Gösta Bohman; Ödesår

GÖSTA BOHMAN:
Ödesår
Betraktelser kring en bok – II
l denna den andra av två artiklar
med utgångspunkt i Haakon
Lies bok ”Skjebneår 1945-
1950” skildras förhandlingarna
om ett skandinaviskt
försvarsförbund.
Stalins blockad av Berlin
1948 resulterade i att
västmakterna svetsades
samman, Atlantpakten bildades
och Norge och Danmark gick
med. Sovjetunionen
återupplivade 30-talets
fredskongresser och ett
världsfredsråd bildades för
Kremls politiska krigföring mot
de västliga demokratierna.
Gösta Bohman är riksdagsman,
tidigare ordförande i Moderata
Samlingspartiet och
ekonomiminister.
”Idag står flaggstangen naken
blant Eidsvolls gr~nnende trrer.
Men nettopp i denne timen
ver vi hva frihet er.”
De här återgivna stroferna av dikten
”17. mai 1940” skrevs under kriget av
den norske ursprungligen vänsterradikale journalisten Nordahl Grieg, som
flydde från det härtagna Norge till England, utbildades till flygare och sköts ned
över Berlin under ett brittiskt bombanfall 1943. Temat för de dikter han skrev
under kriget var: Norge, Norges folk och
kampen för friheten. Hans dikter belyser
inte bara stämningen i det ”fria Norge”
utan också de bevekelsegrunder som efter långa och heta förhandlingar mellan
de tre skandinaviska länderna ledde fram
till att Norge – och då även Danmarkvalde att söka trygghet genom medlemskap i NATO framför ett neutralt skandinaviskt försvarsförbund .
Jag skall inte här återge alla de invecklade bud och turer som karakteriserade
förhandlingsläget mellan de tre länderna
och som Lie skildrar målande och temperamentsfullt. De markerades framför
allt av Norges starka intresse att inte
bryta den skandinaviska gemenskapen
och att finna någon form för samarbete
som tillmötesgick landets krav på både
oberoende skandinavisk neutralitet och
behovet av stöd från västmakterna i händelse av orimliga sovjetiska krav eller
utbruten väpnad konflikt. Häremot
framträdde den låsta svenska ståndpunkten att icke ge avkall på den strikta neutralitetens krav. I förhandlingarna intog
Danmark under ledning av statsministern Hans Hedtoft en mellanställning.
Den brittiska och framför allt den amerikanska strävan var att till nästan varje
pris finna en lösning som förhindrade
Sovjetunionen att förskaffa sig herravälde över eller baser i Norge. Starka
tvivel gjorde sig gällande om möjligheterna för ett aldrig så starkt skandinaviskt neutralt försvarsförbund att, när
det verkligen gällde, motstå ryska angrepp utan stöd från väst.
Allt som Lie berättar – och det är inte
litet – vittnar om den hårda pragmatism
som kännetecknade den amerikanska inställningen. Alla överläggningar med de
tre skandinaviska ländernas företrädare
bekräftar det helt dominerande intresset
att bevara Norges oberoende ställning.
Det framstod med tiden som nödvändigare än nästan allt annat att inlemma i
vaJje fall Norge i ett atlantiskt försvarsförbund .
I en studie av de amerikanska ” Joint
Chiefs of Staff’ hade hävdats bl a att de
väpnade styrkorna i Norge, Danmark
och Sverige i händelse av krig inte ensamma skulle kunna effektivt hindra omfattande sovjetiska angrepp samt att
hjälp från väst krävde i god tid vidtagna
noggranna förberedelser. Tanken på ett
helt fristående skandinaviskt försvarsförbund avvisades därför, medan ett
danskt och norskt medlemskap i gemensamt atlantiskt försvarssamarbete tillstyrktes.
Vid den norske utrikesministern Halvard Langes personliga överläggningar
med sin nye amerikanske kollega Dean
Acheson den Il februari 1949 intog denne samma ståndpunkt. Om ett isolerat
skandinaviskt försvar skulle bygga på
överenskommet eller underförstått stöd
från väst, måste som villkor gälla att det
föregåtts av ett nära samarbete och strategisk planering med väst samt att va- 387
penleveranser skedde på basis av behovsprioriteringar. ”Vi vit” – förklarade Acheson enligt Lie – ”vite hvordan
våpnene vii bli brukt. Kunne det ikke
hende att våpnene ble brukt mot oss?”
Den amerikanske Rysslands-experten
Charles Bohlen uttalade vid samma tidpunkt med Lies ord att ”alt hva Sovjet
har gjort inntil i dag, tyder på at det tror
fiendeland begynner der Sovjets grenser
slutter, eller hvor det ikke utjllver full
kontroll. En njllytral sone vii de betrakte
som et fristende bytte som de kan spiile
på uten fare.”
De norska slutsatserna blev därmed
allt klarare: Ett helt fristående skandinaviskt försvarsförbund skulle inte mötas
med förståelse och aktivt stöd från USA.
”Norge måtte instille seg på å ta sin
plass i den nordatlantiske alliansen.”
Svensk neutralitet
Lie påstår att Marshall och Unrlen i oktober 1948 hade diskuterat den svenska
neutralitetspolitiken. Marshall skulle då
ha påmint bl a om Förenta Staternas tidigare isolationspolitik och frågat Unrlen
hur världen skulle ha sett ut, om presidenterna Wilson och Roosevelt hade
vidhållit denna politik.
– Visst skulle det ha varit en tragedi
– hade Unden svarat – men Förenta
Staterna var en stormakt och kunde inte
jämföras med ett litet neutralt land. Varvid Marshall genmälde att det förhållandet borde ha gjort det lättare från säkerhetspolitisk egoistisk synpunkt att hålla
sig neutralt. Men – frågade han – vilken
trygghet skulle neutraliteten ge små
stater som Danmark och Norge, när Europa stod inför en stark polisstat, som
388
bara kunde hejdas genom samlat målmedvetet uppträdande från demokratiernas sida?
Marshall skulle vidare ha sagt sig
länge ha trott att Europas ekonomiska
återuppbyggnad skulle lösa säkerhetsproblemen. Nu förstod han emellertid att
också militära maktmedel måste till. Undens slutliga svar hade varit att svensk
neutralitet var hans problem. Hans uppgift var att bevara svensk neutralitet.
”Det og det alene.” Han var inte –
skriver Lie – ”som den svenske n(iiytralitetens Olof Palme opptatt av å frelse
verdensfreden”. Unden var ”professoren som satt fastnaglet i sin tro på den
svenske n(iiytralitetspolitikken”.
Inför ett besök som prins Bertil gjort i
juni 1948 hos president Truman hade
Marshall i en PM till presidenten påstått
att Sveriges oböjliga neutralitetspolitik
sedan slutet av kriget varit till större nytta för Sovjetunionen än för länderna i
väst. – Sverige försöker nu vinna Danmark och Norge för en politik som troligen kommer att mer försvaga de skandinaviska ländernas möjligheter att stå
emot aggressiv sovjetisk expansion än
att göra dem i stånd till att stå emot .. .
En neutralitetspolitik som leder till
splittring av de fria nationerna kan bara
inbjuda till aggression.
Det är mot den bakgrund jag här tecknat särskilt ägnat att förvåna att de skandinaviska förhandlingarna kunde föras
så länge, så intensivt och så ordrikt, trots
att norrmännen redan på ett tidigt stadium borde blivit på det klara med att Sverige och främst Östen Unden inte kunde
tänka sig något som kunde betecknas
som en avvikelse från eller försvagning
av tilltron till den svenska neutralitetspolitiken. Så sent som i april 1949 hade
Unden i en PM till den svenska regeringen hävdat att ett skandinaviskt neutralitets- och försvarsförbund ökade Sveriges risker. Några dagar senare hade han
förklarat att det fanns ”varken politiska
eller psykologiska förutsättningar” för
ett sådant förbund .
Den ende som på svenskt håll varit
beredd att sträcka sig i vart fall några
millimeter utöver den skarpt uppdragna
neutralitetsgränsen tycks ha varit Tage
Erlander, somjämte Östen Unden under
förhandlingarna spelade huvudrollen på
svensk sida. Bakom dessa två stod Wigforss, Mäller och Sköld ”som et vem for
den svenske n(iiytraliteten. I motselning
til disse tre er Tage Erlander fra Värmland – fra tidligere norsk jord” –
skriver Lie. Denna något ohistoriska retroaktiva ockupation av ett svenskt landskap antydes alltså utgöra ett bidrag till
att Erlander var ”den svenske politikeren som de norske forhandlerne virkelig kommer på talefot med” .
De av Erlanders inlägg i debatten som
Lie återger ger emellertid ett mångtydigt, inte sällan motsägelsefullt intryck.
Det förefaller som om Erlander i det
längsta ville hålla grytan kokande och
inte öppet uppge hoppet om något slags
skandinavisk försvarsgemenskap. Allteftersom förhandlingarna fortskred, blev
han ”mer og mer opptatt av at de skulle
f(iire til et resultat; men et er visst: Erlander kunne ikke strekke seg lenger enn
han gjorde – og det var ikke langt.
Motkrefterne . . . var så sterke att selv
Erlander ikke kunne rokke dem en
tomme. ”
Det var emellertid – säger Lie – ett
”politiskt mesterstykke” att Erlander
över huvud taget lyckats under hand få
sin regerings och riksdags medgivande
att utvidga svensk neutralitet till nordisk
sådan – ”en annen type av nyjytralitet
enn den rene svenske”. Tage Erlander
talade om en pacificering i Norden och
jämförde med Schweiz och Dardanellerna. Men Skandinavien fick inte bli
”ett militärt tomrum”. Ett försvarsförbund med Norge och Danmark skulle
kunna förebygga detta. Att ett sådant
kom till stånd borde ligga även i västmakternas intresse – menade han.
När meningarna bröt sig, gällde det
främst frågan om huruvida ett sådant förbund – utan uttryckligt eller underförstått stöd från väst – verkligen var ägnat
att garantera säkerhet och fred. Där hade
Lange en annan syn än Erlander, och när
västmakterna förklarade sig inte beredda
att göra några åtaganden om militärt stöd
utan förberedande gemensamma överläggningar och planering – vilket Sverige inte kunde tänka sig – bröts möjligheterna till samförstånd.
I den svenska riksdagen hade enligt
Lie dåvarande bondeförbundet varit
emot varje form av försvarssamarbete,
medan högern och folkpartiet stött Erlander under villkor dock att amerikanska vapenleveranser kunde påräknas för
den omedelbara norska och danska upprustning som ett sådant samarbete förutsatte.
Allteftersom förhandlingarna fortskred, tycks Erlander ha blivit alltmer
tveksam och mot slutet tror sig en läsare
av hans av Lie återgivna uttalanden närmast finna en viss tillfredsställelse över
att det gick som det gick. Den slutsatsen
säger sig för övrigt Lie själv idag kunna
ansluta sig till, när han mot bakgrunden
389
av de senaste årens erfarenheter söker
tänka sig in i hur svårt det skulle ha blivit
att samordna norsk och svensk utrikesoch säkerhetspolitik.
Läsaren får också en känsla av att inrikespolitiska, partitaktiska överväganden
bidrog till att styra händelseförloppet.
Svenskarna ville uppenbarligen inför
hemmaopinionen ge uttryck för viljan att
stärka det skandinaviska samarbetet och
att inte bryta sig ut ur gemenskapen.
Kunde resultatet inte uppnås, ville man
förebygga att ansvaret därför lades på
den svenska regeringen. Likaså ville de
norska förhandlarna i vetskap om framför allt Arbeiderpartiets fortfarande bestående neutralitetssträvanden påvisa
det starka intresset av skandinavisk gemenskap. Om förhandlingarna till sist
bröt samman och Norge icke fann någon
annan rimlig lösning än anslutning till
NATO, skulle det av händelseförloppet
klart framgå att Norge varit därtill ”nödd
och tvungen”.
Jag har när jag återger Lies skildringdetta gäller i detta som i andra avsnitt –
icke haft tillfälle att samstämma hans
uppgifter med vad som är tillgängligt i
svenska arkiv. Jag har i stort sett låtit
Lie tala för sig själv. Mina slutsatser är
byggda på hans redovisning av fakta och
debatter. Lie uppger för övrigt att det på
”svensk side er lite skrevet om de skandinaviske forsvarsforhandlingene i
1948-49. Med få unntak synes det
svenske folk og dess politikere at det var
best at det gikk som det gikk”.
(När denna artikel lämnats till trycket
utkom ambassadör Yngve Möllers
intressanta biografi över Östen Unden. I
stort sett ger Möller samma redovisning
av händelseförlopp och bevekelse- 390
grunder som Lie. Tiden har inte möjliggjort för mig att ställa de divergerande
uppgifterna som likväl förekommer mot
varandra. Intresserade läsare hänvisas
till att studera Möller och att själva dra
sina slutsatser.)
Lie söker påvisa hur i grunden negativa de svenska förhandlarna var trots
alla vackra fraser. Han återger några
rader från Per Edvin Skölds dagbok rö-
rande ett informellt, men mycket representativt skandinaviskt möte i kanslihuset i Stockholm den 10 maj 1949. Där
sökte bl a Gerhardsen hävda moraliska
synpunkter då det gällde ett nordiskt
försvarspolitiskt samarbete. Hans synpunkter – att det ytterst gällde kampen
mellan tvång och frihet – vann ingen
förståelse på svensk sida. Alliansfrihet
och neutralitet sades vara ett oeftergivligt villkor för allt samarbete. Wigforss
frågade bl a hur norrmännen skulle handla om västmakterna begärde norska
baser i händelse av krig. Gerhardsen
svarade något undvikande. Undens kategoriska kommentar blev: ”Kommer
USA, skjuter vi.” – På den fasta grunden måste ett på neutralitet byggt försvarsförbund vila.
Lies kommentar härtill är att den
svenska neutralitetspolitiken under kriget sannerligen inte gjort skäl för namnet. Dess uppgift hade helt enkelt varit
att med alla medel hålla Iandet utanför
kriget. ” Hva altså lyktes.” Få – menar
han – kunde kalla denna politik för neutralitetspolitik. När krigslyckan vände,
utbildades och beväpnades danska och
norska polistrupper inom Sverige för att
sättas in mot tyskarna. I slutet av april
1945 hade general Eisenhower färdiga
planer för en allierad befrielse av Norge,
vilket bäst ansågs ske genom ett angrepp
från Sverige. Eisenhower skulle av den
svenska regeringen ha begärt bidrag till
svensk-allierade stabsförhandlingar rö-
rande en invasion på bred front. Svaret
hade kommit omgående och varit positivt. Men Christian Giinther skulle ha
fordrat att de allierade officerarna skulle
komma till Stockholm civilklädda, inte i
uniform. ”Skinnet av n!/lytralitet skulle
bevares!”
Sovjets strategi
Hur Sovjet försökte påverka händelseutvecklingen och förhindra både tillkomsten av ett gemensamt skandinaviskt försvar samt skandinavisk anslutning till ett
västeuropeiskt försvarsförbund framgår
klart av Lies bok. Detta ligger i linje med
vedertagen rysk politik – skriver han.
– ”Allerede i tsarens tid hadde det vcert
russisk politikk å hindre en konsolidering
av Skandinavia. I 1940 hadde Stalin stanset de fjiSrste alvorlige forsjiSk på å danneet
nordisk forsvarsforbund, som trolig kunne
ha hindret Hitlers angrep på Danmark og
Norge i april 1940, og finsk deltakelse på
tysk side i angrepet på Sovjet ijuli 1941.”
Lie citerar en artikel i den sovjetiska
tidskriften ” Literaturnaja Gazeta”, som
uttrycker Kremls syn och på sedvanligt
sovjetiskt sätt talar om höger-socialistiska kreatur och amerikanska imperialisters krigssträvanden.
När Halvard Lange skulle resa till
Förenta Staterna i februari 1949, hade
Sovjets Oslo-ambassadör infunnit sig
bara några minuter före avresan och avlämnat ett sovjetiskt budskap, som ännu
inte hunnit översättas från ryska utan
måste föredras på franska, medan bilen
stod och väntade utanför utrikesministerns kansli. Sovjet varnade däri Norge
för att låta sig politiskt inlemmas inom en
grupp stater med vittgående aggressiva
mål. Att Norge skulle hotas av angrepp
ifrån öster byggde bara på provokatoriska rykten och snabbt hopkokt falskspel.
Om Norge likväl skulle tvivla på Sovjetunionens goda avsikter, ville Sovjetunionens regering i avsikt att avlägsna all
möjlig tvekan om Sovjetunionens inställning nu föreslå att den norska regeringen
skulle sluta en icke-angreppspakt med
Sovjet. Därigenom skulle alla farhågor
avlägsnas.
Den norska regeringen förhastade sig
icke. Den dröjde en hel månad innan
svar avgavs. Norge hänvisade däri till att
både Sovjetunionen och Norge var medlemmar i FN och undertecknat dess
stadga som ålägger medlemsländerna att
avhålla sig från hot om eller bruk av väpnad makt mot annan stat. Den norska
regeringen såg därför ingen anledning att
upprepa sådana förpliktelser genom särskilda icke-angreppspakter.
Samtidigt underströks i den norska
svarsnoten kategoriskt att regeringen
”vil ikke tilltre noen overenskomst med
andre stater som innebrerer forpliktelser
for Norge til å åpne baser for fremmede
makters stridskrefter på norsk territorium så lenge Norge ikke er angrepet eller
utsatt for trusler om angrep”.
Men oro rådde i Norge. Bl a ansågs det
inte uteslutet att Sovjetunionen, innan
en NATO-uppgörelse hunnit komma till
stånd, kunde ockupera Nordnorge ända
ner till Narvik. En sådan framstöt skulle
bli en maktdemonstration gentemot det
alltjämt ruinerade och splittrade Europa.
Om reaktionen bleve alltför stark, kunde
391
Sovjet utan prestigeförlust dra sig tillbaka.
Från unionstiden kvardröjande motsättningar mellan Norge och Sverige och
olika slags komplex i respektive land
tycks – menar Lie – ha spelat en roll
under förhandlingarna. Misstänksamheten hade djupa rötter. Redan vid 1914 års
krigsutbrott hade det enligt Lie gått vilda
rykten i Köpenhamn om en svensk landstigning på Själland. Och när den norska
S~rlandsbanen byggdes, drogs den inte
längs kusten, där folk bodde, utan långt
inne i landet, så att svenska marina enheter inte skulle kunna nå den med sitt
artilleri.
Även om synen sedan förändrats , var
enligt Lie komplexhärden fortfarande
aktiv. Den danske statsministern Hans
Hedtoft tycks ha sett som sin uppgift att
ösa aska över misstänksamhetens glöd.
När det satt socialdemokratiska regeringar med samma politiska grundsyn i
de tre länderna, skulle då inte dessa kunna förverkliga ett nordiskt samarbete?
” . . . hvem skulle så kunne det?” Hedtoft tillade: ”Jeg skulle forhanne den dagen da det skulle vise seg att tre sosialdemokratiske regjeringer ikke kunne finna
en annan l~sning enn den som splitter.”
Vad som särskilt påverkat stämningen
i Norge och bidrog till att övervinna den
tvekan som länge förelåg inom Arbeiderpartiet var Stalins blockad av Berlin den
24 juni 1948. ”Med kaldt blod brakte
tyrannen Europa på kanten av en ny
storkrig. Godt over 2 millioner berlinere
skulle tjene som gisler i en operasjon
som tok sikte på å presse vestmaktene ut
av Berlin och inlemme byen i Sovjets
~stsone . … Stalin hadde maktmidlene,
og han var beredt til å bruke dem.”
l
392
Mot Sovjets 18 000 man i Berlin och 17
ryska divisioner i Östtyskland stod 6500
västmaktssoldater och 2 1/4 amerikanska divisioner i Västtyskland. Britterna
var svaga. Stalins övermakt var total,
”hvis en ser bort fra det amerikanske
monopolet på atomvåpen. Ingen vet om
det var den utskjelte atombomba som
hindret at en tredje verdenskrig br~t ut.”
Beslutsamhet och handlingskraft
Än en gång gav beslutsamhet, handlingskraft och bestämd vilja att bromsa den
ryske diktatorns våldspolitik resultatet.
De väldiga räddningsinsatserna till hjälp
åt det belägrade Väst-Berlins svältande
befolkning betecknar Lie som en ”militärteknisk bragd”. Nu som tidigare vek
sig Sovjet då makt sattes bakom orden.
Nu som tidigare ledde Sovjets våldspolitik till att sammansvetsa västmakterna
och befästa deras övertygelse om behovet av gemensamt demokratiskt försvar
mot den östeuropeiska diktaturen.
NATO blev verklighet.
Det var hög tid att bryta ned de rester av motstånd som befarades kvarstå
inom det norska Arbeiderpartiet. Dess
Landsstyre sammanträdde den 16 februari och dess Landsmöte den 17. Einar
Gerhardsen krävde nu ett omedelbart
principiellt beslut. Den pågående ryska
hetspropagandan, kommunisternas agitation och de gruppbildningar av intellektuella som pågick för att sabotera
norsk anslutning framtvingade – menade Gerhardsen – ett snabbt avgörande.
Medlemskap i Atlantpakten framstod
som den enda godtagbara lösningen av
Norges säkerhetsproblem.
Landsstyret beslöt med 33 röster mot
3 föreslå Landsmötet att fatta ett positivt
beslut. Landsmötet pågick i nära fyra
dagar och slutade med en majoritet av
329 för och en minoritet av 35 mot
NATO-anslutning. ”Den Iange, kronglete vandringen var slutt.”
Lie ger Halvard Lange, vars hälsa
starkt undergrävts i tyska koncentrationsläger, äran av det som åstadkoms.
Det var en fysisk och intellektuell på-
frestning som ingen norsk utrikesminister behövt ta vare sig förr eller senare.
”Han var seig som bikkjeskinn!” hade
Lie spontant utbrustit då beslutet tagits.
Medan försvarsministern Jens Chr
Hauge på ett något mera salongsmässigt
sätt satte sitt betyg: ”Halvard Lange var
Norge på sitt beste.”
Den som tog beslutet allra tyngst var
Hans Hedtoft Efter Lantlsmötets votering hade han vänt sig till Tage Erlander
och förklarat att nu fick Danmark och
Sverige gå samman om gemensamt försvar. Tage Erlander svarade: ”Vad har
ni att bjuda på?”
”Nå var det slutt på den svenske gener~siteten” , är Haakon Lies kärva kommentar.
Hans Hedtoft hade i det längsta kämpat för sin övertygelse. Men när ingen
återvändo förelåg och Erlander blankt –
enligt Lie brutalt – avvisat alla tankar på
ett danskt-svenskt förbund, visade han
sin politiska styrka. Med ett 49 maskinskrivna sidor långt tal – av Lie betecknat som en ”oratorisk prestasjon av
rang” – lyckades han övertyga sitt folk.
Regeringen Hedtoft fick fullmakt att
uppta förhandlingar om Danmarks medlemskap i A-pakten.
Om de svenska politikernas reaktioner
efter beskedet från Landsmötet säger
– —— —————-~——-~-~————
Lie att de ” tok meJdingene med dårlig
skjult glede”. Ju längre förhandlingarna
pågått, desto starkare hade de svenska
motargumenten blivit. Hos allt flera
hade farhågorna ökat för att ett skandinaviskt förbund skulle leda Sverige bort
från den neutralitetspolitik som visat sin
styrka i två världskrig. Den tyngsta invändningen hade till sist blivit att ett förbund med de två mest utsatta grannarna
skulle öka risken för att Sverige blev indraget i en uppgörelse mellan stormakterna. Den risken kom till sist att väga
tyngre än den ökade trygghet för hela
Norden som ett neutralt skandinaviskt
block kunde leda till. Haakon Lie avslutar:
”Det b~r bli en oppgave for en historiker
en gang å s~ke å finne ut om det ville ha
blitt ett flertall i den svenske Riksdagen
for ett skandinavisk forsvarsforbund, om
den norske regjeringen hadde godtatt Erlanders premisser for det. Jeg tviler på
det.”
Erlander hade emellertid – säger Lie –
ingalunda dolt det hårda motstånd han
mött i Sverige. Men han sade sig alltid ha
haft majoriteten bakom sig. Och det
hade han – säger Lie – så länge det inte
var fråga om att ta definitiv ställning.
Vad som då skulle ha skett ”kan vi bare
gjette på” .
Den 4 april 1949 undertecknades Atlantpakten i Washington av tolv nationers utrikesministrar, bland dem
Norges och Danmarks. För dem som arbetat för paktens tillkomst hade den –
menar Lie – först och främst politiskpsykologisk betydelse. Moskvas offensiv inne i hjärtat av ett Europa i politisk
och social upplösning kunde brytas. Den
mur som skulle hejda vidare rysk expan- 393
sion kunde nu bygga på ekonomisk tillväxt, politisk stabilitet och en känsla av
trygghet för yttre aggression. Marshallplanen och NATO blev instrumenten
härför.
På 1930-talet – fortsätter han – hade
vi varit förtvivlade över den egna hjälplösheten då det gällt att åstadkomma en
trovärdig säkerhetspolitik. ”Så kom det
tyske angrepet og okkupasjonen, som vi
ikke kunne vri oss unna en god del av
ansvaret for. Ikke f~r var den tyske militrer- och politistaten knust, f~r vi skimtet
trusselen fra et nytt diktatur. I tunge
stunder hadde vi svoret på at enda et 9.
april skulle vi ikke oppleve.”
Att sjunga med änglarna
Till sin utförliga redovisning av de fem
kritiska årens förlopp knyter Haakon Lie
några allmänna internationella betraktelser. Inte minst detta avsnitt borde utgöra obligatorisk läsning för den svenska
skolöverstyrelsen, där det tänkesätt som
var betecknande för 1960-talets studentrevolt alltjämt tycks få styra en ”fredspolitisk” indoktrinering av den unga generationen och vända dess blickar bort
från historiens värld.
Haakon Lie sammanfattar:
– Fredskampanjer är ett arbetsfält
som Kreml behärskade och alltjämt behärskar. Ett ”pyttelitet” kommunistparti hade 1917 övertagit makten i jätteriket
Ryssland genom att lova bönerna jord,
arbetarna bröd och hela det ryska folket
fred. Stalin togjorden från bönderna och
lät miljoner svälta ihjäl, medan han
byggde upp sin militära maskin. Då Stalin såg Hitler-Tyskland som ett hot, organiserade han under 1930-talet ett helt
394
solsystem av ”fredsorganisationer” och
”fredskongresser”. De som ”till synes”
tog initiativet till dessa var konstnärer
och vetenskapsmän, nästan utan anknytning till kommunistpartierna. Världsbekanta namn blev utnyttjade. Appeller
från de stora namnen vann genklang i en
värld fylld av rädsla. Tusenden av godtrogna och pacifister men också av medlöpare, hycklare och politiska kverulanter ropade slagord om fred på jorden
– fred i Moskvas mening.
– under stalin-paktens år riktades
fredskampanjerna inte mot Hitler utan
mot västmakterna. Då blev kriget ett
”imperialistiskt krig”. I Norge skulle
norrmännen inte gripa till vapen när
Wehrmacht ryckte in i landet. Vi skulle
sluta fred med bödeln i Berlin. Detsamma gällde i London och Paris. Ingenting var viktigare för kommunisterna än
att Förenta Staterna inte gick in i kriget
till stöd för Storbritannien, som då kämpade ensamt. Slagordet var: ”The Yanks
are not coming!”
Då västalliansen tog form mot slutet
av 1940-talet, blev ”kampen for freden”
på nytt upptagen på Moskvas dagordning. Efter förebild av 1930-talets fredskongresser inbjöds 500 vetenskapsmän
och konstnärer från 45 länder till öst.
Katolska prelater, kommunistiska
troende, biokemister och nobelpris,
poeter från Irak och arkitekter från Mexiko, domprosten från Canterbury samt
Picasso.
En ”Internationell Kommitte av Intellektuella för Fred” bildades och en
”fredskongress” med ett par tusen deltagare sammanträdde i Paris. Det
”Världsfredsråd” kom till stånd som
fram till idag varit det främsta organet
för Kremls politiska krigföring mot de
västliga demokratierna. Likaså ett helt
nät av internationella täckorganisationer. Miljarder av rubler har under
åren investerats till synes för opolitiska
uppgifter och höga ideal – och framför
allt för freden. Kampen mot atomdöden
har blivit det centrala. Alltmedan Sovjet
utvecklat och producerat kärnvapen i tusental, har den internationella kampanjen mot kärnvapen rullat vidare från land
till land. Miljoner på miljoner av underskrifter har samlats på Stockholms-appellen, som kräver förbud mot atomvapen och internationell kontroll, alltmedan Sovjet sätter sig emot vaije form av
inspektion på rysk jord.
Haakon Lie påminner än en gång om
hur det Europa såg ut i vilket Marshallplanen och NATO-pakten föddes. Hur
Västeuropa låg splittrat i militärt hjälplö-
sa stater och hur mäktiga kommunistpartier fungerade som Moskvas förlängda
arm och Stalin tycktes fast besluten att
föra maktpolitiken vidare åt väster.
– Det var i månaderna mellan juni
1948, då belägringen av Berlin satte in,
och april 1949, då NATO-pakten blev
undertecknad, som Europa stod ”på
kanten av stupet”. Då alliansen var en
realitet, hävdes blockaden. Inte bara
Berlins framtid utan också Västeuropas
öde avgjordes. Europakartan fick det utseende den sedan dess haft. Den Röda
Armen sattes in mot arbetarna i Östberlin 1953 och mot folkresningar i Budapest och Prag 1956 och 1968; ”men den
har ikke gått over det gjerdet som
NATO-alliansen trakk opp fra GrenseJakobselv til Tyrkia”.
Haakon Lie sammanfattar: – Det är
nyttigt att tänka tillbaka för att se hur
tvekan och förtvivlan kan ersättas av
målmedvetna handlingar som skapar förtroende och övertygelse. Detta kräver
politiska ledare. Västvärlden hade så-
dana under efterkrigstiden. De ledde sitt
parti och de ledde sitt folk. De valde
strid – inåt och utåt – därför att de
visste att det var riktigt. De vann och
nådde fram därför att de inte vek undan.
”Et folk som holdt hodet klart, og var
modent nok til å fjl)lge dem, har mye å
takke for.”
Olof Palme betygsatte för ett antal år
sedan Alva Myrdal med orden: ”… hon
ska alltid sjunga med änglarna. Aldrig stå
ute i blåsten…” En brittisk premiärminister gjorde mot slutet av 30-talet detsamma. Han valde att vädja till människors fredslängtan och den allmänna opinionen samt att blunda för maktens hotfulla verklighet. Han talade om ”peace
in our time” och inhöstade bifall från
nästan alla folk.
I Storbritannien manade Winston
Churchill till besinning och förutspådde
den världskatastrof som följde bara några år senare. Han uppträdde som ledare.
395
I Norge visade den mycket modige man
som jag skrivit om i en tidigare artikel i
Svensk Tidskrift (SvT 1/86), den norske
högerledaren och stortingspresidenten C
J Hambro, att det även där fanns ledare
som mot opinionens tryck vågade föra
frihetens, den internationella solidaritetens och realismens talan. Nära nog ensam lyckades Rambro genom sitt civilkurage vända ett helt folk.
Politiker som blundar för verkligheten, vädjar till slagord och fraser samt
människors djupast kända längtan i en
ond värld sviker sitt ansvar. Det är lättare att vinna sympati och framstå som
fredens förkämpe och frihetens försvarare samt att få applåder från inte bara
landsmän utan också världens ledande
statsmän – även de fångade av eget och
sina folks önsketänkande – när man
’ ’sjunger med änglarna” än när man för
den historiska verklighetens och förnuftets talan och söker väcka folken till förståelse för frihetens och fredens grundläggande villkor.
Detta, och mycket annat, bekräftar
Haakon Lies engagerade redovisning av
de europeiska ödesåren 1945-1950.