12 april 2024

Gunnar Hökmark: ”EU-skeptiker” får ingenting gjort

Sverige behöver en Europadebatt som tar sikte på hur vi kan bidra till ett Europa som är starkt i världen för att hävda grundläggande värden som europeisk säkerhet, fred och frihet. Det kräver en gemensam politik för att göra den europeiska ekonomin stark, för att klimatomställningen ska ske genom utveckling i stället för stagnation och för att vi ska kunna bli en ledande kunskapsekonomi präglad av innovationer och företagande.

Det är därför ett fattigdomsbevis när ett antal företrädare för etablerade partier liksom nybildade konstruktioner nu för fram som sin politiska linje att man ska vara ”EU-skeptiker” eller ”Europakritisk”. Det är som om man, utan någon uppfattning om vilken politik Sverige skall föra, vore allmänt ”Sverigekritisk”. Om man vill ta politiskt ansvar är det den politik man ogillar man ska kritisera och agera emot liksom det är den politik som man står för som man ska driva och få fram till beslut. Den politik man anser att Europa behöver ska man driva i EU, inte ställa sig vid sidan om och kritisera den gemenskap som är vår styrka och de möjligheter den ger att fatta de gemensamma beslut som vår tid kräver.

De som väljer det populistiska att ställa sig som betraktare till Europeiska unionen som sådan, i stället för att i den politiska debatten driva den politik man tror på och i den demokratiska process som är Europeiska unionens verka för de beslut som behövs, får inget uträttat. De bidrar däremot till att underminera och ifrågasätta Europas möjligheter att genom gemensamma beslut utveckla europeisk kraft i en tid då den är viktigare än någonsin. Det handlar om vår förmåga att omvandla Europa till en tillväxtekonomi som kan mäta sig med den amerikanska och den kinesiska och än viktigare, att kunna stå upp emot de hot som Ryssland och Kina så uppenbart utgör.

Det finns därför inget regimen i Moskva mer önskar än ett försvagat Europa. Den strävar aktivt efter en splittring bland våra länder. Det finns en risk att de helt eller delvis ska lyckas. Det är uppenbart när vi ser regeringar som den ungerska eller slovakiska dansa efter den ryska retoriken samtidigt som krafter som AfD och Wagenknecht- listan i Tyskland, liksom Marine Le Pen i Frankrike, försöker vinna väljare genom att misstänkliggöra europeisk gemenskap och samling.

De har alla en sak gemensamt och det är att de är emot Europeiska unionens existens, demokratins värden och det öppna samhällets frihet. De står för en enfaldig eller fascistisk nationalism som inte handlar om starka nationer utan om svaga undersåtar. Europas nationer får nämligen var och en sin styrka genom gemensamt agerande och gemensamma beslut. Vi kan inte var och en möta vare sig Ryssland eller Kina, lika lite kan vi nå den ekonomiska utveckling vi behöver för att vara en global kraft om vi inte har en gemensam och dynamisk marknad.

Kriget i Ukraina är ett konkret uttryck för de hot vi står inför och som visar att vi måste stå starka gemensamt både när det gäller vår ekonomi och vår förmåga att stödja Ukrainas försvar mot rysk aggression. Ett Europa som misslyckas med detta kommer att drabbas hårt.

De som nu driver tesen om att det är EU man ska vara kritisk till, i stället för att kritiskt granska den politik som Europa behöver, underblåser kampanjen mot ett starkt Europa. Då växer risken för att Europas mörka krafter och Putin lyckas. På motsvarande sätt kommer vi se att Kinas maktanspråk sannerligen inte begränsas av några nationsgränser. Kina är på redan i dag ett klart hot mot våra länders suveränitet och kommer att bli ett allt större hot om vi inte förmår att stå starka tillsammans.

Vi behöver en stark och gemensam politik för att Europas ekonomi ska kunna återhämta sig och bli till en ledande global kraft. Det kräver en fortsatt utveckling av den inre marknaden, att vi uppnår finansiella marknader som möjliggör fler investeringar som ger oss tillväxt och att vi inom energi- och telekommarknaderna förmår skapa en dynamik och kritisk massa av utveckling som bidrar till globalt ledarskap. Vi måste se till att Europas forskning kan vara världsledande, inte minst för att vi ska kunna hävda oss när det gäller utvecklingen av AI, den medicinska forskningen, kvantdatorer och en lång rad vetenskaper som får en allt större betydelse för både ekonomi och säkerhet.

Den europeiska klimatpolitiken måste bygga på utveckling och spridning av de teknologier som gör att vi kan lämna de fossila bränslena bakom oss. Vi måste se till att europeisk ekonomi och Europa står i centrum för utvecklingen av den internationella handel som är avgörande för internationell rättsordning och Europas förmåga att hävda våra värden. Vi behöver en stark gemenskap för att stå emot påtryckningarna från de despotiska regimerna och vi behöver stå starka tillsammans om USA under Trump väljer att abdikera som den fria världens ledare. Det är ett starkt Europa vi behöver.

De som hellre ser som sin politiska uppgift att kritisera EU som sådan, som om Europeiska unionen är en självgående kraft, i stället för att föra en debatt om hur vi gemensamt möter dessa utmaningar ställer sig i själva verket mentalt utanför det gemensamma beslutsfattande som avgör hur vårt Europa utvecklas. De väljer åskådarplatsens kritik i stället för att i sak ta strid för sina ideal och sin politik.

Det är som att värdera Sverige utifrån hur vi ser på de enskilda beslut som fattas i Riksdagen, eller att värdera Stockholm eller Ystad utifrån hur våra politiska församlingar där fattar beslut samtidigt som man bortser från det privilegium det är att leva i ett fritt land med välfärd.

För min del är jag starkt kritisk till hur migrationspolitiken under lång tid har utformats, hur den växande kriminaliteten tillåtits utvecklas samtidigt som kraven på åtgärder fördömts som fascistiska eller rasistiska, liksom jag anser försvarspolitiken och energipolitiken formats av ansvarslöshet. Men det gör mig kritisk till den politiks som förs, inte mot Sverige, mot riksdagen som institution eller demokratin.

Av samma slag blir jag inte Stockholmskritisk för att socialdemokraterna i Region Stockholm nu avvecklar och lägger ner bra sjukvård och skapar köer bara för att de är emot privata alternativ. Det är deras politik jag är kritisk till och det är den som jag vill föra en debatt om. Det är så förändring uppnås, genom att man är kritisk till politiken man ogillar, och driver det man vill, inte kritik till den institution där beslut fattas. Det senare är att välja åskådarens maktlöshet.

Då reducerar man sig själv till ”demokratikritiker” eller ”demokratiskeptiker” där man är för demokratin så länge man gillar besluten och mot den när man ogillar dem. Men det är demokratins adelsmärke att vi sluter upp bakom den oavsett om besluten går vår väg eller de andras. Det är det som är demokratin, att majoriteten får bestämma men att vi samtidigt kan påverka både det som är majoriteten och det som ska bli majoritet.

Problemet med tesen om EU-kritisk politik förväxlar inte bara den gemensamma institutionen med skilda politiska förslag som man kan gilla eller ogilla. Den bortser helt från att oavsett de beslut man ogillar eller gillar utgör EU i sin grundläggande plattform ett samhälle med en öppen inre marknad, med konkurrens, fri etableringsrätt och med medborgarnas fria rörlighet och frihet som utgångspunkt. Det är något som har långt större betydelse för vårt land, för vårt välstånd och vår frihet än enskilda politiska beslut. De som leker med tanken på att ställa oss utanför detta leker med Sveriges framtida möjligheter.

Under lång tid har den svenska Europadebatten haft svårt att frigöra sig från medlemskapsdebatten trots att den första handlar om vilken politik som ska föras i EU och den andra om vi skulle bli medlemmar. Under lång tid var det de som var för medlemskapet som inte kunde låta bli att försvara varje beslut som togs bara för att de var europeiska. Nu är det andra som vill kritisera EU för de beslut som de ogillar, samtidigt som man tar för givet de beslut man gillar. I bägge fallen bortser man från den sakfråga det gäller och marginaliserar sin egen roll när det gäller att påverka.

När nu de som säger sig vilja vara EU-skeptiska vänder sig bort från debatten i sakfrågorna för att i stället göra de politiska beslut man ogillar till ett skäl för att Sverige ska ställa sig vid sidan underminerar inte bara sin och vår förmåga att påverka. De riskerar också att ställa oss i ett utanförskap som skulle göra Sverige sårbart och utsatt.

Under mina 15 år i Europaparlamentet agerade jag självfallet emot de politiska förslag jag ogillade och jag drev det som jag ansåg var viktigt. En fördjupad inre marknad, en omreglering av telekommarknaden, som gjorde vi kunde lämna priskontroll för utlandssamtal till förmån för avvecklade roamingavgifter, en forskningspolitik som tar sikte på excellens, en öppen energimarknad, fördjupad konkurrens, en gemensam finansiell marknad där banker får stå för sina egna förluster även i dåliga tider, strama budgetregler, mer internationell handel och en fortsatt utvidgning. Inget av detta hade varit möjligt utan de gemensamma beslut vi fattar.

I en del frågor gick majoriteterna mig emot. Som när den socialdemokratiska regeringen drev fram den sociala dimension som nu driver fram förslag för att reglera den svenska arbetsmarknaden. Det var den svenska socialdemokratiska regeringen som drev fram detta. Inte någon högre makt. På samma sätt var det inte Sveriges riksdag som drev fram löntagarfonderna på 1980-talet. Det var Socialdemokraterna som drev fram ett sådant beslut i Sveriges riksdag. Och så är det för fråga efter fråga. Och så är det med de beslut som fattas i Europeiska unionen

Men ingen gång är det något mystiskt väsen ovan oss alla som fattar besluten utan de demokratiskt valda företrädare som i EU har en gemensam beslutsform. Vi är som svenskar en del i denna beslutsprocess. Det är vad Europavalet handlar om. Utanför skulle vi ha ett försvagat EU och ett försvagat Sverige, med sina egna regleringar men utan den gemensamma kraften.

Vill vi värna demokratin är det inte vår gemensamma förmåga att fatta beslut som vi ska ifrågasätta. Det är den politik som Europa behöver som vi ska diskutera, granska, påverka och utveckla.

Debatten nu måste handla om hur vi möter Ryssland och Kina, hur vi utvecklar ekonomisk styrka och tillväxt som gör Europa starkt i världen samtidigt som vi begränsar politikens räckvidd från att reglera våra dagliga liv.

Europa ska värna friheten och den gemensamma kraften, inte reglera européernas fritid och vardag.

Det är inte ett lagom Europa vi behöver utan ett Europa så starkt som möjligt.

Det kräver en politik som fokuserar på det som är viktigt och avgörande för tillväxt, handel, rättsstat och säkerhet. Vill vi värna Europas frihet och säkerhet ska man inte underminera vår förmåga att utveckla en gemensam politik för att uppnå allt detta. Man ska stå mitt i politiken för att driva den i rätt riktning.

Gunnar Hökmark är tankesmedjan Frivärlds ordförande och tidigare Europaparlamentariker. Han är entusiastisk för ett öppet och enat Europa och konsekvent emot dålig politik, var den än formas.