Gunnar Hökmark: Försvaret måste dimensioneras för krig

Rysslands krig i Ukraina innebär att den europeiska säkerhetsordningen inte kunde hålla den fred som var förhoppningen. Nu krävs en ny säkerhetsordning som måste bygga på realism och säkerhet, snarare än förhoppningar. Kriget som började för precis ett år sedan förde oss in i en ny värld där det inte längre finns utrymme för naivitet eller verklighetsflykt.

Kriget visar både på Rysslands vilja att använda sitt våldskapital för krig mot andra länder och att de hot som man riktat och riktar mot övriga Europa måste tas på allvar. Kriget i Ukraina är ytterst ett krig som handlar om Europas säkerhet. Den verkligheten måste nu forma svensk säkerhets- och försvarspolitik.

Det måste vara risken för krig som definierar ett lands försvarspolitik. Inte förhoppningarna om fred. Det får vidare inte vara uppfattningen om sannolikheten för krig som avgör försvarets storlek och utseende, utan omfattningen av hotet mot vårt land och samhälle. Under drygt tjugo år har svensk försvarspolitik följt den motsatta logiken.

Risken för krig bortdefinierades 2003 utifrån den då lösliga förhoppningen om att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig framtid. Försvarsanslaget blev budgetprocessens restpost och det talades till och med om att avskaffa försvarsdepartementet.

Ändå var redan då alla de risker i den ryska utvecklingen som präglat utvecklingen sedan dess fullt synliga. Putins undanröjande av rivaler och oppositionella, energipolitiken som politiskt vapen, cyberangreppen och inblandningen i andra länders demokratiska processer, rustningarna, det brutala Tjetjenienkriget, historierevisionismen och den nya retoriken.

Till och med efter det ryska cyberkriget mot Estland, 2007, åtföljt av hot om andra åtgärder, Putins revanschistiska tal i München samma år och invasionen av Georgien 2008 hävdades det att Ryssland blickade österut och att Europa var säkrare än på länge.

Byggandet av Nordstream betraktades som enbart en handelsfråga och försvaret betecknades som ett särintresse. Att tala om Ryssland som ett hot ansågs störa den svenska säkerhetens harmoni.

Det största hotet mot Sveriges säkerhet blev i dåvarande försvarsberedninngens ständiga sökande efter konsensus klimatfrågan, som förvisso är en existentiell fråga men som inte handlar om någon annan regim kan påtvinga oss sin vilja eller underminera vår suveränitet. De låga försvarsanslagen trumfades av oppositionen med ännu lägre anslag.

Med den ryska invasionen av Ukraina och annekteringen av Krim kom en ny medvetenhet. Efter två krig i Europa – Georgien 2008 och Ukraina 2014 – ansågs det inte möjligt att utesluta väpnat våld och heller inte rimligt att hävda att Europa var säkrare än någonsin. Den försvarspolitiska reaktionen blev däremot dinosaurens.

Försvaret fick några nya miljarder, men fortsatte minska som andel av vår gemensamma ekonomi, vilket innebar att försvagningen fortsatte.

En lägre procentandel av BNP innebär nämligen inte bara att vi sänker vår relativa försvarsförmåga gentemot omvärlden utan också att omsättning och förnyelse av förband definitionsmässigt blir mindre och mindre.

Den svältkuren fortsatte fram till 2018 då Sverige nådde som lägst ner till 1 procent av BNP i försvarsanslag, i en omvärld där 2% var det gemensamma målet och Ryssland accelererat sin upprustning sedan lång tid tillbaka.

Detta är det grundläggande skälet till varför försvaret ständigt präglats av svarta hål i sin finansiering och växande brister i materiel, piloter, nya vapensystem, uthållighet och rekrytering.

Länge var det den tidigare regeringens uppfattning att vi först 2025 skulle nå upp till enbart 1,5 procent, det vill säga den nivå som vi på felaktiga grunder kommit ner till 2005. Till det dinosauriska beteendet i detta hör att frågan om försvarsanslagens storlek och försvarets utveckling mer har varit en fråga för försvarsplaneringens planperioder än verklighetens utveckling i form av hot mot vårt land.

På fullt allvar hävdade den tidigare regeringen att det inte gick att tillföra försvaret ökade resurser snabbare än så. Det var och är en sammanblandning av hur lång tid det tar för nya förband och en större organisation att växa fram med det självklara behovet av fler resurser vad gäller att täppa till uppenbara brister vad gäller vapen, utrustning, övningar, löner, uthållighet, ammunition, saknade vapensystem och nya vapensystem till befintliga förband eller till förband under utveckling.

Det kanske allra största och allvarligaste felslutet i denna politik var fastlåsningen vid alliansfriheten som ställt oss utanför den allians vi i dag vet vi behöver som mest. Den byggde på den fundamentala felsynen att vi skulle vara mer utsatta för angrepp som allierade och säkrare som alliansfria.

Det finns inget i Europas historia eller moderna verklighet som ger något som helst stöd för detta. Inte ens Sverige är ett exempel på detta. Vi höll oss utanför andra världskriget genom eftergifter från neutralitetspolitiken och under det kalla kriget samverkade vi i tysthet med Västmakterna.

Det allvarligaste med neutralitets – och alliansfrihetspolitiken var inte bara illusionen om den säkerhet den gav utan att den försvarspolitiska innebörden var att vi självmant valde att ett kriget skulle föras på svenskt territorium de dagar, veckor eller månader som det krävdes innan någon förhoppningsvis skulle komma till vår undsättning. I ljuset av erfarenheten från Ukraina ter sig den sammantagna konsekvensen av denna säkerhets- och försvarspolitik brutalt ansvarslös.

Oförmågan att föra en realistisk säkerhets- och försvarspolitik får aldrig mer prägla vårt land. Varje regering måste ha detta som sitt ultimativa ansvar och måste ställas till svars för oförmåga eller ansvarslöshet.

Nu har vi bättre förutsättningar att leva upp till detta. Till slut lämnade Sverige allianslösheten men vi är på grund av dröjsmål i verklighetsanpassningen ännu inte med. Det kan i kritiska lägen och med förändrade politiskt ledarskap i framförallt USA göra oss mer utsatta än vad som är den dominerande tron i dag. Det kräver att vi tar försvarsfrågan på allvar. Det är avgörande inte bara för vår egen förmåga utan för andras vilja och möjligheter att hjälpa oss.

För det första, låt inte processen med en försvarsberedningen vara en lång korridor av samtal om hotbilder, säkerhetspolitiskt läge och möjliga konsekvenser av detta innan nödvändiga försvarspolitiska beslut fattas.

Systemet med ändlösa försvarsberedningar har i svensk försvarspolitik upphöjts till närmast en kult där jakten på ”en gemensam skrivning” om säkerhetsläget blivit viktigare än den säkerhetspolitiska verkligheten, som inte låter sig anpassas till gemensamma skrivningar i svenska utredningar.

Sinsemellan oförenliga uppfattningar om säkerhet och fred riskerar att leda till passivitet och en strävan efter en minsta gemensam nämnare som inte matchar verklighetens allvar. Det riskerar att leda till försvarspolitiska satsningar som mer matchar gångna tiders etablerade åsikter än nuets och de kommande årens verklighet.

Den förra försvarsberedningens slutsats om fler arméregementen fördelade utifrån en geografi som var påfallande överensstämmande med ledamöternas hemvister är ett exempel på hur en gemensam kunskap och förståelse av gamla krigshot tog över de osäkerheter och förändringar som präglar framtida hot. Självfallet har bred enighet i stort värde, men det är ingen ersättning för klarsyn och realism. Att hålla i den taktpinnen är en sittande regerings första och viktigaste ansvar.

Det är viktigt med en bred förankring av säkerhets- och försvarspolitiken men den roll nästan ständigt pågående försvarsberedningar har fått har kommit att underminera det ansvar som regeringen har för försvarets förmåga.

För det andra, måste vi nu genomföra  det som krävs för att hantera brister som under lång tid har urholkat och försvagat försvaret. Det handlar områden som soldaters utrustning, anställningsvillkor i försvarsmakten, bättre rekrytering, omsättning och förnyelse av vapensystem, investeringar i uthållighet genom mer ammunition samt möjlighet att omedelbart inköpa fler vapensystem som redan finns och nya vapensystem som behövs. Det svenska flygvapnets piloter måste få anställningsformer som matchar deras uppdrag, inte arbetsmarknadens allmänna krav på pensionsålder.

För det tredje, måste vi dra lärdomarna från kriget i Ukraina. Omvandla de nya markförsvarsregementena till luftvärnsförband som kan skydda städer, infrastruktur och människor samtidigt som en motståndare därmed inte får luftherravälde.

För det fjärde, måste vi prioritera det som är vårt skalförsvar och som gör att ingen kan använda sig av svenskt territorium för att föra krig mot eller hota någon annan.

Vi måste ta konsekvenserna av att vi lever i en ständig gråzonskrigföring där förmågan att skydda infrastruktur, må det vara på Östersjöns botten, våra hamnar eller vår elproduktion, ständigt är avgörande för vårt samhälles motståndskraft.

Det ställer krav på väsentligt ökad förmåga i luften, på och under havet men också vad gäller territoriellt skydd av viktiga platser. I detta ligger också behovet av förband som med kraft kan slå en angripares marktrupp var den än befinner sig.

För det femte, måste vi utveckla den moderna teknologins förmågor. Sverige har som IT-nation, och ledande utvecklare av dataspel,  här förutsättningar som få andra. Sverige kan och bör vara ett ledande land när det gäller drönare, sensorer, cyberförsvar och cyberkrigföring.

För de sjätte, bör vi säkra att vi har en fortsatt stark försvarsindustri. Det vore en allvarlig nedrustning av kunskap, förmåga, forskning och avancerad teknisk förmåga att låta den svenska försvarsindustrin, en industri som vi till skillnad från flertalet andra länder har, gå i graven. Det handlar inte bara om produktions- och utvecklingsmöjligheter utan om att i vårt land ha den kunskap och kompetens som den ständiga gråzonskrigföringen kräver och moderna krig består av. Det svenska försvaret lider i dag av en kapitalförstöring som drabbar vår försvarsförmåga. Vi bör undvika en motsvarande kapitalförstöring vad gäller vår försvarsindustri.

För det sjunde måste vi nu utveckla det svenska försvaret och svensk försvarsplanering så att det bidrar till hela det nordeuropeiska områdets säkerhet. Den stora utmaningen vi har är att väva in allt detta i den gemenskap som Nato innebär, både vad gäller svenska åtaganden och andras åtaganden gentemot oss.

Sverige bör sträva efter att vara en ledande aktör i utformningen av det försvar som genom Nato kan ge ökad säkerhet i hela vår del av världen. Det understryker än mer behovet av ett försvar som genom sin kraft kan värna gemensamma gränser både till havs, i luften och på land där vi gemensamt med andra försvarar demokratiska länder.

I den verklighet vi nu lever i kan en del av dessa omedelbara satsningar finansieras genom en engångsupplåning för att vi ska komma ikapp årtionden av försummelser. Sverige måste rusta sig nu för de hot som nu finns. Något annat duger inte.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och bland annat tidigare Europaparlamentariker. Han var som ledamot i 2004 års försvarsberedning den ende som hade en avvikande mening om risken för väpnade angrepp mot Sverige och riskerna med Rysslands utveckling.