Gunnar Hökmark: Har de ändrat sig eller flyr de ansvar?

Debatten och rapporteringen om svensk politik har kommit att föras som om vi lever i ett ständigt nu, där det inte finns något före som förklarar nuet, och inget efter som följer av de beslut som fattas i nuet.

Den förvåning som nu finns om ett mördande som är regelrätta avrättningar, sprängningar, skjutningar på öppen plats som drabbar även människor utanför den kriminella sfär som avrättningarna än så länge handlar om är i sig ett uttryck för den nonchalans mot verkligheten som har rått under det senaste decenniet.

Enligt BRÅ började denna utveckling 2014. Sedan dess har den mötts med förnekelse, anklagelser om rasism mot dem som har påpekat den växande brottsligheten och dess förklaringar samt bortförklaringar. Regeringsföreträdare har fritt kunnat påstå att utvecklingen hade vänts eller att den inte var så allvarlig eftersom den höll sig inom kriminella kretsar.

Diskussionen om klaner och om hedersförtryck har mötts med anklagelser om rasism och fördomar, och förnekelse. Problemet med att det finns skolor i Sverige som misslyckas med sitt uppdrag har bortförklarats med att det handlar om socialt utsatta områden, som om det är en ursäkt och inte en anledning att agera.

Jag vet inte hur många journalister som har valt att förklara bort det växande mördandet med att det skedde många andra mord förr i tiden, som om mänskliga liv är något som ska balanseras mot tragedier i andra tider och andra omständigheter. Våld i hemmet och dråp i bostäder är lika mycket tragedier som varje annat våld och dödande men det går inte att jämföra med organiserat dödande i offentliga miljöer där syftet är att genom terror och skräck vinna respekt för kriminella grupperingars självpåtagna rätt att terrorisera sin omgivning.

Rasismen ligger hos dem som ansett att det är en del av socialt utsatta områdens naturliga problem.

Rasismen ligger hos dem som inte har sett allvaret i det hedersförtryck som drabbar unga män och kvinnor för att de eller deras föräldrar kommer från andra kulturer och miljöer. Rasismen ligger hos dem som lojt har förnekat problemen när människor i utsatta områden får leva i skräck och där affärsinnehavare lever i förtryck av kriminella grupper.

Ansvaret för var vi är i dag ligger inte i nuet. I nuet ligger ansvaret för att agera mot den brottslighet och det samhällsgift vi har fått. Det är för mig obegripligt att media och analyserande journalister inte ställer frågorna till dem som bar ansvaret för att detta kunde utvecklas, i Sverige, inte i våra grannländer där man vidtog åtgärder och höll på lagar och regler.

Ansvar ligger också hos dem som inte ville rapporter om hur problemen såg ut, därför att man då trodde sig gå rasismens ärenden. Nu gick man i stället rasismens ärenden genom att blunda för hur många invandrare som drabbades och genom att vi nu har alltför många som skuldbelägger de många i stället för att vi straffar de få som begår brotten. Ansvar ligger hos dem som underlät att rapportera om problemen och om hur de såg ut. Ansvar ligger vidare hos dem som hellre såg till brottslingars intressen än brottsoffrens, de som redan blivit offer och de som var på väg att bli.

Kanske är det så att tveksamheten att ställa politikens ansvar för det som har utvecklats beror på att den roll medier har spelat. Inte rapporterat eller blundat för problemets art. Naivt vidarebefordrat statsråds budskap om att utvecklingen hade vänt eller analyserat att det i själva verket inte alls var någon ökad brottslighet och att Sverige var tryggare än tidigare.

När jag 2015 skrev i SvD om vikten av en politik som förenade öppenhet och tolerans mot människor på flykt med rättsstatens regler för flyktingmottande och dess kompromisslöshet mot kriminalitet fick jag just dessa reaktioner. Advokatsamfundets företrädare menade att det var ytterligare en brun råtta som dök upp. Och för en lång rad andra debattörer inom media var det ett uttryck för rasism att sätta fokus på den kriminalitet som mer än någon annan drabbar invandrare.

Så nu är vi här. Det är inte orimligt att diskutera ansvaret i stället för att låtsas som att mördandet vi nu ser är något som vuxit fram det senaste halvåret. Det är oseriöst att överhuvudtaget låtsas som det därför att då blundar man för hur problemet ser ut och vad som krävs för att åtgärda det. Då gör man hela frågan till en ytlighet på den politiska teaterns spelscen i stället för att analysera det som måste åtgärdas.

Det är avgörande att ställa frågan om ansvar för att vi ska kunna föra rätt politik de kommande åren. Och då är frågan; de som förde den tidigare politiken präglad av passivitet, godtrogenhet och förnekelse förenat med attacker mot konkreta förslag, står de kvar vid dessa uppfattningar? Har för att tala i klartext Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet bytt uppfattningar eller står de kvar vid den politik som har lett oss hit?

Om de vill att saker ska hanteras som de har hanterat dem i regeringsställning innebär de att de inte kommer kunna bryta denna utveckling.

Det finns tyvärr skäl för att tro att de står kvar. Retoriken för det gamla finns kvar. Man kallar mottagningscentra för invandrare för läger, för att ge det en nazistisk anstrykning. Ledande företrädare kallar kampen mot hedersförtryck för en struntsak. Och man säger sig bara vara för de tuffare tagen mot kriminalitet om de får förhandla om dem för att få genomslag för sin politik, som sannolikt är den gamla.

Det vore som det heter fint, om medier satte utvecklingen i ett perspektiv och ansvar, för det som gällde då gäller också nu. Om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat kommer det också att gå som det har gått. Det har vårt land inte råd med.

Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker