Gunnar Jervas; Bör vi hjälpa Gorbatjov-och i så fall hur
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUNNAR JERVAS:
Bör vi hjälpa Gorbatjov
och i så fall hur?
Vad blir följden av de krafter
som Gorbatjov släppt lösa i Sovjetunionen?
För svensk del bör vi rimligen
undvika att göra om det misstag
som västmakterna gjorde under
70-talets avspänning. d v s
pumpa in massvis med pengar i
öststaternas existerande beslutsapparater. Sovjetekonomin
tycks nu ha hamnat i ett mellanläge där den varken låter sig
styras av planer eller marknadskrafter.
Sverige borde därför koncentrera sig på t ex de baltiska staterna och ta emot några hundra
företagsledare per år och ge
dem ekonomutbildning. Då skulle många goda kontaktpunkter
skapas liksom en mera affärsmässig miljö.
Gunnar Jervas är docent vid
Abo Akademi och laborator vid
FOA.
F
ör ett par år sedan pryddes framsidan på The Economist av en frodig björn, överhöljd med i väst
·vanliga konsumtionsartiklar. Bilden illustrerade en då vanlig uppfattning – man
trodde, eller hoppades, att Gorbatjovs reformpolitik rätt snart skulle frambringa
ett sovjetsamhälle av västerländsk överflödstyp.
I dag höjs i stället röster som säger att
Gorbatjovs reformer visserligen varit välmenade, men ingalunda tillräckliga. Om
situationen i Sovjetunionen inte snabbt
förbättras skulle Gorbatjovs fortsatta
maktinnehav vara hotat, och som en följd
härav, fortsatta reformer. Vi i Väst borde
därför hjälpa Gorbatjov, såväl materiellt
som symboliskt. Framstående anhängare
av hjälpteorin föreslår exempelvis att man
bör tilldela sovjetledaren Nobels fredspris.
Karriären återspeglar
personligheten
Är denna välvilliga bild av Gorbatjov
verkligen väl underbyggd? Bedömer man
honom efter hans uttalanden framstår
han onekligen som en stor fredsvän och
idealist. Problemet med detta kriterium är
emellertid att politiker ofta säger det de
tror att auditoriet vill höra, och inte vad
de faktiskt tycker och tänker.
En bättre fingervisning om vad Gorbatjov egentligen går för kan man få genom
att granska hans hittillsvarande karriär.
Kom ihåg att han är uppväxt i – och med
enastående snabbhet – tagit sig upp genom den enorma makthierarki som den
sovjetiska partiapparaten utgör. Vad
krävs det för egenskaper för att lyckas
med ett sådant konststycke? Säkert både
intelligens och energi. Samtidigt måste
man nog förutsätta att en snabbklättrare i
denna maktdjungel knappast kan låta sig
besväras av några mer omfattande moraliska restriktioner.
Vanligt är att man tillskriver Gorbatjov
äran för det sovjetiska uttåget ur Afghanistan. Säkert spelade han en stor roll i
sammanhanget. Betyder inte detta att han
tagit avstånd från allt vad militära tvångsmetoder heter? Knappast. Den minnesgode erinrar sig säkert att Moskva efter
Gorbatjovs maktövertagande först trappade upp sina militära operationer i
Afghanistan. Då dessa inte gav avsett
resultat kom beslutet att den sovjetiska
krigsmakten skulle dra sig tillbaka. Gorbatjov verkar med andra ord ha gjort nödvändigheten till en dygd. Att inte visa stor
försiktighet och realism i umgänget med
en supermakt vars ledare visat så stor förfarenhet i konsten att laga efter lägenhet
ter sig för mig närmast dumdristigt.
Debet och kredit i Sovjetunionen
Låt oss därefter granska resultatet av
Gorbatjovs agerande. Är det verkligen
riktigt att sovjetledaren uträttat så mycket
gott som det sägs? Och vad blir egentligen
följden, på lite sikt, av de krafter han
släppt lösa?
De allra flesta västerlänningar anser
nog att Gorbatjovs Glasnost-politik utgör
ett stort framsteg. Så tycker säkert många
sovjetmedborgare också, särskilt de intellektuella, som ju är beroende av ett öppnare klimat. Möjligt är emellertid att det
finns en hel del sovjetmänniskor som i
dag saknar den entydighet som tidigare
gav stabilitet åt deras tillvaro. Hur stor
vikt man bör tillskriva sistnämnda förhål- !ande kan naturligtvis diskuteras. Troligen är ökad komplexitet ett pris som måste betalas för en ökad frihet.
Vad man inte kan bortse ifrån är emellertid att den vanlige sovjetmedborgaren i
dag, fyra år efter Gorbatjovs tillträde, på
intet sätt uppnått en rimlig materiell standard. Enligt många bedömare ·har de
materiella levnadsvillkoren i Sovjetunionen faktiskt försämrats under senare år,
och det är svårt att se någon ljusning.Gorbatjov har rört om ordentligt i systemet
med sin Glasnost och sin Perestrojka,
men han har inte förmått ta de steg som är
Sovjetekonomin tycks ha hakat upp
sig i. ett olyckligt mellanläge, där
den varken låter sig styras av planer
eller marknadskrafter.
nödvändiga för att skapa en effektiv produktion och distribution av väsentliga
livsförnödenheter. Hyllorna gapar tommare än på länge. I själva verket tycks
sovjetekonomin ha hakat upp sig i ett
olyckligt mellanläge, där den v.arken låter
sig styras av planer eller marknadskrafter.
Efter Gorbatjovs tillträde har de nationella motsättningarna som bekant börjat
stiga till ytan. Skulle sovjetledningen visa
sig oförmögen att skapa bättre levnadsförhållanden kan fler och fler nationaliteter, inte bara de baltiska, komma att inrikta sig på en direkt lösgöring från Moskva.
I såfall kan man inte utesluta uppkomsten
av väpnade konfrontationer mellan centrum och periferi inom sovjetväldet.
Hotfulla svallvågor
Nu skall man inte glömma bort att det ute
idelrepublikerna finns en hel del obehagligt farliga vapen som kan tänkas falla i
händerna på olika befrielserörelser. Till
och med kärnvapen skulle kunna byta
ägare. Synnerligen intrikata avskräcknings- och påtryckningssituationer skulle
iså fall kunna uppstå, där utlösta hot allvarligt kunde skada omgivande grannstater (radioaktivt nedfall!). Naturligtvis kan
det just skisserade scenariot sägas vara
Under dessa omständigheter framstår ett åtelförenat Tyskland som ett
logiskt nästa steg.
mindre sannolikt. Mot detta kan emellertid invändas att historien visat sig besitta
en icke oäven förmåga att realisera just
osannolika händelseutvecklingar.
Utvecklingen i de så kallade satellitstaterna har hittills varit ojämn, så till vida att
Ungern och Polen tagit täten i förändringsprocessen, medan Östtyskland och
Tjeckoslovakien slagit till bromsarna. En
icke-kommunistisk regering håller på att
etableras i Warszawa. Inom en inte alltför
avlägsen framtid kommer Budapest förmodligen att vandra samma väg. I sanning
omvälvande förändringar! Varje uppriktig anhängare av demokrati i västerländsk
mening kan inte undgå att ge Gorbatjov
en eloge för att han så påtagligt påskyndat
denna process.
Men vad.händer sedan? Av mycket att
döma kommer det i längden inte att
lyckas för DDR och Tjeckoslovakien att
ställa sig vid sidan av den östeuropeiska
demokratiseringsprocessen, särskilt om
425
man förutsätter att Moskva skulle ha utmönstrat Brezjnevdoktrinen. Så långt allt
gott och väl. Antag alltså att Östtyskland
skulle dras med i den demokratiska processen. Om östtyskarna fick full valfrihet
ter det sig inte otroligt att de skulle eftersträva en utveckling av västtysk typ. Hittills har DDR försökt legitimera sig som
en socialistisk mönsterstat. Men vad skulle egentligen motivera existensen av en liten tysk stat, vägg i vägg med en betydligt
större och mer framgångsrik sådan, om de
ideologiska skillnaderna tonade bort?
Inte mycket. Under dessa omständigheter
framstår ett återförenat Tyskland som ett
logiskt nästa steg.
Redan i dag är Förbundsrepubliken
den starkaste staten i Centraleuropa, och
ett nytt Stortyskland skulle bli än mer
dominerande. Knappast någon av grannstaterna önskar sig en sådan utveckling.
Men vem skall kunna hindra den så länge
Moskva är fullt upptaget på hemmaplan?
Knappast USA. Snarare skulle nog amerikanerna ta tillfället i akt att komma tillrätta med sina underskott genom att trappa ned sin militära närvaro i Europa.
Frankrike och England skulle säkert vilja,
men inte kunna, stoppa en tysk återförening. Och om den inte kunde stoppas, vilka gränser skulle ett pånyttfött Stortyskland göra anspråk på i öst? Kom ihåg att
Tysklands gränser för inte alltför länge sedan gick långt inne i det som idag är
Polen …
Bristande samsyn i väst
Låt oss summera. Gorbatjov har gjort en
hel del berömvärda insatser. Men samtidigt har han släppt loss krafter som för
miljoner människor ter sig minst sagt
426
oroande.De mer långsiktiga effekterna av
hans agerande är så tvetydiga att ansvarsfulla politiker i Väst säkerligen gör klokt i
att noga överväga varje åtgärd som påverkar utvecklingen i Öst. Oreflekterad aktivism skulle bara göra ont värre. Vad som
behövs är ett synnerligen selektivt program, baserat på en noggrann konsekvensanalys.
Hur ser då västvärldens agerande gentemot Öst egentligen ut? Västtyskarna
driver redan i dag ett sjuttiotal företag tillsammans med ryssarna,s kjoint ventures.
Många nya planeras. Helrnuth Kohl och
Michail Gorba~ov undertecknade nyligen elva bilaterala avtal. Västtyskarnas
aktivitetsnivå är i själva verket så hög att
fransmännen börjat dra öronen åt sig. I
Frankrike fruktar man att tyskarna håller
på att återupprätta sin traditionella inflytelsesfär i Öst. President Mitterand har
redan reagerat med en mer aktiv fransk
östpolitik. Vad beträffar USA är det riktigt att amerikanerna visat återhållsamhet
när det gäller att pumpa in nya pengar i
östländerna. I sammanhanget bör man
emellertid komma ihåg att den amerikanska ekonomin av i dag, med sina väldiga
underskott, har en betydligt lägre biståndskapacitet än tidigare. Washington
har kanske inte så stort val.
Enligt min uppfattning gör man det litet för enkelt för sig om man beskriver
västvärldens politik gentemot Öst som
passiv, förorsakad av överdriven misstänksamhet mot Sovjet. Det främsta felet
med västvärldens östpolitik, i den mån
man kan tala om en sådan, är snarare att
den inte grundas på någon genomtänkt
samsyn. BRD agerar främst utifrån sina
speciella östintressen, vilka särskilt
Frankrike betraktar med stor misstänksamhet och försöker motarbeta. Detta är
olyckligt, eftersom det kan bidra till att
öka instabiliteten i en redan ”skakad”
region.
Kraftsamla det svenska biståndet!
För svensk del bör vi rimligen undvika att
göra om det misstag som västmakterna
gjorde under 70-talets avspänning, det
vill säga pumpa in massvis med pengar i
öststaternas existerande beslutsapparater. Tillståndet i dessa stater visar att de,
tillsammans med en del ”progressiva”
Ansvarsfulla politiker i Väst gör
klokt i att noga överväga varje åtgärd som påverkar utvecklingen
Öst.
u-länder, toppar ligan över effektiva förslösare av finansiella och materiella resurser. Som bekant förmår flera öststater inte
ens betala räntorna på sina utlandslån.
Uppslag tilllämplig utformning av det
svenska biståndet kan i stället hämtas från
EG-komissionen. Den har av toppmötet i
Paris (G7) fått i uppdrag att samordna
västvärldens bistånd till Polen och
Ungern. En ide som kommit upp i detta
sammanhang är att föra över en del av
EG:s livsmedelsöverskott till Polen, där
det skulle köpas av polackerna för lokal
valuta. Intäkterna skulle sedan satsas på
en strukturreform av det polska jordbruket. Vårt bilaterala bistånd bör likaledes vara strukturförändrande. I annat
fall riskerar vi bara att livstidsförlänga ett
garnmalt uttjänt system – och därmed
göra pinan längre.
I dessa dagar talas mycket om att upprätta gemensamma företag med östländerna. Nu skall man komma ihåg att
s kjoint ventures blivit något av ett modeord, och därför bör betraktas med en viss
skepsis. Svenska affärsmän som ger sig in i
sådan verksamhet i öst måste räkna med
att råka ut för en hel del enerverande
problem. Svårigheter brukar exempelvis
dyka upp i samband med revision och
Det främsta felet med västvärldens
östpolitik är snarare att den inte
grundas på någon genomtänkt
samsyn.
valutaöverföring. Ja, inte ens telenätet
fungerar tillfredsställande. För övrigt saknar Sverige fortfarande ett investeringsskyddsavtal med Sovjetunionen.
Betingelserna för gemensamt företagande i öst är med andra ord inte särskilt goda. Vad vi i nuläget borde koncentrera oss på är att låta östmänniskor genomgå ekonomutbildning i Sverige. Om
vi på detta sätt utbildade några hundra
företagsledare per år skulle detta tämligen
427
snabbt skapa många goda kontaktpunkter och en mer affärsmässig miljö på östsidan. Därefter skulle det troligen gå betydligt bättre att börja driva gemensamma
företag.
Till slut måste man komma ihåg att
Sverige är ett litet land med begränsade
resurser. För att inte plottra bort oss helt
bör vi. välja ut en region där vi koncentrerar huvuddelen av våra resurser. Det bör
vara ett område där vi har så många komparativa fördelar som möjligt, exempelvis
de baltiska staterna. Med dem har vi sedan gammalt goda relationer, de ligger
geografiskt bra till och Sverige är faktiskt
beroende av dessa länder i flera avseenden.De miljösatsningar som vi skulle få ut
mest effekt av, per krona räknat, ligger
förmodligen på andra sidan Östersjön!
Och det behövs inte särskilt mycket fantasi för att inse att ett demokratiskt och
välutvecklat Baltikum, där svenska företag verkade i full frihet, kunde lämna ett
bra bidrag till Sveriges säkerhet. Vilka
militära operationer av någon omfattning
skulle kunna starta från sådana ”svenskbygder” utan att det kom till vår kännedom?
Bör vi hjälpa Gorbatjov
och i så fall hur?
Vad blir följden av de krafter
som Gorbatjov släppt lösa i Sovjetunionen?
För svensk del bör vi rimligen
undvika att göra om det misstag
som västmakterna gjorde under
70-talets avspänning. d v s
pumpa in massvis med pengar i
öststaternas existerande beslutsapparater. Sovjetekonomin
tycks nu ha hamnat i ett mellanläge där den varken låter sig
styras av planer eller marknadskrafter.
Sverige borde därför koncentrera sig på t ex de baltiska staterna och ta emot några hundra
företagsledare per år och ge
dem ekonomutbildning. Då skulle många goda kontaktpunkter
skapas liksom en mera affärsmässig miljö.
Gunnar Jervas är docent vid
Abo Akademi och laborator vid
FOA.
F
ör ett par år sedan pryddes framsidan på The Economist av en frodig björn, överhöljd med i väst
·vanliga konsumtionsartiklar. Bilden illustrerade en då vanlig uppfattning – man
trodde, eller hoppades, att Gorbatjovs reformpolitik rätt snart skulle frambringa
ett sovjetsamhälle av västerländsk överflödstyp.
I dag höjs i stället röster som säger att
Gorbatjovs reformer visserligen varit välmenade, men ingalunda tillräckliga. Om
situationen i Sovjetunionen inte snabbt
förbättras skulle Gorbatjovs fortsatta
maktinnehav vara hotat, och som en följd
härav, fortsatta reformer. Vi i Väst borde
därför hjälpa Gorbatjov, såväl materiellt
som symboliskt. Framstående anhängare
av hjälpteorin föreslår exempelvis att man
bör tilldela sovjetledaren Nobels fredspris.
Karriären återspeglar
personligheten
Är denna välvilliga bild av Gorbatjov
verkligen väl underbyggd? Bedömer man
honom efter hans uttalanden framstår
han onekligen som en stor fredsvän och
idealist. Problemet med detta kriterium är
emellertid att politiker ofta säger det de
tror att auditoriet vill höra, och inte vad
de faktiskt tycker och tänker.
En bättre fingervisning om vad Gorbatjov egentligen går för kan man få genom
att granska hans hittillsvarande karriär.
Kom ihåg att han är uppväxt i – och med
enastående snabbhet – tagit sig upp genom den enorma makthierarki som den
sovjetiska partiapparaten utgör. Vad
krävs det för egenskaper för att lyckas
med ett sådant konststycke? Säkert både
intelligens och energi. Samtidigt måste
man nog förutsätta att en snabbklättrare i
denna maktdjungel knappast kan låta sig
besväras av några mer omfattande moraliska restriktioner.
Vanligt är att man tillskriver Gorbatjov
äran för det sovjetiska uttåget ur