Gunnar Hökmark: Sverige kan välja mellan allianslöshet eller medlemskapets skydd

I den nya värld vi lever i efter den 24 februari har frågan om ett svenskt Nato-medlemskap satts på sin spets. Det är med all uppenbarhet en annan värld än den som den svenska säkerhetspolitiska debatten förts i under efterkrigstiden och även efter Sovjetunionens fall 1991. 

Det finns idag ingen som kan hävda att vi genom vår alliansfrihet står neutrala eller utanför den konflikt som Ryssland skapat. Att ”200 år av alliansfrihet har tjänat oss väl” är inget argument när världen har förändrats. Stabiliteten i vår del av världen är redan rubbad av rysk aggression och Sverige står inte längre utanför. Därmed blir frågan om svenskt Natomedlemskap en oundviklig fråga om att välja mellan allianslöshet eller medlemskapets skydd. 

Båda alternativen kräver lika aktiva val. Båda alternativen kräver sin majoritet och i inget fall är det i en demokrati rimligt att det är en minoritet, eller ett enskilt parti, som avgör. Frånvaron av en bred majoritet för det ena legitimerar inte att en smal minoritet blockerar det andra. 

Den naivitet, och de illusioner, som många politiker nu hänvisar till för att ursäkta brister i de senaste 20 årens säkerhets- och försvarspolitik får inte längre styra oss. 

Säkerhetspolitik får aldrig byggas på illusioner eller naivitet. Säkerhetspolitik ska byggas på säkerhet. Förhoppningar och vår strävan efter en fredlig utveckling får aldrig stå i motsats till det som vår säkerhet kräver. Nu lever vi i en tid då naivitet och illusioner kan drabba oss hårt och skoningslöst. Då är det allvarligt att en del av Nato-motståndet bygger på illusioner och förhoppningar om att andra ska hjälpa oss efter att kriget har drabbat oss.

Trots ett brinnande krig i Europa, trots att vi ser hur Ukrainas städer bombas sönder och sjukhus, mödravårdscentraler, shoppingcentra och teatrar jämnas till marken är det som att delar av det svenska Nato-motståndet inte vill se att det är detta som också kan drabba ett land som Sverige. Likväl bygger deras säkerhetspolitik på tanken att vi ska hoppas på hjälp först när kriget drabbat oss. Det blir för oss så som Ukraina i dag hoppas på hjälp från Sverige och andra. 

Det är nämligen konsekvensen av att man väljer bort säkerhetsgarantier som avhåller Ryssland från att angripa oss och i stället hoppas på att andra länder ska vilja hjälpa oss när det väpnade våldet har drabbat oss. Då förs redan kriget i Sverige oavsett hur mycket hjälp vi får, eller inte får. Argumentationen mot Nato bygger på förhoppningar, och det är enbart förhoppningar, om att andra ska förena sig med oss i ett krig som redan förs i och kring Stockholm liksom på Gotland eller i Skåne. 

Man åberopar på fullt allvar Europeiska unionens solidaritetsklausul som alternativ till ett medlemskap i Nato, trots att den absoluta huvuddelen av medlemmarna i EU också är medlemmar i Nato just eftersom EU inte har den gemensamma försvarsförmåga som krävs. 

Solidaritetsklausulen – som Sverige dessutom var emot – sträcker sig heller inte längre än att medlemsländerna lovar att stödja andra medlemsländerna så mycket som de anser sig kunna. Löftet att hjälpa Sverige är inte starkare än Sveriges löfte att hjälpa andra. Motsvarande gäller förhoppningar om stöd från Storbritannien byggda på en försvarsministers löften eller alla de andra samarbetsavtal som åberopas för att till det yttre kompensera för de säkerhetsgarantier som dessa länder tillsammans enbart garanterar genom Nato. 

Hoppet är en illusion och en naivitet som inte har med säkerhet att göra.  Sverige skulle sannolikt få hjälp och stöd i alla de former som Sverige vid händelse av krig mot andra skulle vilja ge. Så som omvärlden nu vill hjälpa Ukraina. Men det är en löslig grund att bygga vårt lands säkerhet på. 

Det förlopp som de hoppas på bygger dessutom på att kriget redan har kommit till Sverige. Det är då vi ska hoppas på andras hjälp. När städer har bombats, soldater stupat, civila dödats och sjukhus jämnats med marken. När människor flyr, unga människor mobiliseras och vi redan har lidit våra första civila och militära förluster. 

Alternativet är de säkerhetsgarantier som gäller i Nato och som har gett hela Europa och alla våra grannar fred.

 Det finns i grunden ingen säkerhetspolitisk analys av situationen i Östersjöregionen som säger något annat än att våra grannars medlemskap i Nato har stärkt stabilitet och säkerhet i vår del av världen. För Sverige är de baltiska ländernas medlemskap i Nato en säkerhet men på motsvarande sätt är vårt utanförskap en osäkerhet för dem. Utan säkerhetsgarantier är vi liksom alla andra allianslösa mer utsatta för den som i någon form vill utöva väpnat våld mot oss.

Med säkerhetsgarantier innebär däremot krigshandlingar mot ett medlemsland också krig mot världens starkaste försvarsallians, som aldrig behövt se ett land bli angripet. Det innebär inte bara att vi får omedelbar hjälp med alla de medel som krävs om vi angrips utan också att Ryssland vet redan innan man tänker sig att angripa Sverige att vi har ett för ryska förband övermäktigt försvar. 

Vi kan inte genom allianslöshet ställa oss vid sidan om hot som de facto riktar sig mot Sverige som suverän stat. Vi kan däremot genom allians klargöra att ett angrepp mot oss är ett angrepp på världens starkaste samlade militära förmåga. 

Antingen en säkerhetspolitik med säkerhetsgarantier, som gett Europa stabilitet i decennier, eller en säkerhetspolitik baserad på förhoppningar som grusats för en lång rad nationer. Så ser alternativen ut. Framtida ursäkter om naivitet och krossade illusioner kommer inte hjälpa oss. Vi har ett aktivt val mellan två alternativ att göra. Båda kräver sin majoritet. 

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker