Gästledare
F! är valets Milli Vanilli

I knew it from the start, You would break my heart, But you still had to play this painful part
You wrapped me ’round your itty bitty finger, With your magic smile, You kept me hangin’ on a lovers cross a while, You put your spell on me, Took my breath away, But there was nothin’ I could do to make you stay.

Det har gjorts många sångtexter av ypperlig kvalitet, med innehåll som berör och som stannar kvar länge i minnet. Det du just läste tillhör inte denna kategori.

Raderna kommer från Girl, I’m gonna miss you med Milli Vanilli. Du minns väl Milli Vanilli? Inte? Så här: En känd producent fick tag på två tyska käcka karlar, lät dem bilda en popgrupp, gav dem klatschiga låtar som de gjorde succé med och de blev alla rika som troll. Producenten, Frank Farian, ligger för övrigt bakom artister som Boney M och Terence Trent D’Arby. Ingen duvunge, alltså.

F! är EP-valets Milli Vanilli. En känd producent, Gudrun Schyman, vill göra come back och letar därför upp några lämpliga medarbetare. Skriver några klämmiga låtar, förlåt, oneliners och argumentionshandledningar, och kör en rejäl lansering. Bränner bokstavligen pengar för att få publicitet. Det blir förstås succé, för vem kan motstå en karismatisk sångare med budskap om jämställdhet och avskaffande av orättvisor?

Där är vi idag. Massor med röster gick till F! som ju tog ett mandat i EU-parlamentet. Skäggprydda män med mössa på i sommarvärmen som intervjuas på nyheterna säger att de lockades av partiets ”visioner” – utan en tanke på att ett motstånd mot frihandelsavtal ger mycket dyrare kaffe hos den lokala baristan. F! blev en listraket, helt enkelt. Går inte att motstå, speciellt inte när fina kulturpersonligheter viftar med F!-vimplar.

Det går att jämföra med att vinna en Grammy, som ju Milli Vanilli gjorde år 1990. En framgångsrik och mycket välproducerad saga i båda fallen. Nu laddar F! för nästa val, det som egentligen är i sikte för producent Schyman – nämligen riksdagen.

För Milli Vanilli gick det inte så himla bra efter Grammyn. Folk upptänkte att de ju inte sjöng själva, utan de bara mimade. Både på scen och på skiva. Så, Grammyn fick lämnas tillbaka och sen gick faktiskt allt bara utför. I dag minns de flesta av oss inte ens vad de som stod på scen heter, trots att de sålde mer än 30 miljoner album. Antagligen är det inte heller många som minns låtarna. Ett till synes fräscht upplägg håller helt enkelt inte utan innehåll, oavsett yta.

F! då? Inför EP-valet lär försvinnande få medborgare ha läst deras partiprogram. 80 sidor av slängig vänsterpolitik med extra allt åt alla utan tillstymmelse till ekonomiska och politiska konsekvensanalyser. Ungefär lika innehållsrikt som stroferna ovan.

Men, inför riksdagsvalet lär granskningen bli avsevärt större och företrädarna kommer att få svara på frågor som rör fler politikområden än det som står i refrängerna på albumkonvolutet. Vad händer då? Kommer väljarna börja ifrågasätta vem som sjunger? Kanske Grammyn inte glänser längre? Om fem år, när det är dags för nästa EP-val, kommer vi att minnas namnen på de som stod på scen? Producenten däremot, kan som bekant komma tillbaka om och om igen i olika skepnader och alltid med en lagom avvägd tonartshöjning. Men, kommer det att räcka?

Susanne Ydstedt är VD och delägare Scantech Strategy Advisors.