Generalen

Nu är det 50 år sedan Charles de Gaulle lämnade jordelivet. Kort tid efter att han lämnat posten som den franska republikens president tog historien slut för en av 1900-talets mest uppmärksammade politiska aktörer i hemmet i Colombey-les-deux-Églises. Han hann med mer än de flesta, skriver Mats Fält.

De Gaulle började karriären som militär. Han vann tidigt respekt och blev en missionär för pansartruppernas betydelse för det moderna kriget. Ett stödargument var möjligheten att använda stridsvagnar mot pöbelupplopp i städer. Ironiskt nog fick de Gaulle sin första tapperhetsmedalj av Philippe Pétain, sedermera generalens dödsfiende som statschef i Vichy, regimen som samarbetade med Tyskland under andra världskriget. Pétain skrev även förordet till en av de Gaulles mest kända böcker ”Vers l’armée du métier” (1934) där författaren argumenterar för en professionell armé, vars tyngdpunkt utgörs av pansarstyrkor med stöd av flyg.

Under andra världskriget är de Gaulle en av de få som på allvar lyckas bromsa den tyska framryckningen mot Kanalkusten. Efter nederlaget och evakueringen från Dunkerque blir de Gaulle det samlande namnet för det fortsatta motståndet mot Tyskland och Hitler. Hans berömda tal om kamp och motstånd 18 juni 1940 blir dock först senare allmänt känt i hemlandet. De Fria Franska styrkorna inleder sin verksamhet i mycket liten skala. Nästan alla de franska soldater som evakuerats till Storbritannien återvänder till Frankrike efter vapenstilleståndet.

Därefter vidtar en mödosam kamp för att med stöd i kolonierna slå tillbaka mot ockupationsarmén. De Gaulle lyckas till slut ge sina trupper en underordnad men ändå självständig roll i samarbetet med USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Länge konkurrerar generalen med andra ledande franska militärer om de allierade kollegornas gunst. Tidvis driver de Gaulles krav på respekt för franska intressen både Roosevelt och Churchill till vansinnets gräns. Fortfarande vid invasionen av Algeriet 1943 föredrar USA amiral Darlan framför de Gaulle. Mordet på amiralen avgör senare saken.

När Paris befrias lyckas fransmännen få sin roll att framstå som betydligt större än den verkligen var. Även den franska huvudstaden befrias av amerikanerna med visst stöd av motståndsrörelsen och de Gaulles styrkor. Under invasionen av Tyskland åker de få franska stridsvagnarna runt för att ta emot så många tyska städers kapitulationer som möjligt. Insatserna belönas senare med egna ockupationszoner både i Tyskland och Österrike – och en permanent plats i säkerhetsrådet.

Efter kriget lämnar en besviken de Gaulle 1946 regeringen och återkommer först 1958. I samband med krisen i franska Algeriet återtar han på ett kuppartat sätt makten i Frankrike och blir sedermera president. Konstitutionen skräddarsys för generalen som blir kvar vid makten i drygt tio år. De underförstådda löftena till Algeriets fransmän sviks, trots att armén faktiskt vinner kriget mot upprorsrörelsen.

Efter att de moderata inhemska krafterna i Algeriet rensats ut och extremister på fransk sida mördat politiska motståndare och hotat regeringen i Paris, ger de Gaulle upp och lämnar landet åt sitt öde. De flesta fransmän lämnar Algeriet, våldsamma övergrepp mot fransmän präglar de sista månaderna av fransk kontroll. 80 000 av de algeriska soldater som slagits för Frankrike avrättas av de nya makthavarna. Landet blir en hård och successivt allt sämre fungerande diktatur.

I Frankrike driver de Gaulle en relativt borgerlig politik där staten samtidigt får en stor roll genom övergripande planering och en omfattande statlig företagssektor. Den som sett presidentens presskonferenser vet att han onekligen hade talang som estradör och polemiker. De Gaulle älskade att stå i rampljuset och tyckte att traditioner och prestige var viktiga inslag i politiken.

Utrikespolitiskt slog han vakt om Frankrikes självständighet på ett sätt som inte sällan fick olyckliga konsekvenser. 1966 lämnade landet det militära samarbetet inom NATO. Under Vietnamkriget höll han ett tal i Kambodja i vilket han kritiserade USA:s stöd till Sydvietnam. När Frankrike misslyckats med att ta ansvar för sina kolonier var det tydligen en bra idé att låta kommunisterna ta över. Samtidigt som de Gaulles viktigaste uppdrag i Paris var att hindra det franska kommunistpartiet från att ta över makten, vilket han lyckades med.

Ett annat utspel var hyllandet av det självständiga fransktalande Québec i Montréal 1967. Förutom att det var extremt odiplomatiskt att öppet propagera för en splittring av Kanada så pågick samtidigt en terrorkampanj med syfte att göra just det. Alla generalens insatser i världspolitiken präglades inte av gott omdöme eller eftertänksamhet. Huruvida motståndet mot Storbritanniens medlemskap i EU var ett exempel kan möjligen ifrågasättas i ljuset av de senaste årens utveckling.

Även om inte allt blev rätt spelade generalen förvisso en central roll i modern europeisk politik. Samarbetet med Tyskland var avgörande för en positiv utveckling, både politiskt och ekonomiskt. Motståndet mot kommunisterna var ett värdefullt bidrag till demokratins överlevnad. 1968 rubbades cirklarna men de Gaulle lyckades komma tillbaka och trots flodvågen av marxistisk propaganda på Paris gator, vinna en imponerande seger i parlamentsvalet som inföll i samband med demonstrationerna. Frankrike var inte redo att förverkliga Marx och Engels feberdrömmar om proletariatets diktatur.

Även de Gaulle var pappa och son, även om det inte är de roller man främst tänker på när man ser honom framträda, som på gränsen till pompös statschef eller militär ledare. Hans mamma var alltid lite ledsen för att han inte blev monarkist. Hans dotter Anne var funktionshindrad, något som hustrun Yvonne hade svårt att hantera. Det blev pappa generalen som fick ägna en betydande del av sin tid, åt att umgås med och läsa för flickan. När Anne dog kommenterade de Gaulle händelsen med några ord som jag tycker markerar att det verkligen fanns en tänkande människa, innanför uniformen: ”Nu är hon som alla andra.”

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun