Gunnar Hökmark: Det var den sista kvällen i den gamla världen

Så skrev min gode vän om middagen vi hade på onsdagskvällen, kvällen innan de ryska stridsvagnarna på morgonen den 24 februari rullade in i kriget.

Det var slutet på den gamla världen vi hade upplevt i drygt 30 år. Från den 26 december 1991 då Sovjetunionen upplöstes till morgonen den 24 februari 2022 då kriget började på riktigt.

Men egentligen såg vi början på slutet februari 2014 då ryska trupper infiltrerade Krimhalvön och tog över med väpnat våld. Det fortsatte med kriget i Luhansk och Donetsk, med ryska milisförband, ryska officerare och ibland med rysk trupp, som bland annat vid nedskjutningen av MH17 den 17 juli 2014, som reguljärt understöd till de ryska legoknektarna som medier kallade separatister.

Fast egentligen började det ännu lite tidigare 2008, då ryska förband invaderade Georgien som straff för att landet stabiliserat demokratin, bekämpat korruption och upprättat en rättsstat, som på sedvanligt sätt drabbade den ryska elitens intressen i form av korruption och dolda underrättelseorgan.

Men riktigt egentligen började det redan 2007 då Putinregimen satte in cyberattacker mot Estland, ekonomiska sanktioner och påtryckningar gränsande till hat och våld mot den estniska regeringen.

Egentligen, igen,  började det ännu tidigare det året vid Putins tal vid den årliga säkerhetskonferensen i München i februari 2007, då han förklarade väst som en fiende, klargjorde sin revanschism och förklarade att Sovjetunionens fall var en geopolitisk katastrof.

Eller så var början ännu tidigare när Putin kom till makten nyårsnatten till år 2000. Med det påbörjades en våldets regim, med krig mot tjetjener, upprustning, fängslande av politiska motståndare och underminering av demokratin. Kännetecknandet för alla dessa punkter i tiden är att vi kanske såg dem men inte förstod och vidtog de åtgärder som de krävde.

Kvällen den 23 februari var oavsett allt detta det slutgiltiga slutet på en epok. Så torsdagsmorgonen den 24 vaknade vi upp i en ny värld som vi inte hade trott vi skulle behöva uppleva. Kanske hade vi kunnat undvika den om vi tidigare varit vakna och observanta på utvecklingen.

När vi i Sverige 2004 slog fast att tanken på ett väpnat angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig tid nedrustade vi och sänkte garden. Och fortsatte att nedrusta.

Naiviteten inför den ryska strategiska energipolitiken ledde till att västra Europa gradvis kom under beroende av rysk naturgas, med Nord Stream I som första steg mot en infrastruktur där Gazprom kom längre in i Europa än någonsin Warszawa-paktens förband.

Och samtidigt som Putin kastade motståndare i fängelse trodde svenska politiker att de såg ett Ryssland som vände sig till Europa och demokratin. Att den ryska krigsmakten vände sig österut eftersom de ryska generalerna sa så. Ryska förband i Moldavien, Armenien och i Georgien var fläckar på idyllens karta på som felaktigt ansågs för långt borta trots att föraktet för andra länders integritet inte var längre bort än i Moskva.

Aningslösheten blev till komplett ansvarslöshet när Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet 2010, två år efter Rysslands krig mot Georgien gick till val på att Sverige skulle kräva att all amerikansk trupp utomlands skulle avvecklas. Det kravet gällde inte rysk trupp som påtvingats andra länder.

Galenskapen visade hur Vänsterpartiet kunde påverka Socialdemokraterna med en politik som bottnade i att motviljan mot Väst i form av USA, Nato och EU var större än avskyn för en kleptokratisk rövardiktatur i Moskva.

Socialdemokraterna som i dag monopoliserar den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken i konflikt med riksdagens majoritet var då inte mer förankrade i stabil säkerhetspolitik än att man ville att Europa skulle stå ensamt emot Rysslands militära övermakt.

Det är inte längre bort i tid än 12 år och inte längre bort personellt än att Ann Linde var socialdemokraternas internationella sekreterare. Till höst vill dessa partier gå till val för att bilda en regering som V kräver att få vara med i. I sitt partiprogram har V fortfarande inte något om det hot som Ryssland utgör mot Europa, bara de vanliga formuleringarna om det hot som kapitalism, USA och EU utgör.

Socialdemokraterna gick alltså så sent som 2010 till val på krav som Putin nu har gjort till sina. All utländsk trupp ska bort från fria länder i Central-Europa, de baltiska länderna och Norden. Så ser den ryska intressesfär ut som kriget mot Ukraina handlar om. Det är ett krig mot oss alla som nu förs på ukrainsk mark.

Det tar inte slut i morgon eller i övermorgon eller när Putin anser att han krossat Ukraina och dess ledare har avrättats eller fängslats.

Redan nu har Putin ändrat Europas karta. Först genom annekteringen av Krim 2014 och den ryska milisens krig i sydöstra Ukraina, sedan genom den Anschluss man gjort av Belarus.

Nu är Ryssland vid gränserna till Litauen och Polen samt bara några mil bortom Kaliningrad som Putin kommer vilja kräva att få direkt landkontakt med från Belarus. Med ett Ryssland som direkt eller med en marionett regim kontrollerar Ukraina samt Belarus har allt förändrats på andra sidan Östersjön.

Därmed har även förutsättningarna för vår säkerhet förändrats. Putins krav på en intressesfär som inkluderar Sverige, Finland, Norge och Danmark förutom de baltiska länderna kommer inte upphöra när Ukraina är besegrat. Tvärtom. Blodtörsten växer så länge despotin inte möter övermäktigt motstånd.

Och det är precis i frågan om motståndet mot hans vilja att utsträcka sin intressesfär som frågan om Sveriges allianslöshet kommer in. Saken är enkel.  

Om Natos förmåga att försvara de baltiska länderna ska vara så tydlig att de inte blir angripna måste Nato ha möjlighet att föra in förband in genom Östersjön. Om Nato inte kan föra in förband i Östersjön faller försvaret av de baltiska staterna på otillräcklig försvarsförmåga.

Då blir det lätt för Putin att hävda att det finns misshandlade ryssar i norra Estland, i Narva, eller hotade ryssar i Kaliningrad. Och kan man genom att angripa Sverige i en begränsad militär operation mot Gotland eller mot någon annan del av Sverige skapa territoriell närvaro som omöjliggör skyddade transporter in i Östersjön kan det konventionella kriget vinnas. Därför blir Sverige extra utsatt eftersom vi har nyckeln till de baltiska ländernas försvar.

Vill Putin uppnå militära mål mot de baltiska staterna vill han ha den nyckeln. Tron att vi genom allianslöshet och utan säkerhetsgarantier från någon annan skulle vara tryggare i den situationen än om vi var medlemmar i Nato är ungefär lika klok och balanserad som 2010 års krav på att USA skulle avveckla sina trupper i Europa.

Socialdemokraternas säkerhetspolitiska linje, som i dag inte bara bygger på motstånd mot svenskt medlemskap i Nato utan numera också utesluter tanken att vi skulle kunna bli medlemmar, har inte stöd i Sveriges riksdag. Den har bara stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, samma partier som drev fram valmanifestet 2010 om att amerikansk trupp skulle lämna Europa. Den bygger på samma aningslöshet som blir till ansvarslöshet. Vi måste lämna den bakom oss, i den värld vi nu också har lämnat.

Nu måste Sverige utforma en säkerhetspolitik för den nya värld som vi vaknade upp till i torsdags.

Inte utformad utifrån den eftergiftspolitik som var Sveriges under det andra världskriget efter det att de neutrala länderna Danmark och Norge angripits och ockuperats, ej heller efter de illusioner som utformades under det kalla kriget och socialdemokratiska tankar om neutralism, än mindre baserad på den naiva och ogrundade tron att allianslöshet ger oss ett skydd från en despot som inte respekterar någon gräns.

I den nya värld vi nu lever i kommer nämligen hotet om krig och väpnat våld att tillhöra det normala. Steg för steg kommer Putin vilja nå sina mål. Som han redan har gjort i Georgien, i det självständiga Moldavien med påtvingad trupp, och på Krim genom invasionen 2014,  i sydöstra Ukraina genom det fortsatta kriget och nu genom det fullskaliga kriget över hela Ukraina.

Han kommer inte stanna med sina krav där. Kriget i Ukraina kan komma att pågå under lång tid, även om de militära segrarna kommer snabbt. Kraven på andra länder ska underordna sig Ryssland kommer att bestå. Vi måste värna europeisk säkerhet inför de hot som kommer att leva vidare.

För det första ska vi klargöra på vilken sida vi står på. Vi står på Ukrainas sida. Inte bara på landet Ukrainas sida utan på den internationella rätt som Ukrainas suveränitet vilar på. Det är nämligen den rätt som vår suveränitet vilar på.

Vi ställer oss inte på Ukrainas sida genom ord utan genom dåd. Därför ska vi stödja Ukrainas försvar med svenska vapen. Vi ska stödja Ukraina ekonomiskt och vi ska stödja Ukrainas folk genom att förklara att de har en fristad i Sverige och i de nordiska länderna. Det är ett budskap som Ukrainas folk har rätt att höra och det är ett budskap Putin måste få höra.

För det andra står vi på den sida som nu angrips genom kraven på en rysk intressesfär. Putin kommer inte vika från det kraven förrän han inser de är lönlösa och han inser att de länder han hotar tillsammans är starkare än Ryssland, både militärt och strategiskt.

Det finns ingen alliansfrihet som gör att man kan stå utanför dessa krav. Bara en allianslöshet som gör oss extra hotade. Vi kan hotas till havs, i luften eller på olika delar av vårt territorium varhelst en galen diktator vill peka.

Vi är allierade med våra vänner och grannar genom att vi är fria länder som tillsammans hotas. När de hotas så hotas också vi. Där vi hotas växer hotet mot dem.

I den nya värld som vi nu lever i finns ingen exit genom att man säger sig stå utanför en försvarsallians, det innebär nämligen bara att man säger att man är utan försvarsallians.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet som drev socialdemokraterna till att kräva att Europa skulle lämnas utan amerikansk närvaro driver nu socialdemokraterna att gräva ner sig i en aningslös tro på en alliansfrihet som bara innebär allianslöshet och utsatthet.

Så var det för Danmark och Norge 1940. De hade inte något skydd av sin neutralitet. Vare sig Georgien eller Ukraina har 2008, 2014 eller 2022 haft något skydd av sin allianslöshet. Vi vet däremot att Estland, Lettland och Litauen under hela denna tid har haft skydd av sin allianstillhörighet. Det vet också folken i dessa länder. Och det vet även vi.

Socialdemokraterna och deras beroende till V och Mp får inte längre vara ett hinder för en bred samling kring hur vi i en ny värld försvarar Sverige.

Sveriges regering måste nu utveckla en nationell samling bland de partier som vet att demokratin måste försvaras med militära medel. Det innebär att Magdalena Andersson måste ta ansvar för svensk säkerhet genom att kalla de partier som stöder en Nato-option till överläggningar för att formulera en ny svensk Nato-politik i samråd med Finland. Det som kunde anses vara rätt i den gamla världen är nämligen fel i den nya värld vi nu lever i.

Det innebär för det tredje att Sverige nu måste återgå till de nivåer av försvarsanslag och försvarsförmåga som präglade oss före nedrustningen i början på 2000-talet, inte till de nivåer som nedrustningen förde oss till 2005.

Sverige måste under de kommande två åren stärka försvarsanslagen till över de två procent av BNP som är målet andra europeiska nationer. Det gör att vi tillsammans med andra kan bidra till Östersjöns säkerhet genom ökad närvaro med fler flygplan, marina ytförband och ubåtar.

Då bidrar vi till de baltiska ländernas säkerhet genom att låsa möjligheten för Ryssland att kunna stoppa stöd till de baltiska staterna och genom att hindra aggression mot dem från Östersjön. Därigenom bidrar vi också till vår egen säkerhet.

För det fjärde måste vi med omedelbarhet ge försvaret en möjlighet att mycket snabbt återhämta sig efter de senaste 20 årens försummelser. Regeringen bör i samråd med den ansvarsfulla oppositionen förankra ett engångsanslag till försvarsmakten på 40 miljarder kronor. Dessa pengar kan användas till att täcka den underfinansiering som nuvarande och tidigare försvarsbeslut har inneburit.

För det femte måste Nato-alliansen nu med militär förmåga innestänga Ryssland från att angripa sina grannar. Det innebär att EU och Nato måste säkra att det finns tillräckligt med militär förmåga för att inte lämna någon öppenhet för rysk aggression mot andra. Putins Ryssland måste nu ses som en fiende och ett hot över hela Europa. Europeiska Unionen måste som politisk gemenskap bidra till klara gränser för rysk påverkan samtidigt som Nato måste sätta skarpa hinder för militära hot.

Nu lever vi i en ny värld och en ny tid. Den gamla tidens illusioner och doktriner hjälper oss inte hur mycket vi än trodde på dem. Nu måste vi lägga grunden för den nya tidens säkerhet och fred. Och vi måste göra det med målet att det ryska folket en gång måste få tillbaka sin framtid. Vi vaknade upp i en ny värld. Nu är det dags att vi vaknar till. Den nya världen kräver sin säkerhets- och försvarspolitik.

Gunnar Hökmark

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker