Gösta Bohman; Betraktelser kring en mycket modig man
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GÖSTA BOHMAN:
Betraktelser kring en mycket modig man
Med utgångspunkt i boken om den
norske statsmannen C J Rambro jämför
Gösta Bohman Norge och Sverige.
Osöktajämförelser kan dras mellan
förkrigsårens nordiskafreds-och
försvarsdebatter och dem som förs i
dag. Motsättningarna mellan
fredsaktivister och realister är desamma
då som nu. En nästan otrolig
aningslöshet präglade de två ländernas
statsledningar före och under våren
1940.
Riksdagsmannen och f statsrådet
Gösta Bohman var ordförande i
Moderata Samlingspartiet 1970-81.
Den 8 och 9 april 1940 rådde febril verksamhet i Kungl. Svea Artilleriregementes (A l :s) kaserner vid Valhallavä-
gen i Stockholm. Ute i Europa pågick
det stora kriget – det krig som ännu inte
blivit stort och som somliga engelsmän
alltjämt kallade ”this silly war”. Natten
mellan den 12 och 13 mars hade fred
slutits i Moskva mellan Sovjetunionen
och Finland. Därmed hade det ytterligt
allvarliga hot mot Sverige avvärjts som
de brittiska och franska kraven på genommarsch till Finlands hjälp genom
norra Sverige inneburit – en genomskinlig förevändning för att komma åt de
nordsvenska malmgruvorna och leveranserna till Nazi-Tyskland. Tanken svindlar inför det som kunde ha lett till att
Sverige,dragits in i kriget på ”fel” sida
och att Sovjet råkat i krig med västmakterna.
Nu i början av april pågick her;ntagning
av de beredskapsförband som sammandragits till norra Sveriges försvar i samband med finsk-ryska krigsutbrottet hösten 1939. Samtidigt började nya hotbilder avteckna sig. Rykten korsade varandra om brittisk-franska framstötar mot
Norge – och även Sverige – inriktade
bl a på att skära av malmtransporterna
till Tyskland. Rykten också om förberedda tyska motåtgärder.
Under vintern hade reservbefäl i stor
utsträckning varit inkallat till efterutbildning men hemförlovats efter freden i
Moskva. I början av april blev ryktesflö-
det allt intensivare. Sveriges ÖB begärde
den 4 april förstärkt försvarsberedskap
och den 8 april att bl a ett par armefördelningar i södra Sverige skulle mobiliseras.
Dåvarande försvarsministern Per Edvin
Sköld var motvillig. Blott de två fördellO
ningarnas befäl fick inkallas samt med
början den 1Oapril den s k kavalleribrigaden. Men i övrigt förutsattes ingen beredskapshöjning.
Den 8 och 9 april höll allt A l:s befäl
på att samlas och mönstras in. När jag
själv vid 4-tiden på eftermiddagen den 9
cyklade hem, möttes jag av kvällstidningarnas löpsedlar och besked om tyskt
anfall mot Danmark och Norge.
Boken om C J Hambro
Vad som föranlett mig att gå tillbaka i
minnet till den soliga apriltisdagen har
varit en i Norge hösten 1984 utgiven biografi över Carl Joachim Hambro, en av
de verkligt stora i Norges, ja Europas
historia (Johan Hambro: ”C J Rambro
– Liv og dr!llm”, Aschehoug 1984). En
personlighet av sällsynt resning – en
statsman i ordets egentliga mening –
som tyvärr för betydande delar av dagens svenska generation är okänd eller
bortglömd. Jag har i en understreckare i
Svenska Dagbladet i december 1985 redan recenserat boken, men dess innehåll
måste bedömas som så värdefullt att en
utförligare redovisning bör lämnas.
Den målande skildring som C J Harnbros son ger sin far är utomordentligt
intressant – och borde fortfarande vara
aktuell – inte bara för hans egna landsmän utan också för oss svenskar. Främst
därför att de nordiska länderna var insvepta i samma utrikespolitiska spindelväv och det inrikespolitiska spelet i hög
grad löpte parallellt.
Osöktajämförelser kan dessutom dras
mellan förkrigsårens nordiska freds- och
försvarsdebatter och dem som förs idag.
Motsättningarna mellan fredsaktivister å
ena sidan och realister å den andra är
desamma – då som nu. I många hänseenden kan dagens svenska generation
känna igen krigsårens politiska utveckling. Det som hände i Norge – och i
Danmark – kunde ha inträffat i Sverige.
Om inte om hade varit i vägen. För vårt
eget vidkommande var under krigsåren
detta lilla ord ”om” avgörande.
Det finns ännu ett skäl att ta del av
Hambro-biografin. Den ger en levande
bild av kulturlivet i Norge omedelbart
före och efter unionskrisen med Sverige,
en bild som vi insulära och om norska
förhållanden särdeles okunniga svenskar
har all anledning att studera. Vi behöver
det och det omtänkande som bilden
borde leda till.
Och sist men inte minst: Sällan har jag
haft tillfälle att – om uttrycket tillåts mig
– få mig serverat en så sammanhållen
skildring av det som ledde till världskatastrofen samt om enskilda människors
betydelse för dess förlopp. Boken om
Rambro fyller en plats inte bara i norsk
utan också i svensk nutidshistoria.
En sällsynt man
Carl Joachim Rambro föddes 1885. Han
var journalist, författare, litteraturkritiker, översättare och politiker. I många
år var han chefredaktör för en av Norges
mest ansedda tidningar, Morgenbladet
Han var länge ordförande i studentersamfundet – i dåtidens Norge med dess
enda universitet en akademisk, starkt
opinionsbildande intellektuell kulturorganisation, som vi saknar motsvarighet
till i Sverige. Rambro var ordförande i
norska högerpartiets centralstyrelse i
stort sett från 1928 till 1954. Han blev
riksdagsman 1919 och kvarstod som så-
dan till 1957 – under större delen av
tiden som stortingspresident eller odeltingspresident. Han var dessutom under
en följd av år ordförande i stortingets
utrikesutskott.
Hambros verksamhet på det internationella planet var inte mindre intensiv.
Från 1939 till 1946 var han president i
Nationernas Förbund. När Förenta Nationerna efter kriget tillkom, spelade han
även där en inflytelserik roll.
Han kom från Vestlandet, var född i
Bergen och nära befryndad med den tidens norska kulturella, intellektuella och
politiska elit. Han förvaltade sitt arv väl.
Han var färgrik, en talare som få. Han
kunde med stor inlevelse förena djupa
kunskaper med en härlig och övertygande humor. Han var patriot och demokrat iordets bästa bemärkelse. En demokrat, som betraktade individens integritet och självständighet som omistliga förutsättningar för den parlamentariska demokratin. Norge hade under det svåra
40-talet inte någon annan politiker med
ens tillnärmelsevis hans resning. Och –
inte minst – han var modig. Han vågade
”sticka upp”. Det fuktiga fingrets uppgivelse fann hos honom inget gensvar.
Hambro hade en utpräglat konservativ
grundsyn, byggd på nationellt ansvar,
höga moraliska och kulturella värderingar samt en närmast självfallen känsla för
människor på livets skuggsida. Med sin
konservatism förenade han en klart liberal syn på den enskilde och på förhållandet mellan denne och det allmänna. Han
sade sig inte begripa människor som
”ikke forstår at man overhodet ikke kan
fS’Sre konservativ politikk hvis man ikke
har en moralsk og religi!lls bakgrunn”.
11
Politik ~r – strök han under – inte
bara det möjligas konst. Politik måste
vara något mera. ”Den politikk som er i
pakt med fremtiden , må gå ut på å gj!llre
mulig imorgen det som er umulig idag” . I
all politisk verksamhet måste man följa
en klar och bestämd linje. ” … fraviker
man den linjen, då har man ikke noe
holdepunkt” .
Rambro framstår för läsaren av biografin – även om man må göra reservationer med hänsyn till författarens närhet
till sitt objekt – som en högerpolitiker i
ordets allra bästa bemärkelse. Han behövdes, liksom det norska högerpartiet, i
en tid då varken Arbeiderpartiet,
Venstre eller Bondepartiet tycktes medvetna om det grundläggande ansvar som
politiker måste vara beredda att axla för
sin nation och dess framtid. Mest patetisk framstår i det sammanhanget ledaren för Venstre – en gång Norges betydelsefulla, starkt nationella parti – Johan Ludwig Mowinckel. Denne hade tillsammans med företrädare även för de
andra partierna efter krigsutbrottet som
konsulter adjungerats till regeringen men
sedan uppehållit sig i Stockholm och blivit den kanske främste företrädaren för
en defaitistisk politik. Till sist tvingades
Nygaardsvold att avskeda Mowinckel
efter flera påstötningar från Hambro.
Kamp för starkare försvar
Inom det begränsade utrymme som står
till mitt förfogande är det inte möjligt att
återge annat än tunga avsnitt av biografin. Jag har främst valt att dra näraliggande paralleller mellan norsk och
svensk försvarsdebatt under mellankrigsåren samt att i korthet skildra Ham- 12
bros insatser den skickelsedig1 .1 aprilnatten, då tyska flottstyrkor angrep och intog de viktigaste norska kuststäderna
samt marina enheter gick upp i Oslofjorden i främsta syfte att ta det norska
kungahuset, regeringen och stortinget
med överraskning. Den natt då några
modiga män vid gamla kanoner i ett av
kustbatterierna vid DrjZibak lyckades
sänka den tyska kryssaren Blueher och
därmed med viktiga timmar fördröja aktionerna mot Norges hjärta.
Hambro var försvarsinriktad liksom
sitt parti HjZiyre. I debatt efter debatt
strök han under att den neutralitet Norge
valt förutsatte ett starkt försvar: – Det
är över huvud taget inte möjligt att hävda
neutralitet utan ett minimum av makt för
att värna den. Den uppfattningen drev
han konsekvent med allt starkare lidelse
och övertygelse allteftersom demokratins och fredens förutsättningar försvagades ute i det kontinentala Europa. Han
talade för de små nationernas inte bara
rätt utan också skyldighet att hävda sig
mot de stora: – Det som stormakterna
kallar avspänning är bara den tid stormakten behöver för att smälta den lilla
stat som den slukat.
Han och hans parti talade för döva
öron. Det var inte bara Arbeiderpartiet
– socialdemokraterna – utan även
Venstre och Bondepartiet som inte ville
lyssna. De två ”mittenpartierna” – om
begreppet tillåts mig – fungerade länge
under 30-talet växelvis som stödpartier
åt socialdemokraterna, alltmedan HjZiyre
målmedvetet arbetade för borgerlig samling. Socialdemokraterna kunde i stort
sett fullfölja den nedrustningspolitik som
dess ungdomsförbund dragit upp riktlinjer till redan 1914 och som symboliserades med ”det brukne gevrer”. Det
hade inte minst varit Mowinckel som i
mitten på 30-talet givit socialdemokraterna ett starkt stöd för deras nedrustningspolitik. Den modifierades så små-
ningom, men alltför sent och först då
krisläget i Europa blivit överhängande.
Från att ha syftat till total nedläggning av
allt vad försvar hette kom politiken att
innebära motstånd mot alla strävanden
att stärka försvaret eller att till nöds och
motvilligt godta det absoluta minimum
som kunde samla en stortingsmajoritet.
Den socialdemokratiska regeringen
valde under det sena 30-talets mest hotfulla år att motivera sitt nejsägeri till försvaret med att ökade försvarsanslag kunde skrämma upp folk. Utrike minister
Halvdan Koht blev skrämselpolitikens
främste förespråkare.
Det som stormakterna kallar
avspänning är bara den tid
stormakten behöver för att
smälta den lilla stat som den
slukat.
I slutet av 1936 hade Hambro som ordförande i stortingets utrikeskommitte
velat kalla arme- och marincheferna till
hearings inför kommitten. Detta avvisades: ” … folk ble nervjZise” – hette
det. Man kunde riskera ”hysterisk skrik
i avisen”.
Så sent som 1939 föreslog Hambro regeringen att ta upp omgående förhandlingar med de politiska partierna om en
förstärkning av försvaret. Detta avvisades. Koht förklarade att det inte var
nödvändigt att bli uppskrämd: ”I den
föreliggende situasjon truer eg ikkje vi
har krigsfaren hangende over oss.”
Statsminister Nygaardsvold instämde.
Han ville inte öppna porten för några
överläggningar – förklarade han. Han
ville hellre ”slå porten igjen og ta n~klen
ut”.
Kritiken av Chamberlain
Hambro råkade särskilt vid ett tillfälle
själv i storm. Han red inte bara ut den.
Han lyckades även vända den hårda
opinionsvinden.
I september 1938 deltog Hambro i Nationernas Förbunds överläggningar i Geneve i anledning av Hitlers hot mot Tjeckoslovakien. Han varnade. Han vädjade
inte minst till de små nationerna att gå
samman och gemensamt hävda oberoendets och den nationella frihetens principer gentemot det som just då höll på att
hända. Han var närmast desperat över
sin egen och folkförbundets maktlöshet
mot våldets och aggressivitetens krafter.
”I stället för att berömma
Chamberlain borde manfråga
vilken nation som blir nästa offer.”
Så följde Neville Chamberlains uppgö-
relse med Hitler – den som under rubriken ”peace in our time” åt det nakna
våldets företrädare prisgav den stat vars
oberoende Storbritannien och Frankrike
garanterat.
Just begreppet ”fred i vår tid” blev
plötsligt alla trogna fredsvänners hyllningshälsning till den brittiske premiärministern. I Norge talade inte någon auk- 13
toritativ röst emot. Tidningarna samlade
in namnunderskrifter för en tacksamhetens adress till Chamberlain. Krav restes
till den norska Nobelkommitten att
Chamberlain skulle ges fredspriset. Bara
Hamro reagerade med hela sitt starka
temperament och sin överlägsna retoriska skicklighet:
– Mer än någon annan har Chamberlain bidragit till att bryta sönder Nationernas Förbunds anseende och att avlägsna allt förtroende för stormakterna.
. . . Den fred som uppnåtts utgör en
våldshandling utan motsvarighet i vår civilisations historia. . . . England och
Frankrike säljer Benes bakom dennes
rygg.
Därmed bröt orkanen ut. Kritiken mot
Hambro växlade mellan indignation och
rent raseri. Hans egen tidning tog bestämt avstånd från honom. Likaså hans
parti – H~yre – som utfärdade något
som liknade en krigsförklaring mot sin
ordförande.
Hambro vidhöll och utvecklade sin
uppfattning: – Sett i sitt historiska sammanhang utgjorde det som skett ett
skrämmande hot mot allt vad småstater
hette. I stället för att berömma Chamberlain borde man fråga vilken nation som
blir nästa offer. Det måste åligga den lilla
statens främste talesmän att hävda rättsprinciper och ideer och reagera mot varje övergrepp och alla våldshandlingar
mot de små. Just dessa måste betala ett
dyrt pris om de lät moralisk feghet binda
deras tunga när stora stater kränkte rätt
och billighet, traktater och givna löften.
Stormen vände. Denne enda man
vände opinionen. Den klandrade och
nästan utstötte – den vars huvud så gott
som hela Norge krävt – blev i januari
14
1939 återvald till stortingspresident utan
motkandidat och med större majoritet än
någonsin tidigare i stortingets historia.
Från denna position och som ordfö-
rande i utrikesutskottet fortsatte Harnbro kampen för Norges försvar mot den
socialdemokratiska regeringen. Han förutsåg vad som måste hända. Socialdemokraterna såg – gjorde han gällande
gång efter gång – bara partitaktiskt på
Norges läge, inte på landets bästa. Om
Norge inte såg till att förskaffa sig möjligheter att hävda sin neutralitet, hotade
katastrof. ” Jeg raser og raser” -skrev
han i februari 1940 – ”men jeg kan jo
ingenting gj~re.”
Brittisk-franska påtryckningar
Så kom Altmark-affären – britternas
uppbringande på norskt territorialvatten
av det tyska förrådsskeppet med brittiska krigsfångar. En klar neutralitetskränkning, som i boken ges en fylligare
bakgrund än den jag minns mig ha fått,
då kränkningen ägde rum.
I det läget sökte Hambro få till stånd
en samlingsregering. Initiativet avvisades av Nygaardsvold med argumentet
att en flerpartiregering skulle förlamas
av oenighet.
I mars 1940 hade i norsk press offentliggjorts rykten om att Storbritannien
och Frankrike av Norge begärt rätt att få
till Finlands hjälp marschera genom
Norge. Utrikesminister Koht lät meddela den norska pressen att någon sådan
hänvändelse inte förekommit. Samtidigt
förberedde emellertid britterna ett offentliggörande av Norges nekande svar
på den hänvändelse som alltså enligt
Koht inte skulle ha förekommit.
Den 5 april kom en skarp brittisk not, i
vilken britterna förbehöll sig rätt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att Tyskland genom norska vatten
tillfördes för kriget vitala förnödenheter.
Det Interallierade Högsta Rådet hade redan den 28 mars fattat beslut härom –
liksom om minutläggning i norska territorialvatten. Men det var först den 5
april som noten härom överlämnades till
Norge. Och även till Sverige (Jämför
Gunnar Hägglöf: ”Det kringrända Sverige”, Norstedts 1983, sid 297 ff.)
Dagen efter – lördagen den 6 april –
gav Koht Stortinget en utrikespolitisk redogörelse. Man han nämnde inte ett ord
om de brittisk-franska noterna. Det var
ju ett öppet möte – förklarade han senare. Han hade – än en gång – inte velat
”skremme opp” folk. Utrikesmini tern
kom synbarligen inte att tänka på möjligheten att begära hemligt stortingsmöte.
Till yttermera visso underlät Koht att
orientera utrikesutskottet om vad som
inträffat. Utskottet hade utsatt ett möte
till den 9 april. Men alla tecken på en
förestående skärpning av krisen hade
föranlett Hambro att redan på lördagen
begära att utskottets ledamöter för alla
eventualiteter skulle stanna i Oslo över
helgen.
Utrikesminister Kohts märkliga tystnad
Det visade sig sedan att Kohts tystnad
inte bara gällt västmakternas hänvändelser utan också de underrättelser som
löpt in före den 6 april från Berlin och
Köpenhamn om inlastning av trupper
och materiel i tyska hamnar samt att
marina enheter redan observerats på väg
norrut.
Den danske utrikesministern hade blivit så oroad att han telefonerat till Koht
och frågat om de två inte borde begära
en förklaring av Berlin om vad det hela
rörde sig om. Koht hade svarat att antingen var uppgifterna felaktiga, och då
var det ingen fara på taket, eller också
var de riktiga, och då ”nyttet det ikke
med noen henvendelse”. Koht hade –
sade han – inte blivit ”oppskremd”.
Till saken hör också att Hambro på
uppmaning av Nygaardsvold – som
även han hållits ovetande av Koht –
ringt till Koht på lördagen och meddelat
att utrikesutskottet höll sig berett för ett
sammanträde under helgen samt frågat
om Koht hade några nyheter att komma
med: ”Koht svarte benektende.”
På söndagen anlände ett telegram till
utrikesdepartementet från den norske
ambassadören i Berlin: – En transportflotta på 150000 ton hade avgått två dagar tidigare ’från Stettin med västlig kurs.
Vakthavande tjänsteman på departementet läste omedelbart i telefon upp telegrammet för Koht. Hon var skakad
men Koht tog det hela med ro. När vederbörande på Kohts direkta fråga svarade att hon trodde att transportflottan
var på väg mot Norge, genmälde Koht
att detta trodde han inte. Den skulle
”nok ut i Atlanteren”. Tjänstemannen
sände en kopia av telegrammet till marinstaben, medan Koht, som sagt, inte
ansåg sig böra orientera vare sig stortinget eller dess utrikesutskott.
Måndagen den 8 april lade västmakterna enligt sitt tidigare beslut ut minor i
norska vatten. Det tyska transportskeppet Rio de Janeiro med tyska soldater
ombord torpederades vid samma tid av
en polsk ubåt utanför Lillesand. Tyska
15
soldater hade räddats iland och öppet
sagt sig vara på väg till Bergen. Dessa
händelser och tidigare hot från västmakterna togs nu upp till debatt i stortinget.
Men fortfarande ignorerade Koht de hotfulla uppgifterfrån tysk sida som han fått
besked om från Berlin-ambassaden.
Och vidare – man tror inte att det är
sant – när generalstabschefen och
”kommanderende general” (närmast
motsvarande Sveriges ÖB) begärde
ögonblicklig mobilisering i Sydnorge,
fick de av den socialdemokratiske försvarsministern order om att först utarbeta ”et omkostningsoverslag for en slik
mobilisering”.
Den 9 april
Vid l-tiden på natten till den 9 april
väcktes Hambros hustru av flyglarm.
Hon skakade liv i sin make, som sovit
bara två timmar. Han fick kontakt med
Norsk Telegrambyrå, som meddelade att
främmande krigsfartyg var på väg upp
genom Oslofjorden. Medan han ringde
stats- och försvarsministrarna, löpte
uppgifter in om tyska enheter på väg in i
Bergen och Trondheim.
Än en gång visade det sig vad en enda
handlingskraftig och viljestark personlighet kan åstadkomma i ett läge då landets
regering förlorat all kontroll över utvecklingen. Hambro insåg omedelbart vad
som skulle bli följden om tyskarna hann
gripa kungahuset, stortinget och regeringen. Han tog ledningen av Norge denna gråkalla aprilmorgon.
Handlingsschemat är fantastiskt. Det
förtjänar att återges, inte minst med tanke på att Hambro hade bara några få
timmar till sitt förfogande. Klockan var
16
redan 3 denna aprilnatt.
Han beordrade stortingets direktör att
samla all personal , nödvändig materiel,
protokoll och arkiv för avresa med ett
extratåg, som han också tog initiativ till.
Det skulle tidigt på morgonen avgå till
Hamar, drygt tio mil norr om Oslo. Han
lät kalla de 150 ledamöterna av stortinget för avresa med samma tåg. De som
inte kunde nå tåget skulle bege sig till
Hamar med bil. Konungen och regeringen orienterades om de mått och steg
Hambro tagit. De tvekade inte att medfölja extratåget. Han gav vidare order
om att bussar och lastbilar skulle anskaffas för ytterligare behövliga transporter
och kontrollerade själv att alla hemliga
rapporter i stortinget omhändertagits.
Han tog sedan initiativet till den kungliga resolution som enligt grundlagen
medgav ett stortingssammanträde utanför Oslo. Inget fick underlåtas – menade
han – som skulle möjliggöra för tyskarna att på konstitutionella grunder
ogiltigförklara de beslut som regering
och storting kunde komma att fatta.
Klockan 4.20 på morgonen hade det
tyska sändebudet i Oslo sammanträffat
med Koht och ställt det ultimatum på
norsk underkastelse som regeringen kort
därefter avvisat. I övrigt var förvirringen
och passiviteten inom regeringen total.
Koht hade inte lust att brådstörtat lämna
Oslo. Nygaardsvold var tveksam. Men
båda – liksom regeringen i övrigt – blev
övertygade av Hambro. I ett läge då strid
pågick i Dr!<}baksundet och kryssaren
Blueher sänkts samt tyska tn,1pper väntades marschera genom Oslo bara några
timmar senare, förordade försvarsministern en ”stille mobilisering” som skulle
ta flera dagar att genomföra. Militären
protesterade men fick veta att ”slik skulle det vrere”.
När Nygaardsvold med bil anlände till
Hamar vid lO-tiden på morgonen, var
han helt nedbruten. ”Hans liv var rast
sammen.” Han grät och bönföll Hambro
att överta regeringsansvaret. Regeringen
ville omedelbart avgå.
Åter visade Hambro förmåga att förutse ett besluts konsekvenser. Ett regeringsbyte mitt i den krigssituation som
nu förelåg med flertalet större norska
städer i tysk hand måste – menade han
– än mer öka förvirringen och skaka
Norges folk. Regeringen Nygaardsvold
var känd. Den var Norges lagliga regering. En regeringsombildning kunde göra
ont värre.
Därmed blev det. Konungen och de
andra partiledarna anslöt sig till Harnbros uppfattning. Nygaardsvold anmodades sitta kvar. Det var emellertid med
bitterhet som Hambro senare konstaterade, att regeringen Nygaardsvold betraktade denna anmodan som ett enhälligt förtroendevotum, något som Harnbro fann ligga helt ”på siden av sannheten”. Det skapades ett falskt intryck
som missbrukades partipolitiskt ”til å
skape en glorie som var uhistorisk”.
Redan efter några timmar i Hamar
blev det känt att tyska förband var på
väg norrut i syfte att fullfölja sitt ursprungliga mål att gripa den norska statsledningen i dess helhet. Hambro beordrade åter ett extratåg, som med knappast
möjliga varsel skulle avgå till Elverum.
Uppgifter ingick om att en tysk avdelning stod bara 15 km från Hamar. Det
redan inledda stortingsmötet i Hamar
bröts. I den mörka aprilkvällen drog
statsledningen vidare norrut med extratåget och insatta bussar. På vägen passerade de ett kompani norska rekryter,
som höll på att barrikadera vägen. Den
otränade norska styrkan lyckades senare
efter en effektiv och snabb strid med det
hundratalet tyska fallskärmsjägare som
avsänts från Oslo hindra deras vidare
framfart. Tyskarna drog sig tillbaka.
Sent på kvällen öppnades i folkhögskolan i Elverum det stortingsmöte som
skulle bli Norges sista på fem år. Harnbro var helt på det klara med att Norges
ställning som fri nation – även om dess
territorium blev besatt av tyskarna –
förutsatte möjlighet för regeringen att
som laglig representant för det norska
folket utöva sin verksamhet även utanför
Norges gränser och även utan det stöd
som ett samlat storting utgjorde.
För att inte någon tvekan skulle uppkomma om regeringens konstitutionella
kompetens, förslog Hambro riksdagen
att ge regeringen en generell fullmakt att
företräda Norges folk i den nödsituation
som förelåg. Utan att på förhand ha diskuterat fullmaktsfrågan vare sig med
stortinget eller med regeringens medlemmar och utan att ha hunnit skriva ned
texten, dikterade han på stående fot inför Stortinget den sk Elverums-fullmakten, som möjliggjorde för den norska regeringen att i London ta tillvara rikets
intressen och ”treffe de avgjj2)relser og
befpyelser på Stortingets och Regjeringens vegne som må anses for påkrevd av
hensyn tillandels sikkerhet og fremtid”.
Det uppkom ingen debatt om förslaget. Elverums-fullmakten bifölls av stortinget utan votering. Därefter sjöng församlingen ”Ja, vi elsker”. stortingsmö-
tet upplöstes klockan halv tolv på kvällen den 9 april.
17
Bitterhet över regeringens handlande
Jag ser ingen anledning att ytterligare uppehålla mig vid den norska tragedin och
dess vidare förlopp. Vad den klart och
tydligt visade är hur godtrogenhet och en
i och för sig naturlig fredsvilja samt tron
på alla goda krafter i vår onda värld kan
förlama handlingskraftiga människor och
hur en hel nation kan drabbas, när dess
politiker vägrar att se sanningen och att
läsa innantill i historiens dramatiska lä-
sebok.
Mot den bakgrund jag här tecknat gör
de försök ett i hög grad stötande intryck
som den socialdemokratiska regeringen
gjorde – både under sin tid i London och
senare – att partipolitiskt utnyttja den
exceptionella situation som motiverat
beslutet qtt förlänga regeringens fullmakter. Hambro återkom under krigsåren och även senare ständigt till vad
han menade var regeringens sträv.anden
att konsekvent sätta partiets intressen
före nationens.
Motsättningarna mellan Hambro och
London-regeringen var inte sällan skarpa, trots den intensiva verksamhet för
sitt land och dess regering som Hambro i
sin egenskap av stortingspresident utan
storting bedrev på det internationella fältet och inte minst i Förenta Staterna.
Även om bitterheten över den socialdemokratiska regeringens handlande,
vars fortsatta existens Hambro personligen garanterat, i hög grad förgiftade
Hambros liv under och efter kriget, satte
han alltid Norges bästa före sina personliga intressen.
Ansvarsdebatten i stortinget 1948
Inte minst kom detta att prägla den stora
uppgörelse som ägde rum i stortinget
18
1948 på grundval av ett betänkande av
den kommission som tillsatts efter
fredsslutet för att granska förhållandena
före 1940 års katastrof och därefter.
Kommissionen hade att uttala sig om ansvaret för händelseförloppet och om de
försummelser som förekommit.
Debatten om betänkandet ägde rum i
Stortinget i oktober 1948. Den blev bitter
och varade en hel vecka. Den kulminerade i ett inlägg av Hambro som gjorde
fortsatt debatt överflödig.
I Stortinget förelåg då inte mindre än
fyra förslag, som alla var starkt kritiska,
skulle ha skapat bitterhet och inte dragit
streck över det förflutna. Hambros tal
rensade luften och banade väg för försoning.
Talet föranledde Nygaardsvold att
konstatera att ”han fS~Slte Hambros tale
som den stS~Srste dagen i sitt liv”.
