Guds tjänares tjänare: Västerlandets patriark?
En källa till kunskap om Vatikanens verksamhet är ”Annuario Pontificio”, den påvliga årsberättelsen. Det är en tegelsten, inbunden i rött klotband, som innehåller mängder av detaljer, namn och siffror rörande katolicismen i världen. Den är ungefär lika läsarvänlig som en telefonkatalog, men för den som gör sig besväret att bläddra i den, kan den ibland avslöja förbluffande ting, berättar Sten Niklasson.
Den 2017 publicerade utgåvan innehåller en uppräkning av påvens imponerande titlar. Han är ”Biskop av Rom”, ”Jesu Kristi ställföreträdare på Jorden”, ”Efterträdare till apostlarnas furste”, ”Världskyrkans högste präst”, ”Primas av Italien”, ”Ärkebiskop i kyrkoprovinsen Rom”, ”Vatikanstatens överhuvud” och ”Guds tjänares tjänare”. Men påven bär inte längre den 1 500 år gamla titeln ”Västerlandets patriark”. Det handlar inte om ett förbiseende eller feltryck. Enligt Vatikanen har just denna titel blivit, som det heter, ”överflödig”. Bakom denna formulering döljer sig en många sekler lång, bitter maktkamp mellan de västromerska och östromerska delarna av kyrkan.
Den mäktiga, kejsartrogna grekisk-ortodoxa kyrkan med säte i Konstantinopel ansåg sig från början ha överhöghet också över den västromerska kyrkan. Påven i Rom, Theodor I, utropade sig därför år 642 till ”Västerlandets patriark” för att markera sin kyrkas oavhängighet. Det hjälpte föga. År 1054 förklarade sig patriarken i Konstantinopel vara andlig härskare över hela världen. Han fick omgående svar från den dåvarande påven i Rom, som i sin tur antog titeln ”Världskyrkans högste präst”. Följden blev ömsesidigt raseri och bannlysning, som varade i 900 år och upphörde först 1965.
En konflikt med så djupa rötter har naturligtvis skapat stor känslighet hos prelaterna. När nu makten förskjutits från det ortodoxa lägret till den romersk-katolska sidan, skulle ju påvens avstående från titeln ”Västerlandets patriark” kunna tolkas så, att han numera anser sig vara hela världens patriark, däri inbegripet den grekisk-ortodoxa kyrkan. Väl medvetna om detta har de ansvariga i Vatikanen utfärdat en överslätande förklaring av innebörd att avståendet är avsett att bidra till det ekumeniska samarbetet mellan olika delar av kristenheten och alls inte innebär några nya anspråk från påvens sida.
Både de romersk-katolska påvarna och de grekisk-ortodoxa patriarkerna har haft anledning att känna större oro för den lära som på 600-talet började förkunnas av den visionäre köpmannen Muhammed. Denne lyckades skapa en gudsstat, i vilken den religiöse ledaren – först profeten själv, och därefter hans efterträdare kaliferna – också var oinskränkt politisk makthavare. I tillägg till dessa båda roller skulle denne absolute härskare leda massorna i jihad, det heliga kriget. Eftersom den islamiska läran erbjöd de troende direkt belöning efter döden utan de kristnas krångel med sakrament, syndabekännelse och förlåtelse, vann den snabbt popularitet.
Vid Muhammeds död 632 hade profetens arméer lagt under sig den arabiska halvön. Under de följande tre kalifernas tid erövrades jättelika områden. Jerusalem intogs 638 och Alexandria samt det persiska riket ett par år senare. År 711 seglade muslimernas flotta mot Spanien, där visigoternas rike störtades, och på 730-talet trängde profetens skaror in i Frankrike. När på så sätt halva det kristna territoriet hamnat under muslimskt välde, var läget för påvestolen i Rom minst sagt förtvivlat. Pressad från två håll, dels av muslimerna, dels också av de grekisk-ortodoxa patriarkerna, gjorde påven i Rom det enda möjliga. Han lierade sig med en kraftfull härförare, som i sin tur hade behov av påvlig välsignelse och legitimitet. Det blev Karl den Store.
Påven bekräftade utan betänkligheter Karls titlar som frankernas och langobardernas härskare samt hans ställning som Roms skyddsherre. Karl svarade med att ge påven oinskränkt andlig överhöghet över betydande områden inom sitt välde. Påven blev Karls redskap på det religiösa området, och Karl blev påvens världsliga skyddsmakt. Genom detta samarbete kunde den muslimska invasionen hejdas, och de grekisk-ortodoxa anspråken motas. Karls belöning blev att på juldagen år 800 bli krönt som romersk kejsare.
Men också det frankiska riket vittrade gradvis sönder. Åter hotades påvedömet, denna gång av vikingar från norr, ungrare i öster och araber, eller ”saracener”, från söder. Den kraftfulle påven Leo IV fann sig därför föranlåten att bygga en hög försvarsmur kring Vatikanen och det närbelägna Castel Sant´Angelo. Hans dådkraft kan beskådas på en av Rafaels fresker, där han förhindrar en brand att förstöra Peterskyrkan.
Påvar väljs på livstid av män bland män. Men enligt en seglivad legend skulle Leo IV ha efterträtts av en kvinna, som, förklädd till man, lyckades överlista hela den katolska världen, ända tills hon mitt under en officiell procession fick missfall och födde ett ofullgånget foster. Historien om påven Johanna har gett upphov till en rad fantasifulla berättelser av författare som Boccaccio, Lawrence Durrell och Donna Woolfolk Cross.
Johanna avbildades till och med bland påvarna i domkyrkan i Siena, dock under namnet Johannes. För att undvika en upprepning av liknande pinsamheter, infördes vid påveinstallationer en märklig tronstol, sella stercoraria, vars sits var försedd med ett hål som möjliggjorde direkt inspektion underifrån av den nyvaldes kön. När det påvliga organet inspekterats och befunnits godkänt, uttalade kontrollanten orden ”Mas nobis nominus est”! (Vår utvalde är man!) Stolen, gjord av röd marmor, lär ha använts långt in på 1500-talet.
Att bestiga påvestolen var riskfyllt även av andra skäl. Flera påvar mördades av konkurrerande prelater eller missnöjda världsliga härskare. Andra avled under mera pikanta omständigheter, till exempel den blott 25-årige Johannes XII, som kastades ut genom fönstret av en ilsken äkta man som hittat honom i sin hustrus säng. Ämbetstiden för de tidiga påvarna var oftast mindre än ett år.
Läs övriga delar i serien om Guds tjänares tjänare här.
Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör