Guldkorn från arkivet
En försvarspolitik för 2010-talet

För att möta framtidens utmaningar måste Sverige använda alla tillgängliga utrikespolitiska verktyg. Samarbete inom EU, FN och med Nato spelar en stor roll liksom metoder som bistånd, diplomati och frihandel. Det skrev Karin Enström (M), dåvarande ordförande i riksdagens utrikesutskott, nu försvarsminister, i en artikel förra året, som vi återpublicerar denna vecka.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik måste förstås i kontexten av den pågående globaliseringen. Det går inte att stå passiv vid sidan av världspolitiken. Det som händer på andra sidan jordklotet, eller på andra sidan Östersjön för den delen, påverkar Sverige vare sig vi vill eller inte.

Samverkan med andra stater och organisationer är central för att möta framtidens utmaningar. Det kan röra sig om allt från att möta effekterna av ett förändrat klimat till att hindra internationell terrorism eller motverka spridningen av massförstörelsevapen.

Det handlar också om att använda alla de verktyg vi har i den utrikespolitiska verktygslådan för att skapa en helhet där vi är med och påverkar på flera olika plan. Insatsen i Afghanistan är ett sådant exempel på hur vi arbetar parallellt med säkerhetsskapande åtgärder, bistånd, diplomati och statsbyggnad för att nå fram till långsiktigt hållbara resultat.

Den Europeiska unionen är Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform. Genom Lissabonfördragets ratificering har EU förbättrat sina möjligheter att påverka den utrikespolitiska agendan då man får en gemensam utrikestjänst som mer effektivt kan samordna detta politikområde. Samarbetet inom EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik fördjupas gradvis och idag är unionen aktiv i ett 20-tal krishanteringsinsatser på tre kontinenter. Den svenskledda nordiska stridsgruppen står redo att förstärka dessa insatser eller genomföra nya.

Vi vill fortsätta att förstärka och fördjupa samarbetet inom detta område. Alliansregeringen arbetar bland annat hårt för att förbättra och utveckla användbarheten av EU:s stridsgrupper då det finns ett starkt behov av en sådan snabbinsatsförmåga. Det har funnits ett flertal konflikter det senaste årtiondet där stridsgrupperna hade kunnat användas för att skapa fred och stabilitet. Men de har trots det inte använts. Anledningen till detta är att beslutsprocesserna är omständliga och att kostnaderna för att använda stridsgrupperna är ojämnt fördelade mellan medlemsstaterna.

Att värna den transatlantiska länken genom vårt partnerskap med Nato och vårt bilaterala samarbete med USA är också en central del av vår säkerhetspolitik. Sveriges säkerhet är nära förbunden med utvecklingen av Nato och det transatlantiska samarbetet. Det Nato vi ser idag är något annat än det Nato som existerade under kalla kriget. Organisationen har antagit ett nytt strategisk koncept som bland annat innebär ett Nato som är mer samarbetsinriktat, även mot länder som inte är medlemmar. Medlemsländerna samverkar mer intensivt för att bemöta nya hot och risker som terrorangrepp, IT-hot eller effekter av klimatförändringarna. Även Nato:s samarbete med Ryssland förstärks och fördjupas.

Förenta nationerna är det högsta organet för internationell fred och säkerhet och det enda riktigt globala forum som samlar världens alla länder. Sverige ska vara en aktiv och kravställande medlem av FN. I kraft av att Sverige har ett gott renommé inom FN-systemet samt att vi är en av de största bidragsgivarna till organisationen finns det goda förutsättningar för oss att lyckas med detta arbete. En stor del av vårt fokus med arbetet i FN ligger på att göra organisationen mer beslutsmässig men också på att se till att FN använder sina medel och resurser på ett effektivare sätt.

Sedan Alliansregeringen tillträdde 2006 har det svenska biståndet reformerats. Numera fokuserar vi biståndet på färre länder för att få större effekt, vi ställer hårdare krav när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter på mottagarländerna och uppföljning och utvärdering står i centrum på ett annat sätt än tidigare.

Tre tydliga fokusområden genomsyrar det Sverige gör på biståndssidan – demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen samt klimat och miljö. Dessa tre områden ska vara en integrerad och naturlig del i alla de insatser som utförs och planeras.

Kampen för demokratin och de mänskliga rättigheterna skall finnas med i all svensk utrikespolitik. Detta är ett arbete som fått ny aktualitet i samband med upproren i Nordafrika och Mellanöstern. Sverige är det land i EU-kretsen som under en lång rad år tydligast fört fram MR- och demokratifrågorna inom ramen för EU:s dialog med länderna i Nordafrika och Mellanöstern. Sverige har nu också sökt medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Som medlem i MR-rådet får vi ytterligare en viktig kanal att vara med och påverka i riktning mot demokrati och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna.

Slutligen är frihandeln ett viktigt verktyg i den svenska utrikespolitiken. Globaliseringen har inneburit att nya marknader har öppnat sig för svenska företag, men även att utvecklingsländer kan exportera sina varor. Genom ökad handel får Sverige ytterligare kontaktytor att kunna påverka länder i demokratisk riktning. Moderaterna arbetar för att öppna upp handeln och ta bort exporthinder så att alla länder och aktörer kan handla på lika villkor.

Vi moderater har alltid varit pådrivande när det gäller att föra en aktiv utrikespolitik, men vi måste hela tiden utveckla och förnya vår utrikespolitik i takt med att världens förändras. Därför kommer en politikutvecklingsgrupp ta fram en utrikespolitisk proposition till Moderaternas partistämma i höst. Syftet är bland annat att ta ett bredare grepp på utrikespolitiken – att på allvar adressera frågor om vad globaliseringen innebär för Sverige och hur vi på bästa sätt kan möta de utmaningar den för med sig när det gäller allt från säkerhetspolitik till klimatförändringar.

Utmaningarna på den utrikespolitiska agendan är många, komplexa och svårförutsägbara. Det enda vi med säkerhet kan slå fast är att det är i samverkan med andra som vi kan göra en verklig skillnad. Som en engagerade och drivande partner i det internationella samfundet och med en stark förankring i det europeiska samarbetets kärna kan Sverige göra verklig skillnad på denna utrikespolitiska agenda.


Karin Enström (M) är ordförande i riksdagens utrikesutskott.

Läs fler inlägg i serien ”En försvars- och utrikespolitik för 2010-talet”:
Vart tog den moderata säkerhetspolitiken vägen? (19/8 2011) av Mike Winnerstig
Paradigmskifte i försvaret öppnar för användbar solidaritetsförklaring (25/3 2011) av Cecilia Widegren
En försvarspolitik för morgondagens förutsättningar (8/4 2011) av Isabella Jernbeck