Gösta Bohman; Den bortglömda ideologin

GÖSTA BOHMAN:
Den bortglömda
ideologin
När Nils Karleby avled 1926 hyllades han av de främsta i sitt
parti för den avgörande roll han
spelat för socialdemokratisk idedebatt. Men motsättningen mellan Karlebys förkunnelse och
dagens socialdemokratiska politik är iögonfallande.
De sannings- och kunskapskrav som var grundläggande för
Karlebys tänkande och förkunnelse saknar motsvarighet i dagens socialdemokratiska parti.
Dubbelmoral och semantiskt
hårklyveri har – när så ansetts
lämpligt – fått ersätta klartext
och sanning.
Riksdagsman Gösta Bohman
har varit ekonomiminister och
ordförande i Moderata samlingspartiet.
E
månadskrönika i Svenska Dagbiaet förra året pekade jag på motsättngarna mellan dagens socialdemokratiska politiker och den tänkare som
jämte Ernst Wigforss anses ha spelat en
avgörande roll för socialdemokratisk idedebatt, nämligen Nils Karleby. Mitt inlägg
ledde till ett skriftligt tack från Karlebys
efterlevande maka Anna Karleby – nu
över 90 år gammal- och sonen Olle Karleby.
Jag tillåter mig att med brevskrivarnas
tillstånd återge några rader:
”Din erinran om min far gladde och värmde. Vi har i åtskilliga år känt det så att Nils
Karleby är stendöd som ideolog eller åtminstone närmast förhatlig – för den socialdemokratiska maktapparaten av idag.
Vad tror Du exempelvis det socialdemokratiska ungdomsförbundets medlemmar
vet om honom numera, eller, om de vet vem
han är, har någon som helst förståelse för
hans tänkesätt?
Min fars samhällstänkande präglades av
humanitet, stark känsla för rättssäkerhet,
ja, rättslidelse och en djup förståelse för
ekonomiska sammanhang och realiteter
och ett lika djupt förakt för alla politiska
floskler.
Han hade den borne vetenskapsmannens lidelse för sanning och objektivitet.”
Nils Karleby hade under åren 1918-
1920 varit den obestridlige ledaren för
det socialdemokratiska ungdomsförbund
som bildats när det tidigare ungdomsförbundet blivit alltmer revolutionärt. Han
var chefredaktör för det nya förbundets
tidskrift Frihet och sedermera för Tiden.
Han innehade länge motsvarande befattning i Skånska Socialdemokraten. Tillsammans med Ernst Wigforss verkade
han i olika utredningar om socialdemoideologi. Han var sekreterare i
av den socialdemokratiska regeringen i början av 1920-talet tillsatta socialiFå skribenter torde så-
Karleby under dessa år ha utövat inun,w•\J•’- på tänkandet inom både ungdomsförbund och parti.
”Socialismen inför verkligheten”
Karleby avled blott 34 år gammal
och hans ”testamente” – ”Socialismen inför verkligheten” – någon månad därefter
utkommit, stod hela den socialdemokratiska rörelsen samlad i högaktning och
uppskattning av mannen och hahs verk.
De personligheter som under åren efter
första världskriget lade grunden för det
parti som i dag styr Sverige – låt vara
ibland i minoritet- var eniga om det storverk Karleby utfört under sitt aktiva liv
för att ge det tidiga 20-talets famlande socialdemokrater en ideologisk bas för
framtiden.
Ernst Wigforss tecknade i en artikel i
Tiden år 1926 Karlebys ”livsverk”. Han
talade däri om ”en socialist som söker
komma till rätta med verkligheten”, som
”påvisar kontinuiteten i samhällsutvecklingen” och ”avvisar alla språng och allt
som har tycke av revolutionär fraseologi”.
Wigforss avslutade sin långa analytiska
artikel med orden:
”… tankens människor ha ett försteg framför handlingens. De behöva inte själva leva
för att vara ledare. Deras tankar leva. Så går
även Karleby sin väg in i framtiden, långt
bortom ett enskilt människolivs trånga
gränser, för att leva och verka i den svenska
arbetarrörelsens tankevärld.”
Lika översvallande uttalade sig Rickard
91
Sandler, Gustav Möller, Arthur Engberg,
Harald Åkerberg och Allan Vougt. Rickard Lindström, som inom ungdomsrörelsen verkat vid sidan av Karleby, framhöll i
sina minnesord:
”Ständigt visar sig Karleby som prövaren av
gängse uppfattningar, som granskaren, som
den stränge domaren över falskheten och
vidskepelsen. Sanningskravet är hans högsta bud.
Han var den andlige ledaren för en allt större skara unga socialdemokrater, som med
kritiska blickar betraktade hela bråten av
gamla dogmer och som ärligt arbetat för att
vräka den över bord.
Det torde icke funnits någon enda svensk
man, som haft en ~å allsidig och djupgående
kännedom om socialismen och dess världslitteratur.”
När en sentida läsare tar del av dessa och
liknande högstämda minnesord, framstår
det som utomordentligt anmärkningsvärt
att denne man, som mötte sådan entusiasm på 1920-talet, spelat en så undanskymd roll i den allmänna och interna politiska debatten under de femtio år som
därefter förflutit. Dagens aktiva socialdemokrater tycks ha glömt bort eller velat
förtränga minnet av denne framsynte tänkare.
Ar 1976- femtio år efter Nils Karlebys bortgång – utgav Tidens förlag en ny
upplaga av Karlebys verk ”Socialismen
inför verkligheten” med en kommenterande efterskrift av Tage Erlander och
Björn von Sydow. Det ledde till en uppflammande diskussion om Karleby och
inte minst om hans uppgörelse med, och
delvis avrättning av, stora delar av Marx
tankebyggnad. Men den inträngande de- 92
batt man kunde ha väntat sig – på både
socialistiskt och borgerligt håll – om motsättningen mellan Karlebys förkunnelse
och dagens socialdemokratiska politik
lyste i stort sett med sin frånvaro.
Detta ar desto mera förvånande, som
åtskilligt -ja, kanske rentav det mesta –
av vad Karleby haft att säga bl a om förhållandet mellan politik och ekonomi
samt mellan stat och individ stått i flagrant strid med socialdemokraternas
framträdande under de förflutna femtio
åren – samt inte minst under det senaste
decenniet. ”Hela bråten av gamla dogmer” – för att tala med Rickard Lindström – har belastat det parti som spelat
en större roll än andra partier under dessa
årtionden. De sannings- och kunskapskrav som var grundläggande för Karlebys
tänkande och förkunnelse saknar motsvarighet i dagens socialdemokratiska
parti.
Kunskaper och utbildning
Utgångspunkten för Karlebys syn på arbetarklassens möjlighet att bli delaktig i
samhällsutvecklingen var behovet av kunskaper och utbildning. Först då arbetarklassen kunde mäta sig med borgarklassen i kunskapshänseende, kunde de mål
socialismen uppställde förverkligas. ”Arbetarklassens uppgift var inte att avskaffa
den borgerliga kulturen, utan att tillägna
sig den i så hög grad att den kunde ta ledningen för samhällets och kulturens utveckling.”
Karlebys egen utveckling visar att han
levde som han lärde. Han började som
rättrogen marxist. Allteftersom han genom studier och utbildning samt eget tänkande fördjupade sina kunskaper om förutsättningarna för en positiv samhällsutveckling, blev han alltmer kritisk mot
marxismen och de socialistiska slagorden.
Han blev en klar anhängare av marknadsekonomin och ägnade sig alltmer åt att rö-
ja upp i det vildvuxna snåret av floskler.
Den som lyssnade på Dagens Ekos trettondagsintervju med Ingvar Carlsson
sökte förgäves den intellektuella skärpa,
för att inte säga ärlighet, som Karleby
krävde.
”Arbetarklassens uppgift var inte att
avskaffa den borgerliga kulturen,
utan att tillägna sigden iså höggrad
att den kunde ta ledningenför samhällets och kulturens utveckling.”
Även om Karlebys ”testamente” är
motsägelsefullt och bär spår av ungdomsårens socialistiska övertygelse, präglas
det av hans alltmer fördjupade och övertygade syn på den verklighet som styr
människans och därmed också samhällslivets utveckling. Ordet socialism – för
honom ett nästan religiöst begrepp – blir
diffust och dess innebörd alltmer socialt.
Människans – inte bara arbetarklassens
– delaktighet i det goda som samhällsutvecklingen förmår åstadkomma blir för
honom det centrala.
Dogmatisk fraseologi
Den linje Karlebys personliga och intellektuella utveckling följde strider i grundläggande hänseenden mot den som väglett den svenska socialdemokratin under
åren efter 1900-talets första tva decennier. Visserligen har socialdemokraterna i
sin praktiska politik visat en ibland nästan
otrolig förmåga till anpassning och pragmatism. Men partiet har samtidigt för att
fånga de många och för att behålla den
politiska makten ägnat sig åt just en -för
att tala med Karleby – verklighetsfrämmande ”dogmatisk fraseologi”.
Partiets en gång hyllade och avhållne
ideolog var ärlig mot sig själv och mot de
kunskaper och den övertygelse han vann
genom studier, analyser och tänkande.
Men på det parti som en gång hyllade honom just för denna hans allt övergripande
ärlighet kan sannerligen inte sättas samma betyg. Dubbelmoral och semantiskt
hårklyveri har – när så ansetts lämpligt –
fått ersätta klartext och sanning.
Dubbelmoral och semantiskt hårklyveri har- närså ansetts lämpligt
-fått ersätta klartext och sanning.
Betecknande för Karlebys utveckling
är några rader i ett brev till hustrun två år
före hans död:
”Men hederlig skall man vara, och inför en
riktigt sträng eftertanke faller det mesta av
den så kallade socialismen sönder – inte
dess djupaste tanke, den står sig, men det
man iallmänhet lägger däri…. Det leder in
på en väg, där deras gamla doktriner så
småningom måste söndermalas, och människorna lära sig förstå, att arbetet och mö-
dan äro oundgängliga, skillnader mellan
människor efter duglighet likaså, och att det
aldrig kan bli tal om annat än att efter förmåga jämka och bättra, men inte att stjälpa(!) och sätta frasealogier och pratmakare
i högsätet för hederligt, arbetsamt och dugligt folk!”
93
Att den politiska utvecklingen i Sverige
skulle följa andra spår hade Karleby, trots
den skepsis han uttryckt i brevet till hustrun, troligen ingen tanke på. Hans syn på
marknadsekonomin är grundläggande för
hans framtidstro: Det viktigaste målet för
allas våra strävanden borde vara att få ”ett
så harmoniskt samhälle som möjligt” i vilket de enskilda medborgarna ”tvingas finna det med sitt bästa förenligt att vara
gagneliga för det allmänna”. Även om staten skulle kunna genom sina föreskrifter
”i realiteten upphäva privategendom”,
skulle dylika åtgärder kunna få ”ruinerande verkningar för samhället i sin helhet,
icke blott för de närmast drabbade ägarna”.
Äganderätten
Karlebys äganderättssyn är grundad på
en strävan att avmystifiera äganderätten
som sådan – att liksom Hägerström och
den s k Uppsala-skolan beröva begreppet
dess mer eller mindre naturrättsliga innehåll. Men han hade uppenbarligen ingen
förståelse för Hägerströms värdenihilism
och att ”makt alltid var rätt”. För Karleby
var det naturligt – ja, självklart – att
praktiska avvägningar av vad som för
samhället var ändamålsenligt skulle vara
bestämmande för synen på enskild äganderätt. Men därmed – och i sin utförliga
argumentering för den enskilda äganderättens grundläggande betydelse för
marknadsekonomin – underkänner han i
praktiken den avlövning av äganderättsinstitutet som socialdemokraterna med
stöd av Hägerströms maktfilosofi systematiskt ägnat sig åt.
Om – säger Karleby – ”samhället behöver privat initiativ och verksamhet på
94
ett visst område, så kommer man icke undan detta”:
”Äganderättsutformningen måste tillgodose det allmänna behovet av samhällsproduktionens fortgång. En i och för sig omöjlig sak, t ex att ett lands medborgare på
längden skulle kunna genom Jagstiftning få
bostäder billigare än som erfordras för att
anskaffa och underhålla dem, är och förblir
emellertid omöjligt, antingen man försöker
göra den på det ena eller andra sättet, och
oavsett vilken samhällsorganistion man
har. Tanken på en sådan kan upprätthållas,
endast så länge man rör sig med en suddig
och realitetsfördunklande terminologi.”
Lars Gustafsson präglade som bekant för
en del år sedan begreppet ”problemformuleringsprivilegiet”. Han gjorde gällande att socialdemokraterna målmedvetet
strävat efter att genom sitt långa politiska
maktinnehav och sitt starka inflytande i
organisations- och mediavärlden förskaffa sig ett semantiskt monopol att formulera värderingar och värdeladdade begrepp. De hade därmed förskaffat sig
möjlighet att föra debatten på egna villkor.
Begreppet ”samhälle”
Exempel härpå utgör den genomslagskraft som begreppet ”samhälle” och ”allmännytta” ernått inte bara bland socialdemokrater utan långt in i det borgerliga
lägret. I dagens Sverige.lär det finnas få
ord så brukade och missbrukade som just
”samhälle”. Jag har nyligen- också i en
krönika – angripit TCO-S i december
1987 utgivna skrift ”Behöver vi samhället?” med underrubriken ”TCO-S debattbok om den statliga sektorn”.
Hur falsk och missvisande den begreppsbestämning är som sätter likhetstecken mellan ”samhälle” och det allmänna, d v s stat och kommun, återkommer
Karleby till gång på gång:
”Samhället består av och funktionerar endast och uteslutande genom enskilda individer.
Samhället, fattat såsom ett enhetligt subjekt, kan icke ha varken inkomster eller utgifter.Det ena som det andra är en fråga om
fördelningen på individerna. Föreställningen om ’samhället’ – eller staten – såsom
något självständigt, från samhällsmedlemmarna fristående .. . är till sin natur metafysisk och tillskriver omedvetet det allmänna outtömliga resurser från någon mystisk källa, innebär ett permanent riskmoment för landets ekonomi. Det är farligt
med en terminologi, som narrar tanken att
stanna just där sakens realitet skulle uppenbaras.”
Av naturliga skäl är all ekonorrusk verksamhet samhällelig. Både dess tunga och
frukter ”tillkomma samhället”:
”Något ’privat’, i meningen av från samhället fristående och ur detsamma icke härrö-
rande finnes ej…. Det kan icke falla någon
in att förneka, att samhället – i betydelsen
av släktet, totaliteten människor – njuter
frukterna av även det arbete, som utföres
rent ’privat’. Alla mänskliga livsyttringar
äro samhälleliga livsyttringar. Då man talar
om den ’samhälleliga kulturen’ eller ’det
samhälleliga kulturarbetet’ menar man ju
icke statligt eller kommunalt eller dylikt dito, utan över huvud den kultur, som medlemmarna uppnått, eller som de arbeta för.
I denna mening är all privat egendom och
verksamhet samhällelig.”
Ofta- säger han – har gjorts gällande att
”den socialistiska ordningen skulle betyda,
att den fria prisbildningen upphörde, jämte
det fria yrkes- och konsumtionsvalet, och
att ’samhället’ – för hur många grumliga
tankar har ej det ordet varit betäckning! –
skulle ordna och bestämma det hela efter
samhällsbehovet som en husfader sin familjs verksamhet efter familjebehovet.”
