Gudrun Persson; När smältdegeln smälter

NÄR SMÄLTDEGELN SMÄLTER
GUDRUN PERSSON
”African-Americans, Asian-Americans, Puerto Ricans/Latinos, and Native Americans have all
been the victims ofan intellectual and educational oppression that has characterized the culture and
institutions ofthe United States and the European American worldfor centuries.
”Ur statens New Yorks rapport for läroplan i historia.”
”As part ofthe Eurocentric tradition, there seems to be silence on questions ofhegemony, that
is, the inability to admit the mutual conspiracy between race doctrine and educational doctrine in
America.”
Molefi Kete Asante, ordforande forMro-Amerikanska studier vid Temple University.
e e nnu tio år efter det ödesdigra
A
framtidsåret 1984 kan man
höra suckar av lättnad varvade
med högbröstad självgodhet
över att Orwells skräckvision inte forverkligades. Tvärtom, sägs det, foll fortryckets murar och frihet i tal och skrift
spreds när demokratin segrade. Allt detta
är riktigt och sant, men det är knappast
hela sanningen. Snarare tycks all uppmärksamhet varit så koncentrerad på just
Orwells beskrivning av fOrtrycket att andra former av fortryck inte noterats.
Dessutom är det lättare att identifiera den
totalitära staten än en sublimare form av
åsiktsfortryck. Låt oss for ögonblicket
lämna Europa och istället for att blicka
österut, vända blicken västerut och granska kalla krigets segrare.
GUDRUN PERSSON ärslavist och har varit verksam
som ledarskribet/t i Svemka Dagbladet.
Förvirrad debatt
”Stamtänkandets virus hotar den internationella politiken likt aids – det ligger latent i många år fOr att sedan biorruna upp
och forstöra länder.” Det skrev den engelska tidskriften The Economist 1991 under rubriken ”Krig i Europa” apropå det
Jugoslavien som då stod på randen till
fullständig kollaps. Det är ord som i hög
grad är aktuella i, det med Europa historiskt forbundna, USA. Under etiketten
political correctness (PC) har de senaste åren
pågått en lika forvirrad som intensiv debatt. Men vad handlar egentligen debatten om? Det har knappast blivit lättare av
att termen importerats till Sverige (under
den mindre lyckade benämningen politisk korrekthet) där den till exempel fatt
beteckna den numera avgångne LO-ordfOranden Stig Malms grodor (vem var det
forresten som sade att LO-borgen bytt
namn till Pittsburg?), samt det faktum att
städerskor skulle heta lokalvårdare skulle
heta sanitetstekniker. Detta är dock enJO S vE N sK T JOs KRI FT
dast exempel som ytligt sett kallas PC
och som döljer de djup den amerikanska
PC-debatter rör sig i.
Under de sista åren av det tjugonde århundradet, som sett blodiga utopiska diktaturer från både höger och vänster misslyckas, träder nu apostlar for det ”politiskt
korrekta” fram. De har kallats de nya
barbarerna och skulle lika gärna kunna
kallas de nya utopisterna. Detta är personer som inte nöjer sig att fritt ge uttryck
for en åsikt – de fornekar att yttrandefrihet existerar, de kräver rasrelaterad kvotering och fordrar att historien skrivs.
Den vildvuxna PC-debatten spänner
över flera områden: yttrandefrihet, utbildningspolitik, samt universitetens kursplaner och litteraturlistor. Främst den senare debatten behandlas här.
Anti-intellektualismen kodifieras
Flera faktorer kan skönjas bakom fenomenet political correctness: postmodernismen med rötter hos tänkare som
Saussure, Derrida och Foucault, den
amerikanska liberalismens besatthet av
jämlikhet över allt annat. Bakgrunden till
det senare står att finna i 60- och 70-talens radikalism och de radikala grupper
som då bildades for bland annat de
homosexuellas rättigheter. Ett tredje inslag i PC är – inte minst – det ideologiska
släktskapet med marxism-leninismen.
Det kan synas vara en paradoxal jämforelse, men fra.mforallt i språkbruket framträder parallellen med önskvärd (eller
snarare skrämmande) tydlighet.
Trogna kamraterna
Själva termen, political correctness, kommer från vänstervokabulären och användes for att beskriva de riktigt trogna kamraterna som alltid foljde den officiella
partilinjen. I debatten om PC har den
använts så flitigt från alla håll att den inte
längre anses politiskt korrekt. I USA tog
debatten fart på allvar 1987 genom Allan
Biooms bok The C/osing of the American
Mind som blev en storsäljare. Att Bloom
en gång var aktiv på vänsterkanten hindrade inte att han relativt tidigt gjorde en
klar analys av den politiska korrektheten.
PC-aktivisterna brukar ibland forsvara sig
genom att hävda att de blivit utsedda till
de konservativas nya fiender efter kommunismens sammanbrott. I själva verket
är debatten betydligt äldre. Ytterligare ett
exempel är dåvarande chefen for National Endowment for the Humanities,
William Bennets, kritik av universiteten i
skriften To Recliam a Legacy (1984). Att
debatten intensifierats beror främst på två
saker: konsekvenserna av PC-forespråkarnas aktiviteter har blivit tydligare i
takt med att allt fler universitet drabbas,
samtidigt har PC-apostlarna blivit allt
mer militanta och intoleranta mot oliktänkande.
Men innan vi går in på detaljerna i debatten kan några exempel vara på sin
plats for att illustrera vad det handlar om.
Till domstol
Under våren 1993 var amerikanska tidningar fyllda med artiklar om en 18-årig
judisk student som hade stämts av några
Sv ENSK T! DS KRJFT Il
kvinnliga svarta studenter for rasism. Det
hela utspelade sig vid University of
Pennsylvania och hade börjat ett halvår
tidigare, en natt när studenten pluggade
inför de forsta proven. Utanfor fonstret
hade de kvinnliga medstudenterna uppenbarligen gjort sig en glad kväll, vilket
störde den nyinryckte studenten. Han
öppnade fonstret och hojtade: ”Hey,
you, waterbuffalos, if you want a party
there is a zoo futther down the street.”
De festande kände sig djupt kränkta och
beslutade sig for att gå till domstol. Den
judiske studenten forsvarade sig med att
”waterbuffalo” var en judisk beteckning
for ”klantskalle” och inte alls skulle tolkas
som rasism. Universitetsledningen ville
forst relegera studenten, men beslöt sig
sedermera for att två sin händer och forklara sig oformögen att göra någonting.
Nu slutade det hela med att kvinnorna
drog tillbaka sin anmälan veckorna innan
fallet skulle upp i rätten.
Varfor är detta intressant? Av flera
skäl: det utspelar sig på ett universitet –
kärnan for PC-debatten och det belyser
en, kanske två, av PC-aktivisternas favoritmotsättningar-ras och kön (den tredje
är klass). Dessutom, och det är ett mycket
tydligt drag, det visar på total avsaknad av
sunt fornuft, i detta fall hos universitetsledningen.
ningen (lSOo-1900-talen), Haudenosaunee politiska system och de koloniala
erfarenheterna. Haudenosaunee hänfor
till den sammanslutning av fem (sedermera sex) indianstammar i de norra delarna av staten New York. De hanterade
sina angelägenheter genom ett hövdingaråd med en röst per hövding. Att indianerna haft sin roll i USA är klart, men att
tillmäta just dessa stammars inflytande
över den amerikanska konstitutionen lika
stor värde som arvet från upplysningen är
inget annat än historieforfalskning. Att
historiska fakta ignoreras till formån for
politiska mål är en direkt parallell till den
marxist-leninistiska historieskrivningen.
”Kursplanerna i litteratur skapades av
uppsatta anglikanska skitstövlar med syfte
att framhäva sin sociala klass”, som professor Stanley Houerwas vid Duke
Divinity School uttryckt det. Språkbruken är iögonfallande. I Sovjet kallades
poeten Anna Achmatova for hora. ”Folkets fiender” fanns överallt. ”Fredlig
san1existens” betecknade forhållandet till
länder som ockuperats eller skulle komma att ockuperas av So\jetstaten.
Ny historia och litteratur
Därfor har det sunda förnuftet så svårt att
forsvara sig. En som fatt nog är historikernAtthur M. Schlesinger,Jr.- en gång
verksam inom John F. Kennedys admiHistoriföifalskning nistration. I sin The Disuniting ojAmerica
Vi kan ta ett exempel till. I staten New går han till angrepp mot PC-aktivisternas
York står det inskrivet i läroplanen for stolligheter. Han järnfor dagens hetsjakt
amerikansk historia att USA:s konstitu- på ”politiskt inkorrekta” med komtion vilar på tre grundpelare: Upplys- munistskräcken på 50-talet. Men det är
12 SVENS K TI DS KRI FT
en jämforelse som inte tar hänsyn till de
långtgående konsekvenserna av PC. PCaktivisterna nöjer sig inte med att uppsöka och avsätta meningsmotståndare.
Målet är satt högre än så: att skriva en ny
historia och skapa en ny litteratur.
Ytterligare ett framträdande drag i
denna utopi är en obruten tro på
kollektivets styrka framfor individen.
Gruppen, kollektivet, rasen är de enheter
som premieras. Vid en forsta anblick kan
det synas paradoxalt, men konsekvensen
av PC-budskapet blir raka motsatsen till
det som PC-aktivistema säger sig stå for.
Under falska fortecken av pluralism och
mångfald proklameras konformism och
enfald. Förhållningsregler skrivs in vid
allt fler universitet och allt som inte passar
in i utopin skall rensas ut.
Tredje världen
PC är en sjuka som spritt sig med skrämmande hastighet. Naturligtvis är det inte
lika ställt överallt; det finns många universitet som håller den akademiska frihetens fana högt, men den politiska korrektheten har vunnit mycket mark under senare år. De är enligt National Endawment for the Hurnarrities möjligt att ta
examen från 78 procent av de amerikanska universiteten utan att ha läst en enda
historiekurs i västerländsk civilisation.
Det är en hög siffra med tanke på att så-
dana kurser var ett obligatorium så gått
som överallt till bara for några år sedan.
Vid flera universitet har det också blivit
obligatoriskt med kurser om tredje världen och s k etniska studier, men inte i
västerländsk civilisation.
Ändå är det inte historieämnet som
drabbats värst- utan litteraturen. Liksom
socialrealismen som skulle utgöra grunden for en ny litteratur och konst och i
forlängningen en ny människa, syftar PC
mot en ny och bättre värld. Att då erövra
litteraturen och därmed språket är fundamentalt. Svarta amerikaner blir Mrican
American, indianer Native Americans,
inom litteraturen kallas böcker inte
längre böcker utan texter. Hela lexikon
har utgivits for att orientera folk i detta
orwellska nyspråk. Och det är bäst att läsa
på. Annars kan det gå som for historieprofessom vid Harvard, Stephan
Themstrom. I en skrift på sex sidor korsfåstes Therostrom och han tvingades
lägga ner kursen.
Stöpas i samma form
Det kan noteras att populariteten for PCapostlamas budskap inte är odelad. Vid
Harvard har antalet sökande till kurserna
i fransk litteratur sjunkit drastiskt. Tidigare var de fyllda till bredden (omkring
50 antogs av flera hundra sökande). Hösten 1993 antogs endast åtta studenter.
Fransk feminism på bekostnad av Baudelaire, Hugo, France har sitt pris. I ett
längre perspektiv är denna utveckling
djupt oroande. Extrema professorer sitter
i orubbat bo medan studenterna blir lidande. Det som håller på att skapas är så-
ledes raka motsatsen till en fri akademisk
debatt. Vid universiteten skall alla stöpas i
samma form, de studier som bedrivs
präglas inte av oberoende och integritet,
SvENsK TIDsKRIFT
utan framstår som en mekanisk inlärning
av politiskt acceptabla fakta. Det är i
grunden ett system som föga skiljer sig
från den marxist-leninistiska utbildningsideologin som förhindrade varje form av
seriös humanistisk forskning – och även
till stor del naturvetenskaplig forskning –
i de kommunistiska diktaturerna.
”God litteratur”
Platon, Shakespeare, Kant, Tolstoj ersätts
med verk av kvinnor, homosexuella och
svarta författare, just av skälet att de är
kvinnor, homosexuella osv. Effekten har
inte uteblivit. När socialisten Irving
Howe råkade notera att ”Bibeln, Homeros, Platon, Sofokles, Shakespeare är viktiga i vår kultur” fick han svar på tal av en
upprörd läsare, nyutexaminerad från
Amherst. Howe hade glömt flera centrala
verk för den amerikanska kulturen:
Quran, Gita Konfucius till exempel.
De politiskt korrekta hävdar att det tidigare urvalet av litteratur vid universiteten har präglats av rasism och fördomar
mot minoriteter. Detta måste nu ändras.
Ett av syftena – hävdas det – är att stärka
självkänslan hos eleverna. Det faktum att
vita klarar sig bättre i skolan förklaras så-
ledes med att de rar läsa vita författare. En
svart som läser svarta författare skall så ra
stärkt självkänsla. Men är detta sant?
Självklart inte.
För det första kan man ifrågasätta argumentet att litteratur stärker självkänslan hos raser – rätt sorts litteratur, ty enligt denna syn kan aldrig en latinamerikan läsa Homeros och känna sig
———–
befryndad. En människas självkänsla är en
personlig sak, inte något som kan föras
upp på ett abstrakt plan och gälla generellt för ”rasen”.
Värdenihilism
Bakom denna förvridna syn på litteratur
döljer sig ett annat karaktäristiskt drag
hos PC-aktivisterna – värdenihilismen.
Man förnekar allmänmänskliga värden.
Allt som sägs eller skrivs är i grunden uttryck för ras, klass eller kön. Shakespeare
blir i detta inte så mycket en författare
som en vit manlig anglosax. Värdet av
yttrandefrihet förkastas: ”Professorer
borde ha mindre yttrandefrihet än författare och konstnärer, eftersom de skall
skapa en bättre värld”, har BarbaraJohnsson, professor vid Harvard fastslagit.
Mönstret känns igen från den onda tiden i Sovjet. Genom att förlöjliga och
smutskasta god litteratur undermineras
traditionella värden. En ny litteratur, en
ny värld, det nya Utopia skall skapas. Så
kommer det sig att årets nobelpristagare i
litteratur, Toni Morrisson, tillika professor i litteratur, förkastar sitt eget språk
som ”en rasistisk tvångströja”. Rousseaus
formulering att ”människan är född fri,
men överallt är bojor” svävar över dessa
nya utopister.
USA – ett land i nedan
Konsekvenserna för den amerikanska civilisationen är långtgående och genomgripande. USA har under lång tid i Europa utgjort en dröm om det förlovade
landet, en plats att fly till när allt annat
14 SVENSK TI OSKR IFT
misslyckats, en plats att börja om på, där
inte klass, religion eller politisk övertygelse finns som hindrande bojor. Denna
dröm – i många fall endast en dröm – har
liknats vid den berömda amerikanska
smältdegeln. Det är tveksamt om dessa
liknelser avspeglat de verkliga förhållandena, men faktum är att frågan inte
längre är om smältdegelsteorin håller.
Själva smältdegeln håller på att smälta.
Det Amerika som, enligt Gunnar Myrdal, ständigt kämpade för sin själ förnekar
att det alls finns någon själ. I motsats till
smältdegeln, som skulle överbrygga men
därav inte utplåna etniska skillnader, hävdas nu att skillnaderna mellan folk är den
verkliga kryddan i livet. Den amerikanska civilisationen avfärdas som en av vita
män konstruerad förtryckarstat.
Isolationistiske Clinton
Vad vi ser är en civilisation i nedan. In
har smugit sig tvivel och tvehågsenhet.
Infor det nya årtusendet vänder sig USA
från Europa. Det är extra tydligt med den
i grunden isolationistiske Bill Clinton
som galjonsfigur, men symptomen har
naturligtvis djupare grund än presidenten. USA fornekar sin historia, sitt europeiska arv. Män som Montesquieu,
Locke, Voltaire förkastas. Ett land som
fornekar sin historia var den dröm marxismens sociala ingenjörer – förgäves –
forsökte forverkliga. Vaclav Havel har
träffsäkert noterat att ”den som fruktar
sitt forflutna, fruktar med nödvändighet
också sin framtid. De som förfalskar historien kan aldrig stärka friheten utan endast äventyra den”.
Genom att föra debatten som om
handlade den om ”demokrati” har man
också på ett effektivt sätt skyddat sig för
angrepp. De senaste påfundet i de politiskt korrektas ”kamp” är masstölder av
de tidningar som inte anpassar sig. Detta
under förevändningen att tidningarna är
”rasistiska”. Universitetsstyrelserna underlåter oftast att stävja dessa lagbrott av
rädsla för att stämplas som ”rasister”.
Universiteten skall vara en plats där fri
och öppen debatt är själva livsluften – istället barrikaderar sig de svarta för sig,
latinamerikaner för sig, asiater för sig.
Demokratins täckmantel
Det kanske mest oroväckande av allt är
svårigheterna för det sunda fcirnuftet att
försvara sig. Den vita majoriteten och de
”klassfiender” bland minoriteternas intellektuella befinner sig i ständig försvarsposition. Detta beror till stor del på det faktum att de som traditionellt försvarat sanning och yttrandefrihet varit bland de
första att förkasta det fria samhällets
grundstenar – under förment välmening,
under demokratins täckmantel. Häri ligger själva sjukan.
En ljuspunkt, har det sagts, är dock att
det pågår en vildsint debatt där de politiskt korrekta blir allt mer militanta, inte
ryggar för lagbrott och ständigt flyttar
fram sina positioner på sanningens och
den akademiska frihetens bekostnad. Det
är en debatt vars värde dock är tveksamt.
SVENSK T IDS KRI FT 15
Strängt taget är en debatt för debattens
skull värdelös. Det är som att diskutera
om Solzje-nitsyns En dag i Ivan Denisoviljs liv eller Cancerkliniken skall censureras, men aldrig beröra frågan om
censurens existens.
Friheten kringskärs
Det var en självklarhet i den kommunistiska östdiktaturerna att hela tiden föra
debatten på gränsen till det förbjudna.
Det som skrevs mellan raderna blev det
egentliga budskapet. Omärkligt för
diktatorerna kunde så gränsen flyttas
fram, taket höjas något och ett andningshål skapas. De dissidenter, som så lätt hyllats på avstånd i väst, hade större insikt –
inte bara i sina egna samhällen – utan
också i demokratins svaghet och styrka.
Kort sagt: de hade sjukdomsinsikt. Det
samhälle som. inte har insikt om sin egen
sjuka har ingen möjlighet att bota sig. På
så sätt kan militanta extremisters handlingar sanktioneras allt under det att friheten kringskärs och den fria debatten
kvävs.
16 SVENSK T!DSKRIF T