Genvägen till Sveriges historia

Vi vet lite om de första människorna i det som nu är Sverige, Danmark och Norge, men kunskapen växer för varje dag. DNA-tekniken avslöjar mycket, och binder dessutom oss som lever nu samman med våra föregångare. Peter J Olsson skriver om vår genetiska historia.

Isen från den senaste istiden försvann för bortåt 12000 år sedan, och bara något efter den retirerande isranden kom de första nordborna: De följde bytesdjur och upptäckte rika fiskevatten i isälvarnas utflöden. De var inte många, några hundra. Och de flesta gick säkert under . Dessa jägare samlare kom dels från nuvarande Västeuropa, dels från öster – men blandades snart.

DNS-teknik har tillämpats på de fynd som gjorts, och man kan dra åtskilliga slutsatser även om det när det gäller jägarna mest handlar om fynd utanför Norden, vilket gör resultaten i någon mån tillfälliga och öppna förändringar. Den handfull fynd som analyserats från de västliga jägarna är emellertid konsistenta och utan stor variation:

Av allt att döma hade de en kroppsbyggnad som moderna människor, de hade mörkare skinn och ljusa, kanske blå, ögon.

När Sveriges television i två avsnitt presenterade Sveriges tidiga befolkningshistoria (finns fortfarande på SVT Play) så uppehåller de sig en del vid denna mörka hy. Kanske är det en lite fånig blinkning åt dagens identitetsfrågor, hudfärg har ju vuxit i politisk betydelse. Det är nog att dra rätt stora växlar på detta, i princip samtidigt kom den östliga jägarinvandringen med ljusare hy och mörkare ögon.

Nästan omedelbart tycks dessa grupper ha blandats genetiskt och kulturellt. Och teknologiskt, de östliga jägarnas mer avancerade pilspetsar tog snabbt över.

När man når fram till de fynd som gjorts i Motalatrakten – sex individer har kunnat testas – så förefaller hudfärgsvariantionen vara ungefär som för dagens svenskar: Några väldigt ljusa, andra mörkare. Alla var blåögda.

Selektionen mot ljusare hud har gått mycket snabbt, och man kopplar det till en fördel för D-vitaminupptag i det solfattiga Norden. På 2-3000 år skedde den anpassningen av gruppen, högst hundra generationer.

2000 år senare kommer nästa invandringsvåg, som för med sig jordbruket. Ytterligare tusen eller två år senare kommer den tredje stora vågen med herdekultur, stridsyxor i båtmodell samt – möjligen – ett indoeuropeiskt språk. Mot slutet av den tiden kom metallerna, koppar, brons, till slut järn och stål.

Sveriges Television har otvetydigt bidragit till allmänbildningen med den vetenskapliga miniserien. Först är de emellertid inte: Vi har vetenskapsjournalisten Karin Bojs och DNA-experten Peter Sjölund kom redan för tre år sedan med samma spännande berättelse i ”Svenskarna och deras fäder – de senaste 11000 åren”, och båda har tidigare givit ut böcker i ämnet. Samtidigt ser vi också en explosion av människor som DNA-testar sig, de gör det vanligen för att hitta säkra samband för sin släktforskning. Det handlar då om de senaste tusen åren kanske, men deras DNA knyter an längre bakåt.

Bojs och Sjölund skrev uttryckligt om svenskarnas fäder – de använde resultatet från y-kromosomerna. Med deras hjälp kan man spåra den raka faderslinjen bakåt: far, farfar, farfars far etc. Efter ett antal generationer blir denna anfader en väldigt liten procent av individens härstamning. Kanske är det tur, vi verkar härstamma från ett rätt litet antal manspersoner.

Och ännu har man inte hittat någon som på denna raka manslinje härstammar från jägarbefolkningen, eller ens bondebefolkningen. Det betyder dock inte att vi inte gör det, och det kan hittas i andra delar av arvsmassan. De flesta av dem som bott mer än några få generationer i Sverige eller Norden är troligen på något sätt släkt med varandra, kanske till och med från de människor vi hittat i Motala.

Det syns tydligt om jag tar mig själv som exempel. Min y-dna tillhör vad man kallar en haplogrupp som heter I1-M253. Jag härstammar därmed från en man som för drygt 3500 år sedan kom från norra Tyskland, möjligen trakten av Halle. Bojs och Sjölund ger honom namnet Ivar efter I-gruppen. Samma anfader har hela 40 procent av nu levande svenska män – det är inte att undra på att man känner sig som på släktkalas.

Den raka manslinjen är inte det enda sättet man är släkt med sin omgivning. Och även om förfadern Ivar kom rätt sent så har jag rätt mycket från de första svenskarna.

Säkerheten i detta kan vara lite lägre, men den firma som gjorde min mätning uppskattar min cocktail till hela 52 procent från jägare-samlarna, 35 procent till bondeinvandringen och 13 procent till metallåldersinvandringen, 0 procent till övrigt.

Detta är betydligt mer från jägartiden än vad programledaren i SVT-programmet fick, vilket stämmer med andras resultat när programmet diskuterats i DNA-samtalsgrupper. Det kan bero på klassificeringen, möjligen innehåller ”metallinvandrarna” rätt mycket jägar-DNA, och därmed skulle en del kunna flyttas till de senare.

Har detta någon betydelse för mig och andra testade? Nej, givetvis inte, även om det känns lite skojigt att man kanske delar DNA med de som i urholkade trästammar först dök upp här i trakten för 12000 år sedan.

Däremot är det förstås spännande att så många svenskar genom att testa sitt DNA faktiskt bidrar till kunskapen om mänsklighetens tidigaste historia.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne