GU; Namn att minnas – Östen Sjöstrand
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Östen Sjöstrand
Geni. Mystiker. Kuf.
Tre kännares omdömen om Östen Sjöstrand.
Vem vet? Kanske är han litet av valje.
Säkert är under alla förhållanden att han nu är
”en ibland de aderton” efter det celebra trippelvalet i våras och redan utpekad som Karl Ragnar
Gierows efterträdare i egenskap av Svenska Akademiens ständige sekreterare.
”Hur tänker du i avseende på våra tre ledigheter i Akademien? Ett sådant notvarp
har vi icke på länge, jag tror aldrig, haft att
göra.”
”I övrigt anser jag saken ej vara utan vikt.
Akademien har länge levat i ett slags dödsslummer och som korporation alls intet verkat. Det vore väl om vi finge en sekreterare
som kunde vara anima collegii och som kyrkostöt förmå oss att höra litet på Tidens predikan. Hans skyldighet borde vara att själv ärligen redogöra för den utländska vitterheten,
om han även ej kunde förmå oss att själva varken läsa eller bedöma den, och påskynda fulländandet av ordbok och grammatika, vilkas
utarbetande nu går så längsamt att det liknar
barberaren som uppehöll sig så länge med att
raka skägget på ena sidan att det hann växa
till på den andra. Därtill borde han ställa Akademiens finanser i ordning, vilka nu är nästan så illa förvaltade som statens.”
Ja, citaten är, som man kan ana, inte hämtade
ur några samtida brev. Men även om Akademiens
såväl pekuniära som litterära ställning i dag är avsevärt bättre, visar de att den vittra areopagen
ständigt brottas med samma problem och att sekreterarens åligganden är sig tämligen lika. Och
vad invalet beträffar måste man nog medge att
brevskrivaren hade mindre konventionella synpunkter än sina kolleger av i dag. Bland de kandidater Tegner- ty det är naturligtvis han – brukade förorda befann sig exempelvis Johan Ludvig
Runeberg, som alldeles bortsett frän att han kritiserat Tegner icke ens var svensk medborgare. Där
befann sig Fredrika Bremer, som var kvinna, och
Tegner hänvisade särskilt till att Anna Maria
Lenngren tidigare varit på tal. Där befann sigJöns
Jakob Berzelius, världsberömd som vetenskapsman, men inte precis någon vitterlekare – det var
f ö den ende av de tre Tegner lyckades fä accepterad.
I jämförelse med dessa kandidater förfaller dt.
som nu blivit valda, knappast originella. Torgnr
T:son Segerstedt är visserligen ett utmärkt nam~
men skulle varit ännu bättre för tiugu år sedm
P O Sundman är en författare som man kan ba
och mista – möjligen kan man säga att valet av bonom vittnar om politisk klokskap, eftersom han
sin person inbegriper allt som finns av intellektiDo
lism inom det största borgerliga partiet. Men,
här under kvinnoåret och för övrigt alldeles
sett det, varför inte en stor författarinna som
gitta Trotzig eller åtminstone en
med stor läsekrets som Astrid Lindgren? Och
ligen Östen Sjöstrand: finns det inte ett
svenska poeter av i dag frän A som i .n.”P””’”’…I
till T som i Tranströmer som skulle varit lika
terade?
Jo, kanske det, men efter det formidabla
gerande, som föregick trippelvalet, enades
till sist om att Sjöstrand skulle kunna bli en så
sekreterare.
Tegner har redan ovan antytt hur en
kyrkstöt skall vara beskaffad. När man ser på
den av dem: frän Rosen von Rosenstein till
row, blir man dock en smula tveksam om hur
delproportionalen skall te sig. Det finns
att välja på. Den älsklige poeten Frans
Franzen. Den elegante versifikatören
von Beskow. Carl-David af Wirsen, så
som ursinnig reaktionär att ingen tänkt på
som ganska god skald och lejonhjärtad
av Akademiens integritet. När fiscus sökte
sig in i Akademiens hus vid Skeppsbron,
Wirsen hade sin ~änsteväning, spärrade han
gen och hotade tillkalla polis, ett bevis för
miens oavhängighet av statsmakten. Karlfeld~
vilken det rustika och artificiella ingick en
löslig och om icke oklanderlig så dock rätt
ståndlig förening. Hallström, detta
värda fin-de-siede-fossiL Österling, som
världsspråk han än talade, hälsade alla ·
pristagare välkomna på samma
skånska. Och slutligen Gierow, den suveräne
nipulatören av våra massmedia, vilkas
utfrågare aldrig någonsin lyckats nå fram
nom bakom hans svarta maffiaglasögon,
k
k:
P’
le kommer denne intelligensaristokrat att se ut som
’ en titteraturens gangsterkonung, som aldrig lycny ms överbrygga distansen till hans skepsis, hans
tn,
.n. pessimism, hans bittra humor och trötta ironi.
ha Hur skall Östen Sjöstrand lyckas utgöra en meo- ~!proportional mellan dessa?
1 1
Sågra data. Han är född i Göteborg 1925 av
.a- oorgerlig härkomst. Han blev bankgänsteman
så men iråkade en religiös kris under vilken han
v- undfådde en Kristusvision, som förmådde honom
r- mlämna sitt dittillsvarande yrke för att ägna sig
la kförfattarskap. Fadern till en av hans närmaste
It- mner var oceanograf och i dennes hem, som
al lltv ett andra hem för Sjöstrand, fick han ett lidelm
Jefullt intresse för den moderna naturvetenska- 1_ pms världsförklaringar. Ungefar samtidigt träffaHan en katolsk präst och blev själv katolik. Han
i- har visserligen sedermera lämnat den katolska
n lvrkan men betraktar sig allgämt som religiöst sö-
-a !ande. Även om hans tro, som han uttrycker det,
mit kan beskrivas i vanliga konfessionella termer,
n har katolicismen och speåellt thomismen haft ett
1
_ agörande inflytande på hans författarskap. Kom- !- linationen av katolskt färgad religiositet och na- !- 11l!Vetenskaplig upptäckarhåg har satt sin prägel
~ hans poesi.
;~ Han debuterade 1949 med ”Unio” och har sed
n
e
a
r
dan dess utgivit ett tiotal diktsamlingar. Om hans
mdra, ”Invigelse”, skrev Olof Lagercrantz att den
lisar en löftesrik förmåga att genomföra ett inlttklat och betydelsefullt tema och hålla de skilda
paniema känslomässigt samman. Han tillägger
dock att Sjöstrands dikt är svårgenomskådad, avbruten av egendomliga böneramsor och med oclulta inslag, som man inte riktigt förstår sig på,
men som helhet mycket verkningsfull, en fuga
315
med något av Bachs starka förtröstan . Ungefar så
har kritiken av Sjöstrand även i fortsättningen formulerats, låt vara i alltmer högaktningsfulla ordalag. Han anses ”svår”, även om han själv tillbakavisar denna förebråelse genom att hänvisa till det
gensvar han fått vid offentliga uppläsningar. Vid
hans inval i Akademien karakteriserade Åke Janzon honom som ”en mäkta seriös, knappt halvsekelgammal yngling och en av våra mest esoteriska
poeter.”
Lagercrantz’ anspelning på det musikaliska elementet i Sjöstrands diktning träffar mitt i prick.
För Sjöstrand är musik och diktning oskiljaktiga,
att dikta är för honom att översätta musik till ord.
Han har f ö översatt texter till flera operor alltifrån Gluck till Stravinskys ”Rucklarens väg”. Han
är självständig och otidsenlig nog att räkna Debussy och Ravel till sina favoriter. Hans främsta merit
för sekreterarebefattningen i Akademien är hans
stora språkkunskaper och enorma beläsenhet i
modern, framför allt fransk poesi, som han förgänstfullt översatt. Han har för övrigt själv presenterats i engelsk översättning och därvid enligt
expertisen gjort lika starkt intryck som i original –
eller rentav starkare.
Slutligen har han, bland annat som redaktör för
de samverkande akademiernas organ Artes – enligt somliga en nästintill obegripligt snårig och intelligenssnobbistisk tidskrift, enligt andra vår enda publikation på verkligt högkulturell nivå – visat stor administrativ talang. Eller som någon uttryckt det: ”Han tycker mycket om att tala i telefon .”
Svenska Akademiens framtid verkar att vara
säkrad.
GU
Östen Sjöstrand
Geni. Mystiker. Kuf.
Tre kännares omdömen om Östen Sjöstrand.
Vem vet? Kanske är han litet av valje.
Säkert är under alla förhållanden att han nu är
”en ibland de aderton” efter det celebra trippelvalet i våras och redan utpekad som Karl Ragnar
Gierows efterträdare i egenskap av Svenska Akademiens ständige sekreterare.
”Hur tänker du i avseende på våra tre ledigheter i Akademien? Ett sådant notvarp
har vi icke på länge, jag tror aldrig, haft att
göra.”
”I övrigt anser jag saken ej vara utan vikt.
Akademien har länge levat i ett slags dödsslummer och som korporation alls intet verkat. Det vore väl om vi finge en sekreterare
som kunde vara anima collegii och som kyrkostöt förmå oss att höra litet på Tidens predikan. Hans skyldighet borde vara att själv ärligen redogöra för den utländska vitterheten,
om han även ej kunde förmå oss att själva varken läsa eller bedöma den, och påskynda fulländandet av ordbok och grammatika, vilkas
utarbetande nu går så längsamt att det liknar
barberaren som uppehöll sig så länge med att
raka skägget på ena sidan att det hann växa
till på den andra. Därtill borde han ställa Akademiens finanser i ordning, vilka nu är nästan så illa förvaltade som statens.”
Ja, citaten är, som man kan ana, inte hämtade
ur några samtida brev. Men även om Akademiens
såväl pekuniära som litterära ställning i dag är avsevärt bättre, visar de att den vittra areopagen
ständigt brottas med samma problem och att sekreterarens åligganden är sig tämligen lika. Och
vad invalet beträffar måste man nog medge att
brevskrivaren hade mindre konventionella synpunkter än sina kolleger av i dag. Bland de kandidater Tegner- ty det är naturligtvis han – brukade förorda befann sig exempelvis Johan Ludvig
Runeberg, som alldeles bortsett frän att han kritiserat Tegner icke ens var svensk medborgare. Där
befann sig Fredrika Bremer, som var kvinna, och
Tegner hänvisade särskilt till att Anna Maria
Lenngren tidigare varit på tal. Där befann sigJöns
Jakob Berzelius, världsberömd som vetenskapsman, men inte precis någon vitterlekare – det var
f ö den ende av de tre Tegner lyckades fä accepterad.
I jämförelse med dessa kandidater förfaller dt.
som nu blivit valda, knappast originella. Torgnr
T:son Segerstedt är visserligen ett utmärkt nam~
men skulle varit ännu bättre för tiugu år sedm
P O Sundman är en författare som man kan ba
och mista – möjligen kan man säga att valet av bonom vittnar om politisk klokskap, eftersom han
sin person inbegriper allt som finns av intellektiDo
lism inom det största borgerliga partiet. Men,
här under kvinnoåret och för övrigt alldeles
sett det, varför inte en stor författarinna som
gitta Trotzig eller åtminstone en
med stor läsekrets som Astrid Lindgren? Och
ligen Östen Sjöstrand: finns det inte ett
svenska poeter av i dag frän A som i .n.”P””’”’…I
till T som i Tranströmer som skulle varit lika
terade?
Jo, kanske det, men efter det formidabla
gerande, som föregick trippelvalet, enades
till sist om att Sjöstrand skulle kunna bli en så
sekreterare.
Tegner har redan ovan antytt hur en
kyrkstöt skall vara beskaffad. När man ser på
den av dem: frän Rosen von Rosenstein till
row, blir man dock en smula tveksam om hur
delproportionalen skall te sig. Det finns
att välja på. Den älsklige poeten Frans
Franzen. Den elegante versifikatören
von Beskow. Carl-David af Wirsen, så
som ursinnig reaktionär att ingen tänkt på
som ganska god skald och lejonhjärtad
av Akademiens integritet. När fiscus sökte
sig in i Akademiens hus vid Skeppsbron,
Wirsen hade sin ~änsteväning, spärrade han
gen och hotade tillkalla polis, ett bevis för
miens oavhängighet av statsmakten. Karlfeld~
vilken det rustika och artificiella ingick en
löslig och om icke oklanderlig så dock rätt
ståndlig förening. Hallström, detta
värda fin-de-siede-fossiL Österling, som
världsspråk han än talade, hälsade alla ·
pristagare välkomna på samma
skånska. Och slutligen Gierow, den suveräne
nipulatören av våra massmedia, vilkas
utfrågare aldrig någonsin lyckats nå fram
nom bakom hans svarta maffiaglasögon,
k
k:
P’
le kommer denne intelligensaristokrat att se ut som
’ en titteraturens gangsterkonung, som aldrig lycny ms överbrygga distansen till hans skepsis, hans
tn,
.n. pessimism, hans bittra humor och trötta ironi.
ha Hur skall Östen Sjöstrand lyckas utgöra en meo- ~!proportional mellan dessa?
1 1
Sågra data. Han är född i Göteborg 1925 av
.a- oorgerlig härkomst. Han blev bankgänsteman
så men iråkade en religiös kris under vilken han
v- undfådde en Kristusvision, som förmådde honom
r- mlämna sitt dittillsvarande yrke för att ägna sig
la kförfattarskap. Fadern till en av hans närmaste
It- mner var oceanograf och i dennes hem, som
al lltv ett andra hem för Sjöstrand, fick han ett lidelm
Jefullt intresse för den moderna naturvetenska- 1_ pms världsförklaringar. Ungefar samtidigt träffaHan en katolsk präst och blev själv katolik. Han
i- har visserligen sedermera lämnat den katolska
n lvrkan men betraktar sig allgämt som religiöst sö-
-a !ande. Även om hans tro, som han uttrycker det,
mit kan beskrivas i vanliga konfessionella termer,
n har katolicismen och speåellt thomismen haft ett
1
_ agörande inflytande på hans författarskap. Kom- !- linationen av katolskt färgad religiositet och na- !- 11l!Vetenskaplig upptäckarhåg har satt sin prägel
~ hans poesi.
;~ Han debuterade 1949 med ”Unio” och har sed
n
e
a
r
dan dess utgivit ett tiotal diktsamlingar. Om hans
mdra, ”Invigelse”, skrev Olof Lagercrantz att den
lisar en löftesrik förmåga att genomföra ett inlttklat och betydelsefullt tema och hålla de skilda
paniema känslomässigt samman. Han tillägger
dock att Sjöstrands dikt är svårgenomskådad, avbruten av egendomliga böneramsor och med oclulta inslag, som man inte riktigt förstår sig på,
men som helhet mycket verkningsfull, en fuga
315
med något av Bachs starka förtröstan . Ungefar så
har kritiken av Sjöstrand även i fortsättningen formulerats, låt vara i alltmer högaktningsfulla ordalag. Han anses ”svår”, även om han själv tillbakavisar denna förebråelse genom att hänvisa till det
gensvar han fått vid offentliga uppläsningar. Vid
hans inval i Akademien karakteriserade Åke Janzon honom som ”en mäkta seriös, knappt halvsekelgammal yngling och en av våra mest esoteriska
poeter.”
Lagercrantz’ anspelning på det musikaliska elementet i Sjöstrands diktning träffar mitt i prick.
För Sjöstrand är musik och diktning oskiljaktiga,
att dikta är för honom att översätta musik till ord.
Han har f ö översatt texter till flera operor alltifrån Gluck till Stravinskys ”Rucklarens väg”. Han
är självständig och otidsenlig nog att räkna Debussy och Ravel till sina favoriter. Hans främsta merit
för sekreterarebefattningen i Akademien är hans
stora språkkunskaper och enorma beläsenhet i
modern, framför allt fransk poesi, som han förgänstfullt översatt. Han har för övrigt själv presenterats i engelsk översättning och därvid enligt
expertisen gjort lika starkt intryck som i original –
eller rentav starkare.
Slutligen har han, bland annat som redaktör för
de samverkande akademiernas organ Artes – enligt somliga en nästintill obegripligt snårig och intelligenssnobbistisk tidskrift, enligt andra vår enda publikation på verkligt högkulturell nivå – visat stor administrativ talang. Eller som någon uttryckt det: ”Han tycker mycket om att tala i telefon .”
Svenska Akademiens framtid verkar att vara
säkrad.
GU