Gunnar Hökmark: Socialdemokraterna missar bjälken i det egna ögat

När journalisten Nathan Shachar skrev en krönika om antisemitismen inom Socialdemokraterna under efterkrigstiden utlöste det ett väldigt ogillande bland några ledande journalister och personer som definierar sig som forskare i antisemitism.

En av våra ledande journalister avfärdade artikeln med ordet ”okunnigt” och motsvarande avhyvlingar kom från de olika forskarna. Poängen var i korthet att om det nu var så att man kunde hävda att det fanns ett antisemitiskt förflutet inom S så fick man inte hävda det annat än genom att sätta in det i den tidens historiska perspektiv och att det fanns lika mycket inom andra partier. Av detta skulle följa att det inte kunde anses vara så allvarligt och dessutom bara höra den tiden till.

Detta med att enbart diskutera antisemitism om man förklarar det med att alla andra tyckte det är ett krav som inte brukar ställas på andra påståenden om antisemitiskt förflutet i något parti. Det är dessutom fel i sak. Alla andra var inte antisemiter eller accepterade antisemitism.

Det som Shachar lyfte fram, och som faktiskt både var nytt för mig och förvånade mig, var att Socialdemokraterna inte bara före utan efter andra världskriget använde sig av antisemitisk propaganda. I en valfilm från 1946 använde sig S av antisemitiska propagandafigurer för att visa hur skev kapitalismen och företagandets krafter var.  Riktiga arketyper för antisemitism. Efter andra världskriget.

Det var såvitt jag vet ingen annan som gjorde detta, förutom de riktiga nazisterna som då överlevde i den mycket begränsade extremismens form. För alla andra partier drogs gränsen mot antisemitism tydligt.  Efter andra världskriget, efter insikten om Förintelsen och den uppenbara konfrontationen med att de som mördades var människor som vi alla var något annat inte möjligt. Men Socialdemokraterna använde likväl de antisemitiska figurerna i en valfilm.

När jag på Twitter påpekade det anmärkningsvärda i detta gentemot dem som ansåg att det var okunnigt att nämna socialdemokratisk antisemitism utan att hävda att alla andra var det fick jag svar från bland annat forskaren Ola Larsmo, som skrev att det visst fanns antisemitism i andra partier.

Som ett exempel på detta angav han de personer som i den skamliga deklarationen, den så kallade Bollhusdeklarationen, från Uppsalas studenter om att hindra judar, det gällde då framför allt judiska läkare som ansågs hota de svenska studenternas arbetsmöjligheter, att inresa till Sverige fanns personer som sedan hade börjat verka inom den dåvarande högerns riksorganisation.

En av de utpekade var Arvid Fredborg som senare också kom att verka inom ramen för Svensk Tidskrift, som både före och efter andra världskriget var kompromisslös i sin syn på nazismen framväxt i Tyskland, Kristallnatten och hur viktigt det var att Nazityskland besegrades.

Arvid Fredborg förklarade senare att hans deltagande i deklarationens antagande var ett av hans livs stora misstag. Han blev under kriget en av de sista korrespondenterna kvar i Tyskland, där han med stora personliga risker beskrev hur djävulskt det nazistiska systemet fungerade och hur nödvändigt det var att Tyskland besegrades. Han kom också bli en av de första som skrev om vad som pågick i det tyska samhället vad gällde just förintelsen.

Det Högerparti som Fredborg gick till efter sin studenttid hade ett ungdomsförbund som ungefär samtidigt med den socialdemokratiska valfilmen fick Gunnar Heckscher som ordförande. Det fanns varken där eller i partiet något utrymme för antisemitism oavsett vilka enskilda individer man kan hitta som utgjorde undantag från detta. Och oavsett detta, att ett politiskt parti använde sig av antisemitisk propaganda kan inte balanseras av att enskilda personer började verka inom partier som överhuvudtaget inte var i närheten av antisemitisk propaganda.

Det intressanta är att de olika forskarna kring antisemitism och journalisterna som fördömde att man lyfte fram att Socialdemokraterna efter andra världskriget använde sig av antisemitiska valfilmer är så ointresserade av att beskriva den antisemitism som faktiskt fanns inom S.

Det är något som vi i modern tid har sett inom en lång rad av vänsterns organisationer. Den förre partiledaren för Labour Jeremy Corbyn blev till och med suspenderad från Labour eftersom han inte motverkat den antisemitism som fanns inom partiet utan tvärtom förringat och gett den sitt stöd, utan att svenska socialdemokrater reagerade, lika lite som man reagerade mot Ilmar Reepalus styre i Malmö, som blivit en stad känd över världen för sin antisemitism.

I Storbritannien är det ett välkänt faktum att Labour har hyst och accepterat antisemitiska krafter. På samma sätt ser vi hur olika vänsterorganisationer har uttryckt antisemitism i sin syn på Israel och i samarbete med extremistorganisationer som har som mål att förgöra Israel. För mig är det också alarmerande hur svensk Mellanösternpolitik under lång tid varit blind för den antisemitism som ligger till grund för hatet mot Israel och som bärs upp av de diktaturregimer och terrororganisationer som ser demokratin och friheten som fiender.

I nutid är det av särskilt stort ansvar att föra debatten om hur kampen mot antisemitism måste utvecklas.

I samband med den nya regeringen har det för skribenter och kolumnister av olika slag som vill fördöma dess tillkomst och vill hävda att den öppnar dörrarna för fascism i Sverige blivit en agenda att börja tala om riskerna för en växande antisemitism i Sverige. Inte som en konsekvens av den utveckling vi sett under de senaste femton åren utan som en konsekvens av den nya regering man vill demonisera.

Det är en automatisk reflex som länge funnits inom vänstern, blind för den antisemitism som finns i dess omedelbara närhet, och som blundar för den verklighet som finns i det svenska samhället i dag.

I Malmö lämnar många judar staden för att de upplever att judiskt liv är svårt att förena med trygghet och säkerhet. Det är inte Socialdemokraternas fel men det faller under deras ansvar. Socialdemokraterna i Malmö har under årtionden försummat att dra gränsen mot antisemitism gentemot de väljargrupper man har sökt sig till.

Man har till och med flirtat med antisemitismens olika figurer, som att det egentligen är judarnas fel att de hatas, eller att det är tråkigt att man upplever sig provocerad av antisemitiska sånger i socialdemokratiska demonstrationståg. Man tillät partiorganisationen och SSU att influeras av antisemitism. Malmö är på grund av hur dess politiska ledning agerade känt över världen för den situation som judar i Sveriges tredje största stad lever i. Nationellt har Socialdemokraterna inte agerat kraftfullare än med den traditionella metoden att till den del förneka problemet och till en annan del uttrycka att det inte är ok och att man är förfärad. Så bekämpas inte antisemitism.

De som inte har sett, eller snarar väljer att blicka bort, den antisemitism som finns i Sverige, för att i stället hävdar nu att det finns ett hot med den nya regeringen sopar denna verklighet under mattan. Att den nya regeringen bestående av moderater, liberaler och kristdemokrater skulle öppna upp för antisemitism är en konstruktion som är fel och som avslöjar den egna passiviteten.

Den nya regeringen består av partier som ser individens rätt som avgörande, som står för rättssamhället och som vill erbjuda den mångfald som ett öppet samhälle behöver. Den har mer än andra bejakat möjligheterna till ett judiskt liv i Sverige, krävt bättre skydd och en utrikespolitik som står i konfrontation med den antisemitism som omger Israel.

I detta sammanhang är det för den nya regeringen viktigt att internationellt ta ställning för staten Israels rätt att existera och att försvara den demokrati som gör Israel ensamt och utsatt.

Vi kan inte bekämpa antisemitismen här om vi inte bekämpar den där, där den är som mest uppenbar. Om vi inte drar gränsen där drar vi heller inte gränsen här. En svensk Mellanösternpolitik måste utgå ifrån att det är demokratin Israel som ska värnas och att kravet på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter måste vara överordnat och omfatta alla, även dem som lever under förtrycket av Mellanösterns diktaturer.

Tar man på olika sätt ställning mot Israel och hamnar på samma sida som dess fiender hamnar man också, oavsiktligt vad som är syftet, på samma sida som dem som hetsar mot Israel.

Det är en väldig skillnad mot hur den iranska diktaturen har bemötts av svenska regeringar jämfört med hur man fram till för bara några år sedan attackerade Israel. Den svenska kampanjen för en plats i Säkerhetsrådet präglades av flirt med diktaturer som definierat Israel som fiende samtidigt som Sverige var ledande i att kritisera Israel och ensamt om att erkänna Palestina.

Sveriges utrikespolitik måste kunna mer än så. Vi måste kunna ta ställning mot den antisemitism präglar Irans och arabvärldens diktaturer och vara tydliga med att vi står på Israels sida gentemot dem som hotar landet. Den konflikten som finns där är återspeglas till mycket stor del i den antisemitism som vi i dag ser i Sverige. Det är inte antisemitism att kritisera Israels regering, det finns det skäl för mig att göra och det sker för övrigt som en normalitet i Israel, men kritik som formas och föds av antisemitism är något som Sverige måste dra en gräns mot. Gör man inte det öppnar man upp för antisemitismens krafter även här.

En regering som angriper kriminalitet, hedersförtryck, parallellsamhällen, klan-och gängkriminalitet och som står för individens rätt kommer inte bara kunna befria dem som lyder under dessa fenomen utan också dra en gräns mot antisemitism.

Att Socialdemokraterna 1946 hade en valfilm som byggde på antisemitiska propagandafigurer var unikt och är intressant men hör den tiden till. Det har däremot sitt intresse i dag när den utlöser reaktioner om att man inte får tala om den, att man inte får diskutera att S påverkades av antisemitism utan att felaktigt hävda att även andra gjorde det hävda att alla andra också gjorde det, vilket inte är sant.

Det som hände då gäller inte dagens socialdemokrati men de har varit dåliga på att se den antisemitism som finns i deras närhet och dåliga på att bekämpa den, de har ibland till och med osynlig gjort den som finns.

De som nu hävdar att en borgerlig regering skulle utlösa antisemitism förfalskar medvetet verkligheten. De gör sig också medskyldiga till den passivitet som präglat Sverige inför den antisemitism som under de senaste femton åren vuxit fram till en faktisk och skamlig verklighet i städer som Malmö och i andra delar av Sverige. Sverige kan bättre.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker