Gunnar Hökmark: En historisk dag för Sveriges säkerhet

Sverige är nu medlem i världens viktigaste försvarsallians. Vi är med och värnar demokrati och frihet. Vi står inte längre vid sidan om den ständiga konflikten mellan frihet och demokrati å ena sidan och despotin och förtrycket å den andra. Vi bidrar till att göra friheten starkare och vi kommer inte minst tillsammans med våra nordiska grannländer kunna bidra till att stärka frihetens och demokratins krafter runt om i världen. Vi är nu ett tryggare och säkrare land. Torsdagen den 7 mars 2024 kom att bli ett historiskt datum för Sverige.

Sverige blev medlem i Nato i bred enighet. Åtta av tio svenska anser att Natomedlemskapet ökar Sveriges säkerhet. Det speglar den breda politiska uppslutningen som finns sedan först Sverigedemokraterna och sedan Socialdemokraterna för två år sedan svängde i frågan. Enigheten är viktig och välkommen. Nu gäller det att vårda denna enighet i politikens sakfrågor. Sverige bör vara ett land som bidrar till ökad säkerhet, inte ett land som ifrågasätter olika delar av försvarssamarbetet.

För vår del av världen, som sedan 2000-talets början blivit ett kraftfält för spänningarna mellan Ryssland och den västliga världen, blir vårt medlemskap en ökad säkerhet för alla. Sveriges medlemskap, tillsammans med Finlands medlemskap sedan ett år tillbaka, får också en annan konsekvens. De nordiska länderna kommer nu varandra närmare än någonsin i den moderna historien.

För Ryssland innebär det att dörren stängs för att hoppas på europeisk oenighet och svaga länkar i försvaret av Europas demokratier. För Rysslands krig i Ukraina innebär Natos utveckling att det inte finns något utrymme för att kunna använda Ukraina för att i nästa steg hota andra länder.

Den ryska regimen har nu att förhålla sig till gränser som skyddas av världens mäktigaste försvarsallians. Det innebär ingen provokation gentemot Ryssland men en klar signal att det inte lönar sig att provocera och angripa omvärlden. Den styrka som Nato nu får när Natos europeiska ben stärks, och som framöver kommer att stärkas genom ökade satsningar på försvarsförmåga, kommer i sin tur definiera Europas säkerhet och sammanhållning. Vi kommer som medlemsland i Nato kunna än starkare driva frågan om att Europas länder ska ge Ukrainas folk det stöd de behöver i sin kamp mot den ryska krigföringen.

De nordiska länderna har nu en gemensam säkerhetspolitisk plattform som får betydelse inte bara för det rent försvarspolitiska och för vår gemensamma försvarsförmåga utan också för vår gemenskap i Europa kring allt som handlar om säkerhet och utrikespolitik.

De nordiska länderna kan nu tillsammans med de baltiska forma en kritisk massa för en aktiv politik för att värna mänskliga fri- och rättigheter och en internationell rättsordning präglad av den liberala demokratins ideal, mänskliga fri- och rättigheter och fri handel där den fria världen gemensamt slår vakt om att dess principer måste respekteras av alla som vill tillhöra den globala ekonomin.

Vi kan gemensamt utveckla en agenda för att stödja dem som kämpar för demokrati i världens förtryckta länder, för nedrustningsförhandlingar som ställer krav på despotierna och för fred i de konflikter som plågar världen. Men det ställer krav på att vi bidrar till att hålla Nato samlat och starkt.

Det finns därför alla skäl att lära av historien bakom den svenska Nato-processen för att svensk säkerhetspolitik i framtiden inte ska präglas av samma lättvindighet och ideologiska retorik som gjort att vårt medlemskap dröjt så länge. Våra framtida utmaningar i en farlig omvärld och vårt medlemskap i Nato får aldrig mer hanteras så som säkerhetspolitiken hanterats de senaste 25 åren.

Den ambivalens kring Sveriges förankring i väst som både Socialdemokrater och Sverigedemokrater har visat upp i det förflutna, om än med skilda förtecken, bör nu för gott kunna hänvisas till historien. Men det kräver att de som är medlemskapets motståndare inte får påverka innehållet i vårt medlemskap. De signaler som både Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu för fram visar på betydande risker.

Det motstånd mot medlemskapet som Vänsterpartiet, som inte ens vill att Nato ska finnas överhuvudtaget, och Miljöpartiet står för får inte leda till att vårt medlemskap och ansvarstagande urholkas. Det får heller inte tillåtas underminera förtroendet för Sverige som medlem. Redan nu för de fram krav som syftar till att göra oss till en halvhjärtad medlem. En framtida regering som inte håller en klar linje mot dessa partier riskerar att motverka de möjligheter vi nu har och motarbeta de bidrag till gemensam säkerhet som vi nu kan och bör ge. Därför finns det anledning att en dag som denna titta bakåt för att bättre se vad framtiden kräver av oss.

För Sveriges framtida säkerhetspolitik är det därför viktigt att inte försköna bilden av den osäkra process som föregick den svenska ansökan om medlemskap. Vi måste lära av riskerna med den kombination av lättvindighet och dogmatism som präglade vägen fram till att den svenska regeringen lämnade in medlemsansökan den 18 maj 2022.

Det var en styrka att vi till slut kunde fatta ett brett förankrat beslut, men det var en svaghet att vi inte var bättre förberedda när det verkligen blev fara i dröjsmål.

Sveriges väg till Nato består av en lång rad missade möjligheter. Det blir uppenbart inte minst i det kortare tidsperspektivet. Trots Sovjetunionens fall 1991, Sveriges medlemskap i EU 1995 och de baltiska ländernas medlemskap i Nato 2004 vägrade Socialdemokraterna att medverka till ett samförstånd kring frågan hur Sverige skulle kunna närma sig Nato. Om det hade skett hade vi inte hamnat i den tidsnöd och därmed kunnat undvika det beroende till länder som Turkiet och Ungern som nu blev fallet.

Socialdemokraterna vägrade under hela denna tid att diskutera eller utreda formerna för hur vi skulle kunna bli medlemmar. Inte nog med det, man fördömde varje politiskt förslag i den riktningen som ett hot mot svensk säkerhet.

För oss som under en lång tid önskat en svensk Nato anslutning var det i den omvärldssituationen uppenbart att en svensk Natoansökan bara skulle välkomnas om den byggde på brett samförstånd och en hållbarhet över flera mandatperioder.

Det socialdemokratiska motståndet förstärktes av aggressiv retorik mot Nato och mot amerikansk närvaro i Europa. Så sent som 2010, två år efter Rysslands invasion av Georgien, gick Socialdemokraterna till val på kravet att all amerikansk trupp utomlands skulle dras hem till USA. Som svensk politik hade det varit en osannolik propagandaframgång för Putin.

Det socialdemokratiska motståndet mot Nato aktiverades hösten 2021 i skenet av ökad rysk aggression. Ledande socialdemokrater med utrikesminister Ann Linde skrev hösten 2021 att ett medlemskap var uteslutet, eftersom det skulle ogillas av Moskva. Putins brev till de västliga ledarna i december 2021 om en indelning av Europa i två zoner skärpte emellertid allvaret och även insikten bland socialdemokrater att svensk säkerhetspolitik inte kunde bestämmas av någon annan än oss själv. Men motståndet mot Nato förblev kompakt.

När Ulf Kristersson i början av februari 2022, mot bakgrund av hur den säkerhetspolitiska situationen utvecklat sig, klargjorde att en ny regering inte längre skulle vara bunden av kravet på samförstånd över blocken utlöste det ilska hos Socialdemokraterna.

Men, inför Putins hot var valet av allianslöshet lika mycket ett val som att ansöka om medlemskap. Då kan en minoritet, som motståndspartierna redan då var, inte styra över landets säkerhet. Socialdemokraterna förklarade att en anslutningsprocess som Kristersson beskrev var emot grundlagen och att de hävdade att de ville göra vad de kunde för att hindra en anslutning.

När Ulf Kristersson klargjorde att han trodde att Sverige skulle ändra sin hållning redan före valet anklagade försvarsministern honom för desinformation.

Rysslands invasion av Ukraina två veckor senare den 24 februari klargjorde med brutal realism att allianslöshetens trygghet var en illusion. Likväl förstärkte Socialdemokraterna sin retorik. Magdalena Andersson som initialt hade svårt att beskriva attacken som en invasion hävdade att en diskussion om svenskt medlemskap skulle vara destabiliserande för Europa, ett uttalande som hon som väl var ångrade. Det var Ryssland som destabiliserade, ingen annan.

Inför oppositionens krav på att stödja Ukraina med vapen hävdade regeringens felaktigt att det vore i strid med svensk lag. Först sedan oppositionen hade drivit regeringen framför sig kunde riksdagen besluta om de första 5000 pansarskotten.

Under hela mars 2022 hävdade Socialdemokraterna fullkomligt felaktigt att de 15-tal bilaterala säkerhetsavtal som Sverige hade med olika länder gav lika bra säkerhetsgarantier som Nato. Först den 30 mars förklarade Magdalena Andersson att Nato-medlemskap inte kunde uteslutas.

Skeendet i Finland spelade lyckligtvis för Sveriges del en stor roll. Först ville man inte tro på vad som faktiskt pågick och att Finland var på väg att besluta om medlemskapsansökan. Därefter försökte man påverka den finska processen. I början på april försökte försvarsministern, utan något mandat från riksdagen, erbjuda Finland en allians som ersättning för Nato. Det hade inte gett något av våra länder ökad säkerhet men hade kunnat störa den finländska processen.

Utsatt för oppositionens tryck och för risken att Nato-frågan skulle bli en valfråga, samt vid åsynen av den ordnade Nato- processen i Finland, utlyste den socialdemokratiska ledningen först den 11 april ett internt samråd. Den 15 maj – tre månader efter den ryska invasionen – gick Socialdemokraterna med på att ansöka om ett svenskt Nato-medlemskap.

Men det var sannerligen inte Socialdemokraterna som ledde Sverige in i Nato. Omsvängningen var motvillig och till alltför stor del beroende på tillfälligheternas spel. Det måste krävas mer än så av svensk säkerhets- och utrikespolitik.

Svensk säkerhetspolitik bör inte hanteras så osäkert om vi med kraft ska kunna bidra till freden. Vi får inte bli en osäkerhetsfaktor i Nato utan ska vara en tillgång för europeisk säkerhet. Sverige måste kunna fatta svåra beslut nationellt och som medlem i Nato på ett sätt präglat av ordning och stabilitet i stället för av nervositet och partipolitisk dogmatik.

Magdalena Anderssons omsvängningen var bra. Socialdemokraternas ovilja att fram till dess stå för en en realistisk och övervägd svensk säkerhetspolitik hade kunnat få allvarliga konsekvenser för Sverige.

Säkerhetspolitik ska ge stabilitet när omvärlden förändras, inte förändras när hoten blir verklighet. Som medlemmar i Nato har vi en säkerhet som vi inte får underminera, ett ansvar som vi inte får skapa misstroende mot och en gemenskap som är den fria världens. Nu måste vi vårda detta medlemskap och bidra till ett säkrare Europa och en friare värld. Sverige är nu ett Nato-land.

Vi har ett ansvar för att Nato lever upp till de förhoppningar alla medlemmar bär på. Det kräver en svensk säkerhetspolitik som inte präglas av illusioner och ideologiska blockader utan av den idealistiska realism som bör vara grund för både vår försvarspolitik, vår säkerhetspolitik och för hur vi agerar i världen. Sverige ska vara ett land som bidrar till att hålla samman Nato. Så stärker vi Europas säkerhet i de svåra tider som vi i dag lever i.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker