Grava ord

Vad av oss finns kvar efter att vi förts till sista vilan? Jo, inskriptionen på vår gravsten, om inte annat. Och den kan säga nog så mycket om den som vilar därunder. Sten Niklasson gräver djupare i minnesordens värld.

Vad har Kellgren, Leopold, Lenngren, Tegnér och Runeberg gemensamt? Jo, bland annat sin förmåga att skriva epigram, det vill säga korta dikter med ofta satirisk udd. Dessa författare hade goda klassiska föredömen, inte minst föreståndaren för biblioteket i Alexandria, greken Kallimachos, som på 200-talet f. Kr. skrev en rad eleganta och fyndiga epigram, samt romaren Martialis, som trehundra år senare blev mästare i denna konst med över tusentalet alster, varav många angenämt oanständiga. Senare blev Boileau och Voltaire, Pope och Swift, Goethe och Schiller goda inspirationskällor.

En speciell sorts epigram kan man hitta på kyrkogårdarnas gravstenar. Förbluffande många kända personer har lagt möda på att formulera pregnanta inskrifter för sina gravvårdar. Intresserade resenärer söker ofta upp berömda kyrkogårdar som Hollywood Memorial Park i Los Angeles, Père Lachaise i Paris och Highgate i London för att betyga sina idoler sin vördnad och kanske få poetiska idéer beträffande sina egna eftermälen. En vandring på sådana platser erbjuder åtskillig inspiration. Här följer några exempel på originalspråket, framför allt hämtade från länder, där känslan för högtidlighetens krav ofta fått stå tillbaka för det verbala lättsinnets frestelser:

”That´s all Folks!” (Mel Blanc)

”Called back” (Emily Dickinson)

”The Stone the Builders Rejected” (Jack London)

”Nature and Nature´s Laws lay hid at night, God said ´Let Newton be´ and all was light” (Isaac Newton)

”And alien tears will fill for him pity´s long-broken urn, for his mourners will be outcast men, and outcasts always mourn” (Oscar Wilde)

”Against you I will fling myself, unvanquished and unyielding, oh, Death” (Virginia Wolfe)

”Here lies a man, whose name was writ in water” (John Keats)

Dorothy Parker, som enligt egen utsago först av allt på morgonen brukade borsta tänderna och vässa tungan, producerade åtskilliga mörka skämt om sin egen död. ”Jag önskar mig en stor vit gravsten, så jag har något att leva för”, blev en favorit. Ett av hennes förslag till sin egen gravinskrift löd: ”Wherever she went, including here, it was against her better judgement”. Ett annat var: ”Here lies the body of Dorothy Parker, thank God!” Hennes minnessten i Baltimore fick emellertid följande text: ”Excuse my dust!”

En vacker och tänkvärd inskription finns på Benjamin Franklins grav:

”The body of B. Franklin, printer, like the cover of an old book, its contents turned out and stript of its lettering and guilding, lies here, food for worms. For, it will, as he believed, appear once more in a new and more elegant edition, corrected and improved by the Author.”

1868 utgav Carl-Henrik Rydberg en samlingsvolym, innefattande engelska gravskrifter i svensk översättning. I den finns åtskilliga godbitar som

”Här vilar William Smith – och vad som är något rart; han blev född, uppfostrad och hängd i samma kommun”

”Det här går alldeles över mitt huvud” (Robert Benchley)

”På det hela taget skulle jag hellre vilja vara i Philadelphia” (W. C. Fields)

Först efter påvestatens fall 1870 blev det tillåtet att pryda stenarna på den Protestantiska kyrkogården vid Cestiuspyramiden i Rom. Tyvärr har många av mausoléerna numera bommats igen, efter det att knarkarna utnyttjat dem som kvartar. Det gäller till exempel ett som rests över norrmannen Henrik Christian Andersen från Bergen, och som gömmer reliefer med härligt profana unga kvinnor i suggestiva poser. En av stenarna i närheten har en inskrift till minne av diplomaten och språkforskaren Johan David Åkerblad, som inte bara bidrog till tolkningen av hieroglyferna på Rosettastenen, utan också upptäckte runorna på det tre meter höga Pireuslejonet som kan beskådas vid ingången till Arsenalen i Venedig. Åkerblad blev efterhand så rasande på sina uppdragsgivare i Stockholm att han bosatte sig i Italien och utgav sig för att vara dansk. Det är mot denna bakgrund man skall förstå texten på hans gravsten:

”Denna sten restes för att graven åt en man, som i utlandet var känd för sin lärdom, inte till följd av sina landsmäns försummelse skall sakna ett minnesmärke.”

Ytterligare en bit bort finns en gravhäll tillägnad poeten och bohemen Harald Jacobsson från Göteborg som dog i Rom 1913. Den flertydiga inskriften lyder:

”Missbruka aldrig Jesu namn!”

De tusentals gravstenarna speglar många tankeväckande livsöden. Goethes utomäktenskaplige son August har inte ens fått sitt förnamn nämnt. På stenen står bara ”Goethe filius”. En okänd skådespelare vid namn Jim Dolan har en sten med texten ”Now starring in ´Eternity´ ”

Några av svenskarna som vilar på denna kyrkogård gick en våldsam eller för tidig död till mötes. En av dem var konstsamlaren Nils Gustaf Palin som arton år gammal deltagit i Gustaf IIIs italienska resa, och som förmögen pensionär återvände till Rom, där han 1842 slogs ihjäl av en slav i sin villa på Aventinen. En annan var konstnären och naturmystikern Nils Blommér, som bland annat målat ”Ängsälvor” på Nationalmuseum, och som nygift kom till Rom, bara för att dö 1853, trettiosju år gammal.

Gången till gravstenen på Ravlunda kyrkogård i sydöstra Skåne är väl upptrampad. Stenen bär texten: ”Här under är askan av en man som hade för vana att uppskjuta allt till morgondagen. Dock bättrade han sig på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972”.

Kyrkorådet i församlingen lär ha haft en längre debatt om lämpligheten av denna religiöst utmanande inskrift. Möjligen hängde tveksamheten delvis samman med att den avlidne sedan länge lämnat svenska kyrkan och därför jordfästs i en borgerlig ceremoni i Malmö. Men eftersom orden är typiska för den i Kivik skrivne författaren till mången god skröna, Fritiof Nilsson Piraten, segrade lyckligtvis stoltheten över bygdens kände son över kyrkligheten.

Piraten var något av en expert på gravinskrifter. Han samlade särskilt exempel på den bisarra och tvetydiga typen. En av de bättre löd:

”Herren Gud har i sitt outrannsakliga råd behagat till sig hemkalla torpararrendatorn Alexander Karlsson, min älskade make, i en ålder av 48 år, 5 månader och 3 dagar. Elvira Karlsson Halleluja, nu är jag fri! (David 25:17)”

I en berättelse av Piraten återges en tidningsnotis om den ordensbehängde grosshandlaren Gideon Salmonssons bortgång. Notisens avslutande tryckfel gör den oemotståndligt komisk: ”Som bekant avled grosshandlare Salmonsson ogift. Hans närmaste är fyra bräder”.

I samlingen Miljonären förekommer ärkeskojaren Oscar G. Jönsson, gemenligen kallad OG, vars gravsten förkunnar att ”Guds nåd för kamelen genom nålsögat”. OGs förtrogna Alma Jedriksson dog 93 år gammal. På hennes sten står texten: ”Den gudarna älska dör ung”.

Bokhandlaren som slutade bada i Piratens bok med samma namn hedrade minnet av sin mycket omfångsrika hustru genom att förändra den klassiska gravsentensen ”Må jorden vila lätt över Dig” till ”Må jorden vila lätt under Dig”.

Piraten var ingalunda ensam om att författa och återge gravinskrifter. Sven Christer Swahn, som forskat i ämnet, berättar bl. a. om kammarherren Henry Fox de Weeland, som insisterade på att hans sten skulle bära följande text på latin: ”Ignorentia medicorum vitam eijus diminuit”, det vill säga ”Läkarnas okunnighet förkortade hans liv”.

