Frihetsvännen, Skandinavismen och representationsreformen
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
….
FRIHETSVÄNNEN, SKANDINAVISMEN
OCH REPRESENTATIONSREFORMEN
Av fil. dr SVEN ERIKSSON
»Du vet», skrev Emil Key 1880 till S. A. Hedlund på tal om sin politiska åskådning, »att den var radikal 1848. Sedan dess har jag blivit
konservativ, i så måtto, att under det hela världen blivit mer och mer
reaktionär, är jag fullt ut, om ej mer, radikal än för tvenne år sedan.»
Han och många andra liberaler voro grymt besvikna över den
politiska utvecklingen – icke minst över den stora allmänhetens
fullkomliga likgiltighet för en reform av riksdagsskicket. Ett par
år senare klagade Gustaf Hierta över hur »ofantligt liten ’den lilla
utvalda hop av liberale’ är, som gör mera för ’sin fana’, än paraderar med stora ord och slösar ouppfyllda löften». Järnvägsfrå-
gorna hade gjort entre på den politiska scenen och fångat intresset,
och så mäktiga intressen och så stora farhågor och rosiga framtidsdrömmar voro förknippade med dem, att övriga riksdagsärenden
– och alldeles särskilt sådana av ideologisk art – syntes tämligen oviktiga.
Den allmänna opinionen betraktade representationsfrågan som
»stendöd», och över borgarståndets likgiltighet klagade Lars Johan
Hierta bittert våren 1860; det enda han och andra gammalliberaler
vågade hoppas på, var en eller annan partiell reform, exempelvis
årliga riksdagar. Den nye justitiestatsministern Louis De Geer var
lika pessimistisk och betraktades f. ö. av liberalerna med djup misstro; hans negativa inställning ett par år tidigare till en utsträckning av rösträtten i städerna hade väckt en vredesstorm i den liberala pressen, varvid brukats sådana uttryck som »skuggrädsla,
vänsterhänt motivering, en av årets bedrövligaste händelser, reaktionär och frihetsfientlig princip» m. m.
Representationsreformens seger fem år senare kom följaktligen
som en överraskning – reformvännerna talade om mirakel. När de
sökte förklara framgången, fäste sig de flesta vid betydelsen av
den petitionsrörelse, som organiserades vid slutet av riksdagen 1860.
Om dess tillkomst berättar bonderepresentanten Sven Rosenberg
411
.. — – —·· —-·
– – ___, ___________________________
Sven Eriksson
i sina visserligen långt efteråt nedskrivna och därför av minnesfel
vimlande riksdagsminnen:
»A. W. Uhr från Närke, Ola Jönsson från Kungshult och undertecknad sutto tillsammans en dag efter middagen och beklagade deras
lojhet, samt överenskomma, att Uhr såsom den äldste av oss skulle
samma dags afton efter pleni slut göra en framställning inom ståndet
om tillsättande av en kommitte som fick i uppdrag att uppsätta en
skrivelse till kungen om högstdensammes medverkan för representationsfrågans nöjaktiga lösning.»
Historien om hur det gick till när den berömda petitionsrörelsen
började är i verkligheten betydligt mer komplicerad och i viktiga
avseenden alltjämt dunkel.
I början av 1860 fick Carl XV underrättelser utifrån, som varslade om storpolitisk oro på kontinenten. Den 13 april antydde han
för den preussiske ministern Oriolla, att Danmarks enda räddning
låg i att det uppgick i en skandinavisk union. På nytt knöt han
förbindelse med Orvar Odd och andra skandinavister och på hösten
sände han ut en av sina agenter, C. G. Hebbe, för att driva agitation
i den utländska pressen.
Han visste, att skandinavismen hade motstånd att vänta från
den konservativa majoriteten hos adel och präster; stöd kunde han
blott påräkna hos vissa moderata »junkrar» såsom Ludvig af Ugglas, J. W. Sprengtporten, A. C. Raab, G. F. Liljencrantz och Wilhelm Tersmeden samt vissa borgerliga politiker och publicister av
mer eller mindre radikal läggning. Han visste tillika att stödet endast kunde köpas till priset av eftergift i representationsfrågan.
De tidningar, som ihärdigast höllo fast vid kravet på en genomgripande reform, var skandinavisternas huvudorgan Aftonbladet
och öresundsposten. Dess ägare och redaktörer drömde om att en
dag få se Sverige spela samma enande roll i Norden som Sardinien
i Italien; förutsättningen var emellertid, skrevAttonbladet den 14
februari 1860, en politisk förnyelse, dvs. en representationsreform,
som bragte det svenska riksdagsskicket i bättre överensstämmelse
med det danska och norska. Kombinationen av reform och skandinavism var ett arv från Hiertas tid; skillnaden var att August
Sohlman, Gustaf Lallerstedt och tidningens övriga medarbetare
voro mer uppriktiga skandinavister än dess grundare.
Carl XV hade ständigt fått höra av sin lärare F. F. Carlson, att
en reform var nödvändig. »Att vår representation ej duger är tvärsäkert», hade han 1851 skrivit till sin förtrogne Ludvig Dahlfelt,
412
Frihetsvännen, skandinavismen och representationsreformen
»men hur reformeras vet ingen …» Till den danske skandinavisten
Carl Ploug hade han 1856 yttrat, att han var medveten om hur
»ruttet» alltsammans var i Sverige, men att han måste gå försiktigt fram. Under Norrlandsresan ett par år senare hade han anmärkt i ett förtroligt samtal med Claes Adelsköld, att en representationsreform mäktigt skulle stärka unionen med Norge. När
riksdagen 1859 började, påstod Hebbe i en broschyr, som utgavs
vara författad av en norsk bonde, att Sverige var färdigt att
överge sina »parlamentariska former». Det var ett officiöst uttalande. I sak tänkte Carl lika med Lallerstedt och Sohlman, men
representationsreformen var för honom mindre mål än medel.
Då Aftonbladsartikeln stod att läsa, befann sig konungen i full
strid med sitt statsråd och de bägge högre stånden. Striden gällde
det norska ståthållarämbetets vara eller icke vara. Den slutade i
mars med att han fick ge vika för den nationalistiska oppositionen
och återta sitt löfte till norrmännen. På sin sida hade han blott
haft skandinavisterna och vissa liberaler. I samband med rykten
om ministärens avgång hade några av dessa, såsom Lallerstedt,
Raab, L. J. Loven, Hierta, August Blanche och t. o. m. en och annan
bonde utpekats som statsrådsaspiranter! Till grund för ryktet låg
blott konungens täta konferenser med norskvännerna – framför
allt Lallerstedt.
Striden hade lämnat ärr i sinnena. Mellan kungen och ministä-
ren var det för evigt brutet, menade prins Oscar, och av Bernhard
von Beskows dagbok framgår, att blott den som ej kunde misstänkas för »adels- och prästsympatien hade kungens öra. Denne hade
nu mindre anledning än någonsin att hålla de privilegierade stånden om ryggen i representationsfrågan. I sitt tal vid kröningshyllningen på slottsbacken den 5 maj yttrade han några ord, som innehöllo en varning: »Ett samhälle kan ej stå stilla, det vore vådligt;
men man må gå framåt med lugna steg och varje förändring är
icke ett framsteg.»
Den 28 december påstod en stockholmskorrespondent till Öresundsposten, att kungen »vid något tillfälle i början av riksdagen,
då representationsfrågan varit på tal, yttrat ’det han önskade en
gång se ett slut på denna oreda, önskade att se en statsförfattning,
som gjorde rättvisa åt alla, på samma gång den bevarade allas
rätt – – – J ag skall tala vid bönderna, jag vill göra mig bekant
med dem, och sedan gripa verket an, lika så gott i dag som i morgon.» Av audienslistorna framgår, att han på våren upprepade
gånger gav företräde åt några av de liberala bondeledarna, bl. a.
413
.)·
Sven Eriksson
Per Nilsson i Espö, Nils Larsson i Tullus samt Anders Gudmundsson. Åven på annat sätt gjorde han sig »bekant» med bönderna.
Bland hans bevarade papper finns en interfolierad, tryckt »Förteckning å Hedervärda Bondeståndets talman, vice talman och ledamöter vid Lagtima Riksdagen i Stockholm, år 1859», vari en
okänd rapportör gjort diverse, mer eller mindre pepprade karakteristiker av vederbörande. Vissa uttryck med udd mot präster,
konservativa och tullvänner inrangerar författaren bland de moderatliberala; omdömen som »hederlig», »ej att lita på», »kan ej
lämnas ett förtroende utan att svika det» vittna om att uppgifterna
skulle tjäna ett bestämt syfte – vilket är med tanke på Carl XV:s
illusionsfria syn på mänskligheten icke svårt att begripa.
Om Nils Larsson fick konungen sålunda veta, att han ofta »gjorde
sig till språkrör för andra, varvid han ej glömde sina personliga
fördelar, samt träget fikade efter talmansstolen». Påståendet får
stöd av ett brev till J. P. Mengel från Larsson 1862, vari denne uttalar farhågor för att ej bli talman, »ty som det icke lyckades vid
senaste riksdag, sedan jag under en längre tids vistande i Stockholm
haft tillfälle att, såsom du minns ’Folkets Röst’ berättade, springa i
hovtrapporna för saken, huru skulle det kunna lyckas nu». Om
Per Nilsson påstod den okände kommentatorn, att han ägde »mer
än vanlig slughet och fallenhet för intriger». Det tycks ha varit
uppfattningen även på annat håll, ty Mengel beskyllde honom i
brev till en av sina vänner för att ena dagen vara förtrolig med de
liberala och den andra fraternisera med de konservativa.
Nils Larsson och Per Nilsson hade uppenbarligen vissa förutsättningar för att medverka i en politisk intrig. Den beska kritiken
gjorde ej konungen avogt stämd emot dem: i fortsättningen anlitades Per Nilsson som kontaktman i bondeståndet och Nils Larsson utnämndes 1862 till dess talman.
Vad som kan ha blivit utsagt eller antytt vid audienserna är förborgat. En sak är viss: reformvännerna fingo vid denna tid nya
förhoppningar. Den 16 juni erhöll Aftonbladsmedarbetaren Theodor Bolin av Fäderneslandets ägare J. F. Hagström ett lån om
3 800 rdr, den 6 juli ytterligare ett om 3 500. Varifrån Hagström
fått dessa summor är en gåta, ty av allt att döma voro hans egna
affärer vid denna tid mycket dåliga; det är mer än möjligt, att han
blott tjänade som bulvan för okända intressen.
Pengarna kommo Bolin väl till pass, ty den 4 september uppträdde han som redaktör för en ny tidning, Frihetsvännen. I tid- 414
~ l——–~_.:.._______..:.____.._______
Frihetsvännen, skandinavismen och representationsreformen
ningens anmälan heter det, att för utgivningen svarade P. Aug.
Åkerlund. Denne, som var son till en skeppare i Gävle, hade i slutet
av 40-talet tjänstgjort som vicekomminister i Kårsta och – som
Fredrika Brehmer maliciöst anmärkte – »förstått att inläsa och
intala» en rik, högadlig arvtagerska vid namn Henrika Leuhusen
till den grad, att hon gifte sig med honom. Svärfadern, som hyste
stor och som det skulle visa sig berättigad misstro till sin mågs
förmåga att sköta pengar, hade i sitt testamente satt f. d. justitiestatsministern G. A. Sparre som överförmyndare för parets barn,
men trots alla försiktighetsåtgärder kom Åkerlund vid svärfaderns död att disponera över ansenliga tillgångar. En del använde
han till inköp av ett par fastigheter i Stockholm, bl. a. Köpmanstorget 2, där Fäderneslandet hade sitt tryckeri. En annan del utnyttjades till köp av ett tryckeri i huset skeppargränd 8, där Frihetsvännen tillkom. Genom sitt giftermål hade Åkerlund fått värdefulla relationer, ty av Henrikas kusiner var Fabian Wrede och
C. H. Lenhusen första adjutanter hos Carl XV. Av dessa hade åtminstone Wrede hjälpt till att bryta svärfaderns motstånd. Inga
bevis finnas emellertid att detta haft någon betydelse för tidningens tillkomst.
I Frihetsvännens anmälan heter det, att tidningen tillkommit
»efter uppmaning och medverkan av flera framstående och frisinnade ledamöter av bondeståndet». Undersöker man vilka som fingo
mest personlig reklam i fortsättningen fäster man sig vid namnen
Anders Gudmundsson, Per Nilsson, J onas Andersson, Erik Ersson,
Ola Jönsson, Rosenberg, Uhr och Nils Larsson – om den sistnämnde vet man att han jämte länstidningen i Östersund höll sig
med Aftonbladet och Frihetsvännen. Att den sistnämnda vände sig
direkt till bönderna framgår av att den som devis tagit inskriften
på bondeståndets sigill »Sann upplysning och lagbunden frihet».
Främst bland »viktiga fosterlandsangelägenheter» satte den nya
tidningen »den genomgripande förändringen av folkrepresentationen och i samband därmed bildandet av ett levande kommunalväsen; ordnandet av fosterlandsförsvaret på ett för vårt nationella
oberoende fullt betryggande sätt, utan allt för tryckande tunga för
folket». Den vände sig vidare mot statskyrkotvånget, höll strängt
efter byråkratien, ivrade för sparsamhet och agiterade livligt för
skarpskytterörelsen. I utrikespolitiskt hänseende var tidningen ytterligt skandinavistisk och krävde vid alla inträffande tillfällen
väpnad hjälp åt Danmark. Det är följaktligen naturligt, att den
vid starten livligt anbefalldes av Oresundsposten.
415
•JSven Eriksson
Tidningens agitation var i full gång, då Öresundsposten den
24 september i en uppsats med rubriken »Ett ord till de liberale
inom representationen» föreslog att de frisinnade inom de folkvalda stånden dels skulle uppgöra »ett politiskt program, vilket
blott innehölle de allmänna grunddragen för en ny representation,
den alla liberala fraktioner kunde omfatta», dels bilda ett centralsällskap i Stockholm, som skulle organisera folkmöten ute i landet
samt insamla namn på petitionslistor- man hade ju sett vad den
sista agitationen i brännvinsfrågan förmått!
Det var detta förslag, som gav upphov till petitionsrörelsen, och
det hade varit i säck innan det kom i påse. Fyra år tidigare hade
det nämligen framförts av Bolin i en anonym broschyr med titeln
Ett maningsord till folket i representationsfrågan. Det hälsades
följaktligen med förtjusning av Frihetsvännen, som genast var
färdig med att som grundval för diskussionen anbefalla det s. k.
Gudmundssonska förslaget av 1850.
I detta läge gjorde G. A. Sparre den 12 oktober ett uttalande,
som gjorde stort eko; vid den avskedsmiddag, som adeln gav honom i hans egenskap av lantmarskalk, yttrade han nämligen:
»Vad framtiden kommer att innebära kan ingen av oss veta, men
det veta vi, att tidens ström är mäktig, att en och var bör giva akt
på dess tecken, ej emot denna ström sätta dammar som snart bräckas,
utan söka leda den inom den fåra, som med fäderneslandets sanna
väl överensstämma.»
Likheten med konungens tal den 5 maj är tydlig. På konservativt
håll blev man konsternerad. Från och med nu gällde Sparre som
en avfälling. Nils Tersmeden konstaterade året efter, att Sparre
»vid flera tillfällen yttrat sig offentligt vid måltider på ett minst
sagt svävande sätt», och Gösta Paykull vittnade 1862 om att Sparre
»flera gånger visat sig vara för förändring».
Middagen för Sparre torde ha slutat något före sju på kvällen,
då adelns plenum började. Bönderna avslutade sitt en timma senare. Det var då Uhr reste sig och framförde sitt bekanta förslag,
och man frågar sig ovillkorligen, om detta berodde på en slump.
Hur som helst vann förslaget anklang, och bönderna tillsatte en
kommitte, bestående av Uhr, Nils Larsson, Erik Ersson, Gudmundsson, Per Nilsson, Jonas Andersson, C. A. Larsson, Georg Nyqvist och Rosenberg.
I liberala kretsar hade Sparres tal – som en förtjust brevskrivare meddelade lantmarskalken- gjort »furore», och Frihetsvännen samt Ny Illustrerad tidning (dvs. Blanche) förklarade omedel- 416
& ~ ·!——–~~~–~~——~—-~~——————–~——~—————-L—~__________……
Frihetsvännen, skandinavismen och representationsreformen
bart, att det var bevis för att man på »vissa håll» var beredd att
gå »folkets» önskningar till mötes. Den 17 oktober- samma dag
som Bolin skrev detta – väckte Blanche i borgarståndet en motion
med samma syftning som Uhrs förslag och sekunderades härvid av
Lallerstedt, vilken skarpt klandrade Hierta för hans yppade tvekan. Denne gav vika och invaldes på talmannens förslag i en kommitte, som f. ö. bestod av Blanche och Lallerstedt. Tio dagar senare sammanträdde ett antal ledamöter från alla fyra stånden.
Sammankomsten öppnades av Per Nilsson, vilken till ordförande
föreslog frih. Hugo Hamilton. Efter en diskussion, som inleddes
av Blanche och Uhr, beslöto de närvarande på förslag av bl. a.
A. C. Raab och Lallerstedt, att programmet blott skulle innehålla
önskemål om upphävande av ståndsförfattningen, samt införandet
av samfällda val och ett tvåkammarsystem.
