Guldkorn från arkivet
En fråga om rättvisa

Individen ska inte veta sin plats eller avstå från att tro att hon är något. Vem som helst ska få ta för sig, komma med något nytt, utmana det gamla – och lyckas. I Svensk Tidskrifts serie ”Borgerlig idédebatt” vintern 2010 argumenterade Johnny Munkhammar engagerat för meritokrati, social rörlighet och ett möjligheternas samhälle.

Klassresa. Från koja till slott. Meritokrati. Idén att vem som helst, oavsett bakgrund, ska kunna lyckas har många namn. Hur vore det om Sverige blev det bästa landet i världen på att göra detta möjligt – bättre än USA, där det anses vara drömmen? Och hur vore det om de borgerliga gjorde detta till en bärande del av sin berättelse och vision?

Invandraren som blir framgångsrik företagare. Industriarbetarens dotter som blir professor. Resan framåt, mot att bli det man vill, kan se ut på många olika sätt – där de flesta lär vara mer kreativa än dessa klassiska bilder. Huvudsaken är att det är upp till den egna viljan, drivkraften och kompetensen. Att man får det man förtjänar.

SSU hade för mycket länge sedan en affisch med en bild på en springpojke och några studenter och rubriken ”Begåvad men fattig – ge honom lika chans”. Förmodligen känner alla starkt för den värderingen, men vem bär upp den i dag? Vänsterut var det länge sedan någon stod för detta.

Detta handlar om ideologi. Individen ska inte veta sin plats, bli vid sin läst, gå i sina föräldrars fotspår eller avstå från att tro att hon är något. Vem som helst ska få ta för sig, komma med något nytt, utmana det gamla – och lyckas. Möjligheternas samhälle, skulle man kunna säga, om uttrycket inte hade missbrukats som titel till Mona Sahlins bok i valrörelsen.

Inte minst är det en fråga om rättvisa. En del – icke utan inflytande i debatten – anser att rättvisa råder när alla får det likadant i livet oavsett vad man gör. Staten ska gå in och utjämna allt för alla. Utöver att det tar bort alla drivkrafter att uträtta något så står det i skarp kontrast till idén om meritokrati. En sådan rättvisesyn handlar om att ingen ska få lyckas.

Det talas ofta om ”svaga grupper”. Men alla har någon stark sida. I ett samhälle med alla dörrar framåt öppna kan den komma till användning. Fler kan komma till sin rätt istället för att klassificeras som hopplösa och satta på bidrag. Därför är ett meritokratiskt samhälle ett inkluderande samhälle.

Samhället är inte statiskt, de flesta har starka och svaga stunder och perioder. Vi har allt oftare tider av låga inkomster varvat med tider av högre. Inkomstskillnaderna sägs öka, men de ökar främst över tid för samma person. Det är inga problem så länge det är en följd av egna livsval. Då är det en del av människors strävan, och ska därmed inte heller utjämnas.

Bismarck ska ha sagt ungefär att historiens trappor ekar av träskor som går uppåt och lackskor som går nedåt. Marx och Engels talade om kapitalismens omstörtande kraft. I ett växande samhälle kan alla lyckas – ja. Men dynamiken gör också så att gamla strukturer utmanas när skickliga aktörer utmanar.

Enligt opinionsmätningen Eurobarometer har Sverige störst andel som svarar ”känna rätt personer” på frågan vad som gör att man kan lyckas i livet. Detta till skillnad från svarsalternativ som arbete och utbildning – det bör noteras att mätningen genomfördes före den förra mandatperioden.

Få ansåg alltså att de av egen kraft och förmåga kunde bygga sig en bättre framtid. Rimligen blir beteendet därefter. Då satsar man mindre på företagande, mindre på risktagande, mindre på arbete, mindre på relevant utbildning. Istället kanske man stödjer idéer om att omfördela från dem som har, för de har ju ändå bara fått det de har för att de kände rätt personer.

I ett samhälle med större social rörlighet, där man kan påverka sin egen situation, blir rimligen också respekten för andras framgång större. I ett klassamhälle där alla sitter fast där de föddes frodas avundsjuka förståeligt och berättigat. Men om man vet att den som lyckas har förtjänat det på egna meriter, och den vägen står öppen för alla, blir rimligen attityden annorlunda.

I likhet med alla övergripande perspektiv kommer detta in i många delar av samhället. Det har självklart att göra med vilka verktyg den enskilde erbjuds. Utbildning – med ett brett utbud som passar den enskilde och hög kvalitet – är avgörande, särskilt för dem som inte kommer från sådana miljöer.

I hög grad måste staten sluta resa hinder. Sverige må ha avancerat rejält i Världsbankens Doing Business på senare år, men företagande kan underlättas mer. Inte minst kan detta kopplas till behovet av ytterligare rörlighet på arbetsmarknaden. Mycket handlar om skatter, på företagande, investeringar, arbete.

I en debatt med undertecknad före valet argumenterade Maryam Yazdanfar (S) för att vem som helst ska kunna bli miljonär. Samtidigt stod hon för ett politiskt alternativ som ville höja Europas redan högsta marginalskatter. Det är inte vägen att öppna fler dörrar för personer med en enkel bakgrund att ta sig fram och satsa.

Ofta nämns attityder som hinder mot företagande och framgång i allmänhet. Men sådant förändras, inte minst som följd av reformer. Attityden till egen förmåga, vilja att komma framåt och lyckas lär förändras i takt med reformer i den riktningen. I synnerhet om man dessutom argumenterar för reformerna.

Jag är övertygad om att detta vore fantastiskt bra för Sverige, och jag tror det är en berättelse och idé som förenar modernitet med traditionella svenska värderingar.

Johnny Munkhammar var riksdagsledamot (M) när artikeln skrevs.