Bland modernare, och för känsliga läsare möjligen stötande, varianter kan nämnas ”Vad var det jag sa” samt ”Varför inte”.

Den läsare, vars poetiska talang tryter, kan vid behov nyttja den evigt fräscha och upphovsrättsligt tillgängliga texten ”Här vilar en annan”. Den har tillskrivits ett flertal personer från Mark Twain till skämttecknaren O.A., men ursprunget har förblivit oklart. Om man önskar en mera individualiserad inskrift, torde också frasen ”Bäst före + dödsdatum” vara ledig.

Besläktade med gravstensepigrammen är nekrologerna, vilkas ofta stiliserade innehåll är ägnat att framhålla den avlidnes betydelse för samhället, idrottsföreningen eller vänkretsen samt personliga företräden som lojalitet, humor, intellektuell skärpa och så vidare. I en artikel, träffande betitlad ”Nekrologernas nekrolog”, skrev Harry Schein att dödsrunor, i varje fall i Sverige, inte tål sanningen. Själv utkrävde han ett löfte av den tidning som var hans uppdragsgivare att inte publicera några minnesord om honom. ”Lögnerna är så enformiga, och sanningen behåller jag för mig själv”, som han uttryckte saken.

Det anses oftast strida mot takt och ton att skriva om den dödes misslyckanden och svagheter. I stället används omskrivningar. Om den avlidne till exempel sägs ha kännetecknats av en torr humor, kan man räkna med att vederbörande var en tråkmåns. En mästare i användningen av sådana koder var den brittiska tidningen Daily Telegraphs redaktör Hugh Massingberd. I dennes runor skulle begreppet ”sällskaplig” läsas ”fylltratt” och ”kompromisslös charm” vara liktydigt med ”sexdåre”. Här följer några ytterligare exempel på det pregnanta språket i engelska dödsrunor:

”Charles Horace Jones, den walesiske gatupoeten som nyligen dog, 92 år gammal, stod under 45 år vid samma lyktstolpe med ett knogjärn i fickan som skydd mot de landsmän som attackerades i hans dikter.”

”Den sjunde hertigen av Montrose, som avlidit vid 84 års ålder, var en jordägare från Rhodesia, vars deltagande i Ian Smiths regering gav den en svag fläkt av lantlig respektabilitet. Denne charmerande man hade åsikter som var betydligt starkare än deras förankring i verkligheten. Montrose ansåg Beatles, Carnaby Street och långt vara som tecken på en kommunistisk plan för att undergräva västerlandet.”

”Marie-La-Jolie, som avled i Marseille, 82 år gammal, var en firad bordellmamma under stadens storhetstid som centrum för vit slavhandel och narkotikalangning. Hon slutade sina dagar i en liten lägenhet vid hamnen, ensam, tandlös (bortsett från en ruttnande hörntand) men nöjd med att ha överlevt så gott som alla sina kunder och anställda.”

”Lady Hambro, som blev 83 år gammal, var änka efter bankiren Hambro och dessförinnan skådespelerska, modell, orädd pilot och moderedaktör. Hon föddes som Cherry Felicity Huggins i Penang. Noel Coward skrev följande sång om och till henne: ´Now little Cherry Huggins was a glamorous soubrette/and everyone adored her from the vicar to the vet/She seemed to try with eagerness to pass her school exam/but everybody realised she didn´t give a damn´ ”

Så, bästa framtida författare av epigram och nekrologer, istället för att enbart förfalla till plattityder om den avlidne av typen ”hade ett varmt hjärta”, ”hade nära till skratt”, ”hade glimten i ögat” och liknande, kan det finnas skäl att fånga verkligheten, och, om den av värdighetsskäl inte låter sig beskrivas, i varje fall reflektera över Frontinus bevingade yttrande: ”Memoria nostri durabit si vitam meruimus” (Minnet av oss skall bestå, om vi gjort oss förtjänta av våra liv).

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör