Gästledare
Vänsterns skolval
För elever som bor vid en dålig skola räcker inte den teoretiska möjligheten att välja, det behövs faktiska alternativ. Just sådana alternativ vill vänstern kväva med vinstförbud och kommunalt veto mot nyetablering av friskolor.
”Stoppa vinstjakten i skolan”, ropar Socialdemokraterna. ”Skolan – inte till salu”, basunerar Vänsterpartiet ut. Enligt partierna som nu ska styra den svenska skolan är marknadsprinciper livsfarliga för utbildning.
Idén emanerar ur den klassiska vänsterföreställningen att världen är ett nollsummespel; om någon vinner på en situation måste någon annan förlora. Om en elev vinner på att få välja en bättre skola, förlorar någon annan på det.
I skarp kontrast till detta står rapporten ”Hur har 1990-talets skolvalsreformer påverkat elever med olika familjebakgrund?”, som publicerades av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) i augusti. Forskarna konstaterar att det fria skolvalet helt har saknat negativa effekter. Chanserna att få betyg, arbete eller högskoleutbildning har inte minskat för någon grupp. Men trots att ingen har förlorat, så finns det vinnare: elever från svagare familjebakgrund. Den grupp som oftast utmålas som offer för ondskefull utbildningsliberalism vinner i själva verket mest på det fria skolvalet.
Både S och MP säger sig visserligen vilja behålla skolvalet, men deras vinstförbudsiver utgör ett hot mot många alternativ till de kommunala skolorna. För elever som bor vid en dålig skola räcker inte den teoretiska möjligheten att välja, det behövs faktiska alternativ. Just sådana alternativ vill vänstern kväva med vinstförbud och kommunalt veto mot nyetablering av friskolor.
Exempelvis illustrerar Bertil Ohlininstitutets knappt månadsgamla rapport ”Jaktsäsong året runt” hur det politiskt djupröda Malmö försvårar friskolornas vardag på elevernas bekostnad. Detta till trots har exempelvis 40 procent av Rosengårds elever valt bort stadsdelens kommunala skolor, många till förmån för friskolor. Precis som IFAU-rapporten konstaterar så vinner elever från socioekonomiskt svag bakgrund på det fria skolvalet.
I stället för friheten att välja och de möjligheter som detta innebär för många barns framtid, hörs en helt annan retorik från partierna som nu ska ansvara för skolan. Det talas om ”dragarbarn”; ambitiösa elever som placeras i problemklasser för att motivera klasskamraterna att studera, underförstått på bekostnad av den egna motivationen.
En liknande effekt uppnås när barn hålls kvar i sämre skolor, kanske för att det enda alternativet på orten var en friskola som tvingats lägga ner. Men när det för en gångs skull stämmer att den enes vinst är den andres förlust, så är det tydligen fullt acceptabelt för vänstern att offra ambitiösa, hoppfulla elevers framtidsmöjligheter för gruppens bästa. Som om barn vore någon sorts brickor, och politikens uppgift att arrangera dem i rätt mönster.
IFAU:s rapport visar med kristallklar tydlighet att det som förbättrar möjligheterna för elever i dåliga skolor – som ofta återfinns i socioekonomiskt svaga områden – är möjligheten att byta skola. Inte att hållas kvar där. I de pågående regeringsförhandlingarna är skolfrågan brännhet och partierna oense. Förhoppningsvis kommer Sveriges nya makthavare att träffa rätt i valet mellan den friskolefientliga retoriken, och verklighetens tydliga språk.
Blanche Jarn går Svenska nyhetsbyråns skribentskola och läser freds- och konfliktvetenskap vid Lunds Universitet.