Gunnar Hökmark: Om valfriheten och förmynderiet

Det finns ett uttryck som ibland används både till höger och vänster, som jag ogillar djupt. Det är uttrycket DDR-Sverige, som används för att beskriva vårt land på 1970- och 1980-talen. Det är slafsigt och ohistoriskt, och det relativiserar ett förtryck som var en brutal verklighet i vår närhet. Det används av dem som i efterhand erkänner att det var lite väl reglerat, men att det i dag råder nya tider som motiverar nya regleringar och inskränkningar av människors frihet.

Det är ett uttryck som desorienterar och förvillar vad vår tids utmaningar handlar om. Sverige var även på 1970- och 1980-talen ett bra land och stabil demokrati. Vår välfärd hade inte så mycket med Socialdemokraterna att göra, utan med näringslivs- och marknadsreformer från slutet av 1800-talet, att vi stått utanför världskrigen, från sekelskiftet fått en industriell utbyggnad baserad på en unik tillgång av råvaror från skogen, gruvorna och älvarna, en ingenjörskultur som fanns i folksjälen samt en investering i kunskapssamhället som tog sin fart från 1800-talets mitt. En kanske avgörande orsak till den långa historien av ekonomisk framgång, i det stora perspektivet från 1870 till 1970,  var en stor ekonomisk frihet, en offentlig sektor som var mindre än i jämförbara länder och en stat som avstod från att lägga sig i själva företagandet. Frånvaron av socialism var en framgångsfaktor. Och lägg till en i det stora hela harmonisk samhällskultur.

Det var först på 1970-talet som Sverige började skilja ut sig från andra länder, genom en aktivistisk vänsterpolitik inom näringsliv, socialpolitik och skola. Det var 1960-talets vänstervåg som drev fram den statliga företagspolitiken, den växande offentliga sektorn och snabbt stigande skatter, löntagarfonderna och en skolpolitik som fokuserade på att ersätta kunskap med social fostran. Begreppet kunskapsskola blev ett skällsord.

Efterkrigstidens långa period av växande välfärd och välstånd kom däremot inte att präglas av en växande mångfald och valfrihet. Det var det gamla 1800-talets patriarkala och paternalistiska strukturer och tankesätt som fördes över till den nya tiden genom socialdemokratisk dominans, inte bara i politikens församlingar utan också i vardagens verkligheter.

Kollektivanslutningen till Socialdemokraterna, välfärdens utveckling enbart inom den politiska sektorns styrning, tanken på den starka staten och politiken som alltings goda givare. Det för bara hundra år sedan fattiga Sveriges beroende till den kommunala skolläraren, den statliga läroverkslektorn, det landstingsdrivna sjukhusets läkare och sjuksköterskor omvandlades med växande välfärd till en beroendeställning till det offentliga som kom att ha allt mer aktivistiska uppfattningar om hur den enskildes välfärd skulle utformas, även när välfärden möjliggjorde mer än det nödvändiga.

Så kom det offentligas ansvar för den enskildes trygghet att växlas över till den socialdemokratiska styrningen och det offentligas makt ett medel för att styra medborgarnas vardag. I Myrdalsk anda skulle livet läggas till rätta, familjers välfärd strömlinjeformas utifrån den politiska elitens mål för effektivitet och den starka staten skulle vara den starka patriarken.

Sverige var i sin monopolism – sjukvård, taxi, äldreomsorg, apotek, skola, transporter, försändelser, barnomsorg, arbetsförmedling, förskolor samt radio och TV – ett land som inte hade kunnat bli medlem i dagens EU.

Inte för att det var något DDR – det kan bara den som inte vet vad DDR var säga – utan för att det var ett förmyndarsamhälle som genom monopolisering gjorde människor maktlösa. Jämför man detta med DDR förstår man vare sig Östtyskland eller förmynderiets natur.

Förmynderiet var alla de som anser att de ska styra över människors välfärd, för att de anser sig veta bättre än sina medmänniskor. Individerna ska ge efter till förmån för de politiska tänkarnas förmåga att lägga deras liv till rätta. Det är denna samhällsanda som nu på nytt kommer upp till ytan, i tron att man har upptäckt något nytt.

Det finns just nu inget område där denna riktning är så stark som inom skoldebatten. Alla de brister som man kan hitta, eller anser sig hitta, sägs bero på frånvaron av politisk kontroll och på att människor väljer fritt som de vill. De gemensamma problemen som berör hela den svenska skolan beror på att individer har valt en annan väg för sig själva. Många socialistiska debattörer som reflexmässigt varit emot friskolereformen väljer nu att använda problemen i dagens skola som skäl för att attackera friskolorna, trots att det inte är där som de riktiga problemen finns.

Sedan 1990-talet har vi fått fler och fler friskolor, av det enkla skälet att fler har valt dem. I dag har vi 400 000 elever som går i fristående skolor, på grund av att de har valt dem för att få den bästa möjliga utbildningen som en start för sina liv.

Nya skolor med nya inriktningar eller med tydligt fokus på kunskap och ordning har lockat fler och fler. Det svenska skolväsendet är genom detta under ständig utveckling, baserad på elevers och föräldrars val och på utvecklingen av pedagogik, ledning och lärande. Denna utveckling vill nu många stoppa. Istället för att se till att fler kan få plats i den skola de vill gå i, vill regering och även borgerliga debattörer hantera det så kallade orättvisorna genom ransonering, offentlig tilldelning och vinstförbud som stryper skolor.

I en tid då vi behöver utveckla kunskapssamhället mer än någonsin, då vi skulle behöva utveckla skolreformer med mångfald för vår tid, på samma sätt som den allmänna skolplikten en gång var ett gigantiskt steg framåt, har vi fått en skoldebatt som har sitt fokus på rykten, anekdoter och demonisering av fristående skolor. Detta istället för en debatt om skolans allmänna ambitioner och kvalitet, med fokus på de skolor som fungerar dåligt och ger unga människor en dålig start i livet.

Det stora problemet med den svenska skolan handlar om alla de skolor där en mycket stor andel elever inte uppnår gymnasiebehörighet. I snitt är det 15% av eleverna i Sverige som inte når behörighet som i praktiken är ett lågt satt mål vad gäller kunskaper.

Lägg till de 15% av eleverna som precis klarar sig ovanför denna ribban och som får problem med att följa med i gymnasiets undervisning därför att deras faktiska kunskaper inte räcker till. Detta motsvaras av samma situation i den högre utbildningen, där de som klarat gymnasiet likväl saknar de viktiga baskunskaperna. Vi har i Sverige en betydande utmaning med att höja lägstanivån och samtidigt utveckla de duktigaste eleverna till sin fulla potential.

Det är detta problem som till en del fångas i Pisa-undersökningen, där ansvariga i regering och myndighet dessutom exkluderade en allt för stor grupp av elever. I ett större perspektiv handlar det om att svenska elever inte har tillräckliga kunskaper när det gäller ämnen som bland annat matematik eller fysik. Och nu talar vi ändå om de elever som presterar bra i skolan och når dess mål.

Det är om detta den svenska skoldebatten borde handla om. Den borde också handla om vad som händer alla de elever som går i skolor som år efter år inte klarar att ge mer än 70% av eleverna gymnasiebehörighet. De drivs djupare ner i den segregation de växer upp i.

Orsakerna till allt detta är många. En är den bristande ordningen och lärares hinder för att ingripa och ställa krav på ordning. En annan är en långsiktigt försvagad ställning för läraren som sådan och för läraryrket. Antagningskraven till lärarutbildningen är för låga och för få söker. Ytterligare en är att fokus har förts bort från kunskap till social fostran eller andra mål för skolans verksamheter. 

Det är svårt att förstå att det inte är dessa långsiktiga fenomen och förutsättningar som står i fokus för skoldebatten. Istället ligger fokus på de fristående skolor som 400 000 elever väljer, just för att få ordning i skolan och fokus på kunskaper. Det är generellt sett inte här problemen i den svenska skolan ligger även om det bland friskolor liksom bland alla andra skolor finns sämre och bättre skolor. Några som inte uppfyller skollagen och är föremål för extremisters skolverksamhet borde till exempel inte få bedriva sin verksamhet. Men när Skolinspektionen redovisade 28 skolor med de djupaste problemen var 26 av dem kommunala.

Friskolorna lever på sina meriter och får sina elever genom att befintliga kommunala skolor väljs bort. De stora problemen i den svenska skolan finns självfallet inte i den sektor som består av 15% av eleverna som har gjort ett aktivt val för att få en bättre skola. Likväl vill socialdemokrater och andra debattörer fokusera på friskolorna, medan hundratusentals elever går igenom skolor som inte klarar att ge dem gymnasiebehörighet. Det ligger en dogmatikens cynism i detta.

Som argument för detta ligger fördomar, skrönor, anekdotiska berättelser, rykten samt demonisering av privat företagande.

En sådan sak som hävdas om friskolor är att de suger ut det kommunala skolsystemet. Ingen har kunnat påvisa i saklig utredning att det är så. Eftersom de får samma skolpeng som kommunala skolor är det fel och saknar proportionalitet.

Nu är skolpengen i praktiken inte den samma eftersom problemfyllda skolor får mer pengar per elev. Så påståendet att friskolor med ”bra” elever suger ut skolor med ”dåliga” elever håller heller inte.

Indelningen i bra och dåliga elever kommer för övrigt från friskolemotståndarna, som anser att ”duktiga” elever ska ta bördan för att en skola inte kan hålla ordning eller ge kunskaper till alla. Allra värst är slutsatsen att vi får leva med att vissa skolor inte ger de resultat som krävs, eftersom eleverna har dåliga förutsättningar. Ett alternativ till detta synsätt är att ge dem bättre förutsättningar, genom en bättre skolgång anpassad för dem.

Det kan göras både vad gäller kommunala och fristående skolor, eftersom skolornas resurser skiljer sig. Det handlar nämligen inte bara om skolpengen som sådan, utan också om de resurser som kommunala skolor har jämfört med de fristående skolorna. Detta eftersom administration, byråkrati och det fulla värdet av fastigheter på olika sätt oftast ligger utanför det som skolpengen beräknas på.

Då sägs det att friskolor fördjupar segregationen. Det är direkt fel och riktar sig mot det självklara att fristående skolor rekryterar dem som gör aktiva val och vill göra det mesta möjliga av sin skolgång. Det är inte segregation, utan ett verktyg för den enskilde som vill bryta den segregation.

Segregationen i den svenska skolan är en direkt funktion av segregationen i bostadsområden och utanförskapet. Friskolor är det enda sättet att bryta den för elever och föräldrar som vill göra det bästa möjliga av skolgången. Det leder sedan till att friskolor i större utsträckning har elever som vill göra det bästa av sin skolgång. De eleverna bör uppmuntras, inte stoppas. 

Men då hävdas istället att friskolorna är dåliga och att undervisningen är undermålig på grund av vinstjakten i skolor som drivs som aktiebolag. Ej heller detta finns det någon som har kunnat belägga i sak.

Lika lite finns det någon saklig analys bakom påståendet att skolföretag tar ut obegränsade vinster. Den genomsnittliga vinsten är nämligen cirka 3,5% före skatt, vilket är lite högre än räntan på lånat kapital och ska ses mot att det är ett risktagande.

Dålig kvalitet är däremot alltid vägen till förlust. Inte till fler elever, bättre struktur och lönsamhet. Det finns få företag som har kunnat växa och gå med vinst på affärsidén att leverera undermåliga tjänster och varor. Det finns bara i ett system man kan göra det och det är när man har monopol och inga krav på sig att vara effektiv.

Man kan däremot notera att argumentet undermålig undervisning inte är förenligt med argumentet att man bör ha lottning för att få en plats i en fristående skola. 

Då har vi frågan om att fristående skolor har betygsinflation. Det har ständigt hävdats, men inte bekräftats i saklig utredning. Lika lite har någon kunnat utesluta att kommunala skolor, kanske i utsatta områden med redan allt för långa betyg eller i områden med konkurrens från fristående skolor, inte sätter högre betyg. Den frågan bör man hantera genom nationella centrala prov.

Attackerna på friskolorna och skolpengen ska inte ses isolerat. Synsättet att vinstdrivande företag är oseriösa och ger dålig kvalitet, kortsiktighet och utsuger den offentliga skolan drabbar nämligen hela den svenska välfärdssektorn och leder tillbaka till monopolismens tid. Den innebar köer, ransonering och vikande kvalitet samt den enskildes ofrihet. Det är anmärkningsvärt att vänsterns attacker på friheten att välja, utan sakliga och konkreta fakta, har lett till en debatt som innebär att 400 000 elever riskerar att förlora sin skola och den svenska skolan i sig sin utvecklingskraft, samtidigt med en fortsatt acceptans av skolor som inte håller måttet.

Då är vi tillbaka i den tid då sjukvård, äldreomsorg, förskolor och skola demoniseras för att de inte är offentliga. I Sverige har vi i dag kommit mycket längre än så. Den svenska modellen bygger i dag på valfrihet, mångfald och konkurrens som gör den enskilde starkt. Den modellen bör vi utveckla. Ökade kvalitetskrav. Fler möjligheter att välja. Fler aktörer som tävlar med varandra om att erbjuda det bästa. Den enskildes behov av välfärd före den offentliga strukturens behov av den enskilde.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och fd Europaparlamentariker