Fyrtio års kamp för rätten att rösta
Barbro Hedvall
Vår rättmätiga plats
Bonniers, 2011
I dagarna firar organisationen Moderatkvinnorna i Stockholm 100 år. I journalisten Barbro Hedvalls färska bok ”Vår rättmätiga plats” blir starten av Moderata kvinnors förening en av flera intressanta sidospår. Boken, som handlar om de svenska kvinnornas kamp för rösträtt, innehåller en mängd spännande historier. Allt för få av dem tillåts visserligen att ta den plats de faktiskt förtjänar. Men som smakprov på svensk politisk historia betraktad är boken att rekommendera.
Det tog nästan fyrtio år av hårt arbete innan riksdagen beslutade att införa rösträtt för kvinnor. Under lång tid överskuggades kampen av arbetet för den allmänna rösträtten, som alltså inte innefattade kvinnor. 1902 försökte den konservativa regeringen von Otter lösa frågan om den allmänna rösträtten. Förslaget innebar att alla män som hade tillräckligt hög inkomst för att ha kommunal rösträtt också skulle ha rätt att rösta i riksdagen. Gifta män, och män över 40 år, skulle dessutom få två röster. De ansågs representera hela familjen, inklusive hustrun. Argumentet att kvinnor är som sina män, och därmed kan anses företrädas i politiska sammanhang av dessa, kan tyckas absurt men användes långt in på 1960-talet i Sverige. Samma argument hördes till och med så sent som på 1990-talet i vissa delar av Schweiz, där kvinnor inte tilläts rösta.
Vilka var det då som drev kampen för kvinnors rösträtt i Sverige? Barbro Hedvall visar upp ett imponerande persongalleri av framförallt liberala rösträttskämpar, men också en del konservativa kvinnor. De senare slets ofta mellan Högerpartiets fientliga syn kvinnorösträtten och sin egen övertygelse. Alla samlades de i LKPR, Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt. Under många års tid var föreningen partipolitiskt obunden. 1911 beslöt man sig dock för att öppet stötta de partier (liberalerna och socialdemokraterna) som hade kvinnlig rösträtt i sina partiprogram. Detta orsakade en ännu starkare konflikt hos högerkvinnorna, som därmed också lämnade LKPR och startade sin egen organisation, Moderata kvinnors förening, för att försöka påverka det egna partiet inifrån.
Barbro Hedvall beskriver med inlevelse det stora engagemang som kvinnorna hade för Saken, som rösträttsfrågan kallades. Med förundran beskriver hon hur de orkade med allt ideellt arbete, och varför de gjorde det. Hedvall jämför med dagens suckande över att behöva lägga ner några kvällar om året på bostadsrättsföreningen, och sätter det i perspektiv mot fyrtio år av kvällsmöten, resor och skrivande. På sina håll närmar sig Hedvalls förundran snarare ett ifrågasättande. Varför lägga ner sin fritid på så mycket gratisarbete? Visst kan vidden av engagemang ge läsaren något att tänka på. Men jag misstänker att många som lockas att läsa den här boken snarare identifierar sig med de driftiga kvinnorna. Det sägs att hälften av Sveriges befolkning är ideellt engagerade i dag. En hel del av dessa tillbringar många av sina lediga kvällar och helger med att jobba för just sin Sak.
Berättelserna från den svenska kvinnorösträttsrörelsen var länge oberättade i Sverige. Hedvalls bok ger en bra första inblick i historien, rikt illustrerad med foton, teckningar och artiklar. På ett flertal ställen hade skildringarna förtjänat större plats. Framför allt personerna, som var så viktiga i arbetet för att driva genom kravet på kvinnlig rösträtt, förtjänar det. Att bara nämna Frida Stéenhoff med några rader är till exempel en brist. Stéenhoff var kontroversiell för sin tid – redan 1897 slog hon ett slag för kärlek utan äktenskap och för preventivmedel. Hon introducerade också begreppet feminism i Sverige.
På flera ställen i boken berättas det om LKPR:s rädsla för allt som var kontroversiellt (dit räknades bland annat brittiska suffragetter och Marie Curie; till slut valde man dock att se den dubbla nobelpristagerskans vetenskapliga förtjänster framför hennes utomäktenskapliga förbindelser). Hedvall skriver att Stéenhoffs bok ”Varför skola kvinnorna vänta?” inte var godkänd av LKPR men lämnar sedan saken därhän. Man kan misstänka att den radikala doktorinnan Stéenhoff retade upp sina rösträttskollegor – men hur? Vad skrev hon, och varför skulle LKPR godkänna något alls? Det här är bara ett av flera exempel på hur boken saknar djup.
Inte bara LKPR utan även många av de politiker som uppvaktades var övertygade om att det krävdes konsensus och reformer i lugn och ro, därav rädslan att förknippas med den lätt militanta suffragettrörelsen. Först allmän rösträtt, sen kan vi diskutera kvinnornas rättigheter. Nämnda Stéenhoff var inte särskilt intresserad av detta då hon menade att det knappast fanns någon risk ”att utvecklingen skulle rusa i väg för fort”. Historien om kvinnornas kamp för rösträtt är ett tydligt exempel på detta. Fyrtio års kamp – och till slut var det förmodligen ändå världskriget som avgjorde Saken.
Eva Cooper är ansvarig för Timbros välfärdsprogram, och har också skrivit boken ”Myten om det andra könet”. Eva går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.
Foto: Emilia Öije