Guds tjänares tjänare: Det världsliga riket
Riket, som är världens minsta självständiga stat, är inte mycket större än Gamla Stan i Stockholm. Dess invånare är knappt 600 till antalet. Men dess härskare, som huserar i det Apostoliska palatset innanför rikets murar, är andlig ledare för nästan 1,27 miljarder katoliker. Dessa utgör ca 17% av jordens befolkning. Idag börjar Sten Niklassons serie om den katolska kyrkan.
Det lilla riket har en egen skyddsstyrka i form av schweizergardet med sina mera praktfulla än praktiska av Michelangelo skapade uniformer. Det har domstolar, universitet, affärer, postverk, myntväsende, apotek, massmedia och järnvägsstation. Dess ståtliga, och av krig oförstörda palats, murar, arkader och loggior har ritats av bland andra Rafael och Bernini. Till riket hör även dess härskares sommarresidens Castel Gandolfo samt ett antal i Rom belägna kyrkor och byggnader.
Rikets arkiv, Archivio Segreto Vaticano, är Europas äldsta med ursprung i 300-talet. Dess bibliotek innehåller 1,5 miljoner tryckta skrifter, varav 8 500 inkunabler, det vill säga böcker tryckta före år 1500. Muséerna, med sina enastående samlingar av antika skulpturer och målningar från renässansen, tillhör världens främsta.
Av alla byggnadsverken är Peterskyrkans basilika den mest magnifika. Under de utgrävningar som under 1940-talet ägde rum i närheten av kyrkans högaltare hittades benrester, som anses vara aposteln Petrus kvarlevor. Denne ledde den kristna församlingen i Rom i tjugofem år. Han led i likhet med Paulus martyrdöden under kejsar Neros förföljelse av de kristna. I motsats till Paulus, som var romersk medborgare, avrättades juden Petrus genom korsfästning, dock på egen begäran upp och ner, då han ansåg sig ovärdig att dö på samma sätt som sin herre Kristus. Det altare som rests ovanpå kryptan med Petrus ben är avsett enbart för hans efterföljare, påvarna. Den nuvarande, Franciskus, är nummer 266 i ordningen.
Påvetiteln var från början en hederstitel som tilldelades högre prästmän. Än idag bär patriarken av Alexandria denna titel. Så småningom kom emellertid påven i Rom att bli betraktad som den högste i rang. Hans ställning var inte oomstridd. Det hände att världsliga furstar, som motsatte sig påvens anspråk på oavhängighet, utnämnde en egen motpåve. Vid något tillfälle förekom till och med tre påvar, som med alla medel konkurrerade om makten.
Sedan medeltiden gjorde påvarna i sin egenskap av Kristi ställföreträdare, Vicarius Christi, inte bara anspråk på andlig överhöghet, utan också på världsligt herravälde. Men de jordiska furstarna vägrade i praktiken att underordna sig kyrkan, som fick nöja sig med suveränitet över ett begränsat territorium, den så kallade Kyrkostaten. Den omfattade områden i Italien och under vissa perioder också Avignon i Frankrike. Över Kyrkostaten var påvarna angelägna om att visa sitt absoluta och oinskränkta ledarskap. De lät sin egen fana, som var gul, blå och röd sedan familjen Medicis tid, vaja över de påvliga besittningarna. Kyrkostaten underhöll också en liten, men välutrustad armé med fyra regementen.
I samband med Garibaldis enande av Italiens många småfurstendömen på 1860-talet förlorade påven också Kyrkostaten. När Rom intogs av Garibaldis trupper, stängde påven in sig i den del av staden som kallas Vatikanen och förklarade sig vara ”fånge”.
Den katolska kyrkan blev den nya nationens största fiende. Påven Pius IX erkände inte staten Italien. Nationens förste regeringschef Cavour bannlystes, och över Italiens kung Viktor Emanuel II nedkallades Guds vrede. Påven skrädde inte orden, när han kallade statschefen och regeringschefen för ”satans barn” och ”helvetets ohyra”. Det förekom att katoliker, som arbetade för den nya nationen förvägrades sakramenten och kyrklig begravning.
Ett mått på påvestolens desperation utgjorde den kungörelse 1862 som kallas Maxima quidem laetitia, och som innebar att påvens världsliga makt är en oundgänglig förutsättning för ämbetet. Den följdes två år senare av en annan, kallad Syllabus, i vilken de politiska principerna socialism och liberalism förkastades som ”villfarelser”. På samma styvsinta sätt fördömdes den fria vetenskapliga forskningen och pressfriheten. Slutligen slogs fast att världsliga stater var underkastade påvens ”gudomliga rätt” och därför skulle vara underställda påvekyrkan.
För rättrogna katoliker utgjorde prästernas ord den enda sanningen och ett utflöde av Guds vilja. När kyrkan motsatte sig den nya staten, betydde det att en god katolik inte samtidigt kunde vara en god italienare. Påvens motstånd mot den italienska statsbildningen kulminerade med det formella förbudet för de italienska katolikerna att rösta i politiska val. Prästernas makt över opinionen säkerställde att förbudet i stor utsträckning efterlevdes.
För att kompensera det pinsamma prestigebortfall som förlusten av Kyrkostaten medförde sammankallade Pius IX ett möte med kyrkans alla biskopar. Syftet var att, i brist på omvärldens förståelse för påvens anspråk på världslig makt, med desto större eftertryck befästa dennes religiösa allsmäktighet. Mötet, som ägde rum 1869 -1870, beslutade i ren självbevarelsedrift att påven skulle ges absolut överhöghet i religiöst hänseende och anses ofelbar i trosfrågor.
Först 60 år efter detta så kallade Vatikankonsilium skulle förhandlingar mellan Mussolini och den dåvarande påven Pius XI lösa den sega misstroendekris mellan Italien och Den Heliga Stolen, som förlusten av Kyrkostaten medfört. Resultatet av förhandlingarna blev Lateranfördragen, som innebar att Vatikanen fick rättigheter som suverän stat, och att Den Heliga Stolen erkände staten Italien och dess huvudstad Rom. Fördragen tillerkände vidare den nya Vatikanstaten en stor summa pengar att utbetalas under 60 år som ersättning för den förlorade Kyrkostaten. Den rätt Vatikanstaten dessutom gavs att utöva inflytande över Italiens familje- och skollagstiftning har utnyttjats flitigt och lett till åtskilliga konflikter med den italienska regeringen. Den 25 juli 1929 välsignade Pius XI fördragen. Det var första gången på femtionio år som en påve gick ut på Petersplatsen.
Vatikanen stödde länge Mussolinis fascister, men utvecklingen av andra världskriget tvingade till slut fram en omorientering. De allierades seger och framväxten av demokratiska partier föranledde påven att inleda en massiv satsning på den lilla kristdemokratiska grupperingen runt ledaren De Gasperi. En stödorganisation vid namn Azione Cattolica under faktisk ledning av Vatikanen skapades. 300 000 människor mobiliserades snabbt och gjorde kristdemokraterna till det ledande partiet i Italien. Inte förrän korruptionsskandalerna skakade landet under 1990-talet, förlorade partiet sin dominerande ställning.
Läs övriga delar i serien om Guds tjänares tjänare här.
Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör