Guds tjänares tjänare: Post scriptum

Den katolska kyrkan har inte sällan betraktats med misstro av andra kristna. Bilden av en reaktionär, intolerant och maktfullkomlig rörelse, omgärdad av seklers mystik, är vida spridd. Den stärks av det massmedialt hårdbevakade spektakel som präglar ett påveval, berättar Sten Niklasson.

När en påve avlidit, och livläkaren konstaterat dödsfallet, tillkallas de främsta av kardinalerna. En av dem, normalt den påvlige kammarherren med titeln Camerlengo, lyfter den vita duk som lagts över den dödes ansikte och uttalar tre gånger dennes dopnamn. Det hände förr att han dessutom knackade på likets panna med en liten silverhammare. Då svar vanligen uteblir, bekräftas sedan på latin dödsfallet med orden: ”Vere, Papa mortuus est!” (I sanning, påven är död!). Därefter dras den döde påvens ämbetsring av likets finger och krossas tillsammans med det påvliga sigillet. Ringen kallas Fiskarringen och avbildar sedan 1200-talet Petrus som kastar sitt nät från en båt. Till slut tillkännages ”Sede vacante!” (Den Heliga Stolen är tom!)

Efter några dagars lit de parade gravsätts den döde påven i Peterskyrkans krypta. Begravningen följs av nio dagars sorg.

Sedan 1079 har påvarna valts av kardinalerna, eller ”kyrkans furstar” som de också sedan gammalt kallas. Det finns ett för närvarande 217 kardinaler i världen, men de kardinaler som fyllt 80 år saknar efter ett påvligt beslut 1970 rätt att delta i valet. Antalet elektorer är nu 120.

Den hemliga valproceduren äger rum i Sixtinska kapellet med början 15-20 dagar efter en påves död och kallas ”konklav” efter latinets cum (med) och clavis (nyckel), eftersom kapellets dörrar låses under omröstningarna. Tidigare stod den påvlige ceremonimästaren vid dörren och ropade ”Extra omnes!”, vilket i klarspråk betyder ”Ut, alla obehöriga!” Numera blockeras också all Wifi-trafik i Vatikanen, och störningsapparater eliminerar radiosignaler till och från kapellet under valet.

Valet anses avgjort, när en kandidat erhållit två tredjedelar av rösterna. Tidigare krävdes ytterligare en röst för att hindra kandidater från att lägga en avgörande röst på sig själva. Så länge valet pågår, åvilar ansvaret för Vatikanens angelägenheter Kardinalskollegiet. I äldre tider satt kardinalerna på tronstolar, försedda med en gardin. Så snart en ny påve valts, drogs gardinen ner med ett snöre för att markera att kardinalerna överlämnat makten till den nye påven.

Valproceduren är komplicerad och kan ta dagar. Under 1200-talet införde Gregorius X stränga regler i syfte att förhindra långdragna valprocesser. Kardinalerna var bokstavligen inlåsta under hela proceduren och fick sin mat insänd via ett fönster. Efter tre dagar begränsades måltiderna till en om dagen. Efter ytterligare fem resultatlösa dagar serverades enbart vatten och bröd. Denna ordning är numera avskaffad.

Under valproceduren stirrar de på Petersplatsen församlade massorna på kapellets skorsten. När röken som väller ut vid valdagens slut är svart, har ännu inget val gjorts. Då har röstsedlarna eldats upp tillsammans med fuktigt gräs (numera kemikalier) i en av kapellets två kaminer. När valet är klart, bränns papperslapparna tillsammans med en rökpatron som innehåller kaliumklorat, laktos samt tallkåda, vilket ger vit rök.

Den nye påven väljer en av de tre dräkter i olika storlekar, som lagts fram i sakristian, mottar kardinalernas lojalitetsförsäkringar och läser sedan från Peterskyrkans balkong välsignelsen Urbi et orbi (För staden och världen) över de väntande massorna.

Tidigare hade ceremonielet också andra, mera uppseendeväckande inslag. Under kröningen i eller framför Peterskyrkan, sattes på påvens huvud en praktfull tiara i form av tre kronor ovanpå varandra, vilka symboliserar påvens tre maktsfärer i egenskap av ”Kungars fader, Världens herre och Kristi ställföreträdare”. Tiaran är numera utbytt mot en enklare och bekvämare mitra. Därefter följde en väldig procession, under vilken påven red i damsadel på en vit häst eller, om den nyvaldes kroppskonstitution inte tillät detta transportsätt, bars av tolv rödklädda lakejer i en bärstol, Sedia gestatoria, från Vatikanen till Lateranen. När de judiska kvarteren passerades, överräckte Roms judar en juvelbesatt handskrift av Gamla testamentet. Enligt ritualen skulle påven lämna den ifrån sig med orden: ”Vi erkänner lagen men inte er tolkning!”

Ända fram till helt nyligen ingick också ett moment, under vilket en hög präst antände några tygremsor, fastsatta i toppen på en stav, och utropade: ”Sic transit gloria mundi!” (Så förgår jordisk härlighet!), för att på detta sätt erinra den nye påven om behovet av ödmjukhet. Tidigare användes också vid påvliga processioner och förflyttningar en slags baldakin, Umbraculum, med röda och guldfärgade ränder, som bars av en man strax bakom påven, flankerad av ytterligare två tjänare med var sin stor fläkta av strutsfjädrar, Flabella. Baldakinen lever kvar som heraldiskt föremål i basilikor, vanligen till höger om högaltaret.

Den Heliga Stolens ymnigt förekommande emblem innefattar två korslagda nycklar, en av guld och en av silver, vilka representerar nycklarna till Himmelriket. Också den påvliga klädedräkten är laddad med symboler och sys sedan 1798 av skräddarfirman Gammarelli i en berömd ateljé bakom Pantheon i Rom.

Kordräkten bärs vid formella tillfällen, såsom audienser, och i vissa liturgiska sammanhang. Den består av en fotsid vit kaftan av vattrat siden som knäpps med trettiotre knappar, vilka representerar Kristi levnadsår på jorden. Över kaftanen bär påven en slags spetsprydd, knälång skjorta av vitt linne, Rochet, över vilken hängs en röd eller vit cape med krage, Mozzetta, som räcker ner till armbågen och knäpps framtill med tolv knappar, vilka syftar på de tolv apostlarna. Ett bröstkors i guldkedja hänger över Mozzettan. Till den traditionella kordräkten hör vidare ett brett skärp, Fascia eller Cingulum, tofflor eller skor samt på huvudet en Zucchetto, det vill säga en kalott, eller en sammetsmössa, Camauru. När påven själv officierar vid mässor, bär han dessutom ett knappt decimeterbrett tygband, kallat Pallium, runt halsen. Det är prytt med små kors runtom och fäst med tre guldnålar, vilka symboliserar de spikar som Kristus korsfästes med.

Läs övriga delar i serien om Guds tjänares tjänare här.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör