21 januari 2022

Gunnar Falkemark: Är svenskar mindre avundsjuka?

Rainer Zitelmann är en intressant tysk mångsysslare – historiker, sociolog, journalist och affärsman. Han är en varm förespråkare för den moderna kapitalismen för dess förmåga att skapa välstånd. Hans bokproduktion är omfattande. I sin nu på svenska utgivna bok Förebilder och syndabockar. Synen på rika i Sverige och andra länder analyserar Zitelmann synen på rika i sju olika länder: Tyskland, USA, Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien – och Sverige.

Zitelmanns studie bygger på intervjuundersökningar i de sju länderna där de intervjuade ställs inför samma frågor om hur de ser på rika människor. Härigenom skapas underlag för viktiga jämförelser.

Zitelmann inleder boken med några teoretiska kapitel där olika analysverktyg utmejslas. Bland dessa finner vi begrepp som fördomar, klassism, stereotyper, syndabockar, nollsummetänkande – och social avundsjuka.

Utgångspunkten för Zitelmanns diskussion av begreppet fördom är en vanligt förekommande definition av begreppet. Enligt denna är en fördom ”en negativ åsikt om en grupp människor och åsikten är felaktig”. Zitelmann ställer sig kritisk till denna definition. Han menar, för det första, att en fördom inte behöver innehålla en negativ åsikt. Fördomar kan också bygga på positiva åsikter. Han menar, för det andra, att fördomar kan förekomma även i fall där vi inte vet om felaktigheter förekommer. Och han fäller ett inte alldeles självklart påstående: ”Det är ofta svårt, till och med omöjligt”, hävdar han, ”att utröna huruvida ett omdöme är rätt eller fel.” Därför tillkännager Zitelmann – lite dramatiskt – att han ”endast i nödfall” kommer att diskutera frågan om fördomar eller stereotyper om rika är sanna eller inte.

I samhällsvetenskaplig forskning har fördomar och stereotyper baserade på kategorier som kön, ras eller etnicitet blivit föremål för omfattande studier. Forskning som bygger på klass har inte fått samma uppmärksamhet. Och där detta har skett har fokus nästan undantagslöst legat på studier av fördomar och diskriminering av lägre sociala grupper. Zitelmann kallar detta fokus för ”nedåtriktad klassism”. Vad han vill göra är att rikta sökarljuset mot ett mer obeforskat område, nämligen ”uppåtriktad klassim”. Här handlar det om fördomar och diskriminering som avser dem som uppfattas tillhöra en högre social klass. Dess medlemmar kallar han för enkelhets skull i fortsättningen ”de rika”.

Zitelmann noterar att människor ofta har starkt divergerande uppfattningar om hur mycket tillgångar en person skall ha för att betecknas som rik. Därför ger han exakta definitioner i intervjuerna. För svenskt vidkommande tydliggörs att med en rik person avses en person som äger, utöver bostaden, minst tio miljoner kronor.

Zitelmanns fokus på stereotyper bygger på en teori som kallas ”stereotyp-innehålls modellen”. Enligt denna påverkas människors affektiva reaktioner gentemot sociala utgrupper – vanligen minoriteter av olika slag – av två primära faktorer. Den första är värme. En utgrupp kan göras till en stereotyp som varm och vänlig eller som kall, opålitlig och ovänlig. Den andra faktorn är kompetens. En utgrupp kan också göras till en stereotyp som självsäker, hårt arbetande och ambitiös, eller som lat och oförnuftig.

Det finns fyra möjliga kombinationer av för hur en utgrupp kan uppfattas:

1. Varm och kompetent

2. Varm och inkompetent

3. Kall och kompetent

4. Kall och inkompetent

Studier visar att dessa två dimensioner förklarar över 80 procent av variansen i kulturella stereotyper och individuella intryck.

Några exempel kan ges. Av olika undersökningar i USA framgår att vita och medelklass betraktas som varma och kompetenta medan handikappade och äldre uppfattas som varma men inkompetenta. Judar, asiater – och rika – ges höga betyg för kompetens men mycket låga betyg för värme. Bidragstagare och hemlösa ses varken som kompetenta eller varma.

Människor som ingår i gruppen 3 ovan är ofta föremål för ambivalenta känslor – av både beundran och avund. Särskilt i turbulenta tider kan denna typ av människor råka ut för allvarlig diskriminering och i värsta fall grovt våld. Det är inte sällan som denna typ av högstatusgrupper blir offer i folkmord, konstaterar Zitelmann.

Nollsummetänkande är ett tänkande där någon aspekt av livet ses som ett nollsummespel. Vad som utmärker ett sådant spel är att den enes vinst med nödvändighet är förknippad med den andres förlust. Överfört på ekonomins område innebär denna typ av tänkande att de rika är rika därför att de fattiga är fattiga.

Zitelmann hävdar att i förkapitalistiska samhällen var en persons förmögenhet ofta baserad på stöld och maktutövande. Men – och detta är en mycket viktig poäng hos honom – den fria marknaden baseras inte på stöld och är inget nollsummespel. Marknadens logik innebär att den som tillfredsställer många kunders behov kan bli rik men utan att det drabbar några andra.

För de sju länder som Zitelmann undersöker är det självklart att nollsummetänkandet är felaktigt. Han framhåller att detta inte bara gäller, som i dessa fall, moderna demokratier. Även en diktatur som Kina, som efter reformatorn Deng Xiaopings marknadsreformer för drygt fyrtio år sedan, har tillåtit ett betydande inslag av marknadsekonomi har lett en mycket snabb välståndsutveckling. Många kineser har blivit extremt rika men samtidigt har den omfattande fattigdomen nästan helt eliminerats.

Det finns skäl att påpeka att det inte bara är förkapitalistiska stater i förfluten tid som utmärks av ett ekonomiskt nollsummespel. Detta kan gälla även vissa samtida stater. Ryssland torde vara ett belysande exempel. Trots vissa inslag av marknadsekonomi finns här en tydlig ekonomisk omfördelning mellan ett litet extremt rikt skikt av oligarker och folkets breda lager. Inte för inte har Ryssland beskrivits som en ”kleptokrati”.

Ett viktigt inslag i Zitelmanns bok handlar om avundsjuka. För svenskt vidkommande är detta av stort intresse. Det påstås nämligen ofta att vi svenskar är särskilt benägna åt att hemfalla åt denna klassiska dödssynd. Redan under senare delen av 1800-talet dök uttrycket ”den kungliga svenska avundsjukan” upp. I början av 1900-talet dristade sig statistikern och ordföranden i den stora emigrantutredningen Gustav Sundbärg att teckna en fyllig bild av det svenska folklynnet. Avunden lyfts fram som vårt folks stora fördärv.

För några år sedan gav jag ut boken ”Avundsjuka i politik och samhällsliv” (2018) där jag analyserade detta psykologiska fenomen ur ett stort antal aspekter. Ett av syftena med boken var att undersöka i vad mån avundsjukan är speciellt utbredd i Sverige. Min slutsats var att så inte är fallet. Jag byggde då på bland annat antropologiska studier som entydigt visar att avundsjuka av allt att döma existerar i alla kulturer. Något modernt jämförelsematerial där Sverige ingår hade jag då inte tillgång till. I detta avseende innebär Zitelmanns studie ett väsentligt tillskott.

Zitelmann mäter avundsjuka på basis av svaren på tre viktiga frågor. Respondenterna tillfrågas i vilken mån de instämmer eller inte instämmer i det följande:

1. ”Jag tycker att det skulle vara rättvist att höja skatterna avsevärt för en mycket rik person som har mer än 10 miljoner kronor, även om jag inte skulle tjäna på det personligen.”

2. ”När jag hör om en mycket rik person som har mer än 10 miljoner kronor och som har fattat ett riskabelt affärsbeslut och förlorat mycket pengar på grund av det tänker jag att det var rätt åt honom.”

Den tredje frågan gäller synen på chefer med mycket höga löner:

3. ”Jag skulle föredra att drastiskt minska dessa chefers löner och omfördela pengarna jämnare bland de anställda, även om det skulle innebära att de bara får några kronor.”

Nu definierar Zitelmann vad han kallar socialt avundsjuka personer som de som svarar ”instämmer” på minst två av dessa påståenden. Det empiriska resultatet i Sverige är att 21 procent av de tillfrågade utgörs av social avundsjuka. En andra grupp betecknas som ”ambivalenta” – som svarar ”instämmer” i ett av påståendena – utgörs av 32 procent av de tillfrågade. I en tredje grupp, slutligen, finner vi de icke-avundsjuka som med 48 procent är den största gruppen. De håller inte med om något av de tre påståendena.

För att underlätta jämförelser mellan länderna inför Zitelmann en koefficient avseende social avundsjuka, SEC – Social Envy Coefficient. Denna anger förhållandet mellan antalet avundsjuka och antalet icke- avundsjuka i ett land. Värdet under 1 innebär en minoritet av avundsjuka och ett värde över 1 betyder en majoritet av avundsjuka.

Var hamnar då Sverige vid mätningen av SEC? Svaret är på fjärde plats med ett värde på 0,44. I topp ligger Frankrike på hela 1,26 med Tyskland som intar en andra plats med 0.97. Före Sverige hamnar också Italien (0,62). Efter Sverige följer Spanien (0.43), USA (0.42) och sist Storbritannien (0,37).

Här finner vi således det viktiga resultatet att Sverige på intet sätt ligger i topp vad gäller social avundsjuka. Det är vidare notabelt att Frankrike är det enda land som har fler – ja, till och med betydligt fler – avundsjuka än icke-avundsjuka.

Ett intressant spörsmål vad gäller SEC är hur denna skiljer sig mellan olika inkomstgrupper, åldersgrupper och mellan kön.

Vad avser inkomstgrupper skiljer Sverige markant ut sig. I inget annat land är skillnaden så stor. Medan höginkomsttagare noterar värdet 0,21 är motsvarande siffra för låginkomsttagare 0,79.

När det gäller den sociala avundsjukan mellan olika åldersgrupper avviker Sverige på ett annat sätt. I inget av de övriga länderna är skillnaden så liten. I både Italien och USA är skillnaderna stora, men på motsatt sätt. Medan yngre amerikaner är mycket mer kritiska gentemot de rika än äldre, uppvisar yngre italienare mer positiva känslor än äldre visavi de rika.

Könsdimensionen visar på en blandad bild. I Tyskland, Italien och Frankrike är kvinnor mer avundsjuka än män. Sverige tillhör i likhet med USA, Spanien och Storbritannien de länder i vilka män är mer avundsjuka än kvinnor. Det bör dock betonas att i inget av länderna är skillnaderna särskilt stora.

Fråga 2 ovan – om huruvida det skall anses rätt åt de rika som förlorar mycket pengar på ett affärsbeslut – kan sägas fånga skadeglädje. I Tyskland är den uppmätta skadeglädjen störst. Här är det fler som instämmer i påståendet än som förkastar det. I Sverige finner vi det lägsta antalet som uttrycker skadeglädje. Det är här betydligt fler som avvisar påståendet än som accepterar det.

Ett viktigt inslag i Zitelmanns studie utgör synen i de olika länderna på hur mycket skatt de rika bör betala. Han skiljer här på två frågor. Bör de rika betala ”höga men inte överdrivet höga skatter” eller bör de betala ”mycket höga skatter”. Vad avser dessa två frågor spelar de svenska intervjupersonerna en exceptionell roll. Antalet som vill se mycket höga skatter är i majoritet i alla länder – utom Sverige. Här nöjer sig betydligt fler att förorda höga men inte överdrivet höga skatter än de som vill se mycket höga skatter.

Zitelmann gör en intressant spekulation som skulle kunna förklara svenskarnas avvikande position i skattefrågan. Kanske, gissar han, hänger det ihop med att de rika beskattades extremt hårt på 1970-talet och att befolkningen märkte att hela samhället led av detta. Vissa rika som IKEA:s grundare Ingvar Kamprad lämnade till och med landet, påpekar han. Jag tror Zitelmanns tänkbara förklaring har en hel del som talar för sig. Det förtjänar att framhållas att det inte bara var de rika för vilka skattetrycket var extremt högt under det aktuella årtiondet. Man kan i detta sammanhang erinra sig vad Gunnar Myrdal, en av socialdemokratins ledande intellektuella företrädare och tillika Nobelpristagare, hävdade i en artikel i Ekonomisk Debatt 1978. Som han såg det var det inte längre möjligt att uppnå utjämning genom inkomstskatten. Snårskogen av skatteavdrag gjorde progressiviteten i skattesystemet illusorisk. De har förvandlat oss ”till ett folk av fifflare”.

Zitelmann uppmärksammar med rätta Sveriges unika position i skattefrågan. Likväl bör det betonas att det – trots allt – inte är så få i vårt land som vill se mycket höga skatter för de rikas vidkommande. Även om inget land i studien har färre som förordar detta alternativ är det ändå en betydande minoritet som vill att de rika skall tvingas betala mycket höga skatter. Det är lite besynnerligt att Zitelmann talar om att ”endast” 32 procent av de intervjuade vill kraftigt skärpa skattetrycket för den rika delen av befolkningen.

För Zitelmann är nollsummetänkandet – det vill säga synen att de rika skor sig på de fattigas bekostnad – viktigt att uppmärksamma. Detta tänkande utgör nämligen, menar han, en betydande källa till fördomar mot de rika. Just i detta sammanhang hittar vi ett av de fåtaliga ”nödfall” där han ser sig skyldig att ingripa som domare och ropa ”fel”.

Resultatet här är uppseendeväckande. Med undantag för Tyskland är det i samtliga länder en majoritet som – ”helt eller delvis” – ansluter sig till nollsummetänkandet. Särskilt utbrett är detta tänkande i Italien, Spanien och Frankrike.

Zitelmann skiljer här på förekomsten av detta synsätt mellan respondenter med högre respektive lägre utbildning. Föga förvånande är att det generellt personer med lägre utbildning som i särskild utsträckning omfattar nollsummetänkandet.

En nyckelaspekt på rikedom är hur denna förvärvats. Zitelmann frågar sina intervjupersoner vilka grupper som de anser förtjänar att vara rika. Ett antal grupper finns att ta ställning till. Bland dessa finner vi arvingar, entreprenörer, egenföretagare, lotterivinnare, kreativa människor och artister, elitidrottare och finansiella investerare. Resultatet är här unikt såtillvida som att det råder fullständig konsensus om topplaceringarna. I samtliga länder anses i första hand entreprenörer och i andra hand egenföretagare förtjäna sin rikedom. Vilka som intar bottenplaceringarna råder det också stor enighet om. Finansiella investerare tillhör i alla länder en grupp vars rikedom få människor unnar.

Vi såg ovan hur rika betraktas i stereotyp-innehålls modellen i tidigare studier, nämligen som kompetenta men kalla. Detta betraktelsesätt bekräftas av Zitelmann. De positiva drag som i högsta grad tillskrivs de rika är alla kompetensvärden, särskilt intelligens och flit. De oftast tillskrivna negativa egenskaperna är materialism, arrogans liksom bristande ärlighet – alltså moraliska värden som signalerar kyla.

Vad bygger dessa bedömningar av egenskaper hos de rika på? Zitelmann konstaterar att de flesta av de intervjuade inte själva känner någon rik person. Det finns därför skäl att tro att synen på rika är influerad av medier av olika slag. För att i lite mer detalj studera hur det förhåller sig genomför Zitelmann en granskning av bland annat ett antal populära Hollywoodfilmer. Den slutsats han drar efter denna granskning är att rika människor huvudsakligen skildras som intelligenta och kompetenta men samtidigt som moraliskt tvivelaktiga. De avbildas som självupptagna, hänsynslösa, giriga och beredda att skada andra om den gynnar deras egen jakt på pengar. Zitelmann konstaterar också att dessa skildringar av de rika i filmerna skiljer sig mycket tydligt från deras icke-rika motparter, som oftast porträtteras i ett betydligt mer positivt ljus.

Vi har konstaterat att de flesta av de intervjuade inte personligen kände någon rik. Men Zitelmann nöjer sig inte med att konstatera detta. Han ställer den viktiga frågan om det finns någon skillnad i synen på de rika mellan dem som faktiskt själva känner någon rik och dem som inte gör detta. Zitelmann blir oss inte svaret skyldig. Ja, det finns en betydande skillnad mellan dem som känner respektive inte känner rika personer. Den förra gruppen är – generellt sett – betydligt mer positiva än den senare.

Zitelmanns fundamentala värdepremiss i boken är att fördomar och fientlighet mot rika kan leda till allvarliga konsekvenser. Om den ekonomiska politiken drivs av social avundsjuka – eller syftar till att tillfredsställa den folkopinion som hyser sådana känslor – kan effekten bli att alla till slut står som förlorare.

Man skulle mot Zitelmann kunna invända att alla skattehöjningar riktade mot de rika rimligtvis inte betyder att den ekonomiska friheten raseras. Här finns uppenbarligen utrymme för en intressant politisk diskussion. För en sådan diskussion utgör Zitelmanns bok en utmärkt utgångspunkt.

Gunnar Falkemark är professor em. i statsvetenskap