Gösta Bohman; Betraktelser kring en bok

GÖSTA BOHMAN:
Betraktelser kring en bok
Med utgångspunkt i Sven Delblancs bok Maria land pekar
Gösta Bohman på tendenser i
den svenska samhällsutvecklingen, vilka i allra värsta fall
skulle kunna tänkas leda till det
sekelskiftets Sverige som romanen skildrar.
Vart har humanismen tagit
vägen i vårt svenska samhälle?
Varför vågar så få företrädare
på konstens och litteraturens
områden sjunga den fria människans evangelium?
Riksdagsman Gösta Bohman
har varit ekonomiminister och
ordförande i Moderata samlingspartiet.
I
slutet av förra året djärvdes jag i Må-
nadsjoumalen utmana den svenska
kultureliten. Min utgångspunkt var
Sven Delblancs då utkomna essäsamling
”Fågelfrö” samt en intervju med Olof Lagercrantz i den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Två idemässigt oförenliga
debattörer hade plötsligt funnit en gemensam nämnare i sin kritik av den kulturpolitiska debatten i dagens svenska
samhälle.
Sven Delblanc talar i ”Fågelfrö” om
”den osynlige diktaren” … ”den litteratur som framträder som samhällskritisk är
i grunden systembekräftande. Man ifrå-
gasätter inte systemets grundläggande
och legitimerande principer.”
Och Olof Lagercrantz berättade att
hans bildningsväg hade gått genom stu”’
diet av diktare ”vilka är samhällets egentliga fäder och mödrar”. Nu stod det klart
för honom att i ”våra så kallade demokratiska samhällen är det tyst där makten
finns och larm blott där makten är ringa
eller endast skenbar”.
Javisst är det ”tyst i klassen” – skrev
jag i min artikel i Månadsjoumalen.
”Bortsett ifrån några djärva talande undantag men de är så få att de bekräftar regeln.” Jag fortsatte:
”Kulturbärarna i vitterhetens salonger
tycks inte vilja inse att samhällsfrågorna i
vidaste mening – d v s politiken – ligger
inom det kulturfält som de har till uppgift
att plöja upp. De tycks vilja blunda för
frihetens grundläggande betydelse för
både ekonomisk och kulturell blomstring.
Samt bortse ifrån att det varit företrädare
för humanismens och kulturens värld som
i det förgångna spelat en betydelsefull roll
för samhällsutvecklingen. Men kulturlivets skyldigheter gentemot tankens och
168
kritikens frihet kvarstår. Diktarna kan
och får inte betraktas som blott egocentriska skönandar i de tigandes tysta skrå.”
Moria land
I en nyutkommen bok ”Morla land”
(Bonniers 1987) vidareutvecklar Delblanc – låt vara indirekt och i romanens
form- sina samhällskritiska betraktelser.
I sin recension i Svenska Dagbladet har
Cai Lundgren därför dragit paralleller
med en fransk likaledes nyutgiven bok
med samma grundsyn: filosofen BernardHenri Uvys ”Eloge des intellectuels”.
Uvy utmanar de ”intellektuella” och kritiserar intelligensens kapitulation för modetrenderna inom tänkandet. ”Vänstertyckande och liberaler har ingått en ohelig allians, som gjort samförståndet till
religion och ser kompromissen som en
välsignelse.” Han kräver en ”tredje typ”
av intellektuella, fria såväl åt höger som
åt vänster. Rollen som kritiskt samvete
och sanningsvittne måste kunna återupprätta~
Lundgren – liksom jag i min Månadsjournalsartikel – påstår att man i ”den
lilla svenska kulturhagen” hittar bara ett
fåtal figurer som i någon mån stämmer
med signalementet på de av Uvy efterlysta. Lundgren erinrar om att en av dem
är Delblanc, som med påfallande konsekvens praktiskt taget ensam motstått ”de
förföriska locktonerna från diverse håll”.
I ”Morla land” fullföljer Delblanc skoningslöst de samhällskritiska tankar som
kommit att prägla hans skapande. Men
de företeelser och förlopp han angriper i
sin nya bok hör inte nuet till. De serveras
inte dagsfärska på det dukade bordet. De
förvandlas till ett historiskt förgånget som
utgör den scen på vilken romanens huvudgestalt lever och från vilken han gör
det bokslut över ett förfelat liv som är
romanens huvudtema. Just kopplingen
mellan de senaste decenniernas politiska
miljö och romanens Orwells-samhälle utgör det mest intressanta – och enligt vissa
recensenter uppenbarligen det mest kontroversiella – i Delblancs roman.
Titeln ”Morla land” syftar på det land,
dit Herren i Första Mosebok befaller
Abraham att bege sig med sin ende son
Rollen som kritiskt samvete och
sanningsvittne måste kunna återupprättas.
!sak för att offra honom och därmed bekräfta sin gudstro. I boken är Morla land
Sverige några år in på 2000-talet. Den
gamle Abraham motsvaras av en åldrad,
intellektuell humanist. Denne har överlevt ”revolutionen” och tack vare gammal
vänskap med själva ”Ledaren” för dem
som styr Sverige anförtrotts ett slags
skensysselsättning i den censurmyndighet
som de nya makthavarna inrymt i det som
i dag är Nationalmuseum.
Romanen är den gamles dagbok, riktad till den son, som i det av ”broderlandet” i öster ockuperade Sverige antydes
befinna sig i en nordlig gränszon, där gerillastrider – befrielsekrig heter det med
dagens svenska språkbruk – alltjämt på-
går mot de nya herrarna. Dagboksförfattaren är i så måtto privilegierad som han
inte bara har sysselsättning utan också
fått sig tillförsäkrad en egen våning i
Gamla stan med en efterbliven ömhetsoch kärlekstörstande tjänsteflicka i tonåren.
Men livet är ändå hårt. Maten är ransonerad. Intriger, maktkamp och våld
kännetecknar vardagslivet. Det stora broderlandets soldater kan i stort sett härja
ostörda på stadens nattetid mörka och
ödsliga gator.
Läsaren får dag för dag under knappt
två vårmånader följa den åldriges bittra
redovisning av sitt liv. När landet våldtogs
under det föga heroiska s k befrielsekriget hörde han uppenbarligen inte till motståndsmännen. Han var ju ”bara en välmenande humanist, som Makten kunde
nypa i kinden och gyckla Il).ed en smula”.
Den ruelse sidorna färgas av, ångesten
Han var ju ”bara en välmenande
humanist, som Makten kunde nypa
ikinden och gyckla med en smula”.
inför det förflutnas uppgivenhet och de
dagliga bekymren inför åldrandets krämpor samt de brustna banden med den
ende, högt älskade sonen leder stegvis
fram till ”Abraham-beslutet” om ett slags
försoningsoffer i form av en definitiv
uppgörelse med ”Ledaren”. Ett beslut
som kulminerar i en dramatisk upplösning, vars överraskande innebörd inte bör
avslöjas för blivande läsare.
För att lätta upp det dova, ödesbestämda skeendet – eller måhända för att
ge den förtorkade byråkraten mera levande, mänskliga drag låter Delblanc honom
drömma sig tillbaka till en intensiv kärleksupplevelse under femtiotalets värnpliktsår i det Sverige som då var.
Även detta avsnitt av romanen är belysande för Delblancs tidigare skildringar
av den allt uppslukande kroppsliga kärlekens betvingande krafter. Jag vet mig
169
utanför Delblancs trollcirkel ha mött få
svenska författare som så gastkramande
tecknat den lidelsefulla kärlekens strävan
efter en gemenskap som i själva fulländningens ögonblick förvandlas till främlingskap, ja rentav fiendskap. Den
krampaktiga kampen mellan könen är
dömd att misslyckas. Förväntningarna,
kraven och strävan att koppla bort den
ofrånkomliga vardagen blir tillintetgörande. Sökandet efter gemenskap visar sig
oförenligt med strävan att bringa ned lidelsen ”till vanlig och vardaglig kärlek,
som kunde hanteras och föras under tak,
ett vilddjur att tämja och lägga i korg i familjehemmet, ett kuvat husdjur”.
Tendenser i samhällsutvecklingen
Måhända -jag är inte säker på att jag har
rätt – skulle även detta avsnitt kunna ses
som ett uttryck för den uppgivelse som
präglar romanen i övrigt. Människans
aningslösa, fåfänga kamp med verklighetens villkor. Motsättningar mellan vilja
och förmåga, revolt och anpassning,
dröm och verklighet. Därmed dras det
tema som är bärande för mina egna betraktelser in i bilden: De svenska kulturskaparnas likgiltighet inför tendenser i
samhällsutvecklingen, vilka i allra värsta
fall skulle kunna tänkas leda till det sekelskiftets Sverige som romanen skildrar. Ty
även om Delblancs framtidsbild kan te sig
osannolik för vissa läsare, som likt Må-
nadsjournalens kulturrecensent Göran
Hägg kan frestas fråga sig hur Delblanc
kunnat hamna i ”den här bråten av klicheer”, kan den likväl inte påstås vara
verklighetsfrämmande.
Romanens spöklika bakgrund kan alltså inte avvisas som enbart spökhistoria.
170
Vi känner – överdrifterna till trots – alltför mycket igen oss för att ha rätt att utfärda förkastelsedomar. Bilderna är hämtade från dagens Sverige. Åven om de är
grällt skildrade och utvecklingen ibland
utdragen till det absurda. Ingen kan med
fullt allvar våga påstå – vilket vi kanske
vågade för något år sedan – att ”detta
aldrig skulle kunna hända hos oss”. Det
har inträffat på andra håll i världen. Inom
aningslösa nationer som vågat skjuta undan liknande Kassandra-spådomar.
Dagboksförfattaren frammanar i minnet sin för länge sedan till följd av en trafikolycka omkomna hustru. Hon hade –
säger han – ”så länge slumrat i det retoriska rus som förgiftade våra intellektuella . . . Det eviga talet om fred, broderskap, solidaritet, jämlikhet och rättvisa
hade till sist förlorat sin innebörd. Röken
av fraser hade beslöjat verkligheten. Det
hade till sist lett till att den som inte velat
slåss för sitt eget land slutligen fått dö för
ett annat land . . . Den enkla sanningen
förstod hon aldrig, din mor, hon som var
en av dessa välmenande mödrar, som av
idel fredsvilja vred vapnen ur händerna
på sina söner.”
I det samhälle jag minns – skriver den
gamle mannen – sökte man ”förtränga
känslan av hot och fara, de dumma och
inställsamma förnekade den helt. Vi hade
inga kanoner, men vi hade vår magiska
neutralitet, som skulle värna oss mot allt.
Det trodde vi länge.”
När dagboksförfattaren gör gällande
”att opponera mot partiet, det blev till sist
att opponera mot sig själv och sina brö-
der”, kan knappast någon objektiv åskå-
dare av dagens politiska liv hävda att detta överskrider den tillåtna samhällssatirens gränser. ”Partiet var i sanning en
snillrikare konstruktion än kungadömet
av Guds nåde, ty folket kunde tvivla på
Gud, men folket kunde inte tvivla på folket, som var ett med Partiet, och därmed
blev allt uppror en omöjlighet för tid och
evighet.”
Egentligen – fortsätter han – var det
detta vi ville, ”vi välmenande intellektuella, som talade om fred och broderskap i
ett retoriskt rus, vi som såg grandet i ögat
men bortsåg från bjälken. Vi uthärdade
inte friheten, vi längtade efter lydnadens
ro i en grym och oansvarig massa.”
Särskilt från 60-talet blev synen på
medborgarna alltmerfärgad avförakt.
Aningslösheten
Gång på gång återkommer Delblanc i
dagboksskrivarens gestalt till de konsekvenser som den allmänna aningslösheten visade sig medföra. ”Ett patemalistiskt samhälle var det nog vars drömlika
sorglöshet ledde oss in i det nya riket.
Dess grund var en sorts enfaldig välvilja … Särskilt från 60-talet blev synen
på medborgama alltmer färgad av förakt.
Vi betraktades som barn, vi skulle ständigt förmanas till det rätta och förbjudas
det onda, vi blev slutligen hjälplösa när vi
aldrig tilltroddes annat än hjälplöshet …
Man byggde en väldig kontrollapparat för
att övervaka och styra dessa hjälplösa
barn, kanske av faderlig välvilja, men
denna apparat skulle falla i hårdare händer, som du borde veta, min son. Det var
en tid då vår draksådd började spira.”
Inte heller följande satiriska rader kan
avvisas med anklagelser om nötta klicheer: ”Den tidens byråkrati och nomenklatur var ännu liten och förmodligen driven
av de ädlaste motiv. Härskarna trodde på
sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag hade
talat om utsugning, ty sådant kunde man
bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system. Denna överklass utsög
folket för folkets eget bästa. Som varje ny
överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som
varje överklass i historien byggde de sig
en vacker ideologi och hyrde professorer
Ett slags demokratins ”statsabsolutism”har efterträttsystem som sökte
tillgodose den enskildes intressen
gentemot det allmänna.
att försvara den och poeter att besjunga
den.”
Försonande stryker Delblanc sedan
med hartassen bort något av det enbart
negativa: ”Visst var det gamla samhället
bristfälligt på många sätt. Det påtade i
våra privatliv och la näsan i blöt, men
drevs ändå av någon sorts grötmyndig
välvilja.”
Den åldrige skrivaren är bekymrad
över minnesförlust och bristen på möjligheter att få bot mot sin glömska. Man förstör våra böcker, vår bildning och vår
historia. Olämpliga dokument är utrensade. ”Historien ljuger. Våra diktare ljuger
för att bli tryckta och tjäna sitt bröd. Vårt
land berövas sin historia. Sanningen lever
bara hos gamlingar, som inte vågar tala.
Och sanningen dör med dem.”
Kyrkan har övergivit de sina, klagar
han. ”Vår lydiga statskyrka har så få an- 171
hängare, den har som vanligt vänt kappan
efter vinden och predikar nu lydnad för
Överheten, som den alltid gjort.”
Ja, så tecknar Sven Delblanc det liv
som fört den gamle humanisten till hans
svåra uppgörelse med den roll han själv
spelat. Till skeenden som han delvis
glömt eller förträngt, men som han nu vill
göra upp med. För att rädda sitt samvete.
För att få förlåtelse från den son som han
svikit, men vars bild fyller både dagar och
nätter. Den son på vilken han nu vill
bygga den förlösande hämnd som han
brottas med och ber om kraft att genomföra trots sin bräcklighet.
Vi behöver Delblanc
Få svenska författare kan med sådan intensiv glöd ge uttryck för misströstan, förtvivlan och hopplöshet i en tid och inför
en framtid, som i svåra stunder kan
tyckas honom skrämmande. Ett slags förtvivlan som inte sällan ter sig svårförståelig eller ogripbar för vanliga svenska knegare som vart tredje år i allmänna val ger
överheten närmast oinskränkt makt att
besluta över deras egen trygghet, frihet
och egendom. Samt över de enskilda rättigheter som alltjämt kan vara dem tillförsäkrade.
Vad Delblanc har att säga ter sig för
många av dagens makthavare och medlöpare som orättvist och stötande. Åtskilliga av dem som hos honom ser sig finna
ett inte ringa mått av klarsyn, kan troligen
också understundom finna hans verk alltför destruktivt. Men så hittar dessa läsare
insmugna mitt i ursinnet skönhetsintryck
av det slag Delblanc är mästare att återge.
Bilder som skänker ljus åt den grå vardagen, av solstrålarnas lek i trånga gränJ
l
172
der, av en smeksam, ömsint vädjande
gest, av en uppgivenhet som saknar ord
inför de känslostormar som kan gripa oss
fattiga människor. Ögonblicksbilder som
denna: ”Det är morgon nu, duvorna yr
vita och blyertsgrå över rökhuvar och
svarta tak, det är ljus morgon, men ännu
känner jag tröttheten sedan i går—.”
Vi behöver Sven Delblanc. Vi behöver
hans samhällskritiska satirer. Vi behöver
hans vrede över det myckna som har gått
fel i en välfärdsstat, där människorna blivit ett slags schackpjäser på det politiska
brädet och ordet välfärd förvandlats till
ett abstrakt, kollektivt begrepp. Där frå-
gan om etik, moral, heder och ansvar kan
avgöras genom politiska majoritetsbeslut,
inte sällan i strid med den värdegemenskap, de normer och de värderingar som
trots alla motsättningar i det förflutna
sammansvetsade nationen till en enhet.
statsabsolutism
Vi behöver Delblanc inte minst som en
närgången granskare av det demokratiska
samhällssystem som skulle ge alla trygghet, frihet och ökade möjligheter till eget
ansvarstagande. Men som i alla dessa
hänseenden lett till motsatta följder. Själva demokratibegreppet – dess innebörd,
mål och problem – har därför under de
senaste årtiondena kommit att spela en
allt större roll i den samhällsvetenskapliga
debatten i USA och ute i Europa. Vetenskapsmän och tänkare – statsvetare och
historiker – pekar på demokratins brister. De påvisar att de värderingar demokratin ursprungligen byggde på och de
strävanden den avsågs förverkliga försvagats i takt med att demokratins ideer
praktiskt förverkligats.
Den statsmakt som skulle utgöra en
garanti mot maktmissbruk har – genom
att den fått sina fullmakter genom folkets
i majoritetsval uttryckta vilja – fått legitima möjligheter att förtrycka minoriteter. Ett slags demokratins ”statsabsolutism” har efterträtt system som med olika
slags maktdelningsprinciper eller andra
konstitutionella skyddsregler sökte tillgodose den enskilde medborgarens intressen gentemot det allmänna.
Alltförmångaföredrar attpartipolitiskt exploatera människors oro,
osäkerhet och okunnighet.
Än allvarligare för samhällsutvecklingen blir det när överförandet av ansvar
från medborgama till det offentliga inte
motsvaras av förmåga eller vilja hos den
ansvariga politiska eliten att fullt ut bära
de förpliktelser som det offentliga ansvaret kräver.
Det saknas sannerligen inte exempel i
vårt land på att statsmaktema inte varit
beredda att motsvara sitt ansvar. Alltför
många vågar inte – eller vill inte med
tanke på nästa val – använda sina kunskaper, sin fantasi och sin övertygelseförmåga för att hävda nationens långsiktiga
bästa mot politikens populistiska stormvindar. Alltför många föredrar att partipolitiskt exploatera människors oro, osä-
kerhet och okunnighet. De grundar inte
sina ställningstaganden på realism och
kunskaper samt den etik, den moral, de
värderingar och de drivkrafter i övrigt
som styr människors handlingar och skapande förmåga.
Var är humanismen?
När man finläser Delblancs roman kan
man skönja hans kritiska oro över de tendenser som jag här pekat på. Samt inte
minst över det demokratiska systemets
bristande förankring i de humanistiska
moralregler på vilkas grund västerländsk
kultur och människosyn vilar.
Vart har humanismen tagit vägen i vårt
svenska samhälle? Den frågan ställde
Tage Danielsson för några år sedan:
”Humanismen betraktas som onödig i vår
Vart har humanismen tagit vägen i
vårt svenska samhälle?
tid, som tänker i andra banor än de
humana och humanistiska. I verkligheten
är den tvärtom oundgänglig som fundament i det nödvändiga nytänkandet –
den fria aktiva humanismen som inte är
kopplad till någon politisk ideologi utan
förfäktar allmänmänskliga livsvärden och
försvarar varje enskild människa mot
173
fysiskt och andligt övervåld och översitteri.”
Jag reste motsvarande spörsmål i min
MånadsjournalartikeL Jag gjorde det i
förhoppning om att i det kollektiv, som i
Sverige försetts med etiketten ”kulturarbetare”, det skulle finnas åtminstone
några företrädare beredda att ta upp en
engagerad motståndsdebatt. Eller i varje
fall motivera varför företrädarna på konstens och litteraturens områden inte vågar
sjunga den fria människans evangelium.
Just när jag skrev ner dessa rader, hörde jag i Sveriges Radio en musikprofessor
i Göteborg tala om kulturens frihet. Han
deklarerade klart och kategoriskt att
”kultur var liktydigt med socialism”.
Goddag yxskaft! När inte ens en professor – låt vara i musik – bättre behärskar
semantikens grunder och begrepp, då
finns skäl att åter åberopa Delblanc till
sanningens och kunskapens försvar:
”Våra vitterlekare är undergivna- – -.
Lojala och lydiga är de alla och kräver sin
belöning för det, problemet är bara att
lojaliteten så sällan är förenad med
talang.”