Vid de interna överläggningarna vid petitionsrörelsens start spelade- enligt Frihetsvännens vittnesbörd – Lallerstedts farbror,
den kände donatorn Jacob Letterstedt, en viktig roll. Lallerstedts
egen aktivitet är påfallande. Under Krimkriget hade han medverkat i Oscar I:s propaganda, under ståthällarkrisen hade han gått
Carl XV:s ärenden. Man gissade att liksom Dahlfelt blivit generalkonsul i Helsingfors skulle Lallerstedt bli det i Turin. Det strandade enligt samtidens uppfattning på hans dåliga affärer; då han
1864 plötsligt avled, visade det sig också, att han var bankrutt. In
i det sista var han emellertid den mest outtröttlige av skandinavister.
Indicierna peka på att orsaken till reformvännernas optimism
var någon antydan från konungen. På juldagen 1860 skrev Hierta
till Fredrik Borg, Oresundspostens redaktör, att petitionsrörelsens
egentliga betydelse låg i att den vittnade om nationens intresse för
en reform; Carl XV skulle nämligen enligt vad Hierta erfarit ha
uttryckt vissa tvivel härom. Petitionsrörelsen skulle uppenbarligen
ge kungen bevis för att reformvännerna hade folkmeningen för sig.
Det förtjänar i sammanhanget anmärkas, att Hierta några år tidigare förmodat att enda möjligheten till att få en reform genomdriven var att monarken ställde sig bakom den.
I juni 1861 – således en månad innan De Geer på kungens uppfordran framlade sina tankar i representationsfrågan- hade Orvar Odd i Oslo företräde. Om dennes agitation ger ett brev till honom från Blanche av den 24 oktober samma år en aning: »Den
baron, som du skickade till mig, var som jag tyckte, en frisk själ
417
– \ ·.”,_.·
Sven Eriksson
och bättre än baroner i allmänhet. Han trodde sig kunna försäkra
att om vi liberale skaffade Carl XV Danmarks krona, skulle han
hjälpa oss till en ny representation, något för något och intet för
intet, som det heter.» Offentligt hävdade Orvar Odd i sin vid den
tiden nystartade tidskrift skandinavisk Gazette, att konungen
önskade en reform och anförde som bevis samma episod som öresundspostens stockholmskorrespondent den 28 december 1860. Den
30 november påpekade Hebbe i brev till konungen vikten av att
denne visade sig gynnsamt stämd mot en reform. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att Frihetsvännen den 24 december
uttalade sig positivt om monarkens tankar. Vid samma tid meddelade en stockholmskorrespondent till Times (Hebben, att konungen ämnade förelägga nästa riksdag ett förslag, som tillfredsställde borgare och bönder. Prästeståndet, försäkrade korrespondenten, skulle icke våga förkasta ett förslag, som antagits av de
övriga stånden. Allt berodde följaktligen av adeln, och denna
skulle kanske lättare ge vika eftersom reformen innebar en uppoffring även från kungamaktens sida, ty denna skulle säkerligen
icke kunna utöva samma inflytande på det nya parlamentet som
på det existerande. Med eftertryck framhävdes till sist, att reformen låg konungen om hjärtat både för folkets skull och för realiserandet av hans älsklingstanke: en skandinavisk federation.
Hela tidenvoroDe Geer och Gripenstedt utsatta för våldsamma
anfall från de skandinaviska organens sida. Den förre utmålades
som en reformfientlig aristokrat, den senare som regeringens onda
genius i den norska frågan. Ännu på nyåret 1862 krävde Frihetsvännen att de bägge skulle avträda. De Geers deklaration, då centralkommitUm den 21 januari överlämnade resultatet av namninsamlingen – 38 000 namn – väckte stor häpnad hos exempelvis
Nils Larsson, som nu var villig att avlägga sin gamla misstro, men
Aftonbladet menade att deklarationen ej betydde något eftersom
initiativet utgått från kungen. Även östgöta-Correspondenten –
citerad den 5 augusti 1862 av Frihetsvännen- sköt konungen i förgrunden: »Konungens skandinaviska sympatier, som ovillkorligen
förutsätta en viss konstitutiv likställighet de tre nordiska länderna
emellan, hava gjort honom till reformvän. Denna reformtillgivenhet återljuder (förf:s kursiv.) också på ett redbart sätt inom konseljen, särdeles sedan borgare· och bondeståndens adresser gåvo
nytt uppslag däråt.»
Från detta år ha vi ett par uttalanden av konungen själv i representationsfrågan. Till Beskow yttrade han sålunda den 22 ja- 418
Frihetsvännen, skandinavismen och representationsreformen
nuari farhågor för att den närmaste omgivningen skulle sätta sig
emot en reform: »Jag får en motståndare i drottningen, och Oscar
blir min Hartmansdorff.» Till De Geer skrev han den 10 augusti:
»Jag är vad jag förr sagt dig övertygad om en representationsförändrings nödvändighet och denna ej baserad på stånd. Kunna vi
alla överenskomma om ett förslag (och varför icke detta) så bör
därmed vara en absolut given sak att det skall framläggas.» Vad
han opponerade sig mot var vissa detaljer i De Geers förslag. Det
väsentliga för honom var emellertid att ett förslag framlades, och
då statsministern stod fast vid sin mening, gav han i huvudsak
vika.
Det var i januari 1863 förslaget offentliggjordes. Reaktionen blev
ur kungens synpunkt den önskade. Då Nils Larsson i spetsen för
bönderna tackade konungen, yttrade han, att man i förslaget såg
gryningen av en »närmare och fastare anslutning till det folk, som,
lika med dem, kan komma att vädja till stamförvantskapens band
och ömsesidiga förbindelser, för att värna Nordens oberoende och
frihet». Det var ett löfte om att bönderna ställde sig bakom
Carl XV:s skandinavistiska politik och tillika ett erkännande av
sambandet mellan representationsfrågan och skandinavismen. Ett
par månader senare rapporterade Hebbe, att skandinavismen i
Danmark fått näring ej minst genom den signalerade representationsreformen i Sverige. Året 1863 blev den skandinavistiska rörelsens höjdpunkt i alla avseenden. Målet syntes nära.
Det blev emellertid annorlunda.
31- 543448 Svensk Tidskrift 1954
419
FRIHETSVÄNNEN, SKANDINAVISMEN
OCH REPRESENTATIONSREFORMEN
Av fil. dr SVEN ERIKSSON
»Du vet», skrev Emil Key 1880 till S. A. Hedlund på tal om sin politiska åskådning, »att den var radikal 1848. Sedan dess har jag blivit
konservativ, i så måtto, att under det hela världen blivit mer och mer
reaktionär, är jag fullt ut, om ej mer, radikal än för tvenne år sedan.»
Han och många andra liberaler voro grymt besvikna över den
politiska utvecklingen – icke minst över den stora allmänhetens
fullkomliga likgiltighet för en reform av riksdagsskicket. Ett par
år senare klagade Gustaf Hierta över hur »ofantligt liten ’den lilla
utvalda hop av liberale’ är, som gör mera för ’sin fana’, än paraderar med stora ord och slösar ouppfyllda löften». Järnvägsfrå-
gorna hade gjort entre på den politiska scenen och fångat intresset,
och så mäktiga intressen och så stora farhågor och rosiga framtidsdrömmar voro förknippade med dem, att övriga riksdagsärenden
– och alldeles särskilt sådana av ideologisk art – syntes tämligen oviktiga.
Den allmänna opinionen betraktade representationsfrågan som
»stendöd», och över borgarståndets likgiltighet klagade Lars Johan
Hierta bittert våren 1860; det enda han och andra gammalliberaler
vågade hoppas på, var en eller annan partiell reform, exempelvis
årliga riksdagar. Den nye justitiestatsministern Louis De Geer var
lika pessimistisk och betraktades f. ö. av liberalerna med djup misstro; hans negativa inställning ett par år tidigare till en utsträckning av rösträtten i städerna hade väckt en vredesstorm i den liberala pressen, varvid brukats sådana uttryck som »skuggrädsla,
vänsterhänt motivering, en av årets bedrövligaste händelser, reaktionär och frihetsfientlig princip» m. m.
Representationsreformens seger fem år senare kom följaktligen
som en överraskning – reformvännerna talade om mirakel. När de
sökte förklara framgången, fäste sig de flesta vid betydelsen av
den petitionsrörelse, som organiserades vid slutet av riksdagen 1860.
Om dess tillkomst berättar bonderepresentanten Sven Rosenberg
411
.. — – —·· —-·
– – ___, ___________________________
Sven Eriksson
i sina visserligen långt efteråt nedskrivna och därför av minnesfel
vimlande riksdagsminnen:
»A. W. Uhr från Närke, Ola Jönsson från Kungshult och undertecknad sutto tillsammans en dag efter middagen och beklagade deras
lojhet, samt överenskomma, att Uhr såsom den äldste av oss skulle
samma dags afton efter pleni slut göra en framställning inom ståndet
om tillsättande av en kommitte som fick i uppdrag att uppsätta en
skrivelse till kungen om högstdensammes medverkan för representationsfrågans nöjaktiga lösning.»
Historien om hur det gick till när den berömda petitionsrörelsen
började är i verkligheten betydligt mer komplicerad och i viktiga
avseenden alltjämt dunkel.
I början av 1860 fick Carl XV underrättelser utifrån, som varslade om storpolitisk oro på kontinenten. Den 13 april antydde han
för den preussiske ministern Oriolla, att Danmarks enda räddning
låg i att det uppgick i en skandinavisk union. På nytt knöt han
förbindelse med Orvar Odd och andra skandinavister och på hösten
sände han ut en av sina agenter, C. G. Hebbe, för att driva agitation
i den utländska pressen.
Han visste, att skandinavismen hade motstånd att vänta från
den konservativa majoriteten hos adel och präster; stöd kunde han
blott påräkna hos vissa moderata »junkrar» såsom Ludvig af Ugglas, J. W. Sprengtporten, A. C. Raab, G. F. Liljencrantz och Wilhelm Tersmeden samt vissa borgerliga politiker och publicister av
mer eller mindre radikal läggning. Han visste tillika att stödet endast kunde köpas till priset av eftergift i representationsfrågan.
De tidningar, som ihärdigast höllo fast vid kravet på en genomgripande reform, var skandinavisternas huvudorgan Aftonbladet
och öresundsposten. Dess ägare och redaktörer drömde om att en
dag få se Sverige spela samma enande roll i Norden som Sardinien
i Italien; förutsättningen var emellertid, skrevAttonbladet den 14
februari 1860, en politisk förnyelse, dvs. en representationsreform,
som bragte det svenska riksdagsskicket i bättre överensstämmelse
med det danska och norska. Kombinationen av reform och skandinavism var ett arv från Hiertas tid; skillnaden var att August
Sohlman, Gustaf Lallerstedt och tidningens övriga medarbetare
voro mer uppriktiga skandinavister än dess grundare.
Carl XV hade ständigt fått höra av sin lärare F. F. Carlson, att
en reform var nödvändig. »Att vår representation ej duger är tvärsäkert», hade han 1851 skrivit till sin förtrogne Ludvig Dahlfelt,
412
Frihetsvännen, skandinavismen och representationsreformen
»men hur reformeras vet ingen …» Till den danske skandinavisten
Carl Ploug hade han 1856 yttrat, att han var medveten om hur
»ruttet» alltsammans var i Sverige, men att han måste gå försiktigt fram. Under Norrlandsresan ett par år senare hade han anmärkt i ett förtroligt samtal med Claes Adelsköld, att en representationsreform mäktigt skulle stärka unionen med Norge. När
riksdagen 1859 började, påstod Hebbe i en broschyr, som utgavs
vara författad av en norsk bonde, att Sverige var färdigt att
överge sina »parlamentariska former». Det var ett officiöst uttalande. I sak tänkte Carl lika med Lallerstedt och Sohlman, men
representationsreformen var för honom mindre mål än medel.
Då Aftonbladsartikeln stod att läsa, befann sig konungen i full
strid med sitt statsråd och de bägge högre stånden. Striden gällde
det norska ståthållarämbetets vara eller icke vara. Den slutade i
mars med att han fick ge vika för den nationalistiska oppositionen
och återta sitt löfte till norrmännen. På sin sida hade han blott
haft skandinavisterna och vissa liberaler. I samband med rykten
om ministärens avgång hade några av dessa, såsom Lallerstedt,
Raab, L. J. Loven, Hierta, August Blanche och t. o. m. en och annan
bonde utpekats som statsrådsaspiranter! Till grund för ryktet låg
blott konungens täta konferenser med norskvännerna – framför
allt Lallerstedt.
Striden hade lämnat ärr i sinnena. Mellan kungen och ministä-
ren var det för evigt brutet, menade prins Oscar, och av Bernhard
von Beskows dagbok framgår, att blott den som ej kunde misstänkas för »adels- och prästsympatien hade kungens öra. Denne hade
nu mindre anledning än någonsin att hålla de privilegierade stånden om ryggen i representationsfrågan. I sitt tal vid kröningshyllningen på slottsbacken den 5 maj yttrade han några ord, som innehöllo en varning: »Ett samhälle kan ej stå stilla, det vore vådligt;
men man må gå framåt med lugna steg och varje förändring är
icke ett framsteg.»
Den 28 december påstod en stockholmskorrespondent till Öresundsposten, att kungen »vid något tillfälle i början av riksdagen,
då representationsfrågan varit på tal, yttrat ’det han önskade en
gång se ett slut på denna oreda, önskade att se en statsförfattning,
som gjorde rättvisa åt alla, på samma gång den bevarade allas
rätt – – – J ag skall tala vid bönderna, jag vill göra mig bekant
med dem, och sedan gripa verket an, lika så gott i dag som i morgon.» Av audienslistorna framgår, att han på våren upprepade
gånger gav företräde åt några av de liberala bondeledarna, bl. a.
413
.)·
Sven Eriksson
Per Nilsson i Espö, Nils Larsson i Tullus samt Anders Gudmundsson. Åven på annat sätt gjorde han sig »bekant» med bönderna.
Bland hans bevarade papper finns en interfolierad, tryckt »Förteckning å Hedervärda Bondeståndets talman, vice talman och ledamöter vid Lagtima Riksdagen i Stockholm, år 1859», vari en
okänd rapportör gjort diverse, mer eller mindre pepprade karakteristiker av vederbörande. Vissa uttryck med udd mot präster,
konservativa och tullvänner inrangerar författaren bland de moderatliberala; omdömen som »hederlig», »ej att lita på», »kan ej
lämnas ett förtroende utan att svika det» vittna om att uppgifterna
skulle tjäna ett bestämt syfte – vilket är med tanke på Carl XV:s
illusionsfria syn på mänskligheten icke svårt att begripa.
Om Nils Larsson fick konungen sålunda veta, att han ofta »gjorde
sig till språkrör för andra, varvid han ej glömde sina personliga
fördelar, samt träget fikade efter talmansstolen». Påståendet får
stöd av ett brev till J. P. Mengel från Larsson 1862, vari denne uttalar farhågor för att ej bli talman, »ty som det icke lyckades vid
senaste riksdag, sedan jag under en längre tids vistande i Stockholm
haft tillfälle att, såsom du minns ’Folkets Röst’ berättade, springa i
hovtrapporna för saken, huru skulle det kunna lyckas nu». Om
Per Nilsson påstod den okände kommentatorn, att han ägde »mer
än vanlig slughet och fallenhet för intriger». Det tycks ha varit
uppfattningen även på annat håll, ty Mengel beskyllde honom i
brev till en av sina vänner för att ena dagen vara förtrolig med de
liberala och den andra fraternisera med de konservativa.
Nils Larsson och Per Nilsson hade uppenbarligen vissa förutsättningar för att medverka i en politisk intrig. Den beska kritiken
gjorde ej konungen avogt stämd emot dem: i fortsättningen anlitades Per Nilsson som kontaktman i bondeståndet och Nils Larsson utnämndes 1862 till dess talman.
Vad som kan ha blivit utsagt eller antytt vid audienserna är förborgat. En sak är viss: reformvännerna fingo vid denna tid nya
förhoppningar. Den 16 juni erhöll Aftonbladsmedarbetaren Theodor Bolin av Fäderneslandets ägare J. F. Hagström ett lån om
3 800 rdr, den 6 juli ytterligare ett om 3 500. Varifrån Hagström
fått dessa summor är en gåta, ty av allt att döma voro hans egna
affärer vid denna tid mycket dåliga; det är mer än möjligt, att han
blott tjänade som bulvan för okända intressen.
Pengarna kommo Bolin väl till pass, ty den 4 september uppträdde han som redaktör för en ny tidning, Frihetsvännen. I tid- 414
~ l——–~_.:.._______..:.____.._______
Frihetsvännen, skandinavismen och representationsreformen
ningens anmälan heter det, att för utgivningen svarade P. Aug.
Åkerlund. Denne, som var son till en skeppare i Gävle, hade i slutet
av 40-talet tjänstgjort som vicekomminister i Kårsta och – som
Fredrika Brehmer maliciöst anmärkte – »förstått att inläsa och
intala» en rik, högadlig arvtagerska vid namn Henrika Leuhusen
till den grad, att hon gifte sig med honom. Svärfadern, som hyste
stor och som det skulle visa sig berättigad misstro till sin mågs
förmåga att sköta pengar, hade i sitt testamente satt f. d. justitiestatsministern G. A. Sparre som överförmyndare för parets barn,
men trots alla försiktighetsåtgärder kom Åkerlund vid svärfaderns död att disponera över ansenliga tillgångar. En del använde
han till inköp av ett par fastigheter i Stockholm, bl. a. Köpmanstorget 2, där Fäderneslandet hade sitt tryckeri. En annan del utnyttjades till köp av ett tryckeri i huset skeppargränd 8, där Frihetsvännen tillkom. Genom sitt giftermål hade Åkerlund fått värdefulla relationer, ty av Henrikas kusiner var Fabian Wrede och
C. H. Lenhusen första adjutanter hos Carl XV. Av dessa hade åtminstone Wrede hjälpt till att bryta svärfaderns motstånd. Inga
bevis finnas emellertid att detta haft någon betydelse för tidningens tillkomst.
I Frihetsvännens anmälan heter det, att tidningen tillkommit
»efter uppmaning och medverkan av flera framstående och frisinnade ledamöter av bondeståndet». Undersöker man vilka som fingo
mest personlig reklam i fortsättningen fäster man sig vid namnen
Anders Gudmundsson, Per Nilsson, J onas Andersson, Erik Ersson,
Ola Jönsson, Rosenberg, Uhr och Nils Larsson – om den sistnämnde vet man att han jämte länstidningen i Östersund höll sig
med Aftonbladet och Frihetsvännen. Att den sistnämnda vände sig
direkt till bönderna framgår av att den som devis tagit inskriften
på bondeståndets sigill »Sann upplysning och lagbunden frihet».
Främst bland »viktiga fosterlandsangelägenheter» satte den nya
tidningen »den genomgripande förändringen av folkrepresentationen och i samband därmed bildandet av ett levande kommunalväsen; ordnandet av fosterlandsförsvaret på ett för vårt nationella
oberoende fullt betryggande sätt, utan allt för tryckande tunga för
folket». Den vände sig vidare mot statskyrkotvånget, höll strängt
efter byråkratien, ivrade för sparsamhet och agiterade livligt för
skarpskytterörelsen. I utrikespolitiskt hänseende var tidningen ytterligt skandinavistisk och krävde vid alla inträffande tillfällen
väpnad hjälp åt Danmark. Det är följaktligen naturligt, att den
vid starten livligt anbefalldes av Oresundsposten.
415
•JSven Eriksson
Tidningens agitation var i full gång, då Öresundsposten den
24 september i en uppsats med rubriken »Ett ord till de liberale
inom representationen» föreslog att de frisinnade inom de folkvalda stånden dels skulle uppgöra »ett politiskt program, vilket
blott innehölle de allmänna grunddragen för en ny representation,
den alla liberala fraktioner kunde omfatta», dels bilda ett centralsällskap i Stockholm, som skulle organisera folkmöten ute i landet
samt insamla namn på petitionslistor- man hade ju sett vad den
sista agitationen i brännvinsfrågan förmått!
Det var detta förslag, som gav upphov till petitionsrörelsen, och
det hade varit i säck innan det kom i påse. Fyra år tidigare hade
det nämligen framförts av Bolin i en anonym broschyr med titeln
Ett maningsord till folket i representationsfrågan. Det hälsades
följaktligen med förtjusning av Frihetsvännen, som genast var
färdig med att som grundval för diskussionen anbefalla det s. k.
Gudmundssonska förslaget av 1850.
I detta läge gjorde G. A. Sparre den 12 oktober ett uttalande,
som gjorde stort eko; vid den avskedsmiddag, som adeln gav honom i hans egenskap av lantmarskalk, yttrade han nämligen:
»Vad framtiden kommer att innebära kan ingen av oss veta, men
det veta vi, att tidens ström är mäktig, att en och var bör giva akt
på dess tecken, ej emot denna ström sätta dammar som snart bräckas,
utan söka leda den inom den fåra, som med fäderneslandets sanna
väl överensstämma.»
Likheten med konungens tal den 5 maj är tydlig. På konservativt
håll blev man konsternerad. Från och med nu gällde Sparre som
en avfälling. Nils Tersmeden konstaterade året efter, att Sparre
»vid flera tillfällen yttrat sig offentligt vid måltider på ett minst
sagt svävande sätt», och Gösta Paykull vittnade 1862 om att Sparre
»flera gånger visat sig vara för förändring».
Middagen för Sparre torde ha slutat något före sju på kvällen,
då adelns plenum började. Bönderna avslutade sitt en timma senare. Det var då Uhr reste sig och framförde sitt bekanta förslag,
och man frågar sig ovillkorligen, om detta berodde på en slump.
Hur som helst vann förslaget anklang, och bönderna tillsatte en
kommitte, bestående av Uhr, Nils Larsson, Erik Ersson, Gudmundsson, Per Nilsson, Jonas Andersson, C. A. Larsson, Georg Nyqvist och Rosenberg.
I liberala kretsar hade Sparres tal – som en förtjust brevskrivare meddelade lantmarskalken- gjort »furore», och Frihetsvännen samt Ny Illustrerad tidning (dvs. Blanche) förklarade omedel- 416
& ~ ·!——–~~~–~~——~—-~~——————–~——~—————-L—~__________……
Frihetsvännen, skandinavismen och representationsreformen
bart, att det var bevis för att man på »vissa håll» var beredd att
gå »folkets» önskningar till mötes. Den 17 oktober- samma dag
som Bolin skrev detta – väckte Blanche i borgarståndet en motion
med samma syftning som Uhrs förslag och sekunderades härvid av
Lallerstedt, vilken skarpt klandrade Hierta för hans yppade tvekan. Denne gav vika och invaldes på talmannens förslag i en kommitte, som f. ö. bestod av Blanche och Lallerstedt. Tio dagar senare sammanträdde ett antal ledamöter från alla fyra stånden.
Sammankomsten öppnades av Per Nilsson, vilken till ordförande
föreslog frih. Hugo Hamilton. Efter en diskussion, som inleddes
av Blanche och Uhr, beslöto de närvarande på förslag av bl. a.
A. C. Raab och Lallerstedt, att programmet blott skulle innehålla
önskemål om upphävande av ståndsförfattningen, samt införandet
av samfällda val och ett tvåkammarsystem.
Vid de interna överläggningarna vid petitionsrörelsens start spelade- enligt Frihetsvännens vittnesbörd – Lallerstedts farbror,
den kände donatorn Jacob Letterstedt, en viktig roll. Lallerstedts
egen aktivitet är påfallande. Under Krimkriget hade han medverkat i Oscar I:s propaganda, under ståthällarkrisen hade han gått
Carl XV:s ärenden. Man gissade att liksom Dahlfelt blivit generalkonsul i Helsingfors skulle Lallerstedt bli det i Turin. Det strandade enligt samtidens uppfattning på hans dåliga affärer; då han
1864 plötsligt avled, visade det sig också, att han var bankrutt. In
i det sista var han emellertid den mest outtröttlige av skandinavister.
Indicierna peka på att orsaken till reformvännernas optimism
var någon antydan från konungen. På juldagen 1860 skrev Hierta
till Fredrik Borg, Oresundspostens redaktör, att petitionsrörelsens
egentliga betydelse låg i att den vittnade om nationens intresse för
en reform; Carl XV skulle nämligen enligt vad Hierta erfarit ha
uttryckt vissa tvivel härom. Petitionsrörelsen skulle uppenbarligen
ge kungen bevis för att reformvännerna hade folkmeningen för sig.
Det förtjänar i sammanhanget anmärkas, att Hierta några år tidigare förmodat att enda möjligheten till att få en reform genomdriven var att monarken ställde sig bakom den.
I juni 1861 – således en månad innan De Geer på kungens uppfordran framlade sina tankar i representationsfrågan- hade Orvar Odd i Oslo företräde. Om dennes agitation ger ett brev till honom från Blanche av den 24 oktober samma år en aning: »Den
baron, som du skickade till mig, var som jag tyckte, en frisk själ
417
– \ ·.”,_.·
Sven Eriksson
och bättre än baroner i allmänhet. Han trodde sig kunna försäkra
att om vi liberale skaffade Carl XV Danmarks krona, skulle han
hjälpa oss till en ny representation, något för något och intet för
intet, som det heter.» Offentligt hävdade Orvar Odd i sin vid den
tiden nystartade tidskrift skandinavisk Gazette, att konungen
önskade en reform och anförde som bevis samma episod som öresundspostens stockholmskorrespondent den 28 december 1860. Den
30 november påpekade Hebbe i brev till konungen vikten av att
denne visade sig gynnsamt stämd mot en reform. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att Frihetsvännen den 24 december
uttalade sig positivt om monarkens tankar. Vid samma tid meddelade en stockholmskorrespondent till Times (Hebben, att konungen ämnade förelägga nästa riksdag ett förslag, som tillfredsställde borgare och bönder. Prästeståndet, försäkrade korrespondenten, skulle icke våga förkasta ett förslag, som antagits av de
övriga stånden. Allt berodde följaktligen av adeln, och denna
skulle kanske lättare ge vika eftersom reformen innebar en uppoffring även från kungamaktens sida, ty denna skulle säkerligen
icke kunna utöva samma inflytande på det nya parlamentet som
på det existerande. Med eftertryck framhävdes till sist, att reformen låg konungen om hjärtat både för folkets skull och för realiserandet av hans älsklingstanke: en skandinavisk federation.
Hela tidenvoroDe Geer och Gripenstedt utsatta för våldsamma
anfall från de skandinaviska organens sida. Den förre utmålades
som en reformfientlig aristokrat, den senare som regeringens onda
genius i den norska frågan. Ännu på nyåret 1862 krävde Frihetsvännen att de bägge skulle avträda. De Geers deklaration, då centralkommitUm den 21 januari överlämnade resultatet av namninsamlingen – 38 000 namn – väckte stor häpnad hos exempelvis
Nils Larsson, som nu var villig att avlägga sin gamla misstro, men
Aftonbladet menade att deklarationen ej betydde något eftersom
initiativet utgått från kungen. Även östgöta-Correspondenten –
citerad den 5 augusti 1862 av Frihetsvännen- sköt konungen i förgrunden: »Konungens skandinaviska sympatier, som ovillkorligen
förutsätta en viss konstitutiv likställighet de tre nordiska länderna
emellan, hava gjort honom till reformvän. Denna reformtillgivenhet återljuder (förf:s kursiv.) också på ett redbart sätt inom konseljen, särdeles sedan borgare· och bondeståndens adresser gåvo
nytt uppslag däråt.»
Från detta år ha vi ett par uttalanden av konungen själv i representationsfrågan. Till Beskow yttrade han sålunda den 22 ja- 418
Frihetsvännen, skandinavismen och representationsreformen
nuari farhågor för att den närmaste omgivningen skulle sätta sig
emot en reform: »Jag får en motståndare i drottningen, och Oscar
blir min Hartmansdorff.» Till De Geer skrev han den 10 augusti:
»Jag är vad jag förr sagt dig övertygad om en representationsförändrings nödvändighet och denna ej baserad på stånd. Kunna vi
alla överenskomma om ett förslag (och varför icke detta) så bör
därmed vara en absolut given sak att det skall framläggas.» Vad
han opponerade sig mot var vissa detaljer i De Geers förslag. Det
väsentliga för honom var emellertid att ett förslag framlades, och
då statsministern stod fast vid sin mening, gav han i huvudsak
vika.
Det var i januari 1863 förslaget offentliggjordes. Reaktionen blev
ur kungens synpunkt den önskade. Då Nils Larsson i spetsen för
bönderna tackade konungen, yttrade han, att man i förslaget såg
gryningen av en »närmare och fastare anslutning till det folk, som,
lika med dem, kan komma att vädja till stamförvantskapens band
och ömsesidiga förbindelser, för att värna Nordens oberoende och
frihet». Det var ett löfte om att bönderna ställde sig bakom
Carl XV:s skandinavistiska politik och tillika ett erkännande av
sambandet mellan representationsfrågan och skandinavismen. Ett
par månader senare rapporterade Hebbe, att skandinavismen i
Danmark fått näring ej minst genom den signalerade representationsreformen i Sverige. Året 1863 blev den skandinavistiska rörelsens höjdpunkt i alla avseenden. Målet syntes nära.
Det blev emellertid annorlunda.
31- 543448 Svensk Tidskrift 1954
419