Gunnar Hökmark: Sökandet efter en ny ordning

När en ordning faller träder en ny ordning in. Förändringar leder till andra förändringar. När maktbalanser förändras söker sig världen till nya balanser. Under de senaste trettio åren har Sovjetunionens upplösning förändrat den globala politikens mest grundläggande förutsättningar. Sovjetunionen som i decennier var en självklar konstant definierade den grundläggande konflikten mellan Öst och Väst världen över. Med dess upplösning gick vi från en bipolär värld till en multipolär värld.

Inom ramen för denna multipolära värld blev Putins Ryssland en aktör som ville återskapa sovjetisk dominans i Europa, med minskande ekonomisk betydelse men med ett våldskapital och kärnkraft som kompenserade för detta. Europas enande gjorde det inte möjligt.  Samtidigt kom Kina att i snabb fart passera Ryssland både vad gällde ekonomisk utveckling och politiskt inflytande. Än mer avgörande var att världen efter den öst-västliga konfliktens upplösning kom att präglas av en globalisering som gav välstånd, bekämpade fattigdom och förändrade den geopolitiska och geoekonomiska kartan radikalt.  Runt om i världen växte nationer med regionala stormaktsambitioner fram.

Ryssland blev under Putin en ny konstant som definierade Europas säkerhetspolitikiska förutsättningar och som sökte nå längre än den regionala stormakten genom att skapa instabilitet i andra delar av världen för att den vägen motverka andras inflytande.

Nu faller även denna ordning. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina rev sönder den fredsordning som varit inte bara Europas utan även Rysslands. För Rysslands del innebar invasionen en lång rad av motgångar och misslyckanden som underminerat ryska ambitioner och Rysslands ställning i världen. Länder som Finland och Sverige ansökte om medlemskap i Nato. Europa och den fria världen mobiliserade ett stöd till Ukraina och ett motstånd mot Ryssland som Putin aldrig hade räknat med.

Ryssland har misslyckats militärt, blivit ekonomiskt isolerat och politiskt föraktat. Från en regional stormakt som motvilligt respekterades av demokratier och kanske sågs som ett stabilt föredöme av andra har man blivit en parianation med ett misslyckat krig och ett internt uppror bakom sig.

Den ryska Wagnergruppens marsch mot Moskva avslöjade Putins men också despotiers grundläggande svaghet i allmänhet på flera sätt. Det kommer att påverka den internationella ordningen. När Ryssland inte ens inför sina vänner bland diktaturer och tvehågsna demokratier har någon lyskraft händer något världen över. Och för andra diktaturer är det en varning om hur löslig den egna makten egentligen är.

Det som hände var uppenbart ett försök till statskupp, även om nu Wagnergruppens ledare Prigozjin hävdar att syftet inte var att byta statsledningen. Likväl var det ett försök att ändra den ryska statsledningens inriktning och agerande genom att tvinga fram ett skifte i dess ledning i form av försvarsminister och överbefälhavare.

Det hade inte varit möjligt för Wagnergruppens militära kolonner att komma så långt som de kom om det inte varit för att ryska militära ledare på lägre nivåer tillät dem. Prigozjin anträdde sin marsch mot Moskva just eftersom han ansåg att det fanns ett utrymme i form av missnöje och ogillande av Putin inom militären, säkerhetstjänsterna och i det ryska samhället.

Betecknande nog var det inga folkmassor vare sig i Rostov eller Moskva som gick ut på gatorna för att demonstrera mot att landets regim hotades. Oavsett alla andra spekulationer så är detta det mest uppenbara; det fanns inget vare sig folkligt eller regimnära stöd som utlöstes när Putins makt hotades.

Så vad händer nu, när anden är ur flaskan, maktens magik krossad och missnöjet än större än innan mot den som inte ens kunde upprätthålla den ordning som varit hans legitimitet?

Alla de i Ryssland som har en bas för att kräva makt och som anser sig ha ansvar för att återställa ordning vet att de inte längre kan lita på vare sig Putin eller på hans ordning.

Låt oss för den skull inte förväxla de militära misslyckandena i Ukraina med en militär oförmåga. Ryssland är trots sitt ekonomiska förfall och trots den internationella isolering som Putin har drivit fram en supermakt vad gäller kärnvapen och fortsatt en stormakt vad gäller konventionella förband.

Det allra första som sannolikt händer är att centrums makt krymper till regioners och olika nationella strukturers fördel. Putin har under sina mer än tjugo år vid makten konsekvent centraliserat makt till sig och Kreml. Det har kunnat ske genom löftena om ordning men också genom den respekt som ett högt våldskapital skapar. Nu kommer periferins maktcentra vilja återvinna makt.

Makthavarna kring Putin kommer att vilja stärka sin makt på sina kollegers bekostnad av det enkla skälet att om de inte gör det kommer andra göra det. Den ryska demokratirörelsen kommer sannolikt inse att det som nu pågår är en tävlan om makten bland den gamla styrande eliten.  

Minst lika viktigt för Ryssland som de inre krafterna är de till orden allierade utanför Rysslands gränser. Och det är där vi kommer se förändringar som kan påverka den internationella ordningen. Ryssland har förlorat attraktionskraft även inför de värsta despotierna

Ryssland har numera inte många vänner men de vänner man har är desto mer skamliga.

De iranska ledarna är ifrågasatta av den iranska demokratirörelsen och av folket. De torde vara bekymrade över att maktens magik föll i Ryssland eftersom det säger dem att deras makt inte är större än vad deras terror kan uppnå. Och Putin har visat sig inte vara något stöd att hålla i handen när det gäller.

Den kinesiska ledningen ser i Moskva en svaghet som de sannolikt föraktar och inte ser som någon allierad värd namnet. Tvärtom ringer även för dem alla varningsklockor när en till synes stabil regim utsätts för ett kuppförsök av det slag vi såg.

I Putins svaghet ser Kinas Xi möjligheter att ytterligare göra Ryssland till en junior partner som man dessutom kan röva på territorier. För de kinesiska ledarna blir det intressant att på nytt lyfta fram ifrågasatta gränsterritorier och i detta syfte sluta samarbetsavtal med myndigheter och regioner i Sibirien, och andra delar av Ryssland, där missnöjet är stort över Moskvas makt.

Belarus diktator Lukasjenko har kortfristigt vunnit prestige genom att medla fram den uppgörelse som Putin inte förmådde uppnå. En bas med Wagnersoldater i landet bidrar dock inte till den egna stabiliteten och en försvagad Putin innebär på längre sikt en försvagad Lukasjenko. Den belarusiska demokratirörelsen kommer sannolikt att höja ton och aktivitet.

Och runt om i den övriga världen så kommer de som tyckte Putin var en intressant partner för sitt regionala maktspel inse att det är en partner där det inte finns mycket att lita till.

Vi har därför bara sett de första stegen i ett försvagat Ryssland och ett försvagat Moskva. Först kriget och nu den speciella väpnade operation som Prigozjin inledde men gav upp. Det är lätt att stanna vid förhoppningar om att detta försvagade Ryssland innebär mindre hot och ökad säkerhet. Det är fel.

De maktstrider som kommer att följa i Ryssland kan mycket väl göra Ryssland farligare och destabiliserande. Det gäller både kriget i Ukraina och hoten mot omvärlden. Varje aspirerande ny rysk ledare kommer att vilja bevisa sin handlingskraft och försöka att med våld hålla samman landet.

Sovjetunionen var under en lång tid en konstant i europeisk och internationell politik. Tanken på en förändring av det extremt stabila förtrycket var för radikal för att tänkas och framförallt för att lägga till grund för säkerhets- och utrikespolitik.

När Sovjetunionen föll fanns inte längre denna konstant och världen i övrigt förändrades mycket snabbt. Den globala ekonomin öppnades upp och den indelning av världen som konflikten mellan öst och väst hade inneburit efterträddes av en inkludering av nästan alla länder och regioner i den globala ekonomin.

Begreppet den tredje världen förlorade sin mening och sin betydelse eftersom det vare sig fanns någon första eller andra värld och ingen del av världen var hänvisad till att stå vid sidan om.

Vi fick En värld istället för tre. Istället för Containment av den kommunistiska världens ekonomier fick vi en Diffusion där statsstyrda ekonomier och obskyra regimer kunde delta i andra länders öppna ekonomier. Kina kom att i det mönstret bli en allt mer framträdande partner, efter de marknadsekonomiska reformer som hade tagit fart redan i början på 1980-talet.

