Gunnar Hökmark: Krigstid

Vi lever i en krigstid. Allvarstiden passerades när Ryssland genomförde sin fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022. Sedan dess råder ett konventionellt krig i Europa, präglat av den moderna krigföringens alla metoder. Från artilleri och stridsvagnar till drönare för spaning och attacker och satelliter för underrättelser i real tid. 

Ryssland har nu omvandlat sitt samhälle till krigsekonomi. Det är ett gigantiskt rustnings arbete som pågår för att ersätta gigantiska förluster av materiel och för att kompensera för mycket stora förluster i stridande förband. Samtidigt använder man en mycket stor del av sin krigföring till att medvetet slå på civila mål som ett led i terrorkrig samtidigt som man vill slå ut infrastruktur och industrier för att knäcka den ukrainska ekonomin och samhället. 

Det konventionella kriget pågår i Ukraina men det riktar sig mot det övriga Europa. Kriget startade efter krav på en rysk intressesfär som omfattade i stort sett halva Europa inklusive Sverige och Finland. 

Den ryska krigföringen utpekar inte Ukraina som den stora fienden utan det vidare begreppet Väst. Vladimir Putin är noga med att påpeka att det är Väst som Ryssland för krig mot. Och man för krig mot övriga delar av Europa genom desinformation, korruption, sabotage, korruption och cyberattacker. 

Den som tror att Europa förutom Ukraina lever i fred blundar för det krig som pågår i gråzonen och som är ett uttryck för den ryska regimens avsikter. De avsikterna tar sig också uttryck i den omfattande upprustning som nu genom krigsekonomins logik pågår bakom linjerna i Ryssland. 

Redan i dag har Ryssland förmåga att slå mot mål i andra delar av Europa – som civila mål som industrier eller infrastruktur – om man vågar ta steget och om några år har man återställt sin krigsmakt till den offensiva omfattning den hade före invasionen den 24 februari. Då blir eventuella framgångar i Ukraina en språngbräda mot de baltiska länderna och för att knyta samman Ryssland med Kaliningrad. 

Krigstiden formas av kriget i Ukraina som sänkt trösklarna för krig, den ryska krigsekonomin som bygger upp en förmåga till nya krig och den krigföring mot övriga Europa som redan pågår i gråzonen. 

Globalt växer ett än större hot mot Europa fram genom den axel som formas mellan Ryssland och Kina. Den innebär ett omfattande försvarsindustriellt samarbete vad gäller avancerad teknik samt direkt militärt samarbete. 

Det senare har sitt mer direkta fokus på Arktis och Nordpolen men berör Norden och Östersjön i allra högsta grad. Kina har genom sin ekonomi en förmåga att bygga upp en allt större militär förmåga, från en som redan i dag är hög, och strävar till att dominera sin del av världen – där en invasion av Taiwan är det mest konkreta hotet – samtidigt som man vill ha en kontrollerande makt globalt genom sin ekonomiska styrka och genom kinesiska företag. 

Till den Sinoryska axeln kommer också Iran, som vill dominera Mellanöstern och globalt viktiga sjöleder med sitt totalitära styre, samt länder som Nordkorea med betydande förmåga till vapenproduktion. 

Krigstid kräver en omedelbar omvärldsförståelse och inte försiktiga betraktelser som begreppet allvarstid inbjuder till. Tidsperspektivet är omedelbart vilket understryks av att vi om knappt ett år kan ha en administration i USA som väljer att abdikera som den fria världens ledare. Hoten är omedelbara och tiden är knapp. Tre större processer för att göra Europa starkast möjligt i detta perspektiv måste därför nu inledas. 

Den första handlar om att nu inleda en försoning och återförening av det Europa som delades genom Brexit. Det perspektivet bör inte politiskt blockeras genom att fokusera på medlemskapsfrågan utan genom samarbetsformerna. Europeiska Unionen och Storbritannien måste finna en väg tillbaka till varandra som gör Europa större och starkare och som ger Natos europeiska ben en gemensam politisk bas. 

Det samarbete som nu har återupprättats inom ramen för den gemensamma forskningspolitiken kan fungera som en modell. Den bör utvidgas och anpassas till försvarsindustriellt samarbete där brittisk försvarsindustri fullt ut ska ses som europeisk och kunna delta i alla de utvecklingsprojekt som planeras och som blir verklighet. Brittisk försvarsindustri bör ges fullvärdig roll i den inre marknadens utveckling och på samma sätt bör självfallet europeiska försvarsindustrier bli fullvärdiga aktörer i brittisk försvarsindustri. Den inre marknadens rörlighet för transporter bör omfatta all transport av försvarsmateriel. Storbritannien bör bli en självskriven gäst när EU diskuterar försvars- och säkerhetspolitik liksom utrikespolitiska ställningstaganden. 

Även på andra områden bör EU och Storbritannien söka en harmonisering, inte minst vad gäller ett närmande vad gäller den inre marknaden och för att stärka de europeiska kapitalmarknaderna. 

För att underlätta för Storbritannien att ta detta steg, och för att göra samarbetet tyngre, bör länder som Kanada, Australien och Nya Zealand knytas närmare i detta samarbete. Norge, Island och Lichtenstein, som redan i dag delar den inre marknaden, bör erbjudas samma roll som Storbritannien vad gäller det försvarsindustriella, försvars-, säkerhets-, och utrikespolitiska samarbetet. 

Det andra handlar om hur EU nu ska säkra en finansiell förmåga att utveckla en krigsekonomisk förmåga som, om vi bara vill, är långt överlägsen den ryska. Ryska statens medel i EU och i Storbritannien ska konfiskeras och bli en källa för ökat stöd till Ukraina. Detta räcker inte utan EU bör nu som med Covid-fonden, och med långt bättre skäl, göra en upplåning som på en gång säkrar fortsatt och uthålligt stöd till Ukraina och bidrar till europeiska försvarssatsningar. EU bör i samarbete med medlemsländerna säkra långvariga kontrakt för produktion av försvarsmateriel genom upphandling hos europeisk försvarsindustri, i Natos medlemsländer och övriga likasinnade stater.

Det tredje handlar om de enskilda medlemsstaternas förmåga att värna egen säkerhet och den gemensamma. Det kräver att varje medlemsstat ges möjlighet att göra en finansiell mobilisering genom engångsupplåning som gör det möjligt att återställa försvarsförmåga och genomföra stora uppköp av försvarsmateriel samtidigt som den samlade försvarsindustriella förmågan stärks. Sverige bör nu utan väntan och utredande lägga beställningar på den försvarsmateriel som krävs för att fullfölja tidigare försvarsbeslut och dagens uppenbara behov. I ett mer omedelbart perspektiv är det avgörande att kunna skydda städer, infrastruktur och befolkning från väpnade angrepp och cyberattacker. 

Det ställer krav på snabbt ökad förmåga vad gäller cyberförsvar men gäller också ökad luftvärnsförmåga och fler Gripen samt beställningar av större vapensystem vad gäller ytfartyg och ubåtar. Den långsiktiga utbyggnaden av förband bör ske inom ramen för högre försvarsanslag och en ökning av minst en procent från nuvarande nivåer.  

I krigstid måste Europa samlat agera för att samla den fria världen. Det kräver krigstidens beslut och inte allvarstidens utredande. 

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigar Europaparlamentariker