Gunnar Hökmark: De säkerhetspolitiska hoten kan bara mötas i enighet

Europas ledare får inte acceptera en föråldrad syn på världen där säkerhetspolitiska hot betraktas som regionala och skilda från varandra. Istället måste diskussioner med den nya amerikanska administrationen föras utifrån det säkerhetspolitiska paradigm där våra fiender agerar gemensamt världen över och där framförallt Rysslands växande beroende till Kina skapar en global riskbild som är ett hot mot USA lika mycket som Europa.

Europa måste stå för att Nato har ett starkt europeiskt ben och bidra till att alliansen får en stark arm på Arktis. Därifrån strålar nämligen det gemensamma hot som Kinas nära samverkan med Ryssland innebär ner på både den europeiska och amerikanska kontinenten. 

Efter Donald Trumps valseger har det vuxit fram en föreställning om att det är den säkerhetspolitiska världsbild som han lever med som europeisk säkerhetspolitik måste rätta sig efter. Enligt det synsättet ska därför Europa sköta sina säkerhetspolitiska utmaningar – och det hot som Ryssland utgör mot sin omvärld – medan USA inriktar sig på Stilla havet och Kina.

För en del framstår det som något man måste rätta sig efter så gott det går som en konsekvens av Trumps valseger, men för andra som en önskvärd vision om att förverkliga det som diskuterats som europeisk suveränitet eller autonomi.

Det har lett till en framväxande uppfattning som riskerar underminera den transatlantiska försvarsalliansen; nämligen att Europa och USA var och en för sig tar sina ansvar. Det vore en unik framgång för våra fiender som allt mer uppträder gemensamt oavsett världsdel. 

Oavsett hur mycket geopolitisk styrka som USA och Europa var och en för sig utvecklar kommer det inte räcka för att hantera hot som riktar sig mot den fria världen i sin helhet.

Kinas hot mot Taiwan, och mot grannländerna, är inte som det ibland förstås ett regionalt problem begränsat till Sydkinesiska sjön och Stilla havet. Redan en kinesisk blockad av Taiwan får omfattande konsekvenser för den globala ekonomin och den globala säkerheten. Det är ett hot långt mer omfattande än att det bara riktar sig mot amerikanska intressen. Kinas övningar med den ryska marinen i Östersjön, eller kabelsaboterande kinesisk fartygstrafik,  visar att geografiska avstånd inte längre delar världen i olika säkerhetspolitiska arenor.

Rysslands krig mot Ukraina förs med stöd av nordkoreanska soldater på europeisk mark och artillerigranater från Nordkorea, vilket i sin tur innebär en rysk förpliktelse att stå vid Nordkoreas sida mot Sydkorea, och mot amerikanska trupper där. Rysslands krig i Ukraina är beroende av import av kinesisk högteknologi och export av olja och gas till Kina. Samtidigt exporterar Kina produkter för dual-use, det vill säga civila produkter som har en militär funktion. Iran som är den drivande makten bakom krigen och konflikterna i Mellanöstern har en avgörande betydelse för att förse den ryska krigföringen med drönare.

I samtliga dessa konfliktområden samverkar dessa totalitära regimer i ett globalt perspektiv. De stärker varandra i sin vilja att upphäva internationell rätt och legitimera invasioner av andra länder. Kriget mot Ukraina, som förs med hjälp av de andra, definieras i Ryssland som ett krig mot väst och utgår från Putins krav på ett delat Europa där Ryssland ska kunna kontrollera sjövägarna över Atlanten och Arktis.

Den upprustning som Ryssland genomfört de senaste tio åren har som en av sina nya utgångspunkter att kunna dominera Arktis. Denna ambition delar man med Kina som är en samverkande partner inte bara på Arktis utan också i Östersjön, av det uppenbara skälet att den skandinaviska halvön och Finland är avgörande för kontrollen över Arktis.

Perspektivet på Arktis erbjuder en annan global karta än den vanliga där väderstrecken öst och väst dominerar. I det östvästliga perspektivet ligger Ryssland långt ifrån USA och omvänt. Men på Arktis gäller något annat. Där är det USA och Kanada som tillsammans med de nordiska länderna möter Ryssland och Kina – som vill vara en nära-Arktis nation – i vad som under kommande år kan bli en dominerande global konfrontation.

På samma sätt som vi i Europa behöver ett starkt europeiskt ben av Nato behöver vi därför en stark arktisk arm av Nato. Då handlar det om de nordiska länderna samt USA och Kanada.

Detta säkerhetspolitiska mönster går inte att skilja ut från Rysslands traditionella hot mot Europa eller i synnerhet mot länderna kring Östersjön. Det får desto större betydelse av att Kina är en alltmer nära partner som Ryssland står i ett växande beroende till.

Den säkerhetspolitiska syn som Europa måste planera inför och diskutera med den den nya amerikanska administrationen handlar om just detta, att den säkerhetspolitiska arenan är global och samlar våra fiender till en global kraftmätning.

Vi måste göra Natos europeiska ben starkare men också föra upp till diskussion hur Natos arm på Arktis kan stå emot framväxande ryska och kinesiska krav på dominans. Vi bör också diskutera hur vi bidrar till gemensamma säkerhet i Stilla havet. Europa får inte låta sin säkerhetspolitiska debatt inskränkas av en regionalism som den nya amerikanska administrationen kommer att tvingas överge när verklighetens hot gör sig påminda.

Vi måste för vår egen skull och av hänsyn till gemensamma intressen göra vad vi kan för försvaret av Europa men också för att hantera en hotbild som vi delar med USA. Europa måste genom egna insatser visa vägen för den roll som USA tillsammans med oss måste kunna spela globalt.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker