Gästledare
Fotbollsnationen Brasilien

De första matcherna i fotbolls-VM har spelats och på planen finns brasilianare – i flera olika landslag. Henrik Hall ser ett världsmästerskap där nationalitet blir ett allt mer uppluckrat begrepp.

Fotbolls-VM är tillbaka i sitt andliga hem, för första gången sedan 1950. Nya stjärnor kommer födas och folkfesten sakna motstycke. I år kommer mästerskapet också handla om ett land som har tröttnat på att endast räknas på fotbollsplanen. Brasilien är Latinamerikas överlägset största land, nästan dubbelt så stort som efterföljande Mexiko. Demokratin är stabil och tillväxten god. Nu vill folket ha ett slut på korruptionen och inta sin plats som en naturlig makthavare i världen. Men först ska de fokusera på tre brasilianare i landslagsdräkter, men bara en av dem spelar för Brasilien.

Eduardo Alves da Silva sjöng i går för full hals på Arena Corinthians i Sao Paulo när orkestern spelade nationalsången. När musiken tystnat och orkestern bytte notblad passade han på att ta ett djupt andetag. Han sjöng med också i nästa nationalsång. Namnet till trots stod han nämligen inte där i gul tröja och representerande det Brasilien han fötts i, utan i stället hade han dragit på sig Kroatiens rutiga ställ. Eduardo föddes i Rio de Janeiro, men charmade aldrig de brasilianska akademierna. Han blev som 15-årig upptäckt av en kroatisk scout, fick sitt livs chans och tog den –det bar av till Zagreb. Eftersom han kommit dit såpass ung och stannade i Kroatien länge, tillhör han numera en lång rad spelare som kan välja mellan olika landslag. Det blir ett allt vanligare inslag i värld där nationalitet är ett allt mer uppluckrat och svårdefinierat begrepp, även i ett sammanhang där själva grundpremissen är att ställa nationer mot varandra.

En annan brasilianare kan mycket väl stå på Maracana-stadion och fira sig själv som världsmästare 13 juli. Diego Costa föddes i Lagarto, Brasilien. Men i kväll springer han ut i röd tröja och leder anfallet för Spanien som skall försvara sitt VM-guld. Reglerna för vilket landslag du spelar i ser i korthet ut så här: har du representerat ett landslag på seniornivå, så är du ”tagen” av den nationen. Däremot får du byta landslag på seniornivå om du representerat ett annat land på exempelvis U21-nivå. För Eduardo var det enkelt, han var aldrig bra nog för Brasilien och valde därför Kroatien. Diego Costa, däremot, representerade Brasilien så sent som 2013. Bara månader senare inkom en ansökan om dispens för att få honom godkänd för spel i Spanien. Strax därefter sade Costa själv att han inte längre tänkte representera Brasilien. Det blev ramaskri. Fotbollsförbundet ville dra in hans medborgarskap och när det spanska landslaget tränade skrek den brasilianska publiken från läktarna: Förrädare! Förrädare!

Det är svårt att se mellan fingrarna på Costas avhopp eftersom han är en av världens bästa anfallare. Nyligen spelade han final i Champions League och vann spanska ligan. Din nationalitet bestäms inte längre enbart av var du är född eller ditt pass. Den är också prestationsbaserad och villkorad. Costa är således mer brasiliansk än Eduardo. Zlatan mer svensk när han gör fyra mål mot England än när han kastar en boll i ansiktet på en spelare i Färöarna. Samtidigt som många talar om det absurda i att fotbollsspelare kan välja landslag, diskuteras hur nationer ska kunna välja sina medborgare genom selektiva invandringsreglering. En tysk ingenjör (Diego Costa) blir i sammanhanget mer värd än en rumänsk bärplockare (Eduardo). Vissa har en sådan dragningskraft att länder slåss om att få dit dem. Fotbollens motsvarighet heter Adnan Januzaj. Den 19-åriga belgaren blev uppvaktad av Turkiet, Belgien, England, Albanien och Serbien eftersom han får spela i alla deras landslag. När Kosovo blir upptaget i FIFA tillkommer ytterligare ett. Nationalitetsbegreppet må delvis vara uppluckrat, men den som tror att det saknar betydelse är helt fel ute.

Den tredje personen och den som Brasilien kommer följa noggrannast och döma hårdast är Neymar, den yngsta spelaren sedan Pelé att bära den mytomspunna nummer tio-tröjan. Fram till och med förra året var han ett oprövat kort. Det så kallade ”för-VM”, Confederations Cup, skulle spelas i Brasilien för att testa att huruvida landet kommit tillräckligt långt i förberedelserna med arenor, trafiklösningar och inte minst ordning på gator och torg. Som ett ödets ironi hade Brasilien aldrig varit lika ekonomiskt och politiskt starkt, aldrig lika rikt och med lika hög tillväxt som då. Samtidigt hade de aldrig haft ett så dåligt landslag, rankat på 22 plats i världen. Samban hade tvättats bort av den nygamle tränaren Luiz Felipe Scolari, till stor irritation i ett land där fotbollen handlar lika mycket om show som om vinst. I Confederations Cup stod hoppet att åter charma publiken till en 21-åring som nyligen skrivit på för Barcelona för mellan 40 och 97 miljoner euro, en summa som fortfarande utreds.

Men frågan är om brasilianarna ens brydde sig om landslaget på hemmaplan. Eller om Neymar som skulle återerövra det vackra spelet? De hade tröttnat på att behandlas som barn som kan distraheras av skådespel, nu krävde man bröd. Tack vare korruption och inkompetens kostar bara arenorna 30 miljarder kronor, renoveringen av Maracana-stadion de senaste åren har kostat mer än hela Allianz Arena i München kostade att bygga från grunden. Det blev våldsamma protester kring Confederations Cup och nu blossar de återigen upp när världsmedia riktar sina blickar mot Rio de Janerio, Sao Paolo och Brasilia. Men precis som förra gången kommer landet stanna upp när landslaget kliver ut på planen. FIFA:s orkestrar spelar kortade versioner av nationalsångerna, men det brydde sig inte fansen på läktarna om förra sommaren, än mindre lär de göra det i år. Den mäktiga a cappella-sången av Hino Nacional Brasileiro lyfte ett uträknat landslag i finalen och man krossade Spanien med 3-0. Då uträknade, nu storfavoriter till VM-bucklan. Kanske sjunger läktarna, spelarna och demonstranterna extra högt, ungefär i mitten i av nationalsången för att hylla sitt Brasilien:

Gigante pela própria natureza,
És belo, és forte, impávido colosso,
E o teu futuro espelha essa grandeza.

En gigant av sin egen natur
Du är vacker, du är stark, en orädd koloss
Och din framtid speglar din storhet

Henrik Hall är redaktör för Svensk Linje. Tror att Schweiz blir årets överraskning och att Fred vinner skytteligan.