Gunnar Fröroth; En begåvad svensks funderingar
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Men en nation sombejakarolikheten
ochsomintevillkränkaindividensbehov
av egen identitet, en sådan nation kan
inte fåra anspråk på att detaljreglera det
sociala livet, skapa ett likformigt
skolsystem, definiera individens bästa
ellerbyggaupp en av mäktigaämbetsverk
övervakad trygghet.
GUNNAR FRÖROTH:
Och så faller det på plats. Den svenska
invandrarpolitikenskapades som ettantal
särskilda åtgärder får en mycket särskild
grupp människor. Mauricio Rojas visar
tydligt att det inte finns något
invandrarproblem som står avskilt från
samhällslivet i övrigt.
EN BEGÅVAD SVENSKS FUNDERINGAR
D
et är sällan jag har riktigt
roligt åt politiska artiklar.
Men det har jag när jag
läser Mats Svegfors korta
artikel om gatukostnadsfallet i hans
utmärkta lilla bok Vi dumma svenskar.
Den korta historien från hans tid som
statssekreterare i bostadsdepartementet
ger en tragikomisk bild av hur ett forslag
kan uppståurintet, pibyråkratersintiativ,
antas av ett ovetande regeringskollektiv,
Vi dumma svenskar. Mats Svegfors, Timbro 1993
klubbas igenom i en ointressrad riksdag
och plötsligt piverka medborgamas
vardag.
Förslaget handlade om kornmuners
rätt att ta ut avgifter får att finansiera
fårbättringar av gator och vägar i
tätorterna. Eftersom bostadsdepartementet under Fälldin II delats pi ett
moderat och ett folkpartistiskt statscld
var tjänstemännen tvungna att gräva
ganska djupt i 1;\doma får att hålla sina
överordnade sysselsatta. Det gamla
fårslaget om ökade befogenheter får
kommunerna i fclga om finansiering av
462 SvENsK TiosKRIFT
gatubyggnadskostnader damrnades av
och sattes i händerna på bland andra
statssekreterare Svegfors.
Väl i rullning kunde inget hejda det
tekniska och ointressanta forslaget, och
det trillade obemärktigenomde politiska
processerna.
Först när en kommunal bandtraktor i
någon kommun norr om Stockholm
började skövla krusbärsbuskar och
rosenrabatter-ochtill råga påalltavkräva
ägarna till buskarna och rabatterna 50
000 kronorfor arbetet-forst dåvaknade
ett politiskt intresse for forslaget.
Svegfors beskrivning är läsvärd inte
minstfor hans eminentaspråkbehandling
och torra humor, men också for att det
ger en blixtbelysning av den teknokrati
som uppstått i vår Överstora stat.
Demokrati blir bara en etikett på den
helhet som riksdagen varje år klubbar
igenom, som egentligen utgörs av en
myriad delbeslut som våra folkvalda är
chanslösa att överblicka.
Mats Svegfors bok ställer frågor och
sår tvivel. Hans artiklar är ytterligare
inlägg i den debatt som foljt Det Brutala
Uppvaknandet, efter de stora politiska
systemens sammanbrott. Han visar på
samhällets ostyrbarhet genom att titta på
politiken ur mikroperspektiv, och det
inger honom samma känsla som att stå
infor LA Difense, det futuristiska och
funktionalistiska byggkomplexetutanfor
Paris. Det ärlika illa anpassat till den lilla
människan.
Jag anar en viss släktskap med
debattörer som Lyttkens och Riviere.
De är alla tre forfattare som vågar kasta
den gamla kartan och erkänna att
terrängen besegrat oss, medan den
politiska klassen fortfarande hävdar att
kartan skall segra. ”Vi går aldrig vilse!
Allt somkrävs är ett nytt Program!” hörs
ännu deras rop.
Svegfors avslutar sin bok med en
antipolitisk forhoppning: ”Nu är vi alla
upptagna av hela samhällets kamp for att
rädda de stora allomfattande systemen:
heltidsanställningforalla, enhetligalöner
foralla, ensartade socialatrygghetssystem
for alla, standardiserade barndaghem for
alla. Men närväl den kampen ärforlorad
kan vi låta alla de samhälleliga ekologins
arter fl utvecklas”.
Vi dumma svenskar innehåller fjorton
artiklarpådrygt150tankemättande sidor.
Svegfors gör djupprover här och var, i
semantik, i sociologi, i mediavetenskap
-och överallt lämnar han eftersig frågor
och nyanseringar. Efter en dags
sträckläsningläggerjagifrån mig boken,
än mer forvirrad, fast på ett högre plan.
SVENSK TIDSKiliFT 463
ochsomintevillkränkaindividensbehov
av egen identitet, en sådan nation kan
inte fåra anspråk på att detaljreglera det
sociala livet, skapa ett likformigt
skolsystem, definiera individens bästa
ellerbyggaupp en av mäktigaämbetsverk
övervakad trygghet.
GUNNAR FRÖROTH:
Och så faller det på plats. Den svenska
invandrarpolitikenskapades som ettantal
särskilda åtgärder får en mycket särskild
grupp människor. Mauricio Rojas visar
tydligt att det inte finns något
invandrarproblem som står avskilt från
samhällslivet i övrigt.
EN BEGÅVAD SVENSKS FUNDERINGAR
D
et är sällan jag har riktigt
roligt åt politiska artiklar.
Men det har jag när jag
läser Mats Svegfors korta
artikel om gatukostnadsfallet i hans
utmärkta lilla bok Vi dumma svenskar.
Den korta historien från hans tid som
statssekreterare i bostadsdepartementet
ger en tragikomisk bild av hur ett forslag
kan uppståurintet, pibyråkratersintiativ,
antas av ett ovetande regeringskollektiv,
Vi dumma svenskar. Mats Svegfors, Timbro 1993
klubbas igenom i en ointressrad riksdag
och plötsligt piverka medborgamas
vardag.
Förslaget handlade om kornmuners
rätt att ta ut avgifter får att finansiera
fårbättringar av gator och vägar i
tätorterna. Eftersom bostadsdepartementet under Fälldin II delats pi ett
moderat och ett folkpartistiskt statscld
var tjänstemännen tvungna att gräva
ganska djupt i 1;\doma får att hålla sina
överordnade sysselsatta. Det gamla
fårslaget om ökade befogenheter får
kommunerna i fclga om finansiering av
462 SvENsK TiosKRIFT
gatubyggnadskostnader damrnades av
och sattes i händerna på bland andra
statssekreterare Svegfors.
Väl i rullning kunde inget hejda det
tekniska och ointressanta forslaget, och
det trillade obemärktigenomde politiska
processerna.
Först när en kommunal bandtraktor i
någon kommun norr om Stockholm
började skövla krusbärsbuskar och
rosenrabatter-ochtill råga påalltavkräva
ägarna till buskarna och rabatterna 50
000 kronorfor arbetet-forst dåvaknade
ett politiskt intresse for forslaget.
Svegfors beskrivning är läsvärd inte
minstfor hans eminentaspråkbehandling
och torra humor, men också for att det
ger en blixtbelysning av den teknokrati
som uppstått i vår Överstora stat.
Demokrati blir bara en etikett på den
helhet som riksdagen varje år klubbar
igenom, som egentligen utgörs av en
myriad delbeslut som våra folkvalda är
chanslösa att överblicka.
Mats Svegfors bok ställer frågor och
sår tvivel. Hans artiklar är ytterligare
inlägg i den debatt som foljt Det Brutala
Uppvaknandet, efter de stora politiska
systemens sammanbrott. Han visar på
samhällets ostyrbarhet genom att titta på
politiken ur mikroperspektiv, och det
inger honom samma känsla som att stå
infor LA Difense, det futuristiska och
funktionalistiska byggkomplexetutanfor
Paris. Det ärlika illa anpassat till den lilla
människan.
Jag anar en viss släktskap med
debattörer som Lyttkens och Riviere.
De är alla tre forfattare som vågar kasta
den gamla kartan och erkänna att
terrängen besegrat oss, medan den
politiska klassen fortfarande hävdar att
kartan skall segra. ”Vi går aldrig vilse!
Allt somkrävs är ett nytt Program!” hörs
ännu deras rop.
Svegfors avslutar sin bok med en
antipolitisk forhoppning: ”Nu är vi alla
upptagna av hela samhällets kamp for att
rädda de stora allomfattande systemen:
heltidsanställningforalla, enhetligalöner
foralla, ensartade socialatrygghetssystem
for alla, standardiserade barndaghem for
alla. Men närväl den kampen ärforlorad
kan vi låta alla de samhälleliga ekologins
arter fl utvecklas”.
Vi dumma svenskar innehåller fjorton
artiklarpådrygt150tankemättande sidor.
Svegfors gör djupprover här och var, i
semantik, i sociologi, i mediavetenskap
-och överallt lämnar han eftersig frågor
och nyanseringar. Efter en dags
sträckläsningläggerjagifrån mig boken,
än mer forvirrad, fast på ett högre plan.
SVENSK TIDSKiliFT 463