Grå eminenser och maktspel i Kinas ledarskifte
På det kinesiska kommunistpartiets kongress i november väljs dess nya ledare, och därmed också landets härskare. Nils Hedberg Grimlund skriver om en process som präglas av maktspel och mest är för syns skull. Kan vi hoppas på ett mer öppet Kina eller blir det en fortsättning på hemlighetsmakeriet?
Det kinesiska maktskiftet närmar sig och det spekuleras i hur världens mäktigaste diktatur ska styras därefter. Det handlar nämligen snarare om spekulationer än om analys, eftersom allt som omger kommunistpartitoppens sätt att styra landet omges av ett extremt hemlighetsmakeri.
Ett exempel på diskretionen är att startdatumet för partikongressen då maktskiftet inleds, den 8 november, tillkännagavs så sent som den 28 september. Att det överhuvudtaget annonserades i förväg var ett berömvärt steg mot ökad transparens. Annars drar Kinabevakare sina slutsatser om när viktiga möten äger rum genom att studera hotellbokningar och dagsformen på myndigheternas uppstädning bland Pekings tiggare och illegala dvd-försäljare.
Partikongressens viktigaste uppgift är att ”välja” en ny centralkommitté, som i sin tur ”väljer” en ny politbyrå och dess ständiga utskott, där den absoluta makten ligger. Allt är emellertid uppgjort på förväg när det är dags för kongressen och centralkommittén att fatta de formella besluten. Den formella processen fyller ändå en viktig funktion eftersom den ger ledningen en möjlighet att förankra sin politik bland viktiga partifunktionärer, och eftersom det förekommer en del värdefulla diskussioner. Dessutom ger det maktskiftet en viss legitimitet.
Tillsättningarna och den verkliga politiken utformas istället genom förhandlingar mellan olika delar av partiet. Ingen utomstående vet exakt hur detta går till eller hur maktstrukturerna ser ut, men det finns några försök till att förklara dem.
Ett populärt sätt att beskriva partiets inre liv representeras av forskaren och författaren Cheng Li, vid Brookings Institution, som menar att det finns två huvudsakliga maktgrupperingar inom partiet, elitistfalangen och populistfalangen, som i sin tur hämtar sina anhängare från mer avgränsade klickar, såsom Kronprinspartiet (barn och barnbarn till tidigare partipampar), Shanghaiklicken (en mäktig gruppeirng med rötterna i superstaden Shanghai), Tsinghuaalmner (tidigare studenter vid Kinas främsta elituniversitet) och Ungdomsförbundare (personer med en gemensam bakgrund inom ungdomsförbundet).
Cheng Li menar att elitistfalangen i första hand prioriterar ekonomisk tillväxt; anhängarna har ofta sin bakgrund i de utvecklade kustprovinserna och har mer erfarenhet av exempelvis finansfrågor och utrikeshandel än andra partiföreträdare. Kinas förre ledare Jiang Zemin anses vara den viktigaste ledaren för elitisterna. Populistfalangen fokuserar istället på att minska Kinas stora ekonomiska klyftor och att försöka sprida välståndet till fler personer. Hu Jintao anses vara den viktigaste ledaren för populisterna.
De två falangerna konkurrerar om inflytande, men lever samtidigt i en livsuppehållande symbios eftersom de kompletterar och är beroende av varandra. Trots de maktstrider som har skakat partiet under de senaste åren – Hu Jintaos utrensning av Shanghais partichef Chen Liangyu år 2005 och Wen Jiabaos/Hu Jintaos fängslande av Chongqings partichef Bo Xilai nu i våras – har maktbalansen inte skiftat mellan falangerna eftersom falangkamrater har tagit över posterna efter de utrensade.
Cheng Lis sätt att förklara partiets inre maktdynamik citeras frekvent och är behändigt för att göra de informationsfragment som sipprar ut till omvärlden begripliga. Men troligen är partiets inre struktur mycket mer flytande än vad Cheng Lis modell antyder.
Många av personerna i partitoppen har starka förbindelser med flera maktnoder, och det är tveksamt att placera dem i ett tydligt falangfack. Ett sådant exempel är den enda kvinnan som har chansen att komma med bland de sju eller nio ledamöterna i politbyråns ständiga utskott, Liu Yandong.
Hon är kronprinsessa, dotter till Liu Ruilong som en gång värvade Jiang Zemins fosterfar till kommunistpartiet och som senare blev viceminister. Under sin tid på Tsinghua lärde hon känna Hu Jintao, och har i likhet med Hu gjort karriär i ungdomsförbundet. Liu Yandong har såväl Hu Jintao som Jiang Zemin som beskyddare, och tillhör flera av de mest omtalade klickarna. Hur kan man på ett trovärdigt sätt stoppa in henne i ett avgränsat fack?
Exempel som Liu Yandong antyder att Kinas kommunistparti snarast styrs genom maktnoder som utgår från starka personligheter och deras protegéer och anhängare. Dessa gudfäder förhandlar kontinuerligt sinsemellan om utvecklingen och maktbalansen i partiet. Värt att notera är att dessa gudfäder är fler än de två som utpekas som elitist/populistledare. Kinas före detta premiärminister Zhu Rongji är en sådan person, vars roll som en av flera grå eminenser blir mer begriplig med ett multipolärt sätt att förklara makten i kommunistpartiet.
Vad maktskiftet i Kina verkligen handlar om är hur gudfädernas förhandling har utfallit, och vilkas protegéer som kommer att dominera politbyråns ständiga utskott. Den viktigaste frågan är om Kina står inför en ny våg av reformer, eller om Hu-erans försiktigare politik fortsätter. Hemlighetsmakeriet gör svaret vidöppet, även om mycket tyder på att reformvänliga gudfäder flyttar fram positionerna. Xi Jinping, Hu Jintaos efterträdare som generalsekreterare och president, anses reformvänlig, och flera av de andra tunga personerna som pekas ut som möjliga nykomlingar i det ständiga utskottet anses också reforminriktade.
Som utomstående betraktare är det bara att hoppas att laguppställningen blir sådan att vi kan förvänta oss nya reformer och en gradvis ökad öppenhet. Kina har tunga strukturella problem som det krävs en nytändning och politiskt mod för att kunna hantera. Alternativet är även framgent en hemlighetsfull härskarklick som tuffar på ungefär som nu, med ökande risk för allvarliga kriser och beroende av stöd från nationalistiska strömningar för att bolstra partiets sviktande legitimitet.
Nils Hedberg Grimlund är sinolog och redaktör/medförfattare till boken Kina som stormakt.