Gunnar Hyltén-Cavallius: På flykt undan hungern

En häftig massmedial debatt om hunger pågick som bäst under försommaren. Man tvistade om den språkliga betydelsen: vad står ”hunger” för egentligen?

Jag har läst en bok som tar läsaren till hungerns handfasta verklighet. Här rör det sig om att vara alldeles vid gränsen att svälta ihjäl.  För många människor kom denna gräns att passeras.

Just frågan om mat – eller snarare bristen på mat – utgör avstamp i boken Nordkorea: Nio år på flykt från helvetet (Libris) av Eunsun Kim i samarbete med Sébastien Faletti. Förlaget har på begäran släppt den i nyutgåva.

Eunsun Kim var elva år när den livshotande svälten slog till. Hon befann sig ensam i lägenheten i Eundeok i nordöstra delen av Nordkorea. Svältdöden hade redan skördat pappan. Nu var modern och storasystern iväg för att söka efter något att äta för familjen. Men Eunsun misströstar. Hon har inte fått någon mat på en knapp vecka och tror till på köpet att mamman övergett henne. Detta skrämmer mer än döden. Hon försöker skriva ner sina sista tankar på ett papper.

Då dyker mor och syster äntligen upp – men utan någon mat. Nu kan de lägga sig ner tillsammans och dö. Så händer något följande morgon. Mammans vilja till liv har inte lämnat henne: ”Plötsligt reser hon sig upp, och blicken har fått en ny glöd.”

Vad som sedan följer ska inte avslöjas i detalj här. En mångårig flykt startar. Det primära i den inledande fasen handlar inte om längtan efter frihet eller mänskliga rättigheter. Flyktbeslutet, hur ogenomförbart det än ter sig, grundar sig på hunger, verklig sådan. Lyckan inträffar inte när man till slut nått över gränsfloden till Kina. Den lilla familjespillran anar inte att deras flykt ska pågå i nio år. 

När den unga kvinnan bestämmer sig för att teckna ner sin personligt upplevda historia, befinner hon sig i Sydkorea. Detta är ett totalt annorlunda land. Här råder kapitalism och ett ofta hårt tävlingsklimat. Men bortsett från detta finns friheten. Boken är dedicerad till alla unga i Nordkorea, ”i hopp om att de ska få tillbaka sin frihet och sin rätt att drömma”.

Skildringen av den ytterst mödosamma flykten med sina bakslag kan läsas som en bladvändande thriller. Av än större intresse är författarens reflexioner om förtryckets Nordkorea men också om längtan efter de båda nationshalvornas återförening. ”Förr eller senare, när vi minst anar det, kommer diktaturen att falla.” Men först, tillägger hon, måste vi lära oss om roten till det onda.

Hur kunde det bli så här? Koreakriget rasade för sjuttio år sedan. Formellt är de båda staterna ännu i krig med varandra, endast vapenstillestånd råder. Så under 1990-talets mitt med Eunsun i skolåldern bryter hungersnöden ut. Landet som varit starkt beroende av den kommunistiske storebrodern Sovjetunionen förlorade detta stöd vid Sovjets fall 1991.

Väl i Seoul bestämmer sig de tre familjemedlemmarna att söka bygga upp en ny tillvaro, att hitta försörjning. Eunsun, som förlorat många år av skolgång, sätter sig i skolbänken igen och lyckas ta sig ända fram till universitetsexamen.

Hon talar mest i förbigående att hon anslutit sig till en protestantisk församling. ”Jag har ingen särskild stark tro, med det känns i alla fall som om jag ingår i en stor familj.” Tilläggas bör att kristna i Sydkorea, i varje fall vid tiden för familjens flykt, var med och bistod ekonomiskt under den sista fasen av färden till Sydkorea.

Slutligen utmynnar boken i en vädjan att världen måste få upp ögonen för den fasansfulla tillvaro som nordkoreanerna lever i. På våra breddgrader bidrar den kristna organisationen Open Doors till att informera om förhållanden för kristna i Nordkorea. I ett flertal år har staten legat i topp i World Watch Listvad gäller förföljelse.

Boken rekommenderas. Den ger ett skakande men hoppfullt vittnesbörd till oss läsare i vårt välmående land. För den som vill se ett par intervjuer med Eunsun Kim hänvisas till Skavlan och Malou efter tio (båda på YouTube). Som det heter: om detta må vi berätta.

Gunnar Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol.lic.