Gösta Hultén; Neutralitet och åsiktsfrihet

l·
GÖSTA HULTEN:
Neutralitet och åsiktsfrihet
statsministern angrep moderata
samlingspartiet i utrikesdebatten våren
/983 och varnade för missbruk av
yttrandefriheten i utrikespolitiska
frågor. Detta blev startskottet för en
debatt om hur debatten bör föras . Olof
Palme tycks vilja utvidga vårt
traditionella neutralitetsbegrepp till att
inte bara gälla åtgärder från regering
och UD utan också
oppositionspolitikers, ledarskribenters
och andras uttalanden. Kraven på
åsiktsneutralitet står oemotsagda i
massmedia som alltmer domineras av
fredsrörelsen. Denna har vuxit samman
med utrikesledningen och är numera ett
av statsmakterna understött organ för
svenskfredspolitik och bör inte
kritiseras, skriver föJfattaren.
Gösta Hulten är journalist och
författare .
Den 16 mars 1983 talade statsminister
Olof Palme i riksdagens årliga utrikesdebatt. Talet formades till en hård attack
på Moderata Samlingspartiet, som han
anklagade för att vilja bedriva ett ” korståg” mot Sovjetunionen. Han kallade
partiet ”en säkerhetsrisk”. Beträffande
den utrikespolitiska debattens gränser
förklarade Palme:
”Självklart gäller demokratins grundprincip
om en fri och öppen debatt även utrikespoliti·
ken. Men när kritiken är ogrundad och samti·
digt berör vitala säkerhetsintressen eller
grundläggande element i svensk utrikespoli·
tik, då är situationen annorlunda.”
Uttalandet är anmärkningsvärt. Inte se·
dan krigsåren har en svensk statsminis·
ter på detta sätt varnat för missbruk av
yttrandefriheten i utrikespolitiska frågor.
Tvärtom har Olof Palme själv tidigare
ofta understrukit vikten av att kritisera
stormakterna. Under Vietnamkriget be·
skrevs en sådan öppen debatt och en
”aktiv utrikespolitik” t o m som ett kän·
netecken på svensk utrikespolitik.
startskottet för debatten
Egendomligt nog uppmärksammades
PaJmes yttrande knappast i pressen. Idag
framstår PaJmes riksdagstal i mars som
startsignalen för en ”debatt om hur de·
batten bör föras” och som direkt för·
knippat med ubåtskränkningarna.
Palme visste att ubåtskommissionen
snart skulle lägga fram en rapport som
utpekade Sovjetunionen som skyldigt till
de allvarligaste kränkningarna av
svenskt territorium åtminstone sedan
andra världskriget. PaJmes tal var ägnal
att avleda och dämpa kritiken mot Sovjet
för dessa kränkningar.
l början av juni kan man tala om en
formlig kampanj, där temat mer eller
mindre uttalat var att alltför hård kritik
mot Sovjetunionen strider mot vår neutralitet och hotar vår trovärdighet.
Först på plan var kabinettssekreterare
Pierre Schori, som ett par veckor tidigare formulerat regeringsuttalandet mot
Carl Bildt. I en cirkulärledare i A-pressen den 4 juni med rubriken ”Moderat
osäkerhetspolitik” förklarade Schori bl a
att Bildt-debatten var;
”en betydelsefull och nödvändig debatt i en
fråga som är i bokstavlig bemärkelse livsviktig för Sveriges folk, nämligen tilltron till vår
alliansfrihet i fred och neutralitet i krig.”
Den ödesmättade betydelse, som en enskild riksdagsmans USA-resa här tillmätts för tilltron till hela vår säkerhetspolitik, är något nytt. Den antyder en
utsträckning av neutralitetsbegreppet till
att gälla annat än åtgärder från staten
och dess företrädare.
Moderaternas rapport
Några dagar senare, den 10 juni, dök en
ny cirkulärartikel upp i A-pressen, skriven av Ulf Larsson, statssekreterare i
statsrådsberedningen. Han angrep en
rapport som (m) offentliggjorde redan inför valet 1982. l denna rapport ”Fred
och frihet i Europa’· hade Larsson nu
upptäckt:
”’krav på ett slags korståg mot öststaterna; av
moderaterna utpekas förhållandena i dessa
länder som den största faran för freden i Europa”
81
Samma dag, den 10 juni, höll utbildningsminister Bengt Göransson tal vid
Musikdagarna i Bollnäs. Han varnade
dem som kritiserat SÖ:s nystartade statliga fredsfostran:
”Det är (då) beklagligt, att det i Sverige finns
enskilda och grupper som väljer att häftigt
kritisera skolöverstyrelsens ambitiösa material om fred .. . Det är risk att de som nu går
ut i hård kritik kan komma att uppfattas som
kritiska inte bara mot fredsfostrans utformning i skolan, utan också mot fredsfostran
överhuvudtaget och ytterst mot den svenska
säkerhetspolitiken.”
·Detta yttrade ministern i ett läge då ingen partipolitisk kritik ännu riktats mot
fredsfostran – den kritik som framförts
var små nålstick från enskilda debattö-
rer. Göranssons försök att stigmatisera
varje kritik mot SÖ:s fredsfostran som
anslag mot ”vår säkerhetspolitik” har en
ny och obehagligt totalitär ton. (När blev
förresten SÖ:s fredsfostran en del av
svensk säkerhetspolitik?)
En vecka senare gick så Olof Palme ut.
i Rapport och förklarade att moderaternas nyupptäckta rapport tred mot neutralitetspolitiken; att (m):s kritik av
fryskravet i kärnvapenfrågan och dess
sätt att räkna medeldistansmissiler i Europa inte var neutralt. Dessutom innehöll rapporten enligt Palme ”djävulsbilder” av Sovjetunionen. Moderaternas
kritik undergräver förtroendet för vår sä-
kerhetspolitik, menade han. ”Det är ju
värre än att vilja gå med i NATO. Det
kan resultera i ett omedelbart sovjetiskt
anfall på krigets första dag. ’ ’
Palme avslutade sitt dramatiska Rapportframträdande med de tänkvärda orden: ”Sovjet ligger där det ligger.”
82
Det utförligaste och principiellt intressantaste inslaget i junikampanjen svarade den nyutnämnda diplomaten och förre redaktören för Västgöta-Demokraten,
Stig Hadenius, för. I en artikel i Sv D 17/
6, gick Hadenius till våldsamt angrepp
mot den svenska pressens kritik av Sovjet. Hadenius skrev bl a:
”I många tidningar har man efter ubåtskornmissionens rapport kunnat se kommentarer
som är exempellösa då det gäller en grannstat
som vi lever under fredliga förhållanden
med.”
Hadenius talar vidare om ”grov och allmänt hållen antisovjetisk hets” och ”antiryska utfall utan precision.” Som exempel nämner han Gefle Dagblad, Små-
landsposten, Västerbottens-Kuriren och
Barometern.
Den ”anti-sovjetiska hetsen” består
t ex för Barometerns del i att tidningen,
enligt Hadenius ”liksom andra moderata
tidningar konstaterat, att det var uppenbart att Sovjet struntade i den svenska
neutraliteten.” Också i övrigt är Hadenius exempel på ”utfall” och ”hets” tämligen självklara kommentarer som åtminstone 95 % av svenska folket torde
ställa sig bakom.
Men för Hadenius är dessa artiklar ägnade att minska förtroendet för vår neutralitetspolitik i Kreml:
”De som sänder ubåtar in i vår skärgård kan
bibringas uppfattningen att våra försäkringar
om alliansfrihet i fred och neutralitet i krig
bara är en kuliss som döljer en annan verklighet.”
Neutralitetsbegreppet utvidgas
Både Palme och Hadenius tycks alltså
vilja utvidga vårt traditionella neutrali·
tetsbegrepp till att inte bara gälla åtgär·
der från regering och UD. Också opposi·
tionspolitiker, ledarskribenter ja t om
vad Hadenius med en nedlåtande fnysning kallar ”så kallade fria debattörer”,
ska vara ”neutrala”.
Den 26 september, i samband med att
de fortsatta ubåtskränkningarna mörk·
lades, talade försvarsminister Anden
Thunborg i Nynäshamn. Han förklarade
att debatten om kränkningarna ”haft en
del hysteriska övertoner”. Han recenserade också den debatt som kommit i
ubåtarnas kölvatten:
”Det som gagnar landets intressen är en sak·
lig och konstruktiv dialog om vår politik.
Hotfullt, oprecist mummel om förestående
’omprövningar’ av säkerhetspolitiken pi
grund av alla de dunkla faror som sägs hota
vårt land, gör det definitivt inte.”
Ett sådant uttalande från en annars omdömesgill politiker tyder på att tesen om
åsiktsneutralitet inte avlivades fastäa
Hadenius tycktes förlora debatten i Sv D
i juni. Mycket tyder på att ideer 011
åsiktsneutralitet istället är på väg att
sprida sig i viktiga kretsar.
Varken DN, Expressen, AB eller ST
kommenterade de uppseendeväckande
teserna om pressens neutralitet. Dea
första kommentaren i DN som anspelade
på debatten om neutralitet och yttrandoo
frihet, kom två dagar efter Hadeniusaf’ll.
kel, när ledarsidans fasta kolumnist Eva
Moberg i ett försvar för Sovjetunione
trovärdighet och för fredsrörelsen, förfao
sade sig över att en svensk sovjetfo
kare yttrat sig nedsättande om rysk
storia på ett seminarium i Uppsala
detta, ”i det neutrala Sverige”.
Vad är det då för fel på dessa teser?
Det folkrättsliga neutralitetsbegreppet
arett begrepp som främst gäller hållningen under krig. Att alls disktuera ett neutralitetskrav i förbindelse med den fria
opinionsbildningen redan i fredstid, är
mer än begreppsförvirring. Det innebär
JU att frivilligt göra avkall på yttrandefribetenjust i det avseende som den historiskt visat sig mest omistlig. Den frihet
som vår säkerhetspolitik skall värna, blir
då istället de förmenta säkerhetsintressenas första offer.
Att alls diskutera ett neutralitetskrav.. iförbinde/se med denfria
opinionsbildningen redan i fredstid, är mer än begreppsförvirring.
Det socialdemokratiska budskapet
Hela junikampanjen framstår mot denna
bakgrund som en seger för sovjetisk kanonbåtsdiplomati. För alla som lyssnar
(och Sovjet lyssnar definitivt) framträder
ju här den socialdemokratiska ledningen
med ett ganska otvetydigt budskap:
Ubåtskränkningarna bör mötas med
en anpassning av den svenska debatten,
så att vi inte ytterligare retar Sovjet. Öppen kritik mot Sovjets utrikespolitik och
inre förhållanden kan dra på oss Sovjets
vrede, ja rent av göra oss till offer för
kärnvapenangrepp på krigets första dag.
Därför bör vi avstå från sådan kritik
(Bodströmdoktrinen) tiga inför den sovjeti ka presskampanjen mot Sverige och
istället föreslå ”tätare utbyte politiskt,
83
kulturellt och kommersiellt” (Bodström
i januari).
I utbyte mot dessa eftergifter för sovjetiska intressen, har regeringen inte ens
påstått att Sovjet gett något i utbyte, inte
ens garantier att upphöra med gränskränkningarna.
Att i anpasslighetens klassiska impuls
avstå från kritik mot just de företeelser
som hotar vår frihet är en högst diskutabel hållning. Den tystade pressen och
icke-angreppspakten hindrade inte
Hitler från att ockupera Danmark. Anpassningen av pressdebatten röjde bara
väg för ockupationen. Sovjets invasion
· av Afghanistan föregicks av en statskupp
1973 som etablerade ett anpassningsklimat, där Sovjetkritiker fångslades och
tystades. Det röjde väg för ockupationen. Inte heller finns några historiska
bevis för att förekomsten av en fri och
kritisk debatt dragit på ett land ett militärt angrepp.
Utrikespolitisk omorientering
Varför svalde svenska massmedia och
opinionsbildare så okritiskt kraven på
åsiktsneutralitet och angreppen mot den
utrikespolitiska yttrandefriheten under
1983? Det finns säkert flera förklaringar.
Men utan den mäktiga nypascifistiska
våg som påverkat både massmedia, byråkrati och politiker, låter sig de nya dragen i svensk säkerhetsdebatt knappast
förklaras. Det som kallas fredsrörelse
har inte bara blivit en maktfaktor i opinionsbildningen. Frågan är om dess sammanväxande med dagens svenska utrikesledning, inte redan inneburit en utrikespolitisk omorientering särskilt i nedrustningsfrågor och en samtidig uppluck- !.•
84
ring av traditionella folkrättsliga begrepp
till förmån för vad som i Finland brukar
kallas ”fredspolitik”. Åsiktsneutralitet
är sedan länge en beståndsdel i en sådan
”fredspolitik.”
Tanken att Sverige skall fungera som
en brobyggare åt Sovjet har lanserats
både av fredsrörelsen och av UD. Stödet
åt fryskravet i FN, Sveriges övertagande
av Finlands tidigare pådrivarroll för en
kärnvapenfri zon i Norden (som ju
främst framstår som ett sovjetiskt intresse) kan också ses som en anpassning av
svensk utrikespolitik till fredsrörelsens
önskemål.
Fredsrörelsens roll
För att förstå denna fredsrörelsens roll
som bricka i spelet kring en utrikespolitisk kursomläggning, är Hadenios själv
till god hjälp. Han skrev nämligen också
så här:
·’Det mest osmakliga i den debatt som förekommit efter ubåtskommissionens rapport är
angreppen mot fredsrörelsen. Kränkningarna
av svenskt territorium har tagits till intäkt för
en simpel smul kastning av den starka fredsopinion som vuxit fram de senaste åren.”
Menar Hadenios att de försök som gjorts
att ta upp en kritisk debatt kring fredsrörelsen och dess krav också är ”oneutrala” och kan hota vår trovärdighet i
öst?
Så långt i riktning mot att direkt sammankoppla Moskvas intressen med
fredsrörelsen, har väl ingen svensk debattör tidigare gått.
Borgerliga tidningar har hånat och
skändat fredsrörelsen, menar Hadenius.
Själv har jag svårt att känna igen denna
bild av fredsrörelsen som skändad, för·
följd och hånad.
För andra året i följd placerade tid·
skriften Marknaden fredsrörelsen som
den mest framgångsrika opinionsbil·
daren i Sverige under 1983. Med freds·
veckor i radio-TV, med Maj Wechsel·
mann som fast fredskrönikör, med rader
av nyhets- och ”fakta”-inslag som okn·
tiskt förmedlat den bild av kärnvapenupprustning och svenskt försvar som
Men utan den mäktiga nypasc(fistiska våg som påverkat bådt
massmedia, byråkrati och politi·
ker, låter sig de nya dragen i
svensk säkerhetsdebatt knappast
förklaras.
fredsrörelsen vill ge oss, med fredsfost·
ran i skolan är ju fredsrörelsen istället
med massmedias hjälp på väg att etablera sin verklighetsbeskrivning som en ge·
mensam överideologi som inte får ifrågasättas. Denna halvofficiella fredsrörelse.
som ständigt hyllas av politiker. byråkrater och ett nästan enigt kulturetablissemang, skulle den vara ”hånad och skändad”. När? Var? Hur?
När jag talat med TV-journalister om
varför TV i stort sett ger oss fredsröre~
sens bild av rustningarna i Europa har
jag fått klart för mig hur ”fredslobbyn”i
själva verket har skrämt många till tyst•:
nad.
– Om vi gör kritiska inslag, anmäler
fredsrörelsen till Radionämnden och VI
blir fällda, förklarade en nyhetsreport~
uppgivet. Radionämnden har förstått signalerna. Fredsrörelsen är numera ett av
statsmakterna understött organ för
svensk fredspolitik och bör inte kritiaeras.
Journalister för fred
Sedan något år verkar bland andra yrkesorganisationer för fred också en som
kallar sig ”Journalister för fred”. När
den bildades i Göteborg våren 1982 på-
minde Maj Britt Theorin de närvarande
Fredsrörelsen är numera ett av
statsmakterna understött organ
för s1•ensk fredspolitik och bör
inte kritiseras.
journalisterna om deras speciella ansvar
och möjligheter. Idag har ”Journalister
för fred” enligt egna uppgifter över l 000
flledlemmar. Många i styrelsen har tunga
positioner som chefer vid radio och TV.
Organisationen ser det som sin uppgift
att utveckla fredskampen i själva mediautbudet – att fungera som en PR- och
lobbyorganisation för fredsrörelsens
budskap. Man vill också ändra i radiolagen så att där skrivs in att Sveriges Radio
har skyldighet att ”stärka freden” och
”motverka krigspropaganda”. Det är
samma krav som Sovjet drivit inom
UNESCO.
En stor del av den offentliga debatt
som ”Journalister för fred” fört i facktidningen ”Journalisten” har gått ut på
att förklara ett svenskt försvar onödigt
och farligt.
85
Journalister för fred har redan verkat i
snart två år utan att möta någon egentlig
kritik eller moteld. Och vilkajournalister
på radio-TV vill ta upp en sådan debatt?
Då kunde de ju få mäktiga överordnade
föreningsmedlemmar på sig.
l detta klimat kan en kritisk granskning av sovjetanpassad åsiktsneutralitet
knappast komma till stånd. Alltför
många är redan beroende av det mäktiga
”fredspolitiska komplex” där regeringens toppar, UD:s nedrustare och mäktiga lobbyorganisationer gemensamt
hindrar en normal journalistisk granskning av svensk ”fredspolitik”.
Utan fredsrörelsen skulle många i
grunden anpassliga ideer aldrig få den
spridning de har idag. När en tung representant för fredsrörelsen förklarar att
ubåtskränkningarna visar att vi bör lägga
ned försvaret och låta Sovjet få vad de
vill ha, är det ingen politiker som reagerar. Fredsrörelsen har gjort anpassligheten respektabel.
Men samspelet fungerar också omvänt. Den grupp kring Olof Palme som
nu tycks vara på väg att omtolka vår
neutralitet i rysk riktning, vet att den
beh()ver fredsrörelsen för att lyckas med
denna omläggning. Därav Hadenius aggressiva utfall mot valje kritik av fredsrörelsen.
Genom Sovjets stöd till fredsrörelsen i
väst och massmedias positiva särbehandling av fredsrörelsen uppstår mekanismer som vare sig man vill det eller
inte fungerar som anpassningsmekanismer. l en situation där genomsnittssvensken får 3/4-delar av sin information
om utrikespolitik via TV:s nyhetssändningar, inser alla hur viktig styrningen av
dessa informationsflöden är.
86
KGB-inflytande
Jag upphör inte heller att förvånas över
hur lätt KGB-agenter tycks ha att bygga
upp mängder av goda kontakter bland
mediafolk i Stockholm.
”Hur många journalistkolleger, UD-byråkrater och forskare har inte då och då lunchat,
druckit kaffe eller bara suttit och pratat med
den sovjetiske ambassadsekreteraren Grigorij Rapota” ;
skrev en ledarskribent på DN efter att
KGB-agenten Rapota ombetts lämna
landet tillsammans med två sovjetiska
kollegor. Rapota arbetade som inflytandeagent, precis som den i massmediakretsar så populäre KGB-agenten Nikolaij Nejland. Är det inte just den snarlika
inställningen till ”fredsfrågor” som fungerar som förenande länk i dessa kontakter?
Att den nuvarande sovjetiske ambassadören i Stockholm Boris Pankin själv
arbetat som inflytandeagent för KGB
mot en stor grekisk tidning (se danska
”Politiken” 25/6 1983) har aldrig nämnts
i svenska media, fast saken är känd i
journalistkretsar. Där anser man också
att Sovjet hade ett finger med i spelet i
Bildtaffären, men man finner det inte opportunt att rota i saken. Att landets statsminister i säkerhetssaker tycks ha lika fri
tillgång till TV som många utländska totalitära potentater och att så många journalister i Fermaffären accepterade både
kravet att SvD skulle röja sina källor och
Olof PaJmes långt ifrån vattentäta ”bevis”, lämnar också en obehaglig bismak.
Utan det smygande anpassningsklimat
som massmedia själv varit med att etablera, hade varken Palmes riksdagstal i
mars eller Hadenius utspel i juni varit
politiskt möjliga.
säkerhetspolitik och demokrati
kan förenas
Wilhelm Agrell och jag må ha delvis
skilda utgångspunkter, men jag anser att
han har rätt då han apropå Thunborgs
hotfulla mummel, skrev i DN den 5/10:
”Den hållning Thunborg har givit uttryck k
innebär att insyn i och kritik av den rådande
säkerhetspolitiken skulle strypas för att gyDna överordnade nationella intressen. Drivs
detta till sin ’Spets, innebär det att säkerhetspolitik och demokrati blir oförenliga och att
säkerhetspolitiken ges en särställning so11
närmast motsvarar den som rådde under andra världskriget.”
Det var ju också inför andra världskriget
som iden om ”absolut neutralitet” lanserades av Hitler-Tyskland. Tyvärr var det
också så att Sverige, även om en del aY
de tyska klagomålen avvisades, ofta vaJ.
de att falla undan. Upplösningen aY
tryckfriheten kom att gå långt med åtal
.ändringar i Tryckfrihetsförordningen,
transportförbud och beslag med eller
utan rättegång. Vi bör inte heller glömrna
den långtgående självcensur som huvuddelen av den svenska pressen liksom Radiotjänst ålade sig. l boken ”Med loct
och pock” (1962) har Åke Thulstrup visat hur skrämmande framgångsrika de
tyska försöken att påverka svenska
massmedia var, både med repressiva
metoder och – vilket är mindre käntmed hjälp av planterade artiklar, nyheter
och insändare.
Men hade vi egentligen något val? J1,
det hade vi. En blick på det andra euf’Oo
peiska land som förhöll sig neutralt UDder världskriget visar på den alternativa
linjen. I Schweiz avvisades från börjaa
alla tyska framstötar om pressens neutralitet. Redan i december 1938 förklarade den schweiziske presidenten Giuseppe Motta:
”Vi avbörjer den i vissa tyska tidningar och
tidskrifter utvecklade läran, där man försökt
sammanblanda statens neuttalitet med de enskilda individernas. Principiellt är det endast
staten som är neutral … Medborgarna förblir
isina åsikter och omdömen fria.”
Den hållningen väijde schweizarna
orubbligt genom hela kriget. Resultatet
blev en fri och öppen information om
nazistiska övergrepp. Den bidrog naturligtvis till att stärka försvarsviljan.
Den motsatta iden om åsiktsneutralitet. står egentligen i strid med tryckfrihetens själva kärna, som ju avvisar alla ”i
förväg lagda hinder”. Den bygger i grunden på en totalitär tankegång, som i
praktiken vägrar erkänna att pressen kan
tå fri från den verkställande makten.
87
Att Sovjetunionen i UNESCO och andra
sammanhang pläderar för samma krav
på åsiktsneutralitet som Hitler-Tyskland
en gång, gör inte saken bättre. (Se t ex
Sovjetstaten och Rätten nr l , 1980).
Är det bara en tillfällighet att den
statssubventionerade svenska pressen
och våra monopolmedia i stort sett valde
att blunda inför konsekvenserna av Hadenius tester?
Just den egendomliga ”debatt om debatten” som dykt upp efter ubåtskränkningarna, är egentligen det tydligaste
beviset för att vi verkligen behöver en fri
och öppen debatt i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. En sådan öppen och
kritisk debatt är också en strid för grundelementen i vår nationella suveränitet,
som rent av kan bidra till att vi inte behö-
ver ta en strid där pennan och orden inte
räcker som vapen.