Gunilla Andersson; Politiker skapar inte välfärd
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
GUNILLA ANDERSSON:
Politiker skapar inte välfärd
nders Lindberg skriver i sin artikel i nr 2 -86 av Svensk tidskrift
m privatisering och välfärd.
Hans inlägg innehåller en del oklarheter
och motsägelser på ett par viktiga punkter. Jag tänker trots det ta risken att
missuppfatta honom då jag anser att han
framför tankar och ideer som inte bör stå
oemotsagda.
Ett grundläggande misstag som begås i
artikeln är inställningen till vad välfärd
är och politikers möjlighet att påverka
den. Välfärd är inget som politiker kan
skapa åt människor, vilket artikelförfattaren tycks tro. Istället är välfärd något
ytterst individuellt som inte kan skapas
av politiker eller politiska beslut. Välfärd
för skärgårdsbonden är inte detsamma
som välfärd för stadsbarnet och ingen av
dem har mer ” rätt” i sitt val än den
andra. Alla människor uppskattar olika
saker och önskar olika saker för att skapa vad just de kallar välfärd, baserat på
egna värderingar, erfarenheter, smak
etc.
Visserligen sammanfaller ibland
många människors värderingar och önskemål, speciellt gäller detta den s k materiella välfärden, men ofta divergerar
rangordning och den vikt de tillmäts relativt varandra. Inte minst gäller det de
saker Lindberg kallar immateriell välfärd
såsom frihet, trygghet etc. Preferenserna
om vad som är frihet och trygghet varierar lika mycket som antalet innevånare
i Sverige och politiker kan aldrig fatta
beslut som tillfredsställer alla åsiktsriktningar och önskemål.
Har då staten ingen roll? Kan politikerna då inte göra något? Visst kan och
skall de göra något, nämligen att skapa
förutsättningar för välfärden. Deras uppgift är att skapa förutsättningar för att
människorna själva skall kunna skapa sig
den välfärd de själva eftersträvar och vill
ha. Bland dessa statens uppgifter ingår
bl a skapandet och upprätthållandet av
ett rättssystem och att vara garant för
rättstryggheten.
I artikeln sägs också att det enda sättet
att med säkerhet öka den immateriella
välfärden genom privatiseringar är att
det offentliga även efter en privatisering
garanterar medborgarna tillgång till nyttigheten i fråga. Detta påstående är absurt och faller på sin egen orimlighet.
Ingen kan på allvar påstå att enda sättet
att garantera frihet vid en privatisering
av de kommunala daghemmen är statliga
garantier för plats på privata daghem.
Var är då friheten för dem som föredrar
att vara hemma hos sina barn, prioritera
familjekooperativ etc?
Visst är det sant att det finns en del
uppgifter som staten bör garantera medborgarna men som nödvändigtvis inte
behöver utföras av statsanställda. Att
därifrån ta steget till att påstå att staten
måste garantera att all verksamhet som
idag utförs i offentlig regi också skall bli
utförd efter en framtida privatisering är
dock att gå för långt. All verksamhet
som idag utförs offentligt behöver kanske inte finnas i framtiden vare sig i offentlig eller privat regi.
Min slutliga invändning gäller hela det
resonemang som genomsyrar artikeln
om politikers makt/möjlighet att öka den
materiella välfärden för medborgarna genom privatiseringar. I de fall en privatisering leder till ökad.materiell välfärd är
det att föredra, enligt Lindberg. Denna
inställning ligger obehagligt nära en effektivitetsmaximerande tanke för sam- ”—:—–=—–___…………~_______,_j
254
hället som jag anser vara såväl otäck
som skrämmande. Ett samhälle som värdesätter effektivitet och materiell välfärd
mer än allt annat behöver inte vara ett,
vad vi brukar kalla, civiliserat samhälle.
Frihet eller rättvisa är där ett underordPETER OLSSON:
nat krav.
Jag hoppas att mitt sätt att tolka artikeln är fel då jag inte kan se att detta är
ideer som passar in bland de frihetsfrå-
gor Moderata samlingspartiet driver.
statens främsta uppgift
P
rivatiseringar ligger onekligen i tiden. I Svensk Tidskrift nr 2 lyckas
MUF-aren Anders Lindberg till
och med att förespråka sådana utifrån en
utpräglad liberal utilitarism. En inställning som annars brukar förknippas med
social ingenjörskonst och andra motiv
för en omfattande offentlig sektor.
För en borgerlig-konservativ kan hans
artikel i förstone verka riktig. Han tycks
förespråka en i dagsläget riktig politik:
privatiseringar i syfte att öka välståndet
förenat med statliga garantier när privatiseringarna hotar att skapa otrygghet och
oro bland medborgarna. I stora stycken
en korrekt strategi när det gäller att avsocialisera samhället.
När man närmare granskar hans argument blir man mer betänksam. Människans välfärd bestäms enligt honom av
ett antal materiella och immateriella faktorer; kylskåp och TV-apparater tillhör
de förra, frihet och trygghet de senare.
statens uppgift är att genom kloka beslut
maximera denna välfärd. Lindberg
skriver: ”Politikernas uppgift är dels att
tillhandahålla – eller bättre uttryckt –
skapa förutsättningar för materiell välfärd, dels att tillse att den immateriella
välfärden existerar och helst ökar.”
Utan att gå in på de stora teoretiska
och praktiska problemen med en välfärdsmaximering kan man konstatera
stora faror med en sådan ansats. Den
legitimerar nämligen, när inte icke-handling förutspås ge bättre resultat, en
ohämmad statlig klåfingrighet – det som
ökar välfärden är rätt!
Den konservative vet att det finns en
moralisk ordning som är giltig och som
bland annat skyddar människans privata
sfår från alla beslut något välfärdsutskott
kan fatta. Som Edmund Burke uttryckte
det:
”Men have a right to the fruits of their
industry, and to the means of making their
industry fruitful. They have a right to the
acquisitions of their parents; to the nourishment and improvement of their offspring; to instruction in life, and to consolation in death. Whatever each man can
separately do, without trespassing upon
others, he has a right to do for himself;”
GUNILLA ANDERSSON:
Politiker skapar inte välfärd
nders Lindberg skriver i sin artikel i nr 2 -86 av Svensk tidskrift
m privatisering och välfärd.
Hans inlägg innehåller en del oklarheter
och motsägelser på ett par viktiga punkter. Jag tänker trots det ta risken att
missuppfatta honom då jag anser att han
framför tankar och ideer som inte bör stå
oemotsagda.
Ett grundläggande misstag som begås i
artikeln är inställningen till vad välfärd
är och politikers möjlighet att påverka
den. Välfärd är inget som politiker kan
skapa åt människor, vilket artikelförfattaren tycks tro. Istället är välfärd något
ytterst individuellt som inte kan skapas
av politiker eller politiska beslut. Välfärd
för skärgårdsbonden är inte detsamma
som välfärd för stadsbarnet och ingen av
dem har mer ” rätt” i sitt val än den
andra. Alla människor uppskattar olika
saker och önskar olika saker för att skapa vad just de kallar välfärd, baserat på
egna värderingar, erfarenheter, smak
etc.
Visserligen sammanfaller ibland
många människors värderingar och önskemål, speciellt gäller detta den s k materiella välfärden, men ofta divergerar
rangordning och den vikt de tillmäts relativt varandra. Inte minst gäller det de
saker Lindberg kallar immateriell välfärd
såsom frihet, trygghet etc. Preferenserna
om vad som är frihet och trygghet varierar lika mycket som antalet innevånare
i Sverige och politiker kan aldrig fatta
beslut som tillfredsställer alla åsiktsriktningar och önskemål.
Har då staten ingen roll? Kan politikerna då inte göra något? Visst kan och
skall de göra något, nämligen att skapa
förutsättningar för välfärden. Deras uppgift är att skapa förutsättningar för att
människorna själva skall kunna skapa sig
den välfärd de själva eftersträvar och vill
ha. Bland dessa statens uppgifter ingår
bl a skapandet och upprätthållandet av
ett rättssystem och att vara garant för
rättstryggheten.
I artikeln sägs också att det enda sättet
att med säkerhet öka den immateriella
välfärden genom privatiseringar är att
det offentliga även efter en privatisering
garanterar medborgarna tillgång till nyttigheten i fråga. Detta påstående är absurt och faller på sin egen orimlighet.
Ingen kan på allvar påstå att enda sättet
att garantera frihet vid en privatisering
av de kommunala daghemmen är statliga
garantier för plats på privata daghem.
Var är då friheten för dem som föredrar
att vara hemma hos sina barn, prioritera
familjekooperativ etc?
Visst är det sant att det finns en del
uppgifter som staten bör garantera medborgarna men som nödvändigtvis inte
behöver utföras av statsanställda. Att
därifrån ta steget till att påstå att staten
måste garantera att all verksamhet som
idag utförs i offentlig regi också skall bli
utförd efter en framtida privatisering är
dock att gå för långt. All verksamhet
som idag utförs offentligt behöver kanske inte finnas i framtiden vare sig i offentlig eller privat regi.
Min slutliga invändning gäller hela det
resonemang som genomsyrar artikeln
om politikers makt/möjlighet att öka den
materiella välfärden för medborgarna genom privatiseringar. I de fall en privatisering leder till ökad.materiell välfärd är
det att föredra, enligt Lindberg. Denna
inställning ligger obehagligt nära en effektivitetsmaximerande tanke för sam- ”—:—–=—–___…………~_______,_j
254
hället som jag anser vara såväl otäck
som skrämmande. Ett samhälle som värdesätter effektivitet och materiell välfärd
mer än allt annat behöver inte vara ett,
vad vi brukar kalla, civiliserat samhälle.
Frihet eller rättvisa är där ett underordPETER OLSSON:
nat krav.
Jag hoppas att mitt sätt att tolka artikeln är fel då jag inte kan se att detta är
ideer som passar in bland de frihetsfrå-
gor Moderata samlingspartiet driver.
statens främsta uppgift
P
rivatiseringar ligger onekligen i tiden. I Svensk Tidskrift nr 2 lyckas
MUF-aren Anders Lindberg till
och med att förespråka sådana utifrån en
utpräglad liberal utilitarism. En inställning som annars brukar förknippas med
social ingenjörskonst och andra motiv
för en omfattande offentlig sektor.
För en borgerlig-konservativ kan hans
artikel i förstone verka riktig. Han tycks
förespråka en i dagsläget riktig politik:
privatiseringar i syfte att öka välståndet
förenat med statliga garantier när privatiseringarna hotar att skapa otrygghet och
oro bland medborgarna. I stora stycken
en korrekt strategi när det gäller att avsocialisera samhället.
När man närmare granskar hans argument blir man mer betänksam. Människans välfärd bestäms enligt honom av
ett antal materiella och immateriella faktorer; kylskåp och TV-apparater tillhör
de förra, frihet och trygghet de senare.
statens uppgift är att genom kloka beslut
maximera denna välfärd. Lindberg
skriver: ”Politikernas uppgift är dels att
tillhandahålla – eller bättre uttryckt –
skapa förutsättningar för materiell välfärd, dels att tillse att den immateriella
välfärden existerar och helst ökar.”
Utan att gå in på de stora teoretiska
och praktiska problemen med en välfärdsmaximering kan man konstatera
stora faror med en sådan ansats. Den
legitimerar nämligen, när inte icke-handling förutspås ge bättre resultat, en
ohämmad statlig klåfingrighet – det som
ökar välfärden är rätt!
Den konservative vet att det finns en
moralisk ordning som är giltig och som
bland annat skyddar människans privata
sfår från alla beslut något välfärdsutskott
kan fatta. Som Edmund Burke uttryckte
det:
”Men have a right to the fruits of their
industry, and to the means of making their
industry fruitful. They have a right to the
acquisitions of their parents; to the nourishment and improvement of their offspring; to instruction in life, and to consolation in death. Whatever each man can
separately do, without trespassing upon
others, he has a right to do for himself;”