Greklands kris – Putins lycka

Lämnar Grekland Euron måste EU och övriga institutioner vara så förberedda som det bara går. Ett Grekland i upplösningstillstånd skulle vara en fin sommarpresent för Vladimir Putin.

Det är alltmer tveksamt om Grekland kommer att kunna stanna kvar i eurosamarbetet. Även om landet skulle få ytterligare pengar skulle det förmodligen endast skjuta upp vad många nu menar är oundvikligt. ”Grexit”, ett scenario som tidigare ansågs otänkbart av den politiska eliten i EU, ses nu som en möjlig lösning för att landet ska kunna ta sig vidare. Trots otaliga nödlån och åtstramningspaket står Grekland ännu närmare randen till ekonomisk kollaps än någonsin tidigare. Alexis Tsipras socialistretorik och ovilja att ta tag i korruptionen och reformera landets institutioner förbättrade knappast förutsättningarna för en lösning, men frågan är om han inte bara snabbade på processen.

En av EMU-samarbetets mer högljudda kritiker är den tyska statsvetaren och professorn Fritz W. Scharpf. I sin essä Kann man den Euro retten, ohne Europa zu zerstören? (2012) (ung. ”Kan man rädda euron utan att förstöra Europa?) argumenterar han för att varje försök att rädda euron endast leder till att medborgarnas förtroende till demokratin eroderas, och att splittringen mellan Nord- och Sydeuropa ökar. Ju mer av nödlån och åtstramningar, desto närmare kommer vi socialt och politiskt kaos. En kontrollerad avveckling av eurosamarbetet, där de sydeuropeiska länderna får tillbaka möjligheten att devalvera sig ur krisen, är därför det minst smärtsamma alternativet, argumenterar han.

Även om Scharpfs essä handlar om hela eurozonen, så verkar hans teori stämma väl in på fallet Grekland. Jag är övertygad om att de strukturreformer som är en del av åtstramingspaketen var nödvändiga för att vända utvecklingen. Det grekiska samhället med dess illa fungerade skattesystem, dysfunktionella pensionssystem, enorma offentliga sektor, klientelism, massiva korruption, kombinerat med en total brist på tillit (som följd av nämnda faktorer) skulle vara förödande för vilket land som helst.

Problemet är att detta är en del av en kultur som vuxit fram under decennier. Att då bygga upp fungerande institutioner och tillit mellan människor tar minst lika lång tid. Om medborgarna dessutom uppfattar att strukturreformerna är påtvingade utifrån tar det förmodligen ännu längre tid. Den hittills förda politiken har därför varit lika klok som att hälla pengar i en bottenlös brunn. Därför vore det minst dåliga alternativet om Grekland, på längre sikt, tilläts gå tillbaka till sin gamla valuta, drachmern.

Det kommer också att leda till stor social oro och en tid av kaos. Av just den anledningen är det extra viktigt att Europas ledare inte låter en ”Grexit” bli startskottet för en process där Grekland också börjar lämna EU. Tvärtom måste man visa att landet fortfarande är en viktig del av Västeuropa och till varje pris undvika att landet fallet ned i anarki.

När Grekland lämnar den gemensamma valutan måste EU och övriga institutioner vara så förberedda som det bara går. Anledningen är krass. Parallellt med Greklandskrisen har Ryssland visat sig vara det största hotet mot freden i Europa. Ett Grekland i upplösningstillstånd skulle vara en fin sommarpresent för Vladimir Putin. Han skulle säkert också kunna tänka sig att hjälpa till. I utbyte mot tre eller fyra strategiska hamnar så klart. Och volià, så kontrollerar Ryssland medelhavet. Just nu avundas jag inte de beslut Europas ledare måste fatta. Var det någon som sa pest eller kolera?

Erik Thyselius är journalist, projektledare på Timbro och går SNB:s Skribentskola. Han skrev sitt exjobb i statsvetenskap om hur de tyska partierna förhöll sig till eurokrisen 2012, In the Eye of the Storm: An Evaluation of the German Parties stances to the ESM and the Fiscal-Compact.