Gunnar Hökmark: Så bör EU möta den amerikanska krisen

Under hela den moderna tid som vår värld har formats i, sedan andra världskriget, har USA varit den mäktigaste nationen inte på grund av sin militära styrka och ekonomiska makt utan på grund av sitt föredöme, den stabilitet man gett världen och den trovärdighet som man skapat som partner. Vi har under månaderna sedan Trumps tillträde i Vita Huset sett ett USA som i stället gjort sig allt mindre i världen – och sig själv allt svagare.

Allt det kapital av förtroende och respekt som miljoner och åter miljoner amerikaner har bidragit till att bygga upp tillsammans med sina ledare har förverkats av Donald Trump genom egocentrisk arrogans, brutal girighet och en övertro på en förmåga att förstå världen – en förmåga som överhuvudtaget inte finns.

Det är i dag få som blickar mot USA som ett föredöme för den fria världen, även om figurer som Orban och Erdogan ser Trumps agerande som en legitimering av auktoritärt styre och nedmontering av rättsstaten. Andra, som i Moskva, ser med glädje och förakt på vilsenheten och naiviteten hos den amerikanska administrationen.

När vi har hört den till Moskva utsände Witkoff förundrat berätta om hur Putin sagt att han efter mordattentatet mot Trump gick till kyrkan för att be och därefter, som han uttryckte det, lät en av Rysslands främsta målare måla ett porträtt av Trump som en gåva, är det som när någon lurat barn på godis.  Och när sagde Witkoff därefter upprepar Putins påståenden om varför Ryssland ”tvingades” angripa Ukraina är det sorgligt att se förfallet i amerikansk diplomati.

Och det är ändå bara ett av många exempel. Läckaget av Signalchatten, som blev Pentagons kommunikation för att politiskt hålla samman en militär operation i Jemen var i sig ett förfall, men diskussionen i chatten är än mer avslöjande.

Men viktigare än detta mönster av inkompetens och omdömeslöshet är det som präglat Trumps påbörjade fientligheter mot världen i övrigt och mot allierade i synnerhet.

I en tid då Västvärlden är hotad genom en kartell av ondskans regimer som Ryssland, Iran och Nordkorea, med Kina i bakgrunden, väljer Trump att hota sina vänner och allierade.

Han hotar grannen Kanada och kräver att landet ska underkasta sig honom och bli en delstat. Han hotar Mexiko med brutala åtgärder och han hotar Panama med annektering, liksom han hotar Danmark och därmed Europa med att vilja annektera Grönland, som är en del av Nato. 

Och han inleder på bred front ett handelskrig mot i stort sett alla – utom mot Ryssland och Belarus – på oklara grunder, i föreställningen att andra länder har plundrat och tjuvat från USA under den tid då den amerikanska ekonomin genom globaliseringen blivit den i särklass mest ledande.

För allt vi vet står USA fast vid sitt åtagande i Nato och bakom den artikel som ger alliansen dess styrka, nämligen artikel 5. Men ingen kan vara helt säker, och det i sig förändrar den europeiska säkerhetssituationen liksom USAs inflytande i Europa. Det kommer också påverka rysk vilja att på olika sätt pröva alliansens reaktioner vid olika former av provokationer och hot.

Den upprustning som nu påbörjats i Europa, framför allt i norra Europa, måste ske snabbt och för att ge en stark avskräckning mot konventionell krigföring, men det så kallade kärnvapenparaply som USA har bidragit med är svårare att ersätta. Det gör att Europa måste se till att ha en så stark konventionell avskräckning att det inte blir ett krig från vilket det kan ske en nukleär upptrappning.

Konsekvensen av den osäkerhet som Trump och hans medarbetare skapar är att den ger en osäkerhet även för USA. Om Rysslands krig mot Ukraina ursäktas av Washington är det lätt för den kinesiska ledningen att legitimera ett anfall mot Taiwan.

När Trump säger sig vilja annektera Grönland, som är ett Nato-område och en allierad, säger han också att det är legitimt för någon annan att annektera ett annat arktiskt område, som Ryssland helt klart skulle vilja på Svalbard. Och om Ryssland och Kina båda anser sig kunna ställa territoriella krav, vid sidan om internationell rätt, på Arktis är det i allra högsta grad amerikansk säkerhet som hotas.

Det är bara att titta på jordgloben. Europa och USA har gemensamma fiender. Atlanten delar oss inte utan är en del av den gemensamma värld där vi tillsammans måste bygga territoriell säkerhet, inklusive på Arktis.

Som en supermakt och som världens största ekonomi formas amerikansk säkerhet i de skeenden som pågår över hela världen. Det skadar till exempel amerikansk säkerhet när Kina i Afrika kan ersätta amerikanska hjälpinsatser. När länderna i Asien möter ett amerikanskt handelskrig kommer de att handla mer med varandra och mindre med USA. Och det försvagar USA i den delen av världen man i dag vill vara som starkast i.

Det underminerar den stabilitet som är viktig för USA om Kina uppmuntras ta Taiwan. Det skadar vår gemensamma säkerhet om Ryssland skulle bli en dominerande militär kraft i Östersjön med hot riktade mot den skandinaviska halvön och därmed Arktis. Hur smickrad Trump än kan bli av ryska porträtt på honom är Ryssland en fiende till USA, liksom Kina. Liksom Nordkorea. Liksom Iran. Liksom Venezuela.

Det finns två processer som utöver detta allvarligt hotar USA:s ställning i världen.

Den ena är den som vi nu följer dag för dag, nämligen det handelskrig som Trump för utifrån sina ”instinkter” och sin egen desinformation om hur handeln med USA har utvecklats. Det har allvarligt skadat USA i sin roll som handelspartner och som allierad. Det är ett handelskrig som bygger på trumpoider, det vill säga påhittade problem och ren desinformation om ”plundringen” av USA.

Det handelsunderskott som USA har gäller handeln med varor. Räknar man in tjänstesektorn så närmar vi oss en balans. Men det är likväl inte det intressanta. Det avgörande är att USA under lång tid på egen hand har utvecklat ett mycket stort budgetunderskott som har fungerat som en högkvalificerad stimulans av den amerikanska ekonomin men som gett ett underskott i förhållande till omvärlden finansierat med stora lån.

Budgetunderskottet är en amerikansk konstruktion och till en del en orsak till den snabbt växande ekonomin. Med den starka dollarn som världsvaluta har USA kunnat bära ett budgetunderskott och en skuldbörda större än vad någon annan hade kunnat göra.

Det amerikanska budgetunderskottet, och de stora lånen för att finansiera det, blir inte mindre för att man stänger ner för import av jeans från Lesotho, löparskor från Vietnam eller europeiska bilar. Problemet är nämligen det egna budgetunderskottet som leder till en större konsumtion än vad man själv kan producera. Konsumerar man mer än man producerar måste man importera från andra och låna för att betala det.  

Det är i grunden den öppna världsekonomin som har gjort att amerikanska företag har kunnat växa och dominera inom stora delar av världsmarknaderna. Det är detta tillsammans med en mer avreglerad ekonomi som har gett den amerikanska ekonomin dess dynamik, dess konkurrenskraft och därmed dess ledarskap. När denna ekonomi stänger ner för handel isolerar man sig från den motor och den finansiering som drivit den amerikanska ekonomin framåt. Då hjälper det inte hur många jeans eller löparskor man kan få producera i USA.

Och det är i detta perspektiv man ser den stora skada som Trump har orsakat USA. Genom handelskriget har man skjutit sig själv i foten, vilket vi ser genom sjunkande börser när tariffer skulle höjas och stigande när de pausats.

Den amerikanska ekonomin behöver bland annat europeiska insatsvaror och kinesiska konsumtionsvaror. Annars sjunker kvalitet och stiger priser. Och det drabbar hela USA som ekonomi liksom de amerikanska konsumenter som får betala mer för både importerade och amerikanska varor. Och då stiger inflation liksom räntor. Och då går det allt sämre.

Men det är likväl på sikt inte det mest allvarliga. Trump har urholkat den amerikanska trovärdigheten om att vara en stabil och pålitlig partner. Han har aktivt gjort allt för att framstå som opålitlig och icke trovärdig genom ständiga hot, pauser, nya hot och nya tariffer. Det är Hönshusets ekonomiska politik som nu gör USA mindre i världen.

Den amerikanska ekonomin är en viktig del av europeisk ekonomi och liksom av världsekonomin men nu har Trump satt mönstret att den är en opålitlig del av våra ekonomier. Konsekvenserna av detta är svåra att överblicka.

Men det som är än mer allvarligt är att Trump har underminerat förtroendet för USA som en finansiell partner och därmed dollarns ställning i världen. Det var först när räntorna på amerikanska obligationer började stiga som männen kring Trump insåg detta. De har inte bara skjutit sig själva i foten utan också i låret.

Tanken på att sänka dollarns värde, för att minska import och lätta på skuldbördan, kanske genom en omförhandling till mycket långa lån till mycket låga räntor, kraschade inför den verklighet som de finansiella marknaderna innebär. När förtroendet för USA och den amerikanska administrationen faller, faller också förtroendet för dollarn och den amerikanska skuldbördan.

Det blir inte värre än att flera av de länder som Trump handelskrigar mot också har de lån som han trodde sig kunna sänka kostnaderna för. Nu hotar de, till exempel Kina, sannolikt med att avveckla sina lån till USA, med stigande räntekostnader och än större problem för dollarn.  Och har dollarn inte längre sin unika roll i världen blir plötsligt det stora amerikanska budgetunderskottet ohållbart. Då kan man inte längre trycka dollarsedlar som ett internationellt betalningsmedel utan då måste man betala allt högre räntor.

Då hamnar USA på en gång i en vikande tillväxt, eller recession, och en växande finansiell instabilitet där dollarn inte längre ger samma stöd som amerikanska presidenter varit vana vid. Förlorar dollarn sin ställning, eller om den bara försvagas, får detta stora konsekvenser för USA.

Den andra processen som hotar USAs roll i världen är den succesiva nedmonteringen av rättsstat och demokratiska institutioner. Misshagliga advokater stäms. Domare som har gått emot den politiska ledningen stäms eller attackeras. Journalister som är misshagliga utesluts från pressbriefings. Lagstiftning om myndigheters roll eller kongressens del i handelspolitiken kringgås. Misshaglig litteratur och forskning rensas ut och misshaglig är den om den involverar ord som rör ras, kön eller något annat som för dagen är misshagligt. Porträtt på misshagliga generaler tas ner liksom på tidigare presidenter. Presidenten skriver ut presidentdekret om trycket i duschar och vilken sorts sugrör som ska användas och kräver att utländska företag ska dela hans misstro mot inkludering av människor. TV-kanaler stäms och tvingas till eftergifter. Advokatbyråer portas från federala domstolar. Presidenten själv lovar att göra så att han kan omväljas en tredje gång i strid med konstitutionen. Människor deporteras till främmande lands fängelser utan ens en domstolsprövning. Det är stor och smått men ett virrvarr av förakt mot rättsstat och maktdelning. Ytterst lever vi nu med insikten att Trump inte kommer att erkänna ett valresultat som går honom emot.

Det gör USA än mer oberäkneligt och än mindre till ett föredöme.

USA har under Trump blivit ett hot och en osäkerhet för sin vänner, alltmer isolerat från sin omvärld av allierade och handelspartners. Det förblir en militär supermakt men tar nu stegen till att bli en ekonomisk stormakt snarare än en supermakt. Som politisk ledare har man förlorat sitt kapital. Och det finns en betydande risk för att det som Trump inlett kommer att bli mer och mer oberäkneligt. Det kommer drabba USA allra hårdast.

Så kommer det nog inte alltid att vara. Men Europa måste nu ta ledningen som den fria världens ledare.

En allra första prioritet är att stödet till Ukraina nu måste stärkas upp så att Ryssland inser att man aldrig kommer att nå sina mål och att man kommer att drabbas av än större förluster. De nordiska och baltiska länderna måste tillsammans med Polen gå i täten för detta.

Men Europa måste nu utveckla sin styrka och fulla potential:  

För det första inbjuda samtliga världens OECD-ekonomier till en stor handelsrunda i Bryssel, för att utveckla global frihandel och samtidigt sluta så många bilaterala frihandelsavtal som möjligt. Europa bör nu göra sig till den globala handelns ekonomiska och politiska centrum.

För det andra avreglera så att vi får fria marknader över samtliga gränser och inom samtliga delar av våra ekonomier. Den digitala lagstiftningen måste öppnas upp, inklusive lagstiftningen om AI. Europa måste skärpa sin konkurrenskraft och göra sig till en ledande ekonomi genom innovationer.

För det tredje bör vi därför se till att EU blir den ledande kunskapsekonomi som vi satte som mål i början på 2000-talet.

Det innebär att EU bör föra över än större resurser från jordbruk och regionalpolitik till den gemensamma forskningspolitiken samtidigt som alla medlemsländer bör få ett åtagande att fem procent av BNP ska gå till forskning och utveckling, inte längre tre procent som var det gamla industrisamhällets mål. Vi bör se till att alla de forskare som nu möter DOGE-politikens brutala nerdragningar, politisk likriktning samt vetenskapsskepsis i USA kan röra sig till Europa.

För det fjärde se till att vi snabbt inleder en process för att utveckla digitala alternativ inom avancerade datatjänster, molnservice och cybersäkerhet som gör att vi inte står utan alternativ om amerikanska myndigheter hotar Europa eller om den amerikanska administrationen väljer att vidga handelskrig till den digitala sektorn.

För det femte vidareutveckla den europeiska försvarsindustrin genom högre kapacitet och en inre marknad för försvarsmateriel och stora gemensamma uppköp på marknadsekonomiska grunder, det vill säga genom konkurrens och mångfald där de bästa kan växa.

För det sjätte bygga upp en så stark europeisk försvarsförmåga att vi kan stå emot ryska hot och balansera amerikanska krav på vad som krävs för att USA ska förbli allierade. Vi bör se till Nato har ett starkt europeiskt ben och att Arktis har en stark europeisk hand som skydd.

För det sjunde utveckla det politiska samarbetet kring våra nya handelsrelationer och våra militära allianser. Utvidgningen med bland annat Ukraina som medlem måste fortsätta. Storbritannien liksom Norge måste närmare in i det samarbete som nu formas inom alla områden. De stora länderna som Kanada, Australien och Nya Zealand måste liksom länder som Japan och Sydkorea inkluderas i ett europeiskt globalt partnerskap som är öppet även för andra demokratier och rättsstater.

För det åttonde vara berett att ge USA det stöd som krävs för att våra gemensamma intressen runt om i världen, på de globala marknaderna och inte minst i Asien, Europa och Arktis ska kunna värnas och att den transatlantiska marknaden ska kunna utvecklas. USA och det amerikanska samhället är långt mycket mer än den amerikanska presidentadministration vi nu ser.

Tillsammans är våra kontinenter en stark kraft för frihet och demokrati. USA är i grunden en naturlig och självklar allierad för Europa men det är i dag inte självklart för den amerikanska administrationen. Det kommer krävas ett USA som vill återupprätta sitt förtroende och vara stort i världen för att USA ska kunna finna sin styrka.

Under tiden måste Europa lämna sitt lillebrorkomplex utveckla den styrka vi har. Den är större än vad vi är vana vid att diskutera. När USA gör sig mindre måste vi sträcka oss längre.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker