Frihetens frestelser
Disa Håstad
Frihetens frestelser
Albert Bonniers förlag, 2010
Länge fanns det tre världar, den utvecklade första, den kommunistiska andra och resten. Tredje världen är dock inte längre något relevant begrepp. Det är inte bara det att den andra har försvunnit, utan – mer centralt – den tredje kan inte på något sätt ses som enhetlig.
Inkomstskillnaderna mellan Sverige och exempelvis Botswana och Chile är mindre än mellan dessa två framgångsländer och Zambia respektive Bolivia. Stora delar av den tredje världen har tagit klivet in i en växande global medelklass. Kvar står det som Oxfordekonomen Paul Collier kallar bottenmiljarden. Det är icke fungerande stater – oftast afrikanska sådana, med omkring en miljard människor som inte har lyckats haka på det tåg av välståndspridning och fattigdomsminskning som, i globaliseringens spår, går som på räls kring jordklotet.
Dessa kleptokratiska och konfliktfyllda stater delar problemen med många postsovjetiska länder, inte minst de i Centralasien. De senare hade en högre levnadsstandard som utgångspunkt, men vanstyret, de etniska spänningarna och röveriet är gemensamt.
Utifrån parallellen mellan Centralasien och Afrika har den mångåriga DN-journalisten Disa Håstad skrivit en ny bok, Frihetens frestelser. Med sin bakgrund som Östeuropakorrespondent och sina kunskaper om korruption, våld och klanvälde tar hon sig an Afrika samt några före detta sovjetrepubliker, främst Kirgizistan och Tadzjikistan.
Det går sådär.
Boken handlar lite för mycket om Disa Håstad. Vad hon tycker om katter ger jag exempelvis katten i. Och att hon känner sig ensam på hotellet är mindre intressant. Det är som att hon inte riktigt bestämt sig för om hon velat skriva en dagbok, ett resereportage eller en essä om utvecklingens utmaningar. Boken skulle också mått bra av ytterligare en redigering, för att undvika upprepningar.
Håstad gör vidare en del nybörjarmisstag när det gäller Afrika. Ett exempel är följande hisnande generalisering:
Kvinnoföraktet är djupt grundat i det afrikanska medvetandet och det anses fullständigt normalt att yttra sig i förklenande ton om kvinnor i alla sammanhang – något som ingen nu skulle våga göra i väst.
Det är ett väl magstarkt påstående om en världsdel med 53 länder och hundratals språk och kulturer.
Ett annat misstag är den antydda parallellen mellan Marshallhjälpen och biståndet till Afrika. Marshallplanen motsvarade två procent av mottagarländernas BNP, utslaget på tre år (1948–1951). I 30 av de 52 fattigaste mottagarländerna utgör biståndet i dag över 20 procent av BNP, varje år.
Men den viktigaste kritiken handlar om att Håstad inte riktigt lyckas förklara varför dessa stater inte fungerar. Vilka är dysfunktionalitetens orsaker och processer? Och finns det någon lösning?
Hon ställer frågorna, men ger inga bra svar. Det bästa försöket kommer i en intervju med John Githongo, den kenyanska korruptionsbekämparen vars spännande och tragiska historia återges så dramatiskt i Michaela Wrongs It’s our turn to eat:
”Ledarna blev korrupta för att de kunde.”
Men mycket mer än så lär sig läsaren inte om frihetens frestelser av boken med just den titeln.
Man ska nu inte begära av en reporter att hon ska komma med det slutgiltiga svaret på en fråga som forskare av nobelprisklass brottats med i decennier, men hon hade ändå kunnat erbjuda några teorier om hur den goda staten uppstår, och varför destruktivt politiskt ledarskap i många länder biter sig fast under så lång tid.
Detta sagt gör Håstad både några intressanta observationer och berättar några belysande anekdoter.
Ett exempel är när hon frågar en högt uppsatt FN-tjänsteman varför denne – i sitt arbete med hungersnöd i Afrika – inte främst vänder sig till de afrikanska ledarna, vars ansvar det borde vara att se till att befolkningen där kan försörja sig själva. Tjänstemannen svarar: ”En mycket bra fråga”, och ger därmed uttryck för ett av de många underliga perspektiv som finns i den globala biståndsindustrin. Han hade inte ens tänkt i de banorna, att lösningen finns i Afrika, och inte i FN eller i de rika länderna.
Håstad ställer sig också samma frågor som de flesta som närmar sig biståndet utifrån och med öppet sinne, att det har stjälpt snarare än hjälpt: ”Varför blir det inga varaktiga resultat av det bistånd som ges? Varför verkar vi kasta pengar i ett svart hål?”
Vidare riktar hon rättmätig kritik mot den av svenskt biståndsetablissemang och arbetarrörelse så hyllade tanzaniska presidenten Julius Nyerere, och hans katastrofala tvångskollektivisering av jordbruket, Ujamaa.
Ett långt kapitel ägnas åt Nigeria, som på många sätt fångar Afrikas problem i ett enda land, kontinentens största. Kolonialismen lämnade efter sig ett etnisk och religiöst splitrat territorium. I samband med Biafrakriget, så inträngande beskrivet av Chimamanda Ngozi Adichie i En halv gul sol, etablerades här den stereotypiska tevebilden av det afrikanska barnet med uppsvälld svältmage och flugor i ögonen. Och landet har allt sedan självständigheten lidit av vanstyre, instabilitet, våld och diktatur. Allt i en smet av olja.
I världens sjunde oljeproducent saknar en stor del av hushållen tillgång till elström. En stor del av befolkningen lever i fattigdom, alltmedan elitens palats blir allt vräkigare. Att ledningen i Nigeria medvetet håller befolkningen i armod och okunskap hymlar Håstad inte med. Hon fick dåvarande presidenten Obasanjo – en före detta general – svarslös med frågan om hur oljeinkomsterna skulle komma vanliga människor till del.
Frihetens frestelser är alltså en illustrativ bok för den som i form av enskilda nedslag vill få insyn i hur destruktivt politiskt ledarskap i Afrika och Centralasien ser ut. Den som vill få en djupare förståelse för och mer substantiella insikter i vanstyrets mekanismer gör dock bäst i att läsa något annat.
Fredrik Segerfeldt är företagare och fri skribent. Han bloggar på www.metrobloggen.se/segerfeldt.
Läs mer av Fredrik Segerfeldt på Svensk Tidskrift:
Vill vi ha en annan värld?
Korruptionen finns här också
Kriskaravan på villovägar
Från Botswana till Zimbabwe