I sitt tal varnade Hambro Stortinget
för att gå till votering ”over temaer som
er oppstilJet slik att hvordan voteringens
utfall enn blir, vii det skape sårhet hos de
personer det går ut over, om hvem man
muligens kunne ha lov til å si – og jeg
kunne tenke meg uten noen srerlig grad
av profetisk visdom – at de gjorde det så
godt de kunne. Deri Ligger deres unskjyLdning, og deri Ligger deres dom.”
Striden upphörde. Alla förslag drogs
tillbaka. Voteringen slutade i ett enhälligt beslut att ärendet inte skulle föranleda någon stortingets åtgärd.
Paralleller med Sverige
Efter den minst sagt dystra skildring av
skeendet i vårt nära grannland som biografin över Hambro ger oss om passivt
önsketänkande, bristande handlingsförmåga och partipolitiska fejder kan man
fråga sig om vi i Sverige har anledning att
slå oss för vårt bröst över vårt eget beteende före och under det stora kriget.
Därmed ärjag tillbaka på A l:s kaserngård den 9 april och den mobilisering
som utan detta ords nämnande därefter
genomfördes i Sverige. De förband som
befann sig i norra Sverige och i vissa fall
var i färd med att inlastas för hemtransport efter den långa beredskapstjänstgö-
ringen sedan hösten 1939, fick order att
vända tillbaka. Större delen av Sveriges
militära styrkor försattes inom loppet av
ett par dagar på krigsfot.
Även i Sverige blev det det konservativa partiets politiker och
tänkare som gav prov på verklighetssinne och ansvarstagande.
Man har likväl all anledning att fråga
sig om svenska politikers framsynthet,
realism och mod under åren dessförinnan varit stort bättre än våra norska vänners. Det officiella Sveriges hantering av
Hambro under dennes vistelse i Stockholm borde höra till det som vi har all
anledning att skämmas över. Parallellerna mellan Norge och Sverige är i
många hänseenden slående. Även i Sverige blev det det konservativa partiets
politiker och tänkare som gav prov på
verklighetssinne och ansvarstagande
mot politiskt önsketänkande folk och
partier. Högerpartiet varnade. Det påvisade de alltmer hotande krigsriskerna.
Det krävde förstärkning av försvaret,
alltmedan socialdemokraterna och övriga partier länge befann sig på den passiva nej-sidan. Om än försvarsviljan icke
var lika utpräglat negativ som i Norge,
kännetecknades likväl hela 30-talet av
motsättningar mellan den svenska hö-
gem och de övriga om vad neutraliteten
och vårt lands frihet och oberoende
krävde.
Så sent som våren 1936 kunde ett antal
företrädare för det socialdemokratiska
partiet i riksdagen hävda att läget inte
var riskfyllt, att man hade anledning att
tita på Hitlers försäkringar om tysk
fredsvilja samt att denne ”statsman”
borde ”kunna göra anspråk på att bli
trodd på sitt ord”. Vederbörande talare
hänvisade till Danmarks och Norges
”goda omdömesförmåga” att avvisa
”utrikespolitiska skräckmålningar”.
När krisen sedan alltmera utvecklade sig
nere på kontinenten, blev de försvarsförstärkningar som vidtogs löjligt små i förhållande till vad som i detta läge borde
ha skett.
Sveriges bedömningar våren 1940
Det finns all anledning att jämföra det
norska skeendet i böljan av 1940 med de
uppgifter som Gunnar Hägglöf lämnar i
den bok jag redan hänvisat till, ”Det
kringrända Sverige”.
Kort efter nyår 1940 hade Jacob Wallenberg till den dåvarande kabinettssekreteraren Erik Boheman vidarebefordrat
konfidentiella uppgifter från Hitlers nära
omgivning att en planläggning pågick om
ett eventuellt angrepp mot Norge. Jacob
Wallenberg hade bett Boheman att ”i
största hemlighet” orientera Oslo. Boheman hade till norska utrikesdepartementet i brev framfört ”J W:s hälsning”.
Den 27 mars hade Hägglöf orienterats
19
av den svenske Berlin-ambassadören
Arvid Richert om allt livligare rykten om
angrepp inte bara mot väster utan också
mot Danmark.
Jacob Wallenberg, som var starkt engagerad i handelsförhandlingar med tyskarna, hade under loppet av mars tyckt
sig skönja det ena tecknet efter det andra
på en fristående tysk aktion mot både
Danmark och Norge. Framstående tyska
militärer hade givit honom ” en rätt klar
bild av de tyska anfallsplanerna”. Härom hade Wallenberg underrättat Boheman. Men Wallenberg hade – säger
Hägglöf- ”fått intrycket att såväl Boheman som Gtinther och den politiska avdelningen ställde sig tveksamma eller
rent av avvisande mot han rapport”.
Mot slutet av mars och i början av
april böljade nya varnande underrättelser inströmma från beskickningen i
Berlin. Marinattachen, kommendörkaptenen Forshell, hade fått ”många otroligt
öppenhjärtiga upplysningar av storamiralen Raeders stabschef’. Gtinther och
Boheman hade emellertid tyckts anse att
de tyska truppsamlingarna varit motiverade enbart av rykten om kommande
västallierade landsättningar i Norge.
Richert hade då fått i uppdrag att för
tyske statssekreteraren Weizsäcker
framhålla ”att det icke fanns någon anledning för närvarande att frukta brittisk
kränkning av Nordens neutralitet.
Svenska regeringen hade för avsikt och
ansåg sig vara i stånd att avvisa eventuella intrång. Betydande svenska militärstyrkor var samJade i norr.”
Weizsäcker hade, när Richert den 2
april framfört budskapet, svarat att han
var skeptisk till den svenska regeringens
optimistiska uppfattning. Han hade hän- 20
visat till franska officiösa meddelanden
som givit rakt motsatt intryck. Han hade
undrat om man inte i Stockholm tog alltför lätt på saken. Weizsäcker hade emellertid på Richerts fråga om tyska truppsammandragningar svarat ”att han därom icke hade några underrättelser”.
Samma dag, den 2 april, hade den brittiska ambassadören i Stockholm telegraferat till Foreign Office om uppgifter
”från svenska utrikesdepartementet”
om tyska trupp- och fartygskoncentrationer i Nordtyskland. Den allmänna
uppfattningen i London tycktes emellertid ha varit att truppsammandragningarna kunde betraktas som försiktighetsåtgärder och att Tyskland icke skulle fö-
reta någon aktion i Skandinavien.
Den 4 april hade Richert telegraferat
till UD att en utländsk militärattache
från tysk militär källa fått veta att ”till
böljan av nästa vecka planerats överfall
på Danmark och Holland och eventuellt
också Norge”. Richert hade tillagt att
källan ansågs ”mycket tillförlitlig” samt
att både den danska och den norska legationen fått .samma informationer och
sänt specialkurirer till Köpenhamn och
Oslo.
Om just detta har biografin över Harnbro ingenting att säga.
Richerts meddelande hade – säger
Hägglöf – inte föranlett någon åtgärd
vare sig i Köpenhamn, Oslo eller Stockholm. Försvarsminister Sköld ”ansåg
inte att Tyskland hade tillräckliga resurser för att besätta både Danmark och
Norge”. Trots att den svenska militärattachen i Berlin, Juhlin-Dannfelt, två dagar tidigare hade ”försäkrat Sköld att
den tyska krigsmakten förfogade över
resurser som var mer än väl tillräckliga
för att besätta Danmark och Norge”.
Den 5 april hade den brittiska stockholms-ambassadören till utrikesminister
Giinther överlämnat den not jag tidigare
talat om och som utarbetats vid det Interallierade Högsta Rådets sammanträde
den 28 mars. Giinther hade enligt ambassadören blivit mycket upprörd men lugnats av britterna med att noten icke var
riktad direkt mot Sverige. Dess ändamål
hade varit att ge britterna ”fria händer
att möta framtida nödvändigheter”. De
allierade skulle icke ”landsätta några
styrkor i Skandinavien om icke tyskarna
gjorde detta först.”
Giinther hade efter att ha fått detta
besked förklarat för den brittiske ambassadören att han ”kände sig mycket lättad”. Den brittiska regeringens försäkran ”hade skingrat han egentliga oro.”
Det finns ingen anledning att
rikta kritik mot den svenska
handlingskraften efter den 9
april. Däremot för åren dessförinnan.
Ännu den 7 april hade alltså enligt
Hägglöf den svenska utrikesledningen
varit ”inställd på att tyskarna icke skulle
landstiga i Skandinavien om icke västmakterna gjorde det”.
Händelserna den 8 april bekräftade att
både den svenska utrikesledningen och
regeringen underskattat lägets allvar. På
morgonen ingick uppgifter om deri allierade minutläggningen i norska territorialvatten. Därefter kom rapporter om stora
tyska flottenheter på väg norrut genom
Kattegatt och om en 50 km lång marschkolonn genom Schleswig mot den danska gränsen.
Jag erinrar om vad jag tidigare sagt om
den svenske ÖB:s framförda krav den 4
april om förstärkt försvarsberedskap och
den 8 april om mobilisering av bl a två
armefördelningar i södra Sverige – krav
vilka Sköld avvisat. Endast de två fördelningarnas befäl, men ej deras manskap, hade ÖB fått inkalla.
Det finns ingen anledning att rikta kritik mot den svenska handlingskraften ef- 21
ter den 9 april. Däremot för åren dessförinnan. Och även om vår försvarsberedskap var långt bättre än den norska, är
likväl de långtgående paralleller jag tidigare talat om fullt befogade. En nästan
otrolig aningslöshet präglade de två ländernas statsledningar före och under
våren 1940.
På ingendera sidan om Kölen hade
man varit beredd att beakta det mångtusenåriga rådet ”Si vis pacem para beltum”.
Slå ett slag för
Svensk Tidskrift
Hjälp till att sprida Svensk Tidskrift!
Beställ prenumeration för 1986 eller provnummer till vänner och
bekanta.
Ring in beställningen på telefon 08/67 59 55.
Betraktelser kring en mycket modig man
Med utgångspunkt i boken om den
norske statsmannen C J Rambro jämför
Gösta Bohman Norge och Sverige.
Osöktajämförelser kan dras mellan
förkrigsårens nordiskafreds-och
försvarsdebatter och dem som förs i
dag. Motsättningarna mellan
fredsaktivister och realister är desamma
då som nu. En nästan otrolig
aningslöshet präglade de två ländernas
statsledningar före och under våren
1940.
Riksdagsmannen och f statsrådet
Gösta Bohman var ordförande i
Moderata Samlingspartiet 1970-81.
Den 8 och 9 april 1940 rådde febril verksamhet i Kungl. Svea Artilleriregementes (A l :s) kaserner vid Valhallavä-
gen i Stockholm. Ute i Europa pågick
det stora kriget – det krig som ännu inte
blivit stort och som somliga engelsmän
alltjämt kallade ”this silly war”. Natten
mellan den 12 och 13 mars hade fred
slutits i Moskva mellan Sovjetunionen
och Finland. Därmed hade det ytterligt
allvarliga hot mot Sverige avvärjts som
de brittiska och franska kraven på genommarsch till Finlands hjälp genom
norra Sverige inneburit – en genomskinlig förevändning för att komma åt de
nordsvenska malmgruvorna och leveranserna till Nazi-Tyskland. Tanken svindlar inför det som kunde ha lett till att
Sverige,dragits in i kriget på ”fel” sida
och att Sovjet råkat i krig med västmakterna.
Nu i början av april pågick her;ntagning
av de beredskapsförband som sammandragits till norra Sveriges försvar i samband med finsk-ryska krigsutbrottet hösten 1939. Samtidigt började nya hotbilder avteckna sig. Rykten korsade varandra om brittisk-franska framstötar mot
Norge – och även Sverige – inriktade
bl a på att skära av malmtransporterna
till Tyskland. Rykten också om förberedda tyska motåtgärder.
Under vintern hade reservbefäl i stor
utsträckning varit inkallat till efterutbildning men hemförlovats efter freden i
Moskva. I början av april blev ryktesflö-
det allt intensivare. Sveriges ÖB begärde
den 4 april förstärkt försvarsberedskap
och den 8 april att bl a ett par armefördelningar i södra Sverige skulle mobiliseras.
Dåvarande försvarsministern Per Edvin
Sköld var motvillig. Blott de två fördellO
ningarnas befäl fick inkallas samt med
början den 1Oapril den s k kavalleribrigaden. Men i övrigt förutsattes ingen beredskapshöjning.
Den 8 och 9 april höll allt A l:s befäl
på att samlas och mönstras in. När jag
själv vid 4-tiden på eftermiddagen den 9
cyklade hem, möttes jag av kvällstidningarnas löpsedlar och besked om tyskt
anfall mot Danmark och Norge.
Boken om C J Hambro
Vad som föranlett mig att gå tillbaka i
minnet till den soliga apriltisdagen har
varit en i Norge hösten 1984 utgiven biografi över Carl Joachim Hambro, en av
de verkligt stora i Norges, ja Europas
historia (Johan Hambro: ”C J Rambro
– Liv og dr!llm”, Aschehoug 1984). En
personlighet av sällsynt resning – en
statsman i ordets egentliga mening –
som tyvärr för betydande delar av dagens svenska generation är okänd eller
bortglömd. Jag har i en understreckare i
Svenska Dagbladet i december 1985 redan recenserat boken, men dess innehåll
måste bedömas som så värdefullt att en
utförligare redovisning bör lämnas.
Den målande skildring som C J Harnbros son ger sin far är utomordentligt
intressant – och borde fortfarande vara
aktuell – inte bara för hans egna landsmän utan också för oss svenskar. Främst
därför att de nordiska länderna var insvepta i samma utrikespolitiska spindelväv och det inrikespolitiska spelet i hög
grad löpte parallellt.
Osöktajämförelser kan dessutom dras
mellan förkrigsårens nordiska freds- och
försvarsdebatter och dem som förs idag.
Motsättningarna mellan fredsaktivister å
ena sidan och realister å den andra är
desamma – då som nu. I många hänseenden kan dagens svenska generation
känna igen krigsårens politiska utveckling. Det som hände i Norge – och i
Danmark – kunde ha inträffat i Sverige.
Om inte om hade varit i vägen. För vårt
eget vidkommande var under krigsåren
detta lilla ord ”om” avgörande.
Det finns ännu ett skäl att ta del av
Hambro-biografin. Den ger en levande
bild av kulturlivet i Norge omedelbart
före och efter unionskrisen med Sverige,
en bild som vi insulära och om norska
förhållanden särdeles okunniga svenskar
har all anledning att studera. Vi behöver
det och det omtänkande som bilden
borde leda till.
Och sist men inte minst: Sällan har jag
haft tillfälle att – om uttrycket tillåts mig
– få mig serverat en så sammanhållen
skildring av det som ledde till världskatastrofen samt om enskilda människors
betydelse för dess förlopp. Boken om
Rambro fyller en plats inte bara i norsk
utan också i svensk nutidshistoria.
En sällsynt man
Carl Joachim Rambro föddes 1885. Han
var journalist, författare, litteraturkritiker, översättare och politiker. I många
år var han chefredaktör för en av Norges
mest ansedda tidningar, Morgenbladet
Han var länge ordförande i studentersamfundet – i dåtidens Norge med dess
enda universitet en akademisk, starkt
opinionsbildande intellektuell kulturorganisation, som vi saknar motsvarighet
till i Sverige. Rambro var ordförande i
norska högerpartiets centralstyrelse i
stort sett från 1928 till 1954. Han blev
riksdagsman 1919 och kvarstod som så-
dan till 1957 – under större delen av
tiden som stortingspresident eller odeltingspresident. Han var dessutom under
en följd av år ordförande i stortingets
utrikesutskott.
Hambros verksamhet på det internationella planet var inte mindre intensiv.
Från 1939 till 1946 var han president i
Nationernas Förbund. När Förenta Nationerna efter kriget tillkom, spelade han
även där en inflytelserik roll.
Han kom från Vestlandet, var född i
Bergen och nära befryndad med den tidens norska kulturella, intellektuella och
politiska elit. Han förvaltade sitt arv väl.
Han var färgrik, en talare som få. Han
kunde med stor inlevelse förena djupa
kunskaper med en härlig och övertygande humor. Han var patriot och demokrat iordets bästa bemärkelse. En demokrat, som betraktade individens integritet och självständighet som omistliga förutsättningar för den parlamentariska demokratin. Norge hade under det svåra
40-talet inte någon annan politiker med
ens tillnärmelsevis hans resning. Och –
inte minst – han var modig. Han vågade
”sticka upp”. Det fuktiga fingrets uppgivelse fann hos honom inget gensvar.
Hambro hade en utpräglat konservativ
grundsyn, byggd på nationellt ansvar,
höga moraliska och kulturella värderingar samt en närmast självfallen känsla för
människor på livets skuggsida. Med sin
konservatism förenade han en klart liberal syn på den enskilde och på förhållandet mellan denne och det allmänna. Han
sade sig inte begripa människor som
”ikke forstår at man overhodet ikke kan
fS’Sre konservativ politikk hvis man ikke
har en moralsk og religi!lls bakgrunn”.
11
Politik ~r – strök han under – inte
bara det möjligas konst. Politik måste
vara något mera. ”Den politikk som er i
pakt med fremtiden , må gå ut på å gj!llre
mulig imorgen det som er umulig idag” . I
all politisk verksamhet måste man följa
en klar och bestämd linje. ” … fraviker
man den linjen, då har man ikke noe
holdepunkt” .
Rambro framstår för läsaren av biografin – även om man må göra reservationer med hänsyn till författarens närhet
till sitt objekt – som en högerpolitiker i
ordets allra bästa bemärkelse. Han behövdes, liksom det norska högerpartiet, i
en tid då varken Arbeiderpartiet,
Venstre eller Bondepartiet tycktes medvetna om det grundläggande ansvar som
politiker måste vara beredda att axla för
sin nation och dess framtid. Mest patetisk framstår i det sammanhanget ledaren för Venstre – en gång Norges betydelsefulla, starkt nationella parti – Johan Ludwig Mowinckel. Denne hade tillsammans med företrädare även för de
andra partierna efter krigsutbrottet som
konsulter adjungerats till regeringen men
sedan uppehållit sig i Stockholm och blivit den kanske främste företrädaren för
en defaitistisk politik. Till sist tvingades
Nygaardsvold att avskeda Mowinckel
efter flera påstötningar från Hambro.
Kamp för starkare försvar
Inom det begränsade utrymme som står
till mitt förfogande är det inte möjligt att
återge annat än tunga avsnitt av biografin. Jag har främst valt att dra näraliggande paralleller mellan norsk och
svensk försvarsdebatt under mellankrigsåren samt att i korthet skildra Ham- 12
bros insatser den skickelsedig1 .1 aprilnatten, då tyska flottstyrkor angrep och intog de viktigaste norska kuststäderna
samt marina enheter gick upp i Oslofjorden i främsta syfte att ta det norska
kungahuset, regeringen och stortinget
med överraskning. Den natt då några
modiga män vid gamla kanoner i ett av
kustbatterierna vid DrjZibak lyckades
sänka den tyska kryssaren Blueher och
därmed med viktiga timmar fördröja aktionerna mot Norges hjärta.
Hambro var försvarsinriktad liksom
sitt parti HjZiyre. I debatt efter debatt
strök han under att den neutralitet Norge
valt förutsatte ett starkt försvar: – Det
är över huvud taget inte möjligt att hävda
neutralitet utan ett minimum av makt för
att värna den. Den uppfattningen drev
han konsekvent med allt starkare lidelse
och övertygelse allteftersom demokratins och fredens förutsättningar försvagades ute i det kontinentala Europa. Han
talade för de små nationernas inte bara
rätt utan också skyldighet att hävda sig
mot de stora: – Det som stormakterna
kallar avspänning är bara den tid stormakten behöver för att smälta den lilla
stat som den slukat.
Han och hans parti talade för döva
öron. Det var inte bara Arbeiderpartiet
– socialdemokraterna – utan även
Venstre och Bondepartiet som inte ville
lyssna. De två ”mittenpartierna” – om
begreppet tillåts mig – fungerade länge
under 30-talet växelvis som stödpartier
åt socialdemokraterna, alltmedan HjZiyre
målmedvetet arbetade för borgerlig samling. Socialdemokraterna kunde i stort
sett fullfölja den nedrustningspolitik som
dess ungdomsförbund dragit upp riktlinjer till redan 1914 och som symboliserades med ”det brukne gevrer”. Det
hade inte minst varit Mowinckel som i
mitten på 30-talet givit socialdemokraterna ett starkt stöd för deras nedrustningspolitik. Den modifierades så små-
ningom, men alltför sent och först då
krisläget i Europa blivit överhängande.
Från att ha syftat till total nedläggning av
allt vad försvar hette kom politiken att
innebära motstånd mot alla strävanden
att stärka försvaret eller att till nöds och
motvilligt godta det absoluta minimum
som kunde samla en stortingsmajoritet.
Den socialdemokratiska regeringen
valde under det sena 30-talets mest hotfulla år att motivera sitt nejsägeri till försvaret med att ökade försvarsanslag kunde skrämma upp folk. Utrike minister
Halvdan Koht blev skrämselpolitikens
främste förespråkare.
Det som stormakterna kallar
avspänning är bara den tid
stormakten behöver för att
smälta den lilla stat som den
slukat.
I slutet av 1936 hade Hambro som ordförande i stortingets utrikeskommitte
velat kalla arme- och marincheferna till
hearings inför kommitten. Detta avvisades: ” … folk ble nervjZise” – hette
det. Man kunde riskera ”hysterisk skrik
i avisen”.
Så sent som 1939 föreslog Hambro regeringen att ta upp omgående förhandlingar med de politiska partierna om en
förstärkning av försvaret. Detta avvisades. Koht förklarade att det inte var
nödvändigt att bli uppskrämd: ”I den
föreliggende situasjon truer eg ikkje vi
har krigsfaren hangende over oss.”
Statsminister Nygaardsvold instämde.
Han ville inte öppna porten för några
överläggningar – förklarade han. Han
ville hellre ”slå porten igjen og ta n~klen
ut”.
Kritiken av Chamberlain
Hambro råkade särskilt vid ett tillfälle
själv i storm. Han red inte bara ut den.
Han lyckades även vända den hårda
opinionsvinden.
I september 1938 deltog Hambro i Nationernas Förbunds överläggningar i Geneve i anledning av Hitlers hot mot Tjeckoslovakien. Han varnade. Han vädjade
inte minst till de små nationerna att gå
samman och gemensamt hävda oberoendets och den nationella frihetens principer gentemot det som just då höll på att
hända. Han var närmast desperat över
sin egen och folkförbundets maktlöshet
mot våldets och aggressivitetens krafter.
”I stället för att berömma
Chamberlain borde manfråga
vilken nation som blir nästa offer.”
Så följde Neville Chamberlains uppgö-
relse med Hitler – den som under rubriken ”peace in our time” åt det nakna
våldets företrädare prisgav den stat vars
oberoende Storbritannien och Frankrike
garanterat.
Just begreppet ”fred i vår tid” blev
plötsligt alla trogna fredsvänners hyllningshälsning till den brittiske premiärministern. I Norge talade inte någon auk- 13
toritativ röst emot. Tidningarna samlade
in namnunderskrifter för en tacksamhetens adress till Chamberlain. Krav restes
till den norska Nobelkommitten att
Chamberlain skulle ges fredspriset. Bara
Hamro reagerade med hela sitt starka
temperament och sin överlägsna retoriska skicklighet:
– Mer än någon annan har Chamberlain bidragit till att bryta sönder Nationernas Förbunds anseende och att avlägsna allt förtroende för stormakterna.
. . . Den fred som uppnåtts utgör en
våldshandling utan motsvarighet i vår civilisations historia. . . . England och
Frankrike säljer Benes bakom dennes
rygg.
Därmed bröt orkanen ut. Kritiken mot
Hambro växlade mellan indignation och
rent raseri. Hans egen tidning tog bestämt avstånd från honom. Likaså hans
parti – H~yre – som utfärdade något
som liknade en krigsförklaring mot sin
ordförande.
Hambro vidhöll och utvecklade sin
uppfattning: – Sett i sitt historiska sammanhang utgjorde det som skett ett
skrämmande hot mot allt vad småstater
hette. I stället för att berömma Chamberlain borde man fråga vilken nation som
blir nästa offer. Det måste åligga den lilla
statens främste talesmän att hävda rättsprinciper och ideer och reagera mot varje övergrepp och alla våldshandlingar
mot de små. Just dessa måste betala ett
dyrt pris om de lät moralisk feghet binda
deras tunga när stora stater kränkte rätt
och billighet, traktater och givna löften.
Stormen vände. Denne enda man
vände opinionen. Den klandrade och
nästan utstötte – den vars huvud så gott
som hela Norge krävt – blev i januari
14
1939 återvald till stortingspresident utan
motkandidat och med större majoritet än
någonsin tidigare i stortingets historia.
Från denna position och som ordfö-
rande i utrikesutskottet fortsatte Harnbro kampen för Norges försvar mot den
socialdemokratiska regeringen. Han förutsåg vad som måste hända. Socialdemokraterna såg – gjorde han gällande
gång efter gång – bara partitaktiskt på
Norges läge, inte på landets bästa. Om
Norge inte såg till att förskaffa sig möjligheter att hävda sin neutralitet, hotade
katastrof. ” Jeg raser og raser” -skrev
han i februari 1940 – ”men jeg kan jo
ingenting gj~re.”
Brittisk-franska påtryckningar
Så kom Altmark-affären – britternas
uppbringande på norskt territorialvatten
av det tyska förrådsskeppet med brittiska krigsfångar. En klar neutralitetskränkning, som i boken ges en fylligare
bakgrund än den jag minns mig ha fått,
då kränkningen ägde rum.
I det läget sökte Hambro få till stånd
en samlingsregering. Initiativet avvisades av Nygaardsvold med argumentet
att en flerpartiregering skulle förlamas
av oenighet.
I mars 1940 hade i norsk press offentliggjorts rykten om att Storbritannien
och Frankrike av Norge begärt rätt att få
till Finlands hjälp marschera genom
Norge. Utrikesminister Koht lät meddela den norska pressen att någon sådan
hänvändelse inte förekommit. Samtidigt
förberedde emellertid britterna ett offentliggörande av Norges nekande svar
på den hänvändelse som alltså enligt
Koht inte skulle ha förekommit.
Den 5 april kom en skarp brittisk not, i
vilken britterna förbehöll sig rätt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att Tyskland genom norska vatten
tillfördes för kriget vitala förnödenheter.
Det Interallierade Högsta Rådet hade redan den 28 mars fattat beslut härom –
liksom om minutläggning i norska territorialvatten. Men det var först den 5
april som noten härom överlämnades till
Norge. Och även till Sverige (Jämför
Gunnar Hägglöf: ”Det kringrända Sverige”, Norstedts 1983, sid 297 ff.)
Dagen efter – lördagen den 6 april –
gav Koht Stortinget en utrikespolitisk redogörelse. Man han nämnde inte ett ord
om de brittisk-franska noterna. Det var
ju ett öppet möte – förklarade han senare. Han hade – än en gång – inte velat
”skremme opp” folk. Utrikesmini tern
kom synbarligen inte att tänka på möjligheten att begära hemligt stortingsmöte.
Till yttermera visso underlät Koht att
orientera utrikesutskottet om vad som
inträffat. Utskottet hade utsatt ett möte
till den 9 april. Men alla tecken på en
förestående skärpning av krisen hade
föranlett Hambro att redan på lördagen
begära att utskottets ledamöter för alla
eventualiteter skulle stanna i Oslo över
helgen.
Utrikesminister Kohts märkliga tystnad
Det visade sig sedan att Kohts tystnad
inte bara gällt västmakternas hänvändelser utan också de underrättelser som
löpt in före den 6 april från Berlin och
Köpenhamn om inlastning av trupper
och materiel i tyska hamnar samt att
marina enheter redan observerats på väg
norrut.
Den danske utrikesministern hade blivit så oroad att han telefonerat till Koht
och frågat om de två inte borde begära
en förklaring av Berlin om vad det hela
rörde sig om. Koht hade svarat att antingen var uppgifterna felaktiga, och då
var det ingen fara på taket, eller också
var de riktiga, och då ”nyttet det ikke
med noen henvendelse”. Koht hade –
sade han – inte blivit ”oppskremd”.
Till saken hör också att Hambro på
uppmaning av Nygaardsvold – som
även han hållits ovetande av Koht –
ringt till Koht på lördagen och meddelat
att utrikesutskottet höll sig berett för ett
sammanträde under helgen samt frågat
om Koht hade några nyheter att komma
med: ”Koht svarte benektende.”
På söndagen anlände ett telegram till
utrikesdepartementet från den norske
ambassadören i Berlin: – En transportflotta på 150000 ton hade avgått två dagar tidigare ’från Stettin med västlig kurs.
Vakthavande tjänsteman på departementet läste omedelbart i telefon upp telegrammet för Koht. Hon var skakad
men Koht tog det hela med ro. När vederbörande på Kohts direkta fråga svarade att hon trodde att transportflottan
var på väg mot Norge, genmälde Koht
att detta trodde han inte. Den skulle
”nok ut i Atlanteren”. Tjänstemannen
sände en kopia av telegrammet till marinstaben, medan Koht, som sagt, inte
ansåg sig böra orientera vare sig stortinget eller dess utrikesutskott.
