Giganten som försvann

I Kjell-Olof Feldts bok om socialdemokratins uppgång och fall beskrivs hur ofta LO, inte nödvändigtvis Partiet, styrt svensk arbetarrörelse. Så ser det inte ut längre – idag tycks denna röst vara kraftigt försvagad. Vart tog LO egentligen vägen? Det frågar sig Pär Holmbäck.

Det bestående intrycket efter att ha läst Kjell-Olof Feldts nyligen utkomna En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris är: vart tog LO vägen? Det är en fråga som också aktualiserades när Karl-Petter Thorwaldsson valdes till ny ordförande häromveckan. Medierapporteringen var då relativt omfattande men det var ändå ett undantag som bekräftade den under det gångna decenniet etablerade regeln: LO syns allt mindre.

Feldts skildring av socialdemokraternas uppgång (och fall) är nämligen slående i bemärkelsen hur ofta det varit LO och inte nödvändigtvis Partiet som styrt svensk arbetarrörelse – och därmed Sverige. Han vittnar om alltifrån Arne Geijers hegemoni till Stig Malms bataljer med Olof Palme och Ingvar Carlsson. Och om löntagarfondsförslaget som ursprungligen stammade från Metall och som nämnde Feldt senare tvangs baxa igenom. Men också om otaliga mindre publika exempel på LO-borgens inflytande, såsom när Partiets olika valmanifest varit underställda LO:s godkännande. Lägg till den skildringen hur Rudolf Meidner och Gösta Rehn i avgörande delar formade den svenska ekonomiska politiken under efterkrigstiden, eller hur LO-ekonomerna under Dan Anderssons ledning fungerade som en av de främsta remissinstanserna för svensk samhällsdebatt.

Så ser det inte ut längre utan idag tycks denna röst vara kraftigt försvagad. Anledningarna är sannolikt flera men klart är att det stora medlemsraset – en fjärdedel har försvunnit sedan år 2000 – rivit ned stora delar av den stolta självbild som ”världens starkaste fackförening” så länge haft. Wanja Lundby-Wedins pensiondebacle i AMF blev en katalysator för denna utveckling och på senare år har LO närmast försvunnit från svensk samhällsdebatt. Men hur kunde det ske och vad förklarar det stora medlemsraset?

Nationalekonomen Mancur Olson ägnade en stor del av sin forskargärning till att studera grunderna för kollektivt handlande, eller lobbying som det i klartext bör kallas. I The Logic of Collective Action skrev han 1965 om hur personliga incitament är avgörande för att en enskild individ ska engagera sig för en gemensam sak. En enskild gruppmedlem måste alltså för egen del tydligt vinna på att verka för den gemensamma grupplinjen för att han eller hon ska engagera sig. Trivialt som detta kan verka pekar det ut ett fundamentalt problem för alla lobbyorganisationer av LO:s snitt: ju större en medlemsskara blir och ju vidare intresseområde den spänner över, desto mer disparat blir dess medlemskader och därmed också dess möjlighet att uppnå resultat som syns för den enskilda gruppmedlemmen.

Mellan 1990 och 2010 nära nog halverades industrins andel av den totala sysselsättningen i Sverige samtidigt som tjänstesektorns andel ökade med en dryg fjärdedel (den offentliga sektorn var i termer av andelen sysselsatta oförändrad). Även om det finns många LO-medlemmar inom tjänstesektorn är dessa grupper mer heterogena än vad som varit fallet med de typiska metallarbetarna. Mot bakgrund av den strukturomvandlingen är det samordnings- och incitamentsproblem som Olson formulerade sannolikt en av de huvudsakliga förklaringarna till LO:s minskade inflytande: från att ha verkat i en relativt homogen arbetsmarknad där stora löntagargrupper strävade efter snarlika mål ryms idag alltmer skiljda intressen i LO:s medlemsförbund. Avlägsna är helt enkelt de stora massindustriernas dagar då LO kunde få stöd av stora skaror som slogs för högre lön och kortare arbetstid.

Detta blir mycket tydligt när man läser Feldts bok och tar del av hans berättelser om socialdemokraternas förhållande till LO under hans tid som aktiv politiker och sedan jämför med situationen idag. Då drev LO ofta en klar och inte alltför sällan konfrontatorisk linje. Men vad gäller idag? Den senaste stora striden var Kommunalstrejken 2003, men den ledde inte särskilt långt. Och undra på: de strejkande förskolelärarna och sopbilsförarna hade knappt stöd från den övriga LO-ledningen. Sprickan mellan IF Metall och just Kommunal har också blivit tydlig under de senaste avtalsrörelserna då metallarbetarna kraftigt motsatt sig särskilda kvinnopotter. Och tesen om att industriavtalet ska vara löneledande ser ut att vara ett minne blott. För en utomstående betraktare tycks solidariteten och samarbetskänslan förbunden och medlemmarna emellan helt enkelt inte längre vara lika stark som den en gång varit.

Det återstår att se om Karl-Petter Thorwaldsson kan vända utvecklingen. Uppgiften synes vara stor och den strukturomvandling som medfört att vi lämnat industrisamhället och tagit steget in i kunskapssamhället ser inte direkt ut att spela honom i händerna. Inför den utmaningen gör han dock sannolikt rätt i att söka inspiration inte bara från Mäster Palm ute på Norra Bantorget och arbetarkonsten i LO-borgens interiör, utan också i studier av det kollektiva agerandets logik.

Pär Holmbäck är civilekonom och arbetar till vardags i Europaparlamentet där han bistår Gunnar Hökmark i frågor om ekonomisk politik. Här skriver han dock i eget namn.