Det blev i Europa 30 år av en fredlig utveckling där öst förenades med väst i den Europeiska unionens utvidgning. Utvidgningens betydelse kan kanske enklast beskrivas med att Ukraina och Polen 1990 hade samma BNP per capita medan Polen idag har mångdubblat sin och är per capita rikare än Portugal. Polen blev i stället för att vara en ”fri yta” av det slag som Stefan Löfven menade gav Europa säkerhet ett land inkluderat i Europas gemensamma strukturer. Utvidgningen gav fred, säkerhet och välstånd.  

För Ryssland var Europas enande ett ytterligare nederlag efter Sovjetunionens upplösning. Ukraina, Belarus och Georgien utsattes därför återkommande för den ryska apparatens alla destabiliserings- och påverkansoperationer liksom direkt väpnade operationer. Det samma gällde även Armenien, som fick ryska förband stationerade i landet, Moldavien som tvingades leva med ett i praktiken rysk-ockuperat Transnistrien.

På Västra Balkan såg vi hur Ryssland aktivt försöka motverka ländernas anslutning till de västliga gemenskaperna efter Jugoslaviens upplösning och de krig som drabbade hela regionen. Ryssland blev en makt och en aktör som stod bakom serbisk nationalism, i Serbien, i Bosnien-Hercegovina och i Kosovo samtidigt som man understödde nationalistiska grupperingar i Albanien och Montenegro och med våld försökte sabotera vägen till demokrati.

Europas fredliga omvandling efter Berlinmurens fall, Sovjetunionens upphörande och järnridåns upplösning var en fantastisk utveckling i Europas historia men den förenades med en utveckling i Ryssland som från och med Putin innebar ett ökat förtryck och en växande dröm om ett i någon form återupprättat Sovjetunionen.

Freden dolde eller lurade många att tro att det var hela Europas fred som säkrats, trots att krigen på Balkan gav vittnesbörd om motsatsen. De ryska destabiliserings- och desinformationsoperationerna riktade sig inte bara mot länder i fältet mellan formaliserad hemhörighet i Väst och Ryssland utan också mot samtliga länder i det tidigare Sovjetunionen och i Östblocket, liksom mot Europa i sin helhet. Putins krav i december 2021 på en rysk intressesfär i Europa riktade sig mot alla länder i Europa och mot USA.

När nu den ryska centralmakten och Putin förlorar i makt och legitimitet innebär det en ökad instabilitet inte bara för Rysslands grannar utan även globalt. En regim som ser sin makt krympa riskerar att vilja manifestera att den militära förmågan är densamma. Diktaturregimer som tidigare har sett Ryssland som en pålitlig allierad för att hävda diktaturers legitimitet och en internationell ordning där den starkes makt är viktigare än varje nations rätt har förlorat en konstant de kunde luta sig emot. Samtidigt har den fria världen manifesterat en starkare gemenskap som ytterligare minskar både Rysslands och Kinas utrymme att försöka dominera andra.

Den demokratiska världen får nu inte göra om misstaget från 1990-talets början och se den ryska svaghet som nu blivit uppenbar som en grund för fred och säkerhet. Tvärtom måste vi på vägen mot en ny ordning visa på demokratins överlägsenhet och att den är förenad med både ekonomisk, politisk och militär styrka.

När relationerna med Ryssland blir mindre viktiga för dem som har varit måna om stödet från Moskva kommer andra att vilja fylla det tomrum av geopolitisk makt som Putinregimens misslyckanden har lett till. Därför måste Europa och USA vara globalt starka och ledande.

Kinas ambitioner att utvecklas till en globalt ledande makt kommer att förstärkas. De som har sett Ryssland som ett stöd för regimers överlevnad och respekterat landet för dess styrka kommer att söka sig nya relationer. Detta gäller inte minst de länder som under de senaste åren har försökt hävda en väg mellan Ryssland och det internationella samfundets krav på Ukrainas rätt till sina gränser. Brasilien eller Indien som i grunden tillhör den västliga sfären men som velat uppnå fördelar genom sina relationer med Putin har inte så mycket mer kvar att vinna.

För den fria världen är detta en utmaning i att dels bevara och förstärka säkerhet och fred samtidigt som den måste visa sin överlägsna attraktionskraft och geopolitiska tyngd för att vinna länder och regimer för den liberala demokratins rättsordning. I en tid av osäkerhet och förändring måste vi skapa säkerhet och driva förändringen i frihetens riktning. Det gäller för Sverige och det är en utmaning för Europa att globalt bidra till demokratiernas ledarskap.

Först av allt måste vi stärka det svenska försvaret. Osäkerheten om när ett Nato-medlemskap blir klart understryker vikten av att vi har en förmåga som gör att vi genom vårt eget agerande bidrar till den gemensamma säkerheten. Ryssland kan under de kommande åren bli ett land som allt mer desperat vill demonstrera sitt våldskapital samtidigt som inre konflikter och motsättningar kan spilla över på andra länder som Sverige.

De försvarsbeslut som borde tagits för tio år sedan bör nu beslutas och genomföras, inte än en gång diskuteras som om säkerhet i nuet kan vinnas genom planer för framtiden. Lös ut de stora bristerna i det svenska försvaret genom en engångsupplåning på 100 miljarder kronor för att med kraft säkra soldaters moderna utrustning, rekrytering av soldater, befäl och stridspiloter liksom förmågan att behålla dem.

Se till att nu påbörja full kompensation för den försvarsmateriel vi gett Ukraina och öka vår förmåga till att skydda städer, infrastruktur och militära förband med modernt luftvärn och ett flygvapen med fler plan. Se till att vi beställer de ubåtar som försvaret och kontrollen av Östersjön kräver liksom det luftvärn våra fartyg ska ha.

Det svenska flygvapnets förmåga bör anpassas till de hot det svenska samhället kan möta. I perspektivet av vårt kommande medlemskap bör det vara en grund för att de nordiska länderna kan ha full luftkontroll över Östersjön vid händelser av hot och konflikt. Vår förmåga att agera mot dem som vill påverka våra hamnar och infarter eller vår infrastruktur till havs måste skärpas. Och vi måste visa att vi har arméförband som kan ingripa mot väpnade operationer mot vårt land liksom att vi kan bidra till våra grannars säkerhet när vi blir medlemmar i Nato.

De beslut som krävs för ett starkare försvar nu får inte fastna i planeringssystemets byråkrati eller i utredande om framtidens försvar.

För det andra måste vi skärpa det svenska samhällets förmåga att agera mot terrorism och dolda påverkansoperationer. Det ställer krav på tillämpningen av den terroristlagstiftning som nu träder i kraft men också på att vi har en förmåga genom säkerhetspolis och underrättelseorgan att tidigt spåra och blockera anslag mot det svenska samhället. Vi måste agera för att utöka möjligheterna att samverka med andra länder när det gäller att angripa gränsöverskridande brottslighet och terrorgrupper.

För det tredje måste vi verka för att Europeiska unionen stärker sin försvars- och säkerhetspolitiska förmåga som ett europeiskt del av Nato och som en politisk aktör med egen förmåga. Vi bör göra det försvarsindustriella samarbetet till en del av den inre marknaden och den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken.

En gemensam politik för att motverka dem som vill använda handel som ett vapen mot enskilda medlemsstater måste vara tydlig och avskräckande för varje regim som vill tvinga europeiska länder till tystnad. Kina ska veta att vi står enade och tillsammans med den övriga fria världen. Sverige bör driva utvecklingen av strategiska allianser med USA, och andra demokratiska länder,  vad gäller inte bara försvarsförmåga utan också förmågan att utveckla den digitalisering och artificiell intelligens. Det är genom strategiskt samarbete vi kan skapa europeisk säkerhet och globalt ledarskap.

För det fjärde måste vi fullfölja stödet till Ukraina i en sådan omfattning att det inte får finnas någon tvekan i Moskva om att Ukraina är en del av Europa som över tiden kommer att integreras allt mer. Varje rysk ledare måste ha klart för sig att slaget om Ukraina är förlorat och att fortsatt krig kommer att innebära ytterligare ekonomiska, politiska och militära förluster för Ryssland.

För det femte måste vi stärka den europeiska ekonomins globala konkurrenskraft och dess geopolitiska betydelse. Det gör vi genom strategiska allianser och genom en inre marknad som omfattar alla delar av den europeiska ekonomin. Det ställer krav på nya initiativ för att tjänstesektorn ska vara lika mycket inre marknad som för varor och produkter. Den europeiska kapitalmarknaden måste bli en gemensam kapitalmarknad med lagar och regler som inte stryper eller krymper den utan med en lagstiftning som tillåter en mångfald av finansiella aktörer att bidra till investeringar.

För det sjätte måste vi nu säkra att Europa åter kan bli ledande i forskning och utveckling. Om vi ska kunna bli den mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomin i världen kräver det stora och nya satsningar på våra universitet och på vår gemensamma forskningspolitik. Europa i sin helhet bör gå från målet 3% av BNP till forskning, som inte har uppnåtts, till att uppnå ett mål om 5% av BNP. Det är en förutsättning för att vi ska kunna vara ledande när det gäller AI, biomedicin, medicinsk industri, digitalisering, moderna energikällor och transportsystem.

För det sjunde måste vi knäcka beroendet till fossila bränslen genom att säkra en tillgång på fossilfri kraftproduktion som ger Europa och Sverige ett överskott av elkraft och därmed en attraktionskraft på alla investeringar som rör moderniseringen av företag och näringsliv. Europa och Sverige måste ha en energipolitik som attraherar investeringar från världen över. Det är genom att vi är ledande i klimatarbetet som vi kan knäcka beroendet till de ekonomier som med sin olja och gas försöker påverka oss. Med modern teknologi är det Europa som kan sätta agendan för den industriella omvandling som behövs.

För det åttonde måste vi reformera och utveckla den europeiska marknadsekonomin, säkra fler handelsavtal med den fria världens länder och säkra en sammanhållning mellan dess olika ekonomier som är mer kraftfull än Kinas eller andra diktaturers.

Europeisk ekonomi måste göras stark så att den ger geopolitisk kraft. Den måste kompensera för en mindre storlek än Kinas genom att vara drivande och ledande när det gäller innovationer inom alla strategiska områden. Den måste kunna vara så stark att vi visar att vi kan vara en strategisk partner med USA och ömsesidigt hjälpa varandra. Den bör genom sin tillväxt, sina innovationer och genom sin öppenhet vara den del av världen som länder söker sig till för djupare relationer i en tid av global förändring och osäkerhet.

Det säger sig självt att vår välfärd kräver en ökad konkurrenskraft. Men det är viktigt att säga att vår demokrati och frihet, liksom den globala demokratin och friheten, kräver att vi är ledande när det gäller innovationer, forskning, utveckling och därmed konkurrenskraft.

När Rysslands ledare ser sig om i världen ska man se en stark ekonomi värnad av en gemensam säkerhet. Kina ska se en ekonomi som man måste förhålla sig till och respektera samtidigt som det strategiska samarbetet mellan Europa och USA måste ha den kraften att det sätter internationella standards baserade på marknadsekonomi och demokrati.

Det som nu händer i Ryssland innehåller på kort sikt många risker och hot och de kommande trettio åren kommer att präglas av en osäkerhet som vi måste möta med säkerhet. I en föränderlig värld ska Europa visa vägen på de förändringar som säkrar frihet, demokrati och marknadsekonomi. Det är så vi kan bygga vår säkerhet. Som ett land i EU som driver den politik Europa behöver. Osäkerheten i vår omvärld kräver att vi möter den med gemensam säkerhet och frihetens förändringar. Sverige, de nordiska länderna och EU måste vara drivande i att samla den fria världen i detta syfte.

Vi måste visa att demokratins och frihetens samhällen är de som skapar utveckling och människors lycka genom att drömmar kan förverkligas. Fria samhällen är den starkaste geopolitiska kraft vi kan ha inför världens despotier och de hot som ett instabilt Ryssland innebär. Då skapar vi förutsättningar för att ett nytt Ryssland någon gång i framtiden kan kliva fram ur de skuggor Putin skapat och åter kan finna en väg till det europeiska huset. Det är genom att med USA, förutom försvarsalliansen, utveckla strategiska allianser inom ekonomins och digitaliseringens områden som vi kan sätta en internationell ordning grundad på den liberala demokratins ideal.

Frihetens och demokratins geopolitiska kraft är i grunden oövervinnlig om vi bara inser dess styrka. I en tid av förändring måste vi se till att rätt förändring vinner. Det gäller i Europa och det gäller globalt.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker