Fritt fall

Joseph E. Stiglitz
Fritt fall
Leopard förlag 2011

Uppenbarligen träffade Fredrik Lindström och Henrik Schyffert mitt i prick i den svenska folksjälen när man bestämde sig för att sätta upp krogshowen ”Ljust och fräscht” på Berns i Stockholm. För även om den värsta bostads- och inredningshysterin kanske har lagt sig är det få saker som är hetare 2011än just bostäder och inredning. Drömmen om det perfekta boendet har skickat bostadspriserna rakt upp i himlen.

USA, Irland, Storbritannien, Spanien och vårt grannland Danmark är exempel på länder som de senaste åren har fått uppleva nedgångar i bostadspriserna, men här hemma syns än så länge inga sådana tendenser. Bostadsbubbla, eller inte?, är tiotusenkronorsfrågan som inte har något enkelt svar. De som svara ja på frågan pekar på en på sikt orimlig situation; förr eller senare kommer räntelägen att normaliseras och centralbanker världen över att stänga av pengakranen med billiga krediter. Nej-sidan ser istället jobbskatteavdrag, lägre fastighetsskatt, god löneutveckling och låga räntor som naturliga förklaringar till svenskarnas sug efter allt dyrare bostäder.

Vem skall man tro på? Ja, enligt Riksbanken är risken för en bubbla liten. I en 422 sidor lång utredning som publicerades i början av april konstaterar man att det inte är någon fara på taket. Men även om man som Riksbanken anlitar experter: kan man verkligen förutsäga börsutvecklingen, valutarörelser eller huspriser? Historien förskräcker onekligen; hur många förutsade egentligen till exempel IT-kraschen eller den senaste finanskrisen? Det intressanta med finanskrisen är just att den hade sitt ursprung i bostadsmarknaden. En galopperande utveckling av amerikanska huspriser parad med riskfyllda subprime-lån visade sig vara en giftig blandning som tvingade Lehman Brothers i konkurs, gjorde många amerikaner bostadslösa och skickade världen ner i den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Joseph E. Stiglitz, professor vid Columbia University i New York, tillika nobelpristagare och med en bakgrund som chefekonom i Världsbanken, hör till dem som anser att myndigheter som centralbanker och finansinspektioner bör försöka förutspå finansiella bubblor och inte heller tveka att reglera marknaden. Stiglitz ser den amerikanska bostadskrisen och den efterföljande finanskrisen som ett gruvligt misslyckande för finansmarknaden och för kapitalismen. Bankerna formligen lät det regna pengar över låntagare som inte hade förmågan att betala tillbaka. Till de mer absurda exemplen som boken tar upp hör bostadslånen med ”negativ” amortering. Låntagaren behövde inte ens betala hela räntan, vilket förde med sig att lånen i slutet av året var större än i början. Att låntagarna inte amorterade på sina huslån ansågs i princip inte vara något problem – huspriserna skulle ju fortsätta att stiga även i framtiden…

Stiglitz lägger en stor del av skulden på banker och finansinstitut och på deras giriga direktörer, som slarvade i sina kreditbedömningar och tjänade grova pengar på både lånen och på att paketera om dem och sälja dem vidare. Men han har många fler syndare på listan. Kreditvärderingsföretagen som satte höga ratingbetyg och därmed en kvalitetsstämpel på de riskfyllda bostadslånen. De federala myndigheternas kontrollorgan som brast i sin kontroll och regeringen som i alltför liten grad stöttade utsatta husägare och inte heller stimulerade ekonomin i tillräckligt hög grad.

Men även den amerikanska centralbanken med dess tidigare chef Alan Greenspan (och senare Ben Bernanke) får en släng av Stiglitz kritik. De tittade bara stillsamt på medan bostadsbubblan byggdes upp och bidrog själva genom att hålla räntan rekordlåg. Inte nog med att Greenspan 2003 sänkte räntan till rekordlåga 1 procent; ett år senare uppmanade han i ett uppmärksammat tal den amerikanska befolkningen att ta lån i rörlig ränta.

Stiglitz går så långt att han kallar händelserna under 2008 för en ”nära döden-upplevelse” för den globala ekonomin. Och han menar att likt en människa som går igenom något liknande är denna upplevelse ett tillfälle att ompröva prioriteringar och värderingar. Och Stiglitz ser lösningen i en värld där staten spelar en större roll genom en mer reglerad ekonomi med större makt till Washington och mindre makt till bankirerna på Wall Street. Och centralbanker skall inte bara stirra sig blinda på inflationsmål, menar Stiglitz. Tvärtom har de en skyldighet att i sina beslut ta hänsyn till förändringar i tillgångspriser.

Stiglitz har skrivit en intressant, faktaspäckad och på sedvanligt amerikanskt manér pratig bok. I sin iver att förklara och föra pedagogiska ekonomiska resonemang tenderar han att ibland att förlora sig i väl många upprepningar och omständliga resonemang, och stundtals framstår han så övertygad om sina egna resonemangs förträfflighet att det känns som om hade han bara själv fått styra och ställa över amerikansk ekonomi hade vi sluppit krisen. Man kan också fråga sig om staten verkligen – som Stiglitz antyder – är så mycket bättre på att förutsäga bubblor än marknaden själv?

En hållning som kan ifrågasättas är att Stiglitz i praktiken friskriver de många amerikaner som tog frikostiga bostadslån – åtminstone moraliskt – från sin skuld i krisen. Visst kan det vara så att många låntagare inte riktigt förstod vad de gav sig in på när de skrev på sina kontrakt, men man måste ändå fundera på om man inte gör det väl enkelt för sig genom att bara skylla på banker, mäklare och centralbankschefer. När allt kommer omkring har vi alla ett personligt ansvar för våra handlingar.

Jag vet inte om riksbankschefen Stefan Ingves, finansminister Anders Borg eller Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson har läst den här boken, men en sammanfattning av Stiglitz råd skulle kanske låta ungefär så här: Håll ett öga på
bankdirektörernas bonusar, på bostadsprisernas utveckling och på bankernas lånevillkor, och tveka inte att använda räntevapnet.

Återstår att se om det räcker för att mildra svenskarnas bostadshysteri och för att undvika en eventuell bostadsbubbla.

Axel Lindhe är civilekonom, fil.kand i statsvetenskap och frilansskribent.

Läs mer om finanskrisen:

Globaliseringens kris, inte kapitalismens (11 juni 2010) av Dick Erixon
Efter finanskrisen: Marknadsekonomins renässans eller…? (14 maj 2010) av Simon Hedlin Larsson
Världens springnota (15 januari 2010) av Pär Krause