Göran Ericsson; Rehabilitering av narkomaner

–
GÖRAN ERICSSON:
Rehabilitering av narkomaner
Om de unga narkotikamissbrukarna skall kunna
rehabiliteras måste deforst få vård minst ett år så
att de inte längre känner ”knarksuget”. Men
detta räcker inte, skriver Göran Ericsson, som
möter dessa problem i sin dagliga gärning som
kriminalinspektör i Stockholm. Missbrukarna
har i allmänhet inga skolbetyg, ingen bostad,
inget arbete och stora skulder. Alla dessa problem
måste lösas om en rehabilitering skall kunna
genomföras. Det viktigaste är dock att de får
möjlighet att börja arbeta och därigenom nå en ny
sorts gemenskap utanfrir missbrukskretsen.
Uppkomsten av missbruk har allt sedan narko- . tikamissbruket blev ett etablerat samhällsproblem varit ett tacksamt område för forskare.
Självklart är det viktigt att nå kunskap om de
mekanismer som kan tänkas utlösa missbruk,
men lika viktigt är att nå kunskaper om hur
dessa svårt skadade ungdomar skall kunna
återföras till ett normalt liv.
Trots de många tänkbara orsakerna blir
dock drogeffekten det som slutgiltigt befäster
missbruket. De är således fel att hänvisa till
personliga tra~edier i tidiga år som orsak till att
man blivit missbrukare. De problemen kan ha
utgjort en orsak till att man börjat missbruka,
men torde knappast ha någon inverkan på det
fortsatta missbruket. Man kan populärt uttrycka det så, att ett intensivt tobaksbruk kan utlö-
sa en lungcancer. Men den omständigheten att
man upphör med rökningen läker självklart
inte cancern, utan denna utvecklar ett eget fårlopp.
Samma förhållande gäller för narkotikamissbruket. Orsaken till missbruket vid debuttillfället försvinner snart och drogeffekten utvecklar
missbrukets förlopp.
Narkotikamissbrukaren är en person som på
grund av droger hamnat i ett destruktivt och
för finansieringen av narkotika kriminellt beteende. Rehabiliteringen måste därför ta sikte på
att bryta detta beteende och reparera de skador
som missbrukstiden förorsakat.
Kännetecknande för narkotikamissbrukare
är att missbruket regelmässigt pågått under
relativt sett kort tid jämfört med alkoholmissbrukarna. Narkotikamissbrukets snabba förlopp leder missbrukaren i kontakt med samhällets vård inom ganska kort tid. Den första kon- ””’”””’” i ’<&d med luopp”j”k”å’doo. Eftt,J
;
ytterligare någon tid är även den sociala vårdapparaten inkopplad. Sldg i slag foljer sedan
kontakter med rättsinstanser; polis, domstolar
och kanske även kriminalvårdsanstalter.
Någonstans i denna samhällsapparat uppstår frågan om ett vårdprogram for missbrukaren innebärande avgiftning, institutionell behandling, eftervård, bostad och kanske arbete.
Vilka möjligheter har nu missbrukaren att
nå målet som samhällets behandlare fårsöker
intala honom/henne att man kan nå genom
denna behandlingskedja? Livet i missbrukarkretsen medfor stora risker och är allmänt sett
utomordentligt slitsamt, men samtidigt utgör
missbrukskretsen en viss trygghet. Världen
utanfor upplevs kravfylld och anklagande.
Missbrukaren ställer frågor som: hur klara
återfallsrisken, hur får nya sociala kontakter
utanfår missbrukskretsen, hur reda upp sin
trassliga ekonomiska situation, hur gör man
med obefintliga skolbetyg, hur bär man sig åt
för att accepteras som hyresgäst, hur skall mellanhavandena m·ed samhället redas upp och
hur får man ett arbete när fciretag och offentliga
inrättningar regelmässigt kräver yrkesutbildning och/eller yrkeserfarenhet och en god vandel?
Det gäller fcir samhället att presentera en
bärkraftig behandlingskedja som ett alternativ
till kortsiktiga vinster i missbrukskarriären. I
denna behandlingskedja krävs att garantin for
att den skall lyckas inte utgörs av enbart en
socialassistent utan att alla funktioner finns
med som garanti for en lyckad utveckling.
Behandlingstiderna fcir narkotikamissbrukare måste vara långa. Att bryta loss från ett
livsmönster kräver en avsevärd tid och mycket
hjälp och stöd. Vårdtider som är kortare än ett
285
år torde kunna klassas såsom bortkastad tid.
Få missbrukare, som inte själva börjat trappa
av sitt missbruk, kan ändra sin livsforing på
några få månader. Den tendens som trots allt
kan iakttagas mot längre vårdtider är positiv
och borgar for allt bättre vårdresultat. Missbrukaren skall därfor lämna den institutionella
behandlingen fullkomligt fri från ”knarksug”
och med en ny aptit på livet.
Återfallsrisken
Den nyutskrivne missbrukaren utgör en synnerligen skör och instabil personlighet. Under
institutionsvistelsen har behandlingskollektivet
varit ett stöd och en gemenskap har uppstått,
nu infinner sig det svåraste hotet av alla, nämligen ensamheten. Mänskligt sett är det ett bedrägeri att skriva ut en missbrukare som återvänder till sin gamla miljö och sin tomma lä-
genhet utan möjligheter till kontakter med
människor utanfor missbrukskretsen. Institutionsvistelsen har dessutom givit missbrukaren
ett hyggligt ekonomiskt utbyte. Pengar finns,
ensamheten tynger, tryggheten och gemenskapen på behandlingshemmet saknas – men den
finns nere på gatan i det ”gamla” gänget och
återfallet kommer.
Därfor att återfallsrisken omedelbart efter
utskrivningen är så hög, är det forvånande att
få eller inga insatser omfattats av denna så
viktiga och avgörande tid i rehabiliteringsprocessen. Missbrukaren skall självklart mötas
av en klientorganisation som inlemmar honom/
henne i sin verksamhet och där kontakterna är
praktiskt taget kontinuerliga den forsta tiden
efter utskrivningen. De inom missbruksområ-
det verksamma klientorganisationerna måste
–
286
finnas med när behandlingsplanen görs upp självkänsla och egenvärde dag fOr dag och för
tillsammans med missbrukaren. missbrukaren längre och längre bort från återfallsrisken. Småningom kan han kanske t om
Praktiska problem
Många missbrukare har problem med en stor
uppdämd skuld till såväl enskilda som till samhället. Ingen rehabilitering kan vara meningsfull utan att en viss skuldsanering kommer till
stånd. Man måste utarbeta avbetalningsplaner
som är realistiska och som verkar terapeutiskt i
positiv riktning. skuldsaneringen måste också
annonseras i den behandlingsplan som fOreläggs missbrukaren.
I en i grunden korrekt behandlingsplanering
måste ovillkorligen utbildningen inta en central
plats. För de unga missbrukarna är ofta antingen skolgången avbruten eller har närvaron vid
skolans undervisning varit så bristfällig att endast lägsta betyg kunnat utdelas. Därför är det
en grundläggande förutsättning för fortsatt behandling att utbildningen ges hög prioritet. Utvecklingen på institutionsområdet är också den
att fler och fler institutioner etablerar samarbete med närliggande folkhögskolor.
När missbrukaren tar ställning till sm behandlingsplan måste skolan finnas med. Han/
hon måste veta att skolans portar står öppna
och att de är välkomna med sina problem.
En central punkt i efterbehandlingen är tillgången till egen bostad. En möjlighet att förverkliga drömmen om det egna hemmet är för
många något fantastiskt. Därför är det viktigt
att omgivningen visar förtroende och är beredda att satsa på missbrukaren. Att denna får
känna eget ansvar, ta det och bära det är den
bästa tänkbara terapin. Även om den första
tiden förutsätter ett omfattande stöd, växer
gå ner till sitt gamla gäng och hjälpa även
dessa.
Möjligheten till arbete
Det i alla avseenden viktigaste irislaget i behandlingen är möjligheten att få ett arbete.
Arbetet innehåller alla viktiga faktorer som erfordras för att en behandling skall bli lyckad.
På arbetsplatsen finns kamrater och där utvecklas en gemenskap som ersätter tidigare
”gemenskaper”. Genom arbete skapas ett oberoende som stärker självkänslan och bygger
upp en identitet. Genom yrket blir man ”nå-
gon”. Det tidigare så kravfyllda och anklagande samhället, vilket man inte varit medlem
av, ger nu i stället trygghet och i detta skapar
man nu sin egen välfård i enlighet med sina
egna värderingar.
Vilken attityd skall samhället inta till dem
som under några år varit missbrukare och som
till skillnad från andra ungdomar inte skaffat
sig utbildning, yrkeserfarenhet m m? Det ligger
naturligtvis nära till hands att bedöma missbrukarna såsom opålitliga, kriminella eller på
annat sätt oförmögna att deltaga i arbetslivet.
Denna attityd torde också vara den gängse hos
de flesta arbetsgivare i dag. Attityden är lätt att
förstå. I massmedia utmålas missbrukarna i
mycket dystra fårger och ·inte minst har den av
samhället drivna narkomanvården misslyckats.
Missbrukarna har kommit ut i arbetslivet långt
ifrån färdigbehandlade, kanste t o m inte ens
riktigt avgiftade. Det har självklart inte varit
möjligt för dem att anpassa sig i en tillvaro fylld
med prestationskrav. Missbrukaren har återfallit och arbetsgivaren har naturligtvis fått
sina farhågor besannade.
En behandling som syftar till att förbereda
missbrukarna på ett normalt liv och som skall
utgöra en garanti mot misslyckanden måste
läggas upp enligt de riktlinjer jag diskuterat i
denna artikel. I teamet som utarbetar behandlingsplanen skall därför länsarbetsnämnd, representanter för företagare och fackliga organisationer finnas med. Att lägga upp en behandlingsplan med enbart behandlingsteoretiska
modeller för ögonen är ohållbart. En sådan
behandlingsplan spricker när den konfronteras
med verkligheten. Behandlingen har då i stället
for att göra nytta ställt till med stor skada och
fordjupat den tragedi missbrukaren befinner
sig uti.
Ansvaret måste därför delas mellan samhälle
och privat företagsamhet. Företagen måste tillhandahålla praktikplatser i slutfasen av den av
samhället eller enskilda organisationer bedrivna behandlingen. De missbrukare som arbetat såsom praktikanter måste få ett arbetsbetyg som en bekräftelse/kvitto på att man lyckats i sitt första trevande steg.
287
Jag vill i likhet med en amerikansk ekonom
åter föra in i debatten nödvändigheten av att
företagen parallellt med den ekonomiska årsredovisningen även presenterar en social årsredovisning. De sociala åtaganden som företaget
haft under det gångna verksamhetsåret skall ge
utdelning när det gäller beskattningen av företaget.
Sist men inte minst – vården och engagemanget för rehabiliteringen av missbrukare får
absolut inte stanna enbart på samhället. Detta
engagemang måste finnas både hos de fackliga
organisationerna och hos företagen. Vidare
måste den vård som missbrukarna erbjuds vara
komplett så att de ute i arbetslivet ges en rimlig
chans att lyckas. De flesta misslyckade försöken
hittills måste skyllas på bristfällig vård.
Avslutningsvis bör understrykas, att missbrukaren i princip är en fullt kapabel person
liksom vem som helst av oss. Men missbrukaren har ett slags handikapp. Missbrukaren
kan i likhet med andra handikappade utgöra en
tillgång i arbetslivet när han ges chansen att
med rätt vård bakom sig komma in i ett arbetskollektiv där han jämställs med andra anställda.