Måndagen den 8 april lade västmakterna enligt sitt tidigare beslut ut minor i
norska vatten. Det tyska transportskeppet Rio de Janeiro med tyska soldater
ombord torpederades vid samma tid av
en polsk ubåt utanför Lillesand. Tyska
15
soldater hade räddats iland och öppet
sagt sig vara på väg till Bergen. Dessa
händelser och tidigare hot från västmakterna togs nu upp till debatt i stortinget.
Men fortfarande ignorerade Koht de hotfulla uppgifterfrån tysk sida som han fått
besked om från Berlin-ambassaden.
Och vidare – man tror inte att det är
sant – när generalstabschefen och
”kommanderende general” (närmast
motsvarande Sveriges ÖB) begärde
ögonblicklig mobilisering i Sydnorge,
fick de av den socialdemokratiske försvarsministern order om att först utarbeta ”et omkostningsoverslag for en slik
mobilisering”.
Den 9 april
Vid l-tiden på natten till den 9 april
väcktes Hambros hustru av flyglarm.
Hon skakade liv i sin make, som sovit
bara två timmar. Han fick kontakt med
Norsk Telegrambyrå, som meddelade att
främmande krigsfartyg var på väg upp
genom Oslofjorden. Medan han ringde
stats- och försvarsministrarna, löpte
uppgifter in om tyska enheter på väg in i
Bergen och Trondheim.
Än en gång visade det sig vad en enda
handlingskraftig och viljestark personlighet kan åstadkomma i ett läge då landets
regering förlorat all kontroll över utvecklingen. Hambro insåg omedelbart vad
som skulle bli följden om tyskarna hann
gripa kungahuset, stortinget och regeringen. Han tog ledningen av Norge denna gråkalla aprilmorgon.
Handlingsschemat är fantastiskt. Det
förtjänar att återges, inte minst med tanke på att Hambro hade bara några få
timmar till sitt förfogande. Klockan var
16
redan 3 denna aprilnatt.
Han beordrade stortingets direktör att
samla all personal , nödvändig materiel,
protokoll och arkiv för avresa med ett
extratåg, som han också tog initiativ till.
Det skulle tidigt på morgonen avgå till
Hamar, drygt tio mil norr om Oslo. Han
lät kalla de 150 ledamöterna av stortinget för avresa med samma tåg. De som
inte kunde nå tåget skulle bege sig till
Hamar med bil. Konungen och regeringen orienterades om de mått och steg
Hambro tagit. De tvekade inte att medfölja extratåget. Han gav vidare order
om att bussar och lastbilar skulle anskaffas för ytterligare behövliga transporter
och kontrollerade själv att alla hemliga
rapporter i stortinget omhändertagits.
Han tog sedan initiativet till den kungliga resolution som enligt grundlagen
medgav ett stortingssammanträde utanför Oslo. Inget fick underlåtas – menade
han – som skulle möjliggöra för tyskarna att på konstitutionella grunder
ogiltigförklara de beslut som regering
och storting kunde komma att fatta.
Klockan 4.20 på morgonen hade det
tyska sändebudet i Oslo sammanträffat
med Koht och ställt det ultimatum på
norsk underkastelse som regeringen kort
därefter avvisat. I övrigt var förvirringen
och passiviteten inom regeringen total.
Koht hade inte lust att brådstörtat lämna
Oslo. Nygaardsvold var tveksam. Men
båda – liksom regeringen i övrigt – blev
övertygade av Hambro. I ett läge då strid
pågick i Dr!<}baksundet och kryssaren
Blueher sänkts samt tyska tn,1pper väntades marschera genom Oslo bara några
timmar senare, förordade försvarsministern en ”stille mobilisering” som skulle
ta flera dagar att genomföra. Militären
protesterade men fick veta att ”slik skulle det vrere”.
När Nygaardsvold med bil anlände till
Hamar vid lO-tiden på morgonen, var
han helt nedbruten. ”Hans liv var rast
sammen.” Han grät och bönföll Hambro
att överta regeringsansvaret. Regeringen
ville omedelbart avgå.
Åter visade Hambro förmåga att förutse ett besluts konsekvenser. Ett regeringsbyte mitt i den krigssituation som
nu förelåg med flertalet större norska
städer i tysk hand måste – menade han
– än mer öka förvirringen och skaka
Norges folk. Regeringen Nygaardsvold
var känd. Den var Norges lagliga regering. En regeringsombildning kunde göra
ont värre.
Därmed blev det. Konungen och de
andra partiledarna anslöt sig till Harnbros uppfattning. Nygaardsvold anmodades sitta kvar. Det var emellertid med
bitterhet som Hambro senare konstaterade, att regeringen Nygaardsvold betraktade denna anmodan som ett enhälligt förtroendevotum, något som Harnbro fann ligga helt ”på siden av sannheten”. Det skapades ett falskt intryck
som missbrukades partipolitiskt ”til å
skape en glorie som var uhistorisk”.
Redan efter några timmar i Hamar
blev det känt att tyska förband var på
väg norrut i syfte att fullfölja sitt ursprungliga mål att gripa den norska statsledningen i dess helhet. Hambro beordrade åter ett extratåg, som med knappast
möjliga varsel skulle avgå till Elverum.
Uppgifter ingick om att en tysk avdelning stod bara 15 km från Hamar. Det
redan inledda stortingsmötet i Hamar
bröts. I den mörka aprilkvällen drog
statsledningen vidare norrut med extratåget och insatta bussar. På vägen passerade de ett kompani norska rekryter,
som höll på att barrikadera vägen. Den
otränade norska styrkan lyckades senare
efter en effektiv och snabb strid med det
hundratalet tyska fallskärmsjägare som
avsänts från Oslo hindra deras vidare
framfart. Tyskarna drog sig tillbaka.
Sent på kvällen öppnades i folkhögskolan i Elverum det stortingsmöte som
skulle bli Norges sista på fem år. Harnbro var helt på det klara med att Norges
ställning som fri nation – även om dess
territorium blev besatt av tyskarna –
förutsatte möjlighet för regeringen att
som laglig representant för det norska
folket utöva sin verksamhet även utanför
Norges gränser och även utan det stöd
som ett samlat storting utgjorde.
För att inte någon tvekan skulle uppkomma om regeringens konstitutionella
kompetens, förslog Hambro riksdagen
att ge regeringen en generell fullmakt att
företräda Norges folk i den nödsituation
som förelåg. Utan att på förhand ha diskuterat fullmaktsfrågan vare sig med
stortinget eller med regeringens medlemmar och utan att ha hunnit skriva ned
texten, dikterade han på stående fot inför Stortinget den sk Elverums-fullmakten, som möjliggjorde för den norska regeringen att i London ta tillvara rikets
intressen och ”treffe de avgjj2)relser og
befpyelser på Stortingets och Regjeringens vegne som må anses for påkrevd av
hensyn tillandels sikkerhet og fremtid”.
Det uppkom ingen debatt om förslaget. Elverums-fullmakten bifölls av stortinget utan votering. Därefter sjöng församlingen ”Ja, vi elsker”. stortingsmö-
tet upplöstes klockan halv tolv på kvällen den 9 april.
17
Bitterhet över regeringens handlande
Jag ser ingen anledning att ytterligare uppehålla mig vid den norska tragedin och
dess vidare förlopp. Vad den klart och
tydligt visade är hur godtrogenhet och en
i och för sig naturlig fredsvilja samt tron
på alla goda krafter i vår onda värld kan
förlama handlingskraftiga människor och
hur en hel nation kan drabbas, när dess
politiker vägrar att se sanningen och att
läsa innantill i historiens dramatiska lä-
sebok.
Mot den bakgrund jag här tecknat gör
de försök ett i hög grad stötande intryck
som den socialdemokratiska regeringen
gjorde – både under sin tid i London och
senare – att partipolitiskt utnyttja den
exceptionella situation som motiverat
beslutet qtt förlänga regeringens fullmakter. Hambro återkom under krigsåren och även senare ständigt till vad
han menade var regeringens sträv.anden
att konsekvent sätta partiets intressen
före nationens.
Motsättningarna mellan Hambro och
London-regeringen var inte sällan skarpa, trots den intensiva verksamhet för
sitt land och dess regering som Hambro i
sin egenskap av stortingspresident utan
storting bedrev på det internationella fältet och inte minst i Förenta Staterna.
Även om bitterheten över den socialdemokratiska regeringens handlande,
vars fortsatta existens Hambro personligen garanterat, i hög grad förgiftade
Hambros liv under och efter kriget, satte
han alltid Norges bästa före sina personliga intressen.
Ansvarsdebatten i stortinget 1948
Inte minst kom detta att prägla den stora
uppgörelse som ägde rum i stortinget
18
1948 på grundval av ett betänkande av
den kommission som tillsatts efter
fredsslutet för att granska förhållandena
före 1940 års katastrof och därefter.
Kommissionen hade att uttala sig om ansvaret för händelseförloppet och om de
försummelser som förekommit.
Debatten om betänkandet ägde rum i
Stortinget i oktober 1948. Den blev bitter
och varade en hel vecka. Den kulminerade i ett inlägg av Hambro som gjorde
fortsatt debatt överflödig.
I Stortinget förelåg då inte mindre än
fyra förslag, som alla var starkt kritiska,
skulle ha skapat bitterhet och inte dragit
streck över det förflutna. Hambros tal
rensade luften och banade väg för försoning.
Talet föranledde Nygaardsvold att
konstatera att ”han fS~Slte Hambros tale
som den stS~Srste dagen i sitt liv”.
I sitt tal varnade Hambro Stortinget
för att gå till votering ”over temaer som
er oppstilJet slik att hvordan voteringens
utfall enn blir, vii det skape sårhet hos de
personer det går ut over, om hvem man
muligens kunne ha lov til å si – og jeg
kunne tenke meg uten noen srerlig grad
av profetisk visdom – at de gjorde det så
godt de kunne. Deri Ligger deres unskjyLdning, og deri Ligger deres dom.”
Striden upphörde. Alla förslag drogs
tillbaka. Voteringen slutade i ett enhälligt beslut att ärendet inte skulle föranleda någon stortingets åtgärd.
Paralleller med Sverige
Efter den minst sagt dystra skildring av
skeendet i vårt nära grannland som biografin över Hambro ger oss om passivt
önsketänkande, bristande handlingsförmåga och partipolitiska fejder kan man
fråga sig om vi i Sverige har anledning att
slå oss för vårt bröst över vårt eget beteende före och under det stora kriget.
Därmed ärjag tillbaka på A l:s kaserngård den 9 april och den mobilisering
som utan detta ords nämnande därefter
genomfördes i Sverige. De förband som
befann sig i norra Sverige och i vissa fall
var i färd med att inlastas för hemtransport efter den långa beredskapstjänstgö-
ringen sedan hösten 1939, fick order att
vända tillbaka. Större delen av Sveriges
militära styrkor försattes inom loppet av
ett par dagar på krigsfot.
Även i Sverige blev det det konservativa partiets politiker och
tänkare som gav prov på verklighetssinne och ansvarstagande.
Man har likväl all anledning att fråga
sig om svenska politikers framsynthet,
realism och mod under åren dessförinnan varit stort bättre än våra norska vänners. Det officiella Sveriges hantering av
Hambro under dennes vistelse i Stockholm borde höra till det som vi har all
anledning att skämmas över. Parallellerna mellan Norge och Sverige är i
många hänseenden slående. Även i Sverige blev det det konservativa partiets
politiker och tänkare som gav prov på
verklighetssinne och ansvarstagande
mot politiskt önsketänkande folk och
partier. Högerpartiet varnade. Det påvisade de alltmer hotande krigsriskerna.
Det krävde förstärkning av försvaret,
alltmedan socialdemokraterna och övriga partier länge befann sig på den passiva nej-sidan. Om än försvarsviljan icke
var lika utpräglat negativ som i Norge,
kännetecknades likväl hela 30-talet av
motsättningar mellan den svenska hö-
gem och de övriga om vad neutraliteten
och vårt lands frihet och oberoende
krävde.
Så sent som våren 1936 kunde ett antal
företrädare för det socialdemokratiska
partiet i riksdagen hävda att läget inte
var riskfyllt, att man hade anledning att
tita på Hitlers försäkringar om tysk
fredsvilja samt att denne ”statsman”
borde ”kunna göra anspråk på att bli
trodd på sitt ord”. Vederbörande talare
hänvisade till Danmarks och Norges
”goda omdömesförmåga” att avvisa
”utrikespolitiska skräckmålningar”.
När krisen sedan alltmera utvecklade sig
nere på kontinenten, blev de försvarsförstärkningar som vidtogs löjligt små i förhållande till vad som i detta läge borde
ha skett.
Sveriges bedömningar våren 1940
Det finns all anledning att jämföra det
norska skeendet i böljan av 1940 med de
uppgifter som Gunnar Hägglöf lämnar i
den bok jag redan hänvisat till, ”Det
kringrända Sverige”.
Kort efter nyår 1940 hade Jacob Wallenberg till den dåvarande kabinettssekreteraren Erik Boheman vidarebefordrat
konfidentiella uppgifter från Hitlers nära
omgivning att en planläggning pågick om
ett eventuellt angrepp mot Norge. Jacob
Wallenberg hade bett Boheman att ”i
största hemlighet” orientera Oslo. Boheman hade till norska utrikesdepartementet i brev framfört ”J W:s hälsning”.
Den 27 mars hade Hägglöf orienterats
19
av den svenske Berlin-ambassadören
Arvid Richert om allt livligare rykten om
angrepp inte bara mot väster utan också
mot Danmark.
Jacob Wallenberg, som var starkt engagerad i handelsförhandlingar med tyskarna, hade under loppet av mars tyckt
sig skönja det ena tecknet efter det andra
på en fristående tysk aktion mot både
Danmark och Norge. Framstående tyska
militärer hade givit honom ” en rätt klar
bild av de tyska anfallsplanerna”. Härom hade Wallenberg underrättat Boheman. Men Wallenberg hade – säger
Hägglöf- ”fått intrycket att såväl Boheman som Gtinther och den politiska avdelningen ställde sig tveksamma eller
rent av avvisande mot han rapport”.
Mot slutet av mars och i början av
april böljade nya varnande underrättelser inströmma från beskickningen i
Berlin. Marinattachen, kommendörkaptenen Forshell, hade fått ”många otroligt
öppenhjärtiga upplysningar av storamiralen Raeders stabschef’. Gtinther och
Boheman hade emellertid tyckts anse att
de tyska truppsamlingarna varit motiverade enbart av rykten om kommande
västallierade landsättningar i Norge.
Richert hade då fått i uppdrag att för
tyske statssekreteraren Weizsäcker
framhålla ”att det icke fanns någon anledning för närvarande att frukta brittisk
kränkning av Nordens neutralitet.
Svenska regeringen hade för avsikt och
ansåg sig vara i stånd att avvisa eventuella intrång. Betydande svenska militärstyrkor var samJade i norr.”
Weizsäcker hade, när Richert den 2
april framfört budskapet, svarat att han
var skeptisk till den svenska regeringens
optimistiska uppfattning. Han hade hän- 20
visat till franska officiösa meddelanden
som givit rakt motsatt intryck. Han hade
undrat om man inte i Stockholm tog alltför lätt på saken. Weizsäcker hade emellertid på Richerts fråga om tyska truppsammandragningar svarat ”att han därom icke hade några underrättelser”.
Samma dag, den 2 april, hade den brittiska ambassadören i Stockholm telegraferat till Foreign Office om uppgifter
”från svenska utrikesdepartementet”
om tyska trupp- och fartygskoncentrationer i Nordtyskland. Den allmänna
uppfattningen i London tycktes emellertid ha varit att truppsammandragningarna kunde betraktas som försiktighetsåtgärder och att Tyskland icke skulle fö-
reta någon aktion i Skandinavien.
Den 4 april hade Richert telegraferat
till UD att en utländsk militärattache
från tysk militär källa fått veta att ”till
böljan av nästa vecka planerats överfall
på Danmark och Holland och eventuellt
också Norge”. Richert hade tillagt att
källan ansågs ”mycket tillförlitlig” samt
att både den danska och den norska legationen fått .samma informationer och
sänt specialkurirer till Köpenhamn och
Oslo.
Om just detta har biografin över Harnbro ingenting att säga.
Richerts meddelande hade – säger
Hägglöf – inte föranlett någon åtgärd
vare sig i Köpenhamn, Oslo eller Stockholm. Försvarsminister Sköld ”ansåg
inte att Tyskland hade tillräckliga resurser för att besätta både Danmark och
Norge”. Trots att den svenska militärattachen i Berlin, Juhlin-Dannfelt, två dagar tidigare hade ”försäkrat Sköld att
den tyska krigsmakten förfogade över
resurser som var mer än väl tillräckliga
för att besätta Danmark och Norge”.
Den 5 april hade den brittiska stockholms-ambassadören till utrikesminister
Giinther överlämnat den not jag tidigare
talat om och som utarbetats vid det Interallierade Högsta Rådets sammanträde
den 28 mars. Giinther hade enligt ambassadören blivit mycket upprörd men lugnats av britterna med att noten icke var
riktad direkt mot Sverige. Dess ändamål
hade varit att ge britterna ”fria händer
att möta framtida nödvändigheter”. De
allierade skulle icke ”landsätta några
styrkor i Skandinavien om icke tyskarna
gjorde detta först.”
Giinther hade efter att ha fått detta
besked förklarat för den brittiske ambassadören att han ”kände sig mycket lättad”. Den brittiska regeringens försäkran ”hade skingrat han egentliga oro.”
Det finns ingen anledning att
rikta kritik mot den svenska
handlingskraften efter den 9
april. Däremot för åren dessförinnan.
Ännu den 7 april hade alltså enligt
Hägglöf den svenska utrikesledningen
varit ”inställd på att tyskarna icke skulle
landstiga i Skandinavien om icke västmakterna gjorde det”.
Händelserna den 8 april bekräftade att
både den svenska utrikesledningen och
regeringen underskattat lägets allvar. På
morgonen ingick uppgifter om deri allierade minutläggningen i norska territorialvatten. Därefter kom rapporter om stora
tyska flottenheter på väg norrut genom
Kattegatt och om en 50 km lång marschkolonn genom Schleswig mot den danska gränsen.
Jag erinrar om vad jag tidigare sagt om
den svenske ÖB:s framförda krav den 4
april om förstärkt försvarsberedskap och
den 8 april om mobilisering av bl a två
armefördelningar i södra Sverige – krav
vilka Sköld avvisat. Endast de två fördelningarnas befäl, men ej deras manskap, hade ÖB fått inkalla.
Det finns ingen anledning att rikta kritik mot den svenska handlingskraften ef- 21
ter den 9 april. Däremot för åren dessförinnan. Och även om vår försvarsberedskap var långt bättre än den norska, är
likväl de långtgående paralleller jag tidigare talat om fullt befogade. En nästan
otrolig aningslöshet präglade de två ländernas statsledningar före och under
våren 1940.
På ingendera sidan om Kölen hade
man varit beredd att beakta det mångtusenåriga rådet ”Si vis pacem para beltum”.
Slå ett slag för
Svensk Tidskrift
Hjälp till att sprida Svensk Tidskrift!
Beställ prenumeration för 1986 eller provnummer till vänner och
bekanta.
Ring in beställningen på telefon 08/67 59 55.