Kravet på ”samhällelig äganderätt” är
därför – menar Karleby – endast en omskrivning för kravet på en viss fördelning,
”lika”, ”rättvis” eller dylikt. Men samtidigt
som han konstaterar detta, tar han avstånd från både rättvise- och behovskriteHan underkänner i praktiken den
avlövning av äganderättsinstitutet
som socialdemokraterna systematiskt ägnat sig åt.
riema som grund för en fördelningsprocess. Han har ingenting till överse för
Marx tes ”åt envar efter hans behov”.
Blotta uppställarrdet av sådana frågor om
vad som är ”rätt” eller ”fel” vittnar- säger
han- egentligen om ”ett dogmatiskt och
skolastiskt tänkesätt, som är djupt fientligt mot socialdemokratisk grundåskådning”:
”Det avgörande är icke om något är ’rätt’ ur
den eller den abstrakta synpunkten, utan
hur det verkar för den mänskliga utvecklingen. … Enkelt uttryckt är något rätt, så
länge den allmänna samhällsviljan – utkristalliserad under individers, gruppers och
klassers strid -finner det lämpligt och gagneligt och tolererar det, men orätt så snart
den finner det leda till så allvarliga missförhållanden, att det bör ändras.
95
Det finns icke ett feodalt, ett kapitalistiskt, ett socialistiskt samhälle. Det finns
blott ett under människornas ständiga strä-
van sig dagligen ändrande samhälle, för
vars olika utvecklingsepoker vi kunna angiva olika karakteristiska drag – i tillväxt, i
behärskande omfattning, tillbakagång.”
Grov tanklöshet
Karleby avfärdar också parollen ”arbetets frukter åt dem som arbeta” – ett slagord som med något annorlunda formulering ständigt återkommer i dagens svenska fackföreningspress och med LO:s speciella vokabulär. Parollen bygger – menar Karleby – ”på en grov tanklöshet”.
Den utgår ifrån att den arbetande klassen
är det enda värdeskapande. Termen är
egentligen av ”småborgerligt ursprung”:
”Den vill säga så mycket som att arbetaren
skall vara sin egen, själv tillverka sin produkt och själv erhålla hela dess pris. Att det
är orimligt att tillämpa detta på ett produktionssätt, där arbetaren icke är sin egen,
icke tillverkar hela produkten, icke skapar
hela dess värde, blott är en kugge i ett stort
maskineri av industriellt och kommersiellt
arbetande, ligger i öppen dag.
Rätten till arbetets fulla avkastning är en
tom floskel i en produktion, där människan
arbetar uteslutande i och med andra kan
njuta sitt arbetes frukter allenast som del av
ett gemensamt resultat, och där hennes arbetes frukter överhuvud uppstå först i och
med att andra uppskatta arbetsprodukten
och vilja betala för den. Detta sistnämnda
är ett avgörande faktum i ett samhälle med
arbetsfördelning.”
Karleby tillägger:
”Snarare än om att ge ’arbetets frukter åt
dem som arbeta’ är det i det sociala reform- 96
arbetet fråga om till vilken grad man kan
beröva de enskilda människorna deras mö-
das frukter och göra dessa till allmän egendom, utan att förstöra samhällsekonomin.
Allt som nu frambringas är icke frukten av
enbart den nu levande generationens arbete. . .. På så kort sikt som det enskilda människolivet kunna samhälleliga problem icke
ses, om man icke vill komma till horribla resultat.
Kapitalet och kapitalräntan äro ett ekonomiskt uttryck för bandet mellan forntid och
nutid och framtid i produktionen, till formen men icke till arten skilt från andra
band av ekonomisk natur, vilka såsom förpliktelser av olika slag mot gångna och
kommande generationer påvila den nu levande.”
Karleby avvisar också bestämt den ideologi på vilken begreppet ”solidarisk lönepolitik” bygger. Han talar för ”sambandet
mellan arbete och arbetsresultat eller arbetsresultat och inkomst”. ”.. .arbete är
icke huvudsaken, utan en så effektiv användillng av sin arbetskraft” som möjligt.
”Taxerar en företagare möjligheterna att
avsätta på goda villkor en viss produkt
mycket högt, kommer han att söka på allt
sätt vidga produktionen därav och även sö-
ka genom stegring av lönerna åt arbetare
och tjänstemän draga till sig tillräckligt
många. Det är de industriella föregångsfö-
retagen, som gå före i höjningen av arbetsvillkoren. Det är deras metod att till sig draga arbetskraften, liksom det djupare sett·är
den ekonomiska utvecklingens metod att
överföra produktionskrafterna till städse
mera givande användningar.”
Karleby drar själv konsekvensen av detta
resonemang:
”På denna punkt framträder klart arbetslö-
nens egentliga samhällsekonomiska funktion. Under förutsättning, att grundsatsen
om det fria yrkesvalet upprätthålles och det
sålunda står den enskilde fritt att utan kommando av offentlig myndighet bestämma
över användningen av sin arbetskraft, är arbetslönen medlet att åstadkomma arbetskraftens fördelning på näringslivets olika
områden på det under de givna förutsättningarna på en gång samhällsekonomiskt
och för de enskilda arbetarna fördelaktigaste sättet.”
Karleby avfärdar också parollen
”arbetets frukter åt dem som arbeta”.
Äganderätt – medborgarrätt
För den debatt som Ingvar Carlsson drog
igång för ett år sedan om motsättningen
mellan äganderätt och medborgarrätt
skulle Karleby ha hyst det mest förintande förakt. Karleby hade klar insikt om att
marknadsekonomi förutsätter en äganderätt med innehåll, som inte kan urholkas
hur mycket som helst utan att både den
och marknadsekonomin bryts ned.
Karlebys utveckling av det från Hägerström hämtade äganderättsbegreppet till
de slutsatser jag här återgivit är starkt på-
verkad av hans syn på vinstbegärets betydelse: Att mänruskorna – vare sig i kapitalistisk eller socialistisk hushållning –
”skulle arbeta av intresse för medmänruskors behov och icke av intresset för egen
utkomst, är ett tomt ord. I denna mening
är allt förvärvsarbete en ’produktion för
profit’.” Han fortsätter:
”I den mån vinstbegäret verkligen är en
ekonomiskt betydelsefull egenskap,och det
är den såsom en strävan efter så god ställning som möjligt här i världen, är den ganska allmänmänsklig och kommer att bli en
realitet även i ett annorlunda organiserat
samhälle än gårdagens och dagens.
Och som bärare av vinstbegäret som motiv
för de smärre gärningarna kunna alla de
små människorna taga varann i handen.
Man har ’vinstbegäret’ – såsom lusten att
tillgodose det egna intresset, eventuellt på
andras bekostnad – hos individerna, även
då de äro i allmän tjänst. Det finns möjligen
någon, som reflekterat över det konfliktlä-
ge, som kan tänkas den dag hälften plus en
av befolkningen vore i någon form statsanställd och genom sitt antal hade makt över
staten.”
Karleby avvisar bestämtden ideologi på vilken begreppet ”solidarisk
lönepolitik” bygger.
Karleby gör därefter rent hus med statlig
planhushållning, reglering med priskontroll samt liknande styrningssystem:
”… De naturliga olikheterna mellan människorna kornmer man ej ifrån. Man riktar
sig mot de av sociala faktorer betingade.
Röstsedeln är därför ett supplement till
köpkraften.
Konkurrensens innersta kärna och uppgift:
att släppa fram det livsdugligaste. Utesluter
ju ej förutseende, men väl auktoritärt bestämmande… . Betydelsen av fritt yrkesval, fri konsumtion, rätt att lancera nyheter
på egen hand och risk.
Full planmässighet, riskfrihet, friktionsfrihet, är en omöjlighet. … Den som icke
tror det, må göra en studie över världsproduktionen och världshandeln av vete, olja,
97
kol, malm, trävaror. Det skall övertyga om
att det ’medelbart samhälleliga’ samarbetet
genom prisbildningen är det enda praktiskt
möjliga.”
Karleby sammanfattar:
”Bygger man på fritt yrkes- och konsumtionsval, är den enda tillgängliga metoden
för att bringa arbetarklassens intressen att
normera samhällets behov följande: fri prisbildning, på såväl produktionsfaktorer som
produkter. Men korrigering i köpkraftens
fördelning genom offentliga och organisatoriska ingripanden.”
Karleby knyter härtill den reflektionen –
som skulle kunna ha skrivits i en moderat
motion till dagens riksdag – att representanterna för det allmänna alltid måste
”vara medvetna om, att de handskas med
allmänna medel, och att kritiken blir stark
i händelse av förluster”.
”Sådana måste dock emellanåt uppstå. I det
stora hela torde den allmänna verksamheten lämpa sig bäst på områden, där riskmomentet är relativt ringa. Aandra sidan finns
många exempel på, att det allmänna måst
taga risker, då dessa blivit för stora för enskilda, och likaså genom understöd minska
de enskildas risker.”
Intressant är också att Karleby – i vart fall
indirekt – avvisar den syn på demokratibegreppet som utgår ifrån att folkstyre är
identiskt med majoritetsmakt
”… den svenska arbetarrörelsen fick inte
falla offer för illusionen ’att den blotta majoriteten i parlamentet är alla frågors lösning. Det är överlägsenheten ute i samhällslivet, ej längre hämmad av politiska skrankor, som ensamt i längden kan skänka segern.’ ”
l
l
98
”Socialismen inför verkligheten” slutar
med följande sammanfattande ord:
”Intet uniformt samhälle. Ingen absolut
fullkomlighet. Ingen patentordning efter
medeltidsidens: utan växlande liv efter växlande krav, fritt initiativ och kamp; vi veta ej
vad resultatet till sist blir av det vi skapa, ej
precis hurudant det samhälle blir beskaffat,
som framgår som resultat av vår strävan.
Utvecklingen är icke slut med oss; vi äro
blott dess bärare i nuet.”
Man frågar sig efter läsningen av Karlebys
”testamente” hur det kom sig att han under det hårda av klasskamp präglade 20-
talet kunde få den oerhörda betydelse för
den tidens socialdemokrater som alla
griftetalare och alla historiker vittnat om.
Hade de årens socialdemokrater tidigare
varit så förblindade av slagord och fraser
att de vid genomläsningen av Karlebys
realistiska analyser känt sig som pojken –
och därmed allt folket – inför H C Andersens nakne kejsare? Och därför tog
Karlebys ”testamente” till sina hjärtan.
Bortglömd ideologi
Om så varit fallet, hur kan då alla dess
kloka ord därefter ha så snabbt förflyktigats? Hur kan dagens socialdemokrater
med de kunskaper, erfarenheter och den
utbildning som nu står till förfogande till
grund för sin politik alltjämt lägga de
dammiga dogmer som Karleby avvisade
med sådant brinnande förakt?
I den efterskrift till 1976 års faksimilupplaga av ”Socialismen inför verkligheten” som Tage Erlander och Björn von
Sydow tecknat kan man utan svårighet
finna hur de två vridit sig som maskar i
försöken att få Karlebys teser att stämma
med dagens socialdemokratiska förkunVart tog Karlebys på verklighetsanalyser och kunskaper byggda
ideologi vägen under socialdemokraternas framgångsår?
nelse. De kan inte avhålla sig från att
stundtals fråga: ”Var fanns det socialistiska? Var Karleby mitt i sin socialism liberal?”
Bör man inte vända på frågan? Vart
tog Karlebys på verklighetsanalyser och
kunskaper byggda ideologi vägen under
socialdemokraternas framgångsår? Varför bevakades inte Karlebys testamente
på vedertaget sätt? Och därmed slutligen:
Vad är socialism? I dag uppenbarligen
något helt annat än den ideologi för vilken
Karleby vid sin bortgång hyllades av ett
enigt parti. Något helt annat än det Ingvar
Carlsson sökte förklara i sin trettondagsintervju.