Gunnar Heckscher; Den nya naturrättsläran

GUNNAR HECKSCHER:
Den nya naturrättsläran
För tio år sedan delade Friedrich Hayek
och Gunnar Myrdal
vetenskapsakademins ekonomipris.
Hayek är individualismens ochfrihetens
profet. För honom är frihet och
rättssäkerhet de fundamentala värdena.
Myrdal hyllar den kollektiva tryggheten
och rättvisan och kräver socialisering av
konsumtionen. För honom är
jämlikheten det mest väsentliga. Man
måste ta del av bådas åsikter och
dessutom tänka själv för att finna rätt,
konstaterar Gunnar Heckscher.
Gunnar Heckscher är f d ambassadör
och professor i statskunskap.
Sandheden gror i det brogede spil,
hvori samtlige synspunkter kives.
Tro ikke sandhedsapostle som vil
at bare een tro skal ku’ trives!
Med sandheden staar det saa underligttil,
at den ikke kan overdrives.
”Gruk” av Piet Hein.
När vetenskapsakademin för tio år sedan
delade ut ett delat ekonomipris till Fried·
rich Hayek och Gunnar Myrdal kunde
detta förefalla som helt enkelt ett uttryck
för Erik Lundbergs bistra humor. De~
reträdde ju motpoler i samhällstänkandeL Hur kunde man vilja belöna dem
båda två?
Men om man bortser från åsikte1111
har de åtskilligt gemensamt. Båda ärnationalekonomer som efter hand kornOll
att ägna sig åt allmänna samhällsstudier
– tvärvetenskapliga, men också innefat·
tande förkunnelse av bestämda politiska
ideologier. Båda är i likhet med en del
andra nobelpristagare lika tvärsäkn
utanför sitt specialområde som inom det.
Båda präglas vidare av en genial ensidighet, som sätter dem i stånd att utfon
sina resonemang med till synes oemot·
säglig skärpa och klarhet.
Vi andra kan inte låta bli att beundn
deras tvådimensionella verklighetsbild,
där alla företeelser framträder i väl ut·
mejslad profil. Samtidigt grips vi av ett
slags förtvivlan. Verkligheten har ju tre
eller oftast fyra dimensioner, och den
klara, skenbart oemotsägliga fotografiska bilden blir därför i grunden missvisande.
Det skulle inte vara några problem om
man kunde slå sig till ro med att följaea
enda grundsats. Hayek är individuaJis.
mens och frihetens profet, Myrdal den
kollektiva trygghetens och rättvisans,
särskilt genom sitt krav på ”socialisering
av konsumtionen”. Men tyvärr – tyvärr, tyvärr! – måste man ta hänsyn åt
båda hållen. Följer man konsekvent
Myrdals vägledning kommer man snett.
Lyssnar man bara till Hayek kommer
man också snett. Tar man kännedom om
båda tvingas man att tänka själv, och då
är det åtminstone möjligt att man kommer rätt. Dock drar sig nog många för att
göra den ansträngningen.
Frihetens grundvalar
Myrdal fick ekonomipriset vid en tidpunkt då den kollektivistiska ideologin
tycktes dominera i Europa eller åtminstone i Sverige. Dess överdrifter förde naturligt nog till en reaktion, och just nu
framstår Hayek som den större profeten.
Men som han i sin senast till svenska
översatta bok, Frihetens grundvalar,
själv säger på tal om forskningens frihet:
”Påtryckningar mot en obekväm åsikt är
skadligare än att motarbeta en populär.”
Eftersom Hayek och hans åsikter just nu
är ganska populära finns det därför alla
skäl att noggrant granska dem.
Frihet, säger Hayek, måste accepteras
som ”en överordnad princip som styr all
lagstiftning”, ”ett yttersta ideal som
man inte får kompromissa om för materiella fördelars skull”, ”den högsta principen”. Erkänns den inte som sådan, leder
detta till ”samhällets långsamma sönderfall” .
Med all rätt vänder han sig mot gängse
förvrängningar av frihetsbegreppet, på
vilka han i dagens Sverige helt säkert
skulle kunna finna många löjeväckande
exempel. Lika avvisande är han mot tanken att man skall begränsa friheten bara
423
därför att den inte alltid kan utnyttjas av
alla och mot förmodandet att handlingsfrihet i obetydliga ting skulle vara något
likgiltigt. Och skälet är klart: ”Det är att
den individuella frihetens sak i första
hand vilar på erkännandet av allas vår
ofrånkomliga okunnighet om många av
de faktorer som är oumbärliga för vår
välfärd och för att vi skall nå våra mål.”
Ett sådant erkännande skulle Gunnar
Myrdal knappast vilja göra. Men hur
uppriktigt är det hos Hayek?
Han erkänner att friheten måste ha
sina gränser. Till och med på sitt eget
specialområde, det ekonomiska, medger
han att offentlig invervention ibland kan
vara berättigad. Likaså konstaterar han
att staten kan behöva ingripa för att
hindra privatpersoner från att utöva
tvång, ett tvång som i och för sig inte
behöver vara fysiskt. Friheten betyder
bara att vi inte får hindra någon från att
arbeta för sina mål, även om vi ogillar
dem, ”så länge han inte inkräktar på
andras i lika mån skyddade sfär”. Det är
vad den svenske filosofen Samuel
Grubbe för etthundrafyrtiofem år sedan
uttryckte så att individens frihet begränsas av andra individers motfriheL
Emellertid går Hayek realistiskt nog
ett steg längre: det finns inte ”något slag
av handlande som inte kan inkräkta på
en annan persons skyddade sfär”. Då
frågar man sig bara vad som är den reella
innebörden av att en på detta sätt begränsad frihet hyllas som ”den högsta
principen”.
En konsekvens som Hayek drar är att
avvisa många slag av offentlig socialpolitik. Det gäller den obligatoriska socialförsäkringen i statlig regi, sådan den började utvecklas i Tyskland på 1880-talet.
1
424
Fördömelsen träffar likaledes arbetslöshetshjälp grundad på den arbetslöses
normala inkomst, fri offentlig hälso- och
sjukvård och skydd av naturtillgångar
mot överdriven exploatering. Inte heller
är det tillbörligt, menar Hayek, att tillgripa tvångsåtgärder mot att någon skadar
sig själv genom sina handlingar. Tydligen skall alkoholisten beredas tillfälle att
supa ihjäl sig.
Men socialförsäkring i allmänhet kan
han godta, liksom offentlig socialhjälp
utan anknytning till inkomstförluster.
Han finner en bestämd motivering för
social trygghet: ”I västvärlden har det
länge accepterats som en samhällelig
plikt att på något sätt sörja för dem som
hotas av nöd eller svält på grund av omständigheter som de själva inte råder
över. – – – Det är kanske oundvikligt
… att omfattningen av den hjälp som nu
ges i ettjämförelsevis välbärgat samhälle
är större än vad som är absolut nödvändigt för att klara livets nödtorft.” Och
trots den allmänna bitterheten mot naturvårdsrörelser godtar han utveckling
av naturreservat i kommunal regi.
Rättssäkerheten
I själva verket är det knappast friheten
utan snarare rättssäkerheten, lagstyret,
vad som i engelsk terminologi kallas
”rule of law” , som för Hayek blir grundprincipen. Allmängiltiga regler kommer
dessutom ”troligen” aldrig att inskränka
friheten särskilt mycket, menar han.
På lagstiftningen ställs i huvudsak tre
krav. Lagarna skall utgöra den enda accepterade grunden för tvång, de skall
vara kända och entydiga, och de skall
gälla för alla. Hayek liksom Herodotos
anser ”isonomfa”, lagens allmängiltighet, som en högre princip än ”demokratfa”. Förutsebarheten, att individen
skall kunna beräkna villkoren för sina
handlingar och de rättsliga konsekvenserna av handlingssättet, utgör enligt
hans mening rättssäkerhetens grundval.
Mot detta är det svårt att göra några
allvarliga invändningar, om man inte
heter Sven Heurgren. Men hur mycket
säger det om lagarnas, dvs samhällsordningens innehåll?
Här stöter man hos Hayek liksom hos
många andra libertarianer och nyliberaler på ett intressant tankemönster, nämligen det som bygger på återgång till naturrättens teorier. ”Det som alla naturrättsskolor är eniga om är att det finns
regler som inte medvetet skapats av nå-
gon lagstiftare. De är överens om att alla
stiftade lagar får sin giltighet utifrån
regler som i denna mening inte har stiftats av människan men som kan ’upptäckas’ och att dessa regler ger både ett
kriterium för den stiftade lagens berättigade rättsskipning och ett motiv för människan att åtlyda den.” Rättighetsförklaringar, vilkas betydelse Hayek starkt understryker, måste därför ”förutsättas innehålla en generalklausul som skyddar
de fri- och rättigheter som individerna
verkligen har åtnjutit i det förgångna mot
statens inblandning”.
Idehistoriskt sett är Hayeks påstående
felaktigt. Särskilt inom den senare naturrättsdoktrinen finns åtskilliga författare
som inte alls förutsätter några sådana
grundrättigheter. Men det må nu vara.
Personligen har jag ingenting emot att
man låter Locke undanskymma både
Hobbes och Rousseau.
Huvudproblemet är ett annat. Hur
skall man bära sig åt för att fastställa vad
som är innehållet i dessa regler som utgör kriteriet för lagarnas giltighet och ger
människorna motiv för att lyda dem? l
brist på vetskap härom gäller detsamma
som man brukade säga om ”samhällsnyttan” i de hägerströmska juristernas
tappning: ”samhällsnytta är vad professor Lundstedt anser vara för samhället
nyttigt”. Namnet kan bytas ut: det går
tika bra med professor Myrdal eller professor Hayek.
I äldre västerländskt tänkande var detta knappast något problem. Man hade
den uppenbarade kristna religionen att
hålla sig till. På motsvarande sätt håller
sig fundamentalistiska muhammedaner
än i dag till koranen, hinduer och buddhister har länge utgått från sutras, och i
Kina kunde man bygga på vad mästaren
Konfucius hade sagt.
För oss, i motsats mot ayatollah Khomeinis trogna, är det däremot inte längre
så enkelt. Den uppenbarade kristna religionens grundsatser ifrågasätts helt eller
delvis av många, kanske av flertalet västerlänningar. Dessutom vill vi nu ha principer som skall ge vägledning också för
umgänget med muhammedaner, hinduer, buddhister, konfucianer och andra
främlingar, vilka vi har lärt oss att betrakta som jämlikar.
Nu understryker Hayek att ”frivillig
konformitet” är ett villkor för att friheten skall kunna fungera tillfredsställande. Han citerar auktoriteter till stöd för
denna sin mening. James Madison: ”To
suppose that any form of government
will secure liberty without any virtue in
the people, is a chimerical idea.” Alexis
de Tocqueville: ”No free communities
ever existed without morals.” Men Toc- 425
queville säger också: ”Liberty cannot be
established without morality , nor morality without faith. ” Där är man tillbaka
vid religionen, vilket Hayek förbigår
med tystnad när han i en not använder
citatet.
l brist på religiös grundval har man
ingenting annat att göra än att åberopa
”den mänskliga naturen”, vilken antas
föreskriva vissa rättigheter och skyldigheter. Men finns det större enighet om
vilka dessa är än vad det finns om religionen eller om lagar i allmänhet? Inom
”kristenheten” vågade på sin tid ingen
ifrågasätta de kristna etikreglerna. Finns
samma consensus om den mänskliga naturens inneboende etiska regler?
Frihet contra jämlikhet
Motsatsförhållandet illustreras om man
ser på Hayek och Myrdal. För Hayek är
alltså frihet och rättssäkerhet de fundamentala värdena. För Myrdal – åtminstone Alva Myrdal och 1969 års socialdemokratiska partikongress – är det
jämlikheten.
Som Hayek mycket riktigt påpekar går
jämlikhet inte särskilt bra ihop med vare
sig frihet eller rättssäkerhet. ”Likhet inför lagen och materiell jämlikhet . .. står
också i motsatsförhållande till varandra
. . . Den likhet inför lagen som friheten
kräver leder till materiell ojämlikhet.”
Visserligen har Anatole France’s ironiska tal om ”den majestätiska jämlikhet
inför lagen som förbjuder rika såväl som
fattiga att sova under broarna, tigga på
gatorna och stjäla bröd” knappast tilllämplighet i samhällen där det inte längre
finns några proletärer och knappast några klasskillnader. Men ändå är människor så olika, t ex när det gäller förmåga
l
426
att begripa lagen och utnyttja dess möjligheter, att det grundläggande motsatsförhållandet alltjämt äger bestånd. Mellan frihet och jämlikhet måste man ofta
välja, särskilt i betraktande av att det
aldrig blev något av med broderskapet.
Och i det valet kan man inte utgå från
någon enig uppfattning om vad som
krävs exempelvis under hänvisning till
människans natur. Jag och många med
mig anser att åtminstone rättssäkerheten
är ojämförligt mycket viktigare än jämlikheten. Men det finns de som har motsatt åsikt, och den har de faktiskt rätt att
hysa, yttra och leva efter.
Demokratins villkor
Skall man hålla sig på jorden blir det
därför nödvändigt att som rättspositivisterna lita på styrelseformen, det demokratiska statsskicket, eftersom det inte
finns någon innehållslig grundsats som är
tillräckligt allmänt godtagen för att kunna ge ledning. Demokratin garanterar på
intet sätt att man kommer fram till invändningsfria lösningar, men den möjliggör i alla fall något slags lösning. Och om
demokratin har vi i flertalet västerländska stater lyckats nå nära nog fullständig consensus, särskilt så länge vi
ser eller minns vilka alternativen kan
vara. Den politiska demokratin är den
minsta gemensamma nämnaren för vår
samhällsordning.
Dessutom har folkmajoriteten i många
länder, däribland Sverige, gått med på
att inskränka sina egna möjligheter att
fatta oöverlagda beslut. Det har skett genom grundlagar, som inte kan ändras
lika fort och lätt som vanliga lagar. Garantierna kan upphävas, men bara genom fördröjda majoritetsbeslut i den
ordning de själva föreskriver, och förslag
i den riktningen skulle troligtvis allmänt
uppfattas som övergrepp och ha svårt att
vinna erforderliga majoriteter.
”Lydnad för gällande lag men rätt att
kräva en bättre” är den demokratiska
rättsstatens grundprincip. Den förutsätter definitionsmässigt att möjligheterna
till opposition och reformkrav förblir
skyddade. I övrigt ger den folkmajoriteten möjlighet att fatta de beslut den vill,
också om de av exempelvis en upplyst
minoritet betraktas som olämpliga eller
direkt orättvisa.
Men lag och rätt är inte detsamma som
moral. Det är naturligtvis möjligt att enskilda människor eller grupper har moraliska krav som kommer i motsatsförhållande till lagar eller andra beslut som
tillkommit i demokratisk ordning. I så
fall kan de finna sig vara förpliktade tiD
civil ohörsamhet. Det ligger i sakens natur att den i en demokratisk stat utövas
så gott som uteslutande av minoriteter,
men det ändrar ingenting i dess moraliska berättigande.
Förutsättningen är då att de ohörsamma utan knot finner sig i att göras tiD
martyrer genom att utsättas för sådana
straffsanktioner eller skadeståndssanktioner som föreskrivits träffa lagbrytarna
på området i fråga. Det tycks flertalet av
Jehovas vittnen inse, men inte gruvarbetarna i Norrbotten eller varvs- och
hamnarbetarna i Göteborg.