Gunnar Hökmark: Magdalena Andersson har misslyckats med att hålla gränsen

Under mycket lång tid har företrädare för den ryska Putinregimen hävdat att ett svenskt Nato-medlemskap skulle följas, som det har hetat, ”av tekniska åtgärder”. Med det har sannolikt avsetts frambasering av missiler i Kaliningrad, vilket ändå redan har skett, och kanske ökad närvaro i Östersjön, vilket också har skett, samt möjligtvis hot mot Gotland, vilket vi även det har skett.

Det är ett led i argumentationen att andra genom sin försvarsförmåga skulle destabilisera säkerheten i vår del av världen. Men det är självklart ingen destabilisering att nationer kan försvara sig bättre mot den som väljer att hota, och som vill destabilisera genom att kräva ökad kontroll och är beredd att använda vapenmakt för att uppnå den.

Så har det låtit från Putin ända sedan han vid det omtalade talet i München hävdade att Sovjetunionens fall – som för dess medborgare innebar frihet och demokrati för dess olika nationer – gav upphov till 1900-talets största geopolitiska katastrof.

Det är ett befängt uttalande i alla dess delar, efter första världskriget, andra världskriget, efter drygt 70 år av totalitärt förtryck, massavrättningar, svältkatastrofer och den sovjetiska ockupationen av Central- och Östeuropa. Sovjetunionen var en brutal totalitär diktatur, vars fall innebar upplösningen av en tragedi och en möjlighet för dess medborgare att leva i frihet och fred.

Förenat med Putins revanschistiska syn på Ryssland och Europa odlades också myten om att Nato hade utvidgat sig, som en biologisk och fientlig organism, i strid med löften till den ryska ledningen i början på 1990-talet.

Några sådana löften har aldrig givits, det fanns heller aldrig några skäl att ge sådana löften eftersom det inte är Nato som utvidgar sig utan demokratiska nationer som ansluter sig och, kanske viktigast av allt, det även fanns tankar på att Ryssland skulle kunna ingå i Nato. I grunden handlar det om fria nationers rätt att välja den säkerhetspolitik som ger dem största möjliga säkerhet. Det är bara despoter som anser att man över huvudet på demokratin ska stå i vägen för nationers rätt att välja väg. Och dit hör Putin.

Därför har han ständigt försökt utmåla de nya medlemsländernas medlemskap som ett destabiliserande hot. Därav den direkt löjliga föreställningen om att Ryssland är omringat av Nato. Den som tittar på en karta kan se att Estland, Lettland och norra Norge gränsar till Ryssland i en omfattning som ingen kan hävda handlar om omringning. Däremot domineras Rysslands gränser av grannarna Kazakstan, Yttre Mongoliet och Kina som är just stabila diktaturer och som därför inte alls upplevs som ett hot av Putin, försåvitt det inte uppstår någon demokratirörelse där som rubbar stabiliteten.

I Putins värld är det ett problem med fria och självständiga demokratier som väljer sin egen väg, som inte kan kontrolleras från Moskva. Som har ett starkt försvar och Nato-medlemskap och därför också kan motstå hot. Det kan möjligtvis påverka diktaturens stabilitet, men inte den säkerhetspolitiska stabiliteten eftersom de definitionsmässigt gör det svårare för Putin att hota demokratiernas stabilitet. Det är blott den som vill anfalla eller kunna hota som har problem med att grannländer har ett starkt försvar och står starka tillsammans.

Putin vill inte att andra länder ska ha ett starkt försvar, lika lite som han vill att hans egna medborgare ska ha ett starkt skydd för sina mänskliga fri-och rättigheter. Han vill heller inte att de ska vara medlemmar i en allians som gör det svårt att hota dem. Han vill ha dem ensamma och utsatta, i beroende till det politiska godtyckets välvilja. Det öppnar upp för den instabilitet som han eftersträvar.

Var och en kan testa frågan om stabilitet och Nato genom att ställa sig frågan hur stabil de baltiska ländernas säkerhet hade varit om de inte varit medlemmar i Nato, och om Putin då hade velat, vågat och genomfört militära aktioner mot dem. Deras allianslöshet hade lett till en instabilitet, eller rent av till Putins stabilitet om de hade gjorts till ryska lydstater.

Under lång tid har socialdemokratiska företrädare speglat Putinregimens argumentation om att andra länder destabiliserar genom sin försvarsförmåga och Nato-medlemskap. Av hänsyn till Moskva har det varit olämpligt att gå med i Nato har man sagt, både genom sina utrikespolitiska företrädare i riksdagen och genom Ann Linde.  Vi ska inte provocera/irritera/ oroa Ryssland, i form av Putin, har det hetat.

Det har för detta undergivenhetens resonemang inte spelat någon roll att de länder som är med i Nato inte mottar hot och framförallt inte känner sig hotade eftersom deras försvar är starkt gemensamt med andra. Det har heller inte spelat någon roll att det är allianslösa länder som inte bara möts av hot utan av invasioner. Som Georgien 2008. Ukraina 2014. Belarus 2020 när ryska trupper anslöt till förtryckets apparat. Och nu det fullskaliga kriget Ukraina. Destabiliteten har bestått i deras allianslöshet, inte i någon allians.

Och nu har allt blivit skarpare eftersom kriget mot Ukraina är en del i en attack mot hela Europas säkerhetsordning och nationers suveränitet. Putin vill i själva verket återupprätta en ridå som delar Europa och ger Ryssland en intressesfär. Bakom den ska inte bara ligga Kiev och Minsk utan också de gamla anrika städerna Budapest, Warszawa, Prag, Bratislava, Bukarest och Sofia utan också Helsingfors, Stockholm, Oslo och Köpenhamn.

Alla dessa huvudstäder och deras länder ska vara underordnade en rysk intressesfär där man inte ansluter sig till Nato och där man inte har utländsk trupp till förfogande för sitt eget försvar. Där Ryssland genom militär övermakt kan hota, dominera och kontrollera. Där Ryssland kan destabilisera så som man gjort i Ukraina. Detta är vad Putins språkbruk om destabilisering handlar om, andra länders motståndskraft mot kraven på underordning och möjlighet att destabilisera dem.

Därför har det varit allvarligt när socialdemokratiska företrädare har köpt Putins definition av vad som destabiliserar. Allra värst var det när man 2010 gick ut och tillsammans med Vänsterpartiet krävde att all amerikansk trupp, inte rysk, skulle avvecklas från utländska baser.  Det var långt bortom verkligheten men en sådan verklighet hade gett Ryssland fri tillgång till att destabilisera hela vår kontinent.

Och det är därför allvarligt när Magdalena Andersson nu speglar Putins språkbruk och accepterar tanken på att ett svenskt Nato-medlemskap skulle verka destabiliserande. Det är okunnigt och det är fel.

När jag såg på Aktuellt och hörde statsministern att om Sverige går med i Nato destabiliseras Östersjöregionen var det ett budskap till Putin att hans krav på andra fungerar när det gäller en socialdemokratisk regering i Sverige. Inte i Finland, där man vägrar acceptera själva tesen utan diskuterar Nato-frågan som den är. Inte i något annat land som är medlemmar i Nato hävdas det att medlemskapet destabiliserar. Inte heller att den snabba rustning som nu genomförs i land efter land skulle verka stabiliserande. Det är ju tvärtom.

Faktum är att jag inte hade trott att hon hade sagt så som det refererades i bland annat internationella media, eftersom det vore att acceptera Putins anspråk på att få definiera vad som är destabiliserande. Kanske hade hon uttryckt sig klumpigt eller lite väl luftigt så att det gick att tolka på det viset.

Nu sa faktiskt Sveriges statsminister att om Sverige går med i Nato så destabiliseras vår del av Europa – något som annars bara Putin hävdar – så därför, menar hon,  vi kan inte gå med. I klartext innebär det att eftersom Putin vill ha Sverige i en intressesfär där vi inte får gå med i Nato – och skulle blir provocerad om vi gjorde det – så kan vi inte gå med i Nato. Det är att låta Putin begränsa svensk suveränitet.

Andersson accepterar att vi skulle destabilisera som Putin säger, inte för att vi skulle vara ett hot mot någon utan för att vi skulle ha ett starkare försvar gemensamt med andra och ömsesidiga säkerhetsgarantier med våra grannländer och hela Nato.

Det är självfallet lika mycket myt som när Putin i andra sammanhang har förklarat att andra länder destabiliserar, omringar Ryssland ( vi är för övrigt alla omringade av andra länder ) och att Sovjetunionens fall var en geopolitisk katastrof.

Vi skulle inte destabilisera något genom vårt medlemskap eftersom vi inte vare sig nu eller som medlem i Nat skulle hota någon. Tvärtom skulle vi bidra till ökad säkerhet och stabilitet i Östersjön. Det som irriterar Putin är inte att vi destabiliserar, vilket vi inte gör, utan att vårt medlemskap ställer oss utanför de hot och den kontroll som Putin menar att han ska ha över svensk utrikespolitik.

Det är ofattbart att Sveriges statsminister mitt under den största europeiska säkerhetskrisen,  mitt under ett konventionellt krig i Europa, och medan vi och andra länder möter hot från Ryssland låter den ryske despotens uppfattning om vad som är destabiliserande styra över svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Det allvarliga är att det är svensk säkerhet som hon därmed sätter på spel eftersom det som irriterar Putin är att möjligheterna att hota Sverige blir mindre om vi är en del av en kraftfull försvarsallians än om vi står ensamma.

När vi står utanför Nato kan han skrämma och påverka oss – som han nu har lyckats med – men med Sverige innanför Nato måste han konfrontera hela den transatlantiska försvarsgemenskapen.

Därmed har Magdalena Andersson gett Putin veto över vad socialdemokratiska regeringar kan göra för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Han kommer nämligen alltid tycka att det är provocerande att vi har ett starkt och gemensamt försvar med andra. Lika provocerad som han är över att Estland, Lettland och Litauen är en del av Nato, liksom Norge och Danmark.

Om och när Finland nu går vidare i Nato-processen kan Putin hävda att landet enligt Sverige destabiliserar säkerheten i Östersjöregionen. Om Magdalena Anderssons regering i ett senare skede skulle anse det vara klokt att bli medlem i Nato har Putin nu Anderssons ord på att vi medvetet underminerar stabiliteten trots att vi i stället stärker den. Och hon har svikit Finland genom att ge Putin utrymme att den finska debatten om Nato destabiliserar.

Det hela är som sagt lika allvarligt som när socialdemokraterna 2010 gick till val på att Sverige skulle kräva att all amerikansk trupp skulle dras bort från Europa och andra utländska baser. Trots att det var tre år efter att Putin hade börjat hota Europa sa man inget om rysk trupp, som då dessutom hade invaderat Georgien och höll delar av Moldavien i en ockupation. Nu säger Andersson att vår utrikespolitik inte ska provocera despoten i Kreml. Det är usel säkerhetspolitik som kommer att leda til nya krav, för att vi enligt Putin inte ska provocera.

Det är illojalt mot Finland och det är illojalt mot Sveriges riksdag att man som minoritetsregering med stöd av Vänsterpartiet går emot Sveriges riksdag. Så formulerar man inte en demokratisk nations suveräna utrikespolitik. Så samlar man inte landet i en tid av kris och krig i Europa.

Magdalena Andersson har misslyckats med att hålla gränsen.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker