Glöm ”Hamilton”

”Hamilton” var en ovanligt framgångsrik skildring av USAs grundare i musikalisk form. Som alla konstnärliga bearbetningar av historien innehåller den ett antal fel och överdrifter, och ännu fler förenklingar. Det senare är mer förståeligt, men att direkt göra våld på sanningen bör helst undvikas, skriver Mats Fält.

För den som vill veta mer om hur det egentligen stod till med relationerna mellan i första hand Alexander Hamilton, Thomas Jefferson och Aaron Burr är ”Fallen Founder – The Life of Aaron Burr” (Penguin Books, 2007), skriven av historikern Nancy Isenberg, en bra källa. Isenberg är professor i historia vid Louisiana State University.

Som många historiker som vill sälja sina böcker hade författarinnan naturligtvis ett intresse av att leverera något nytt och dramatiskt. Att framställa ärkeskurken Burr som närmast den mest redbare och begåvade bland de män som skapade det som idag är världens mäktigaste nation, lever med råge upp till alla krav på verkshöjd. Det mesta tyder dock på att hennes version landar nära sanningen. Burr har under ett kvarts årtusende fått se sitt rykte släpat i smutsen, senast i en mycket framgångsrik musikal.

Hans motståndare har nästan alla haft ett intresse av att måla en nidbild av en man som under fyra år faktiskt var vicepresident. Innan dess var han en av landets mest framgångsrika politiker.

Burr träffade redan som ung flera av de som senare skulle få ledande roller under självständighetskriget mot Storbritannien. Många blev imponerade av honom både som person och akademiker. Han deltog i den olycksdrabbade amerikanska expeditionen till Quebec och var även senare aktiv som officer i närheten av New York. Hans insatser var klart godkända men han ingick inte i kretsen kring George Washington, till skillnad från till exempel Hamilton.

Efter kriget arbetade Burr med framgång som advokat i New York och engagerade sig politiskt. Han var anhängare av decentralisering och starka delstater. Hamiltons federalister stod för ökad central makt, inte minst på ekonomins område.

Burr agerade ungefär som sina kollegor inom politiken. Någon rågång mellan statens affärer och egna spekulationer i mark och projekt knutna till statliga kontrakt och uppdrag fanns inte. De flesta var skuldsatta och många hade fingrarna i fel syltburkar. Idag skulle det i de flesta länder fördömas som korruption. Här fanns ingen skillnad mellan Burr och Hamilton.

Detsamma gällde det personliga livsmönstret. Älskarinnor och besök på bordeller var en del av vardagen för nästan alla. Det var inget som i normalfallet resulterade i varken skandaler eller stora rubriker. Det som gjorde Burr speciell var hans mycket moderna syn på kvinnor. Han var inte främmande för allmän rösträtt för alla och argumenterade ofta för att även kvinnor borde få en god utbildning.

Orsaken till den stora konflikten med Hamilton, vilken i sin tur ledde till den ödesdigra duellen, var striden om makten i det nya demokratiska partiet i New York. I den kampen var alla medel tillåtna. Hamilton tog till fullständigt bisarra anklagelser för att komma åt Burrs maktställning i New York. Burr svarade men hade alltför många motståndare och ville aldrig riktigt sänka sig till Hamiltons nivå.

Duellen som slutade med Hamiltons död var ett resultat av den bittra konflikten och tidens syn på ära och heder. Duellerna var redan ifrågasatta och till och med förbjudna i flera delstater, därav valet av platsen Weehawken i New Jersey. Burr var inte mer ansvarig än Hamilton, snarare tvärtom, men Hamiltons död blev ett mycket tungt argument mot Burr i den fortsatta striden om makten i New York och bilden av honom i historieböckerna.

Efter Hamiltons död var kampen om opinionen redan avgjord. Trots kompetenta insatser inom både juridik och politik lyckades Burr aldrig reparera sitt förstörda rykte. Än värre blev det när han framställdes som upprorsmakare och anklagades för att ha strävat efter att bli kung över halva Mexico, då en spansk koloni, och västra USA. Närmare sanningen ligger att Burr hade kontakter med militärer och politiker som övervägde att försöka bryta loss delar av det spanska imperiet. Dessa operationer kunde inte få officiellt stöd från Washington DC men betraktades egentligen inte som olagliga i USA. Burr blev frikänd i en bitvis parodisk rättegång där han var anklagad för landsförräderi. Flera av åklagarsidans huvudvittnen visade sig vara stora tillgångar för försvaret. Även i detta sammanhang visade Burr sin imponerande kompetens som jurist och retoriker.

Efter rättegången fortsatte Burr sitt liv som advokat och entreprenör. I rättssalen gick det betydligt bättre än på marknaden – de stora skulderna förblev ett evigt problem. Ett antal år bedrevs advokatpraktiken i New Yorks huvudstad Albany. Dottern Theodosia konstaterade att livet i staden faktiskt inte riktigt påminde lika mycket  om helvetets förgård som hon hade väntat sig. Efter ett eget besök hos majoritetsledaren i senaten kan jag förstå ungefär hur hon tänkte.  Glamour och flärd är ord som få besökare förknippar med Albany.

Hittills har det skrivits oväntat lite om Joe Bidens koppling till den inte heller särskilt mondäna delstaten Delaware, som var en svensk koloni mellan åren 1638 och 1654. Kanske kan vi istället uppmärksamma den ökände landsförrädaren och hjältemördarens varma känslor för vårt land? Burr reste runt i Europa under en längre tid i början av 1800-talet. Han tillbringade hela fem månader i Sverige och blev mycket imponerad. Så imponerad att man undrar om han inte överdrev en smula. Enligt Burr var svenskarna trevliga och generösa, landet var välskött, ekonomin blomstrande och man kunde tryggt flanera genom Stockholm, oavsett tid på dygnet. Han hade gärna stannat ännu längre i detta land präglat av lycka och välgång.

I Washington Post konstaterade recensenten att Burr stod för anständighet i politiken, något vi skulle behöva mer av i vår tid. Samtidigt gör hans syn på både könsroller och slaveri honom oväntat modern. Det kanske är dags för en ny musikal efter pandemin: ”Burr – hjälten som alla älskar att hata”?

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun