Gunnar Hökmark: Det är inte riksdagen som ska följa regeringen

Till alla dem som under veckan har hävdat att oppositionen kastade landet in i en svår demokratisk kris, eller till och med i en nationell säkerhetskris med risk för den svenska Nato-processen, på grund av misstroendefrågan mot justitieministern kan följande lugna besked ges.

Sverige är en parlamentarisk demokrati. I en sådan är det normalt att regeringen möter på mothugg och förluster eftersom parlamentet bestämmer till skillnad från regeringen som har att verkställa genom att styra riket inom lagarnas ramar och det förtroende den fått från riksdagen. Därför är det inte ett uppror när frågan om misstroende väcks. Det är ingen nationell kris att demokratin utövas under våra grundlagar. Det är ingen oordning att vi följer parlamentarismens ordning. Det är demokrati och parlamentarism.

I en parlamentarisk demokrati utövar riksdagen sin makt och sin kontroll över regeringen på en lång rad olika sätt. Riksdagen är nämligen överordnad regeringen.

Och för att vara tydlig, inte minst till statsministern som ibland har tenderat att missförstå maktrelationerna och den balans som råder i det parlamentariska systemet – det är bara några år sedan hon trodde att regeringen skulle kunna låta KU granska för henne politiskt misshagliga regioner som i fallet Region Stockholm – och alla de andra som följt hennes talepunkter om att allt är oppositionens fel;  regeringen är underordnad riksdagen och har att anpassa sig till den och respektera dess mening om man inte väljer att avgå.

Det är en parlamentarisk verklighet som blir än mer uppenbar och ibland smärtsam för en minoritetsregering men det är priset en minoritetsregering har att betala. Den har nämligen bara en minoritet i parlamentet bakom sig. Den måste anpassa sig till riksdagen när två olika meningar råder.

Sverige är alltså en parlamentarisk demokrati. Inte en auktoritär. Det innebär att regeringen är underordnad riksdagen. Inte tvärtom. Det är riksdagen som stiftar lagar, beslutar om skatter och om en regering ska beviljas förtroende eller inte att styra landet. Frågan om förtroende gäller också det enskilda statsrådet.

Riksdagen utövar regelmässigt sin kontrollmakt över regeringen.  Det ingår som en självklar del i vårt demokratiska samhällssystem. Den blir av uppenbara skäl extra viktig och angelägen när vi har en minoritetsregering.  Kontrollmakten innehåller riksdagsledamöters möjligheter att ställa frågor till regeringen, väcka interpellationer och att anmäla enskilda statsråd till granskning i Konstitutionsutskottet.

Både oberoende av och som en följd av granskningen kan det väckas misstroende mot enskilda statsråd liksom mot regeringen i sin helhet. Det följer av att regeringen är underordnad riksdagen. Regeringen har att anpassa sig till riksdagen om den ska få igenom dess förslag till beslut. Det är nämligen riksdagen som beslutar om lagar, skatter och förtroende för enskilda statsråd. Anser riksdagen att ett statsråd inte fullgör sitt ansvar gentemot riksdagen är det riksdagens rätt och skyldighet att rösta om misstroende.

Så är Sveriges grundlag. Så ser den svenska demokratin ut. Kontrollmakten är egentligen vidare än så eftersom offentlighetsprincipen också är en viktig del av kontrollen av alla myndigheter inklusive regeringen.

Riksdagen är inte illojal eller förrädisk mot regeringen om regeringen inte får igenom sina förslag till beslut oavsett om det gäller lagar eller skatter. Det är heller inte ett tecken på uppstudsighet att ett statsråd anmäls till KU. Det är vidare inte ett uttryck för uppror eller nationell kris att ett statsråd prickas, utsätts för misstroendeförklaring eller att regeringens budget fälls.

Regeringen regerar nämligen på riksdagens mandat, inte på något eget mandat. Den har att anpassa sig till riksdagens majoritet, antingen om den från början bygger på en majoritet eller om den som minoritetsregering har fått förtroende att regera landet.

Om ett statsråd anses mindre kompetent att ansvara för sitt område i regeringen är det i första hand regeringschefen som har ansvar för att åtgärda detta, dels för regeringens egen skull, dels på grund av ansvaret inför riksdagen. Om ett statsråd anses missköta sina uppgifter, inte har kontroll över sitt område och är passiv till en utveckling som kräver handling bör statsrådet bytas ut mot någon annan. Det ligger i riksdagens suveräna rätt att avgöra detta. Om regeringschefen inte vill byta statsråd så har riksdagen den fulla rätten att väcka frågan om misstroende. Det är en ovillkorlig rätt, inte en diskutabel rätt. Så är den svenska grundlagen och så kontrollerar den svenska riksdagen regeringen. Så ser åter en gång svensk demokrati ut.

Riksdagen behöver inte kvalificera eller motivera varför ett visst statsråd möter misstroende men det är självklart så om utvecklingen inom statsrådets ansvarsområde gått uppenbart i fel riktning, statsrådet inte anses ha kontroll eller förmåga att hantera sitt ansvarsområde och dessutom upprepade gånger far med osanna uppgifter i den allmänna debatten och inför riksdagen är det både sakligt och politiskt motiverat att väcka frågan om misstroende.

Det är ingen revolution, illojalitet mot regeringen eller uppror för det är regeringen som ska följa riksdagen, inte tvärtom. Så fungerar en parlamentarisk demokrati och så ser maktbalansen ut mellan den lagstiftande makten och den verkställande. Regeringen styr riket men på riksdagens mandat och enbart det.

Det innebär att frågor om misstroendeförklaring eller en förlorad budget inte är nationell kris, inte säkerhetspolitisk kris eller demokratins förfall. Trots detta så beskrivs återkommande problemen för minoritetsregeringarna som vi har haft sedan 2014 på det viset. Är det inte demokratins kris är det en institutionell nationell politisk kris för hela landet. Det är i stället demokratins arbete och villkor. Och det kan vara en kris för regeringschefen och det enskilda statsrådet, men inte för vårt land, vårt samhällssystem eller för demokratin.

Ett politiskt partis problem med att anpassa sig till riksdagens vilja eller dess oförmåga att förstå dessa villkor är inte nationens eller demokratins problem men möjligtvis partiets. Våra regler är till för att politiska partier som bildar regeringar ska förhålla sig till demokratins villkor.

Anpassar sig inte regeringen till riksdagen när det gäller budgeten förlorar den. Då blir det normalt svårt att regera. De flesta regeringar världen över brukar då dra slutsatsen att man inte har det parlamentariska stödet för sin politik och avgår.

Ett alternativ till att förlora när det gäller budgeten är att genom förhandlingar innan man presenterar budgeten eller efter att man gjort det anpassa dess innehåll så att den får en majoritet bakom sig.

Det är det normala, inte att man och låtsas som ingenting och springer rakt in i väggen.

Ett annat alternativ, mindre lämpligt, är att regeringen köper enskilda ledamöters stöd i helt andra frågor än vad gäller budgeten för att på det viset skapa en majoritet som då inte handlar om budgeten men som bidrar till röster för den. Det är en taktik som korrumperar och som underminerar förtroendet för regeringen och för den demokratiska beslutsprocessen. Det gäller inte minst eftersom det då skapar incitament för marginella och extrema politiska krafter som prioriterar något helt annat än budgetprocessen att ställa långtgående krav som i grunden saknar parlamentariskt stöd. Det skapar ett beroende hos regeringsmakten som underminerar det avgörande ansvarstagandet i riksdagen.

När frågan om misstroende väcks är det alltså en del av svensk parlamentarisk process som är en följd av svensk grundlag. Har statsrådet förtroende i riksdagen sitter det kvar, om inte avgår det. Det är riksdagens vilja som avgör eftersom regeringen, som sagt och åter sagt, är underordnad riksdagen. Inte tvärtom.

Om regeringschefen däremot anser att det drabbar hela regeringen att ett misstroende väcks, det bör då rimligen handla om politikens inriktning som sådan, kan vederbörande självfallet göra det till en kabinettsfrågan genom att säga att vid misstroende så avgår hela regeringen.

Det kan finnas en politisk logik i det om det gäller en bredare politisk fråga som budgeten men kan också vara ett sätt att genom hot om andra konsekvenser försöka motverka riksdagens rätt att väcka misstroende mot ett enskilt statsråd.  

Men det är självfallet fullt möjligt enligt grundlagen även detta. Det är emellertid då helt och hållet regeringschefens beslut. Det följer inte av riksdagens misstroende mot det enskilda statsrådet utan av regeringschefens ovilja att acceptera riksdagens misstroende. Det handlar fortfarande inte om något uppror eller rebelliskt beteende från riksdagens sida utan i det här fallet snarare ett trots mot riksdagen från regeringschefens sida.

Det kan som sagt vara motiverat om misstroendet i praktiken handlar om regeringens politik som sådan och inte främst om missnöje med ett statsråds förmåga att agera eller med att vederbörande upprepade gånger missköter sig genom att tala osanning eller enligt riksdagen inte förmår att ta sitt ansvar i regeringen.

Misstroendefrågan mot Morgan Johansson handlade om synen på hans förmåga att ta sitt ansvar sett till utvecklingen inom hans ansvarsområde och det faktum att han genom sitt uppträdande i form av osanningar misskött sig.

Det handlade inte om svensk säkerhetspolitik, frågan om Nato eller om budgeten. Ej heller om regeringen trots att det är en minoritetsregering. Det handlade om ett enskilt statsråd och det gällde en procedur som är en del av svensk parlamentarism.

Magdalena Andersson gjorde det i stället till en annan fråga, om regeringen i sin helhet och lojalitet mot landet genom att hon hotade med att hon skulle se till att ett misstroende mot Johansson skulle få konsekvenser som skulle skada landet.

Hon menade att riksdagen ska följa regeringen och inte agera som riksdag gentemot den. Hon knöt dessutom till misstroendet till en fråga om Nato-ansökan som inte har ett dugg att göra med misstroendet mot ett enskilt statsråd, allra minst Morgan Johansson som har en högst marginell roll som inte är större än att varje annan justitieminister kan fullgöra den.

Vad värre var i själva Nato-frågan som Andersson drog ini frågan om misstroende är att hon valde att inom ramen för den kabinettsfråga hon ställde, och som var hennes eget beslut, återuppliva ett löfte till en i riksdagen extrem politisk vilde som kräver eftergifter i förhållande till andra nationella intressen än Sveriges. Avtalet med Amineh Kakabaveh var välkänt redan innan eftersom det slöts för att Magdalena Andersson skulle kunna bilda den regering hon nu leder.

Då köpte hon en majoritet genom eftergifter som handlade om svensk utrikespolitik som nu visat sig stå i uppenbar i strid med svenska intressen. Att nu anklaga oppositionen för att hon en gång tidigare slöt detta avtal med en politisk vilde, och nu valde att sätta hela sin regering på spel och därför upprepade det, är ansvarsflykt.

Det är ingen annan än regeringschefen som beslutar om kabinettsfråga och det är ingen annan än regeringschefen som ansvarar för de förhandlingar för att regeringen ska kunna forma en regerings parlamentariska underlag. Magdalena Andersson har valt den ovanliga vägen att köpa sig regeringsunderlag genom eftergifter om svensk utrikespolitik. Det är sannolikt unikt i svensk parlamentarisk historia. Man kan diskutera hur långtgående eftergifterna är men formen är tveklöst sådan att man måste gå till tiden innan parlamentarismens införande för att finna motsvarigheter.

Nu valde hon inte bara att förnya eftergifterna om svensk utrikespolitik utan dessutom att helt och fullt sluta upp inte bara bakom den politik som lett till dagens utveckling av kriminalitet och brott utan också bakom det personliga handhavandet i regeringen av det ansvariga statsrådet.

Hade det skadat Sveriges Nato-ansökan om Morgan Johansson hade fått avgå? Absolut inte.

Hade det skadat Sveriges ansökan om regeringen i sin helhet hade avgått? Det är en något svårare fråga. I grunden inte även om det skapat särskilda förutsättningar för den expeditionsministär som då fått ansvaret att regera.

Eftersom stödet bakom ansökan till Nato är så brett förankrat i riksdagen hade en så kallad expeditionsregering från i dag inte haft några problem med att fortsätta förhandlingarna. Eftersom Magdalena Andersson då hade frigjorts från sitt avtal med Kakabaveh hade sannolikt kontakterna med Turkiet underlättats.

Har ansökningsprocessen nu försvårats genom att Magdalena Andersson gjorde en kabinettsfråga med sitt upprepande av avtalet med Kakabaveh. Sannolikt, även om en regering bör kunna förklara att Sverige vad gäller vår faktiska politik inte stöder terrorism utan bara – oavsett Anderssons avtal med Kakabaveh – som våra blivande allierade, har stött de grupper i Syrien som bekämpat ISIS.

Men medlemskapsprocessen har också på marginalen störts genom att Andersson har hävdat att misstroendefrågan gällde Nato-frågan och att den skapade en osäkerhet om Sveriges samlade politiska vilja. Men det är mycket lätt att klargöra att en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag står bakom ansökan och är beredd att samarbeta om den process som den kräver. Det budskapet är inte bara korrekt utan mer lämpligt än Anderssons påståenden om att det har uppvisats en oenighet i frågan.

Det var hon som fattade de beslut som hon nu säger skadade Sverige. De skadorna kan hanteras och gör inte den nuvarande regeringen det får en annan regering göra det med hög prioritet.

Anderssons och den politiska journalistikens bild av att Sverige nu står splittrat när det gäller säkerhetspolitik och Nato-frågan är fel.

Riksdagen utnyttjade den rätt den har att väcka misstroende mot ett statsråd precis på det vis som man gör i en parlamentarisk demokrati. Det är vare sig kris, uppror eller ansvarslöst. Ansvarslöst är att agera för att skada Sverige och att fly ansvar för egna beslut. I Sverige är riksdagen överordnad regeringen. Det bör Magdalena Andersson påminna sig.

Gunnar Hökmark är tidigare ledamot av Sveriges riksdag, ordförande i Konstitutionsutskottet samt tidigare Europaparlamentariker. Han är i dag bland annat ordförande för tankesmedjan Frivärld.