt har förnyats något. Det finns numera en exit-möjlighet för moderater. Konkurrenssituationen är ett faktum, även om båda partier fumlar med handgreppen.
Skulle moderaterna misslyckas i sin strävan att kasta av
sig sin teknokratiska klädnad och vinna förtroende i
sociala och moraliska frågor, och i det avseendet får väl
framtiden sägas vara oviss, då skulle ett eventuellt lyckat utvecklingsarbete inom kristdemokraterna, med en
därtilllagom tillknådad och anpassad konservatism,
kunna ge dem en rik skörd 2002.
Fredrik Haage (f_haage@hotmail.com) är frilansskribent
och författare till Nycklar till modern konservatism, som snart ges ut
av Timbro
~
0..
ro
o
o
(O
lSvensk Tidskrift !2ooo,nr 2-31 Efl
Vem tar vem?
l av Fredrik Haage
Moderaterna anklagas för att vara teknokratiska och ekonomistiska.
Kristdemokraterna filar samtidigt på sin konservativa profil.
Vilket parti kommer att ge mest utrymme åt herr och fru Konservativ?
H
AR EN NY HEMVIST UPPENBARAT sig för
den politiska konservatismen i Sverige?
Efter 1998 års val, då kristdemokraterna
seglade upp till nära tolv procent, mer än
i någon opinionsmätning, finns anledning att på allvar ställa frågan. En av de värsta beskyllningarna partiet har mött är ju trots allt att det är just
konservativt, eller åtminstone värdekonservativt.
Finns det anledning för herr och fru Konservativ att
ta uppkomlingen till sitt hjärta? Av vilka anledningar i så
fall? Den politiskt mest brännbara konservatismen, den
som berör sädana frågor som abort, homosexuellas
adoptionsrätt, o sv, det är ju områden som den kristdemokratiska partiledningen ansträngt sig hårt för att undvika. Mycket talar därför för att partiet bör synas
närmare i sömmarna i detta avseende. Är en röst på kristdemokraterna en konservativ röst eller är det något
annat?
Och varför skulle den konservativa rösten inte lika
gärna eller hellre läggas på moderaterna? Sä länge partipolitiken har funnits, har konservatismen varit högerpartiets/moderaternas. Men i valet förlorade moderaterna runt 40 000 väljare, varav en betänklig del gått till
just kristdemokraterna. Detta var inget lättsmält faktum
för partiledningen, speciellt inte med tanke på de förväntningar som blåsts upp inför valrörelsen.
Moderaternas officiella reaktioner har varit blandade. Ansträngningar görs numera för att framhäva ett
slags social profil vid sidan av den hårt kritiserade teknokratiska hällningen och fixeringen vid ekonomiska
frågor. Ett smått charmerande svar på den kristdemokratiska utmaningen har också kommit i form av upprättandet av ett forum för kyrkliga frågor på partiets
databas för interndebatter.
Men en mindre ödmjuk attityd kan också spåras,
kanske tydligast uttryckt av Per Unekel på partiets stämma i höstas. Denne konstaterade vad mänga andra partikamrater gjort, att kristdemokraterna ”tagit” mänga
väljare som tidigare röstat moderat, men menade att
detta inte var något att bry sig om. Det var inte sädana
väljare moderaterna som var betjänta av:
”Vi har mänga andra väljare som vi kan rikta oss till.
Moderaternas profil ska inte vara den kristdemokratiska utan en mer avantgardistisk.”
Unekels kommentar måste mot bakgrund av det nya
läget betecknas som anmärkningsvärd. Men att moderaterna frivilligt skulle ge upp nuvarande och framtida
kärnväljare till en borgerlig konkurrent strider mot så
mycket av fundamental politisk logik att det knappast
är troligt.
MEN LÅT OSS BACKA TILLBAKA. För frågan måste förstås ställas: Vad är en konservativ väljare egentligen
ute efter. Är det exempelvis självklart att en sådan avvisar ett liberalt systemskifte? Är moderata företrädare på
låg- och mellannivå verkligen mindre värdekonservativa än kristdemokratiska kollegor? Är kristdemokraterna
mer ”fosterländska” än moderaterna?
Har väljarna, konservativa eller inte, över huvud taget
en klar uppfattning om vad kristdemokraternas politiska paket egentligen innehåller? Det är frågan om, det.
Kristdemokraterna har genomgått flera metamorfoser
under sin relativt korta levnad, ofta under tryck eller
intryck av en fientlig omvärld. Mycket tyder också på att
det kristdemokratiska parti som kommer att bedriva valkampanj 2002 inte är detsamma som 1998.
Åtminstone en politisk kommentator siade före valet
att kristdemokraterna 1998 skulle kunna komma att
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31fl1
O”l
o
o
Q)
”’O
~
FOTON: Pressens Bild, Jan Collsiöö, Folke Hellberg, Lars Forstedt
skjuta i höjden på samma sätt som miljöpartiet 1988:
Hans Wallmark, politisk redaktör för Nordvästra Skå-
nes Tidningar. Han menade då liksom nu att partiet förmår kanalisera en oro och frustration hos en kategori
väljare- till höger och vänster- som känner sig hemlö-
sa. Att det i moderaternas fall rör sig om en konservativ
överlöpning tror han i princip är riktigt, men att det är
en annan sak huruvida det nya partiet uppfyller förväntningarna. Han menar att även om det finns en värderingsbotten i partiet fastställs politiken av dagsformen
hos partiledaren Alf Svensson, nu senast lanserad som
statsministerkandidat 2002.
Wallmarks uppfattning är att kristdemokraterna i
dag är betydligt mer av ett maktparti än ett ideparti.
Även om de lyckas artikulera tankar och känslor på ett
sätt som moderaterna missat så har de inte mycket mer
som driver dem än känslan att det är roligt att vinna val.
”Men varför, det är en fråga de inte riktigt verkar förmå
besvara ens inför sig själva”, menar Wallmark.
l
ETT HISTORISKT PERSPEKTIV har onekligen en förändring skett i linje med Wallmarks observation. De åsikter förste partiledaren Birger Ekstedt gav uttryck för då
partiet bildades 1964 måste med dagens mått mätt kallas klassisk konservatism. Men i dag har den mycket tydligt kristna tradition han förfäktade och den av pingstkyrkan dominerade väljarbasen successivt övergetts. I
stället hämtar partiet – eller åtminstone dess elit – sin
identitet och självförståelse från kontinentens kristdemokratiska tradition och har noga befriat sig från alla
konfessionella inslag för att kunna öka sin attraktionskraft gentemot den starkt sekulariserade svenska väljarkåren. I mångt och mycket kan denna utveckling tillskrivas just Alf Svensson.
fla lSvensk Tidskrift lzooo, nr 2-31
Och det må vara en riktig strategi. Men det är vid
påseende omöjligt att förbigå just den politiska anpassligheten som ett mindre klädsamt arv i partiets tradition. I dag är kristdemokratin mycket mån om att passa
in. Men i flera avgörande sakfrågor har man vänt kappan
efter vinden. Att kalla s!g borgerligt var inte självklart
förrän en bra bit in på 80-talet.
Sett till sin psykologi är partiet heller inte övermåttan förtroendeingivande. Även om en viss kärna av värdekonservatism legat fast under diverse politiska förvandlingsnummer, vittnar de yttre åthävorna om en
kommunikativ vilsenhet. Draget att spela spelet på mediernas villkor och gärna se till formen i stället för innehållet finns, och tydligt uttrycks det i en närmast barnslig fixering vid kändisskapet. Uppvisandet av Alice
Timander, Björn Gillberg, Anders Wijkman och Gert
Fylking är mer eller mindre genanta exempel.
Moderata Borås Tidning har intagit den mot kristdemokraterna mest positiva hållningen bland högerpressen. Ledarskribent Johan Andersson Sundeen pekar
på att kristdemokraterna är ett värderingsparti. Det finns
ett intresse för det immateriella, för en diskussion om
familj, dygder, plikter och det kristna arvet. Men han
menar också att utifrån ett konservativt perspektiv har
partiet blivit ett alldeles för pålitligt borgerligt parti:
”Man prioriterar samarbete framför den egna profilen. Man gör allt för att framställa sig själv som stor
samarbetsingenjör och letar efter samtalsytor. Men borgerligt samarbete kan inte vara ett mål i sig, utan ett
resultat av att partierna uppfattar sig ha tillräckliga
gemenskapsytor. Och för att identifiera sådana måste en
borgerlig idedebatt föras.”
Andersson Sundeen anser att kristdemokraterna trots
sin plötsliga framgång inte har infört några nya dimensioner i det politiska livet. ”Man har lyckats behålla väljarstödet från valet, men egentligen inte använt sig av
detta. Kristdemokraterna borde ha förmågan att uppträda med ett helt annat självförtroende än vad de har i
dag.” Han exemplifierar med familjepolitiken. Där skulle partiet kunna gå vidare utifrån frågan hur äktenskapet
skulle kunna stärkas genom skattetekniska åtgärder. Det
vore ett konservativt inspirerat initiativ, men icke.
Utan tvekan finns det mycket som tyder på att kristdemokraterna varken är villigt eller förmöget att utnyttja konservatismens potential i konkurrens med moderaterna.
Men andra perspektiv kan ge andra intryck. statsvetaren Emil Uddhammar har exempelvis kastat fram en
hypotes som går på tvärs med vedertagna föreställningar. I Borgerlighetens val (Timbro, 1999) hävdar han att
kristdemokraterna inte, som brukar antas, bröt igenom
något slags fromhetsvall i valet, utan snarare utnyttjade
en fromhetspotentiaL Den kristna ”belastningen” var
plötsligt en tillgång, utan att kristdemokraterna själva
riktigt förstått det. Tiden skulle ha hunnit i fatt det en
gäng så aparta partiet.
STÄLLS FRÅGAN OM KONSERVATISMEN till enskilda aktivister inom partiet är den bild som ges ganska samstämmig. Kristdemokratins beröringspunkter med konservatismen är så många att den senare betraktas som
en av flera underordnade delar av den förra. Men bara en
av flera. Partisekreterare Sven Gunnar Persson betonar att
man inte identifierar sig med begreppet i annat avseende än så, och det är en uppfattning som han verkar ha
stöd för.
Men när den politiska och ideologiska positionen
gentemot moderaterna skall formuleras, då framträder
en hållning som åtminstone i relativa termer är konservativ. Persson menar exempelvis att ekonomin är ett
medel för kristdemokraterna medan moderaterna har ett
mer ekonomistiskt synsätt, i alla fall som det utåt uppfattas. Frän sin tid i kanslihuset under de borgerliga regeringsåren kan Persson dra sig till minnes hur kristdemokraterna fick kämpa för att pressa in formuleringar om
etikens och värderingarnas roll i de gemensamma budgettexterna. ”Moderaterna var inte intresserade.”
”I grunden vilar skilda människosyner”, fortsätter
Persson. Kristdemokraterna betonar den ofullkomliga
människan, hon som växer i gemenskapen och inte för
sig själv. Det är en mindre individualistisk syn än den
moderata, och framkommer inte minst i uppfattningen
om familjens avgörande roll, menar han. Ofullkomlighetstanken innebär också att kristdemokraterna inte
delar moderaternas frustande utvecklingsoptimism. Persson pekar på hur detta avspeglas i retoriken: ”När moderaterna talar om ledarskap talar vi om förankring.”
Stefan Attefall, riksdagsledamot och fd redaktör för
Kristdemokratisk debatt, bekräftar bilden och menar att
det är moderaternas ”fixering vid teknik och ekonomi
och deterministiska hyllningar av framtiden” som har
fått många att känna sig hemlösa i partiet. Dessa har nu
känt att de hittat ett alternativ eftersom kristdemokraterna till slut har lyckats tvätta bort frikyrkostämplen.
Ett sökande efter fastare värdegrund men utan religiös hänvisning skulle vara vad som förklarar partiets plötsliga dragningskraft. Den ”moderata” röst som lades på
kristdemokraterna i valet var i huvudsak den relativt konservatives röst. Åtminstone är det tolkningen som låter sig
göras av uppfattningarna hos partiets företrädare.
En av partiets ideologer, Lars F Eklund, menar dock
att det kristdemokratiska valresultatet i huvudsak har
två orsaker: ”För det första var det inte så mycket ett
konservativt val som det var ett avståndstagande från
nyliberalism och teknokratisk kyla. För det andra ville
väljarna värna vård-skola-omsorg, men i icke-socialistisk
form.” Då föll valet naturligen på kd.
Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Mats
Johansson är inne på en liknande linje, men pekar hellre på AlfSvenssons person: ”När moderaterna fick stryk
i medierna, gynnade valvinden den ’mjukare’ Svensson.
Någon ideologisk kantring var det knappast.” Han menar
att det inte går att svara generellt på hur pass konservativt det ena eller andra partiet är. Vattendelaren mellan
de båda partierna handlar snarare om synen på politikens
inflytande över människors liv.
Att profilera sig konservativt är heller inget medvetet
kristdemokratiskt mål, men väl att markera sin borgerlighet. Attefall betonar att man skall förvalta förtroendet
man fått för att ha varit ett pålitligt borgerligt parti och
inte ”tramsat med som centern’: Partiets inre energi är nu
fullt inriktad på att vinna förtroende på det ekonomisl-i
Cl..
(!)
o
o
tO
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31 fD
ka området. Då Alf Svensson visade upp sin politiska
”prispall” efter valet var företagsamheten satt på andra
plats efter människovärdet. Påkd-språk betyder det högsta prioritet. Vid förfrågning anger flera också ”lag och
rätt” som ett annat viktigt område att muta in.
D
ET RÅDER KNAPPAST TVIVEL OM på vilkets partis
bekostnad sådana landvinningar skulle göras. Men
faktum är att en speciell form av positionsframflyttning
redan skett till kristdemokraternas fördel. I det lilla och
i det tysta. Men dramatisk för den som vill understryka
vikten av partiorganisationen.
En samstämmig bild som ges inifrån partiet är
nämligen att ett inflöde inte bara av röster utan även av
aktivister skett i och med det senaste valet. Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen, Göran Hägglund, vittnar om att rekryteringsbasen för förtroendevalda har
”ökat markant”. Sven Gunnar Persson intygar att ”de går
in med bra kraft och tar uppdrag i organisationen”. Påfallande många av dessa personer är före detta moderater,
och de karakteristika som tillskrivs dem är ganska entydiga och torde i varje enskild del inge oro hos moderata strateger.
De är högutbildade. De bor i storstäder. De är väl insatta i ekonomi. De finns i alla åldrar, men mest i skiktet
25-50. Deras beslut att lämna moderaterna har föregåtts
av en längre tids reflektion. De finner sig väl tillrätta i sin
nya hemvist och upplever att de hittat hem snarare än att
de är där för att påverka partiet i någon ny riktning.
Anders Broberg, kristdemokratisk ledamot i Stockholms stadshus och före detta pressekreterare, har direkt
erfarenhet av fenomenet. Han beskriver de nytillkomna
som tillhörande en ”mycket medveten medelklass”. Han
uppfattar också deras uppbrott från moderaterna som
ett resultat av moget övervägande snarare än hastigt
infall. Den dimension de saknat i moderaterna är inte
den religiösa, men väl ett slags värderingsdjup.
Åtminstone Lars F Eklund framhåller att de nya aktivisterna faktiskt kan bidra till en karaktärsförändring av
partiet. Den av partiledningen påbörjade färden mot ett
svenskt CDU-parti (tyska kristdemokratiska partiet) går
förmodligen än stadigare. I ett för ledningen idealt perspektiv skulle ett växelspel mellan orsak och verkan ha
tagit fart: ju mer av frikyrkastämpeln man lyckas tvätta
bort desto fler borgerliga från andra partier kan attraheras, och ju fler sådana som blir kristdemokrater, desto
mindre av frikyrkligt skimmer över partiet. ”Vi skall nå
20 procent”, dundrade AlfSvensson segerrusigt efter valet.
Eklund exemplifierar genom att peka på ett förbisett
område på vilket kristdemokraternas ambitioner inte riktigt slagit igenom i konkret politik, nämligen utbildning
och kultur. Det är frågor som i ett internationellt perspektiv hör hemma inom kristdemokratin, men i Sverif.m J Svensk Tidskrift l2ooo,nr 2-3J
ge skall rötterna i frikyrkoröreisen ha hindrat detta. Och
många av de nya sympatisörerna efterlyser just sådant
som försvar för klassisk bildning i skolan, allmän uppgradering av humaniorans ställning och annat som kan
betecknas som kulturkonservativa värderingar.
Här antyds alltså att kristdemokratin håller på att bli
en legitim hemvist för bildningsborgerligheten. Redan
tidigare har andelen akademiker varit stor i partiet. Inte
minst bland unga sådana vanns framgångar i senaste
valet. Första vice ordförande Inger Davidson är ordfö-
rande i riksdagens kulturutskott. Hon vill betrakta partiets kulturpolitik i två delar: dels i en vid- och för kristdemokraterna traditionell – bemärkelse såsom värden
och normförmedling. Men dels också i en mer specifik
på vilken partiet ämnar fokusera, och det är just sådant
som språket, musiken, litteraturen, försvaret för boken.
På ett annat område kan emellertid de nya kristdemokraternas uppdykande ses i ett mer komplicerande
ljus. Partiledningen vinnlägger sig som sagt om att vinna
förtroende i ekonomiska frågor. Men då är det ett förtroende med främst borgerliga förtecken. Näringslivet
skall kunna känna förtroende för kristdemokratin. Investerare skall kunna känna förtroende. Småsparare skall
kunna känna förtroende.
I ett historiskt perspektiv är det svårt att se detta spår
som på något sätt ”naturligt” för partiet, annat än som
en bekräftelse på dess anpassningsvilja. Partiets uppfattningar om ekonomi har följt tidsandan som en seismometer.
Från att i sitt första partiprogram i mitten av sextiotalet velat prioritera omfördelning av resurserna framför
tillväxt, och bryta upp den ”negativt upplevda åtskillnaden mellan samhälleligt och enskilt”, radikaliserades
partiet till att under sjuttiotalet framstå som något som
skulle få många av dagens vänsterpartister att skruva på
sig. Men under åttiotalet svängde som bekant vindarna,
och så även inom KDS. Sedan dess har det handlat om att
fila på en borgerlig ekonomisk politik och definiera den
som specifikt kristdemokratisk. Nu skall den alltså
renodlas ytterligare för att kunna bli god nog för ett borgerligt frontparti.
Kristdemokraterna fortsätter sin trend mot en mer
liberal ekonomisk politik. Men mot den bakgrunden förtjänar en för partiet känslig fråga att ställas: om det stämmer, att de moderater som gått över till partiet har gjort
det för att de tyckt sig ha sett för mycket av just detta i sitt
gamla parti, vad blir deras reaktion framöver?
Kanske ingen alls. Eller en betydelselös sådan. Men i
vilket fall måste de nytillkomna kristdemokraterna tillmätas betydelse. Även om deras aktivism inte är av det
slaget att de medvetet vill styra partiets färdriktning talar
deras själva framträdande för att kristdemokraternas valframgång är mer än en tillfällighet, liksom att partiledningens strategiska ambitioner över lag har goda inre
förutsättningar.
MEN SKALL FLER MEDLEMMAR ur familjen Konservativ lockas över frän sitt moderata hus måste
onekligen slarka hinder bortröjas. Att kristdemokraterna skulle ha lyft fram ett socialkonservativt budskap som
moderaterna ignorerat har varit ett populärt men inte
vidare genomtänkt tema i flera eftervalskommentarer.
Snarare har kristdemokraterna helt enkelt lutat sig mot
sitt starka arv av tilltro till den traditionella välfärdspolitikens kultur och möjligheter.
Då Lars F Eklund tillfrågas om sidor hos sitt parti
som kan kritiseras pekar han just på ”tendensen att man
i konkret daglig politik lätt faller in i ett slags socialliberal fåra av typen ’allt gott åt alla”’. Som exempel pekar
han på värdfrågan. Partiets genuina engagemang är oomtvistat, men det skulle behöva kläs mer i organisationstermer, menar han. Systemkritik, om man så vill.
I dagsdebatten kan skillnaden mellan socialliberalism och socialkonservatism synas vara hårklyverier, men
i ett sammanhang som detta är den inte oviktig. Eklunds
kritik träffar något väsentligt vad gäller partiets instinkter. I den kristdemokratiska retoriken hänvisas begrepp
som stöd, hjälp och solidaritet ömsom till den civila sfä-
ren, ömsom till den politiska på ett sätt som ofta ger ett
oklart intryck.
Att krav på kvotering i olika sammanhang kan höras
från kristdemokratiska företrädare är heller inte ägnat
att förvåna. Det är bara ett av mänga exempel på att det
politiska tillrättaläggandets konst fortfarande står högt i
kurs. Och så länge det förhållandet kvarstår lär åtminstone moderaterna kunna vara säkra på att inte bli utsatta för dramatiska åderlåtningar, åtminstone inte på konservativa väljare.
Johan Andersson Sundeen häller frågan öppen. Han
ser inga tecken på att moderaternas nuvarande position
skulle vara hotad eller att kristdemokraterna skulle
komma att bli ett markerat konservativt parti, men att
det på sikt ändå kan hända saker:
”I ideutvecklingshänseende skördar moderaterna
fortfarande frukter frän framryckningen på sjuttiotalet.
Risken för dem är att deras interna nyliberala agenda
stöter bort en kategori tänkande samtidigt som kristdemokraterna odlar ideer för framtiden.”
Men vad gäller det närmaste menar Hans Wallmark
att valet 2002, med Alf Svensson som statsministerkandidat eller inte, kommer vara ett klassiskt höger-vänsterval
med fokus på de två stora partierna. Kristdemokraterna
kommer därmed att klara sig undan en form av skärskådan
de mycket väl skulle kunna få problem med. Om inte annat
så skulle de just därför åter kunna attrahera konservativa
moderater, må vara på grunder som kan ifrågasättas.
Bilden i kristallkulan är alltså inte särskilt klar i fråga
om en kristdemokratisk konservatism. En viss generationsskillnad är omvittnad. En klassisk kristdemokratisk värdekonservatism sägs vara något mer märkbar
bland de yngre. Dessa skall vara mindre benägna att
ducka i dessa frågor jämfört med dem som stått i snålblåsten under större delen av sina politiska karriärer.
Lars F Eklund är dock tydlig på en punkt: kristdemokratin är internationalistisk. Där finns ingen plats för
en nationalromantisk konservatism (även om en undersökning har visat att stödet för monarkin är större hos
kristdemokrater än hos moderater). Visserligen sätter
han vissa frågetecken runt kristdemokraternas moralkonservatism i de fall värdena skall till att gestaltas i den
faktiska politiska situationen. Men där ser han ändå med
förtroende på partiets grundläggande- och för svenskt
vidkommande distinkta- etiska kompass. I alla händelser är han tydlig vad gäller alternativet: ”Jag har väldigt
svårt att se hur en kultur- och värdekonservativ person
skall finna en naturlig hemvist i moderaterna.”
Ett negativt argument. En konservativ röst på kristdemokraterna motiveras med att den inte kan läggas
någon annanstans. Det är en inte särskilt ljus bild av Sveriges politiska rum. Speciellt inte som även de bredare
skarorna av de nya kristdemokratiska stödtrupperna,
även de sa s relativt konservativa, skulle kunna misstänkas för att ha drivits främst av en negativ kraft. Det finns
inget bättre än kristdemokraterna. Precis som mänga
moderater ofta hävdar, att det ju inte finns något annat
än moderaterna.
Mot detta kan förstås hävdas att detta endast är ett av
mänga andra uttryck för att vi helt enkelt har ett partiväsende i kris. Vilken idetradition har år 2 000 en fullt
naturlig partipolitisk hemvist? Är inte herr och fru Konservativ likaväl som alla andra hänvisade till dagens villkor- att själva föra upp frågor på debattens dagordning
för att förmå partier att ta dessa till sig?
I alla händelser kan varmt eller ljumt konservativt
sinnade personer glädjas åt att det politiska rummet trots
allt har förnyats något. Det finns numera en exit-möjlighet för moderater. Konkurrenssituationen är ett faktum, även om båda partier fumlar med handgreppen.
Skulle moderaterna misslyckas i sin strävan att kasta av
sig sin teknokratiska klädnad och vinna förtroende i
sociala och moraliska frågor, och i det avseendet får väl
framtiden sägas vara oviss, då skulle ett eventuellt lyckat utvecklingsarbete inom kristdemokraterna, med en
därtilllagom tillknådad och anpassad konservatism,
kunna ge dem en rik skörd 2002.
Fredrik Haage (f_haage@hotmail.com) är frilansskribent
och författare till Nycklar till modern konservatism, som snart ges ut
av Timbro
~
0..
ro
o
o
(O
lSvensk Tidskrift !2ooo,nr 2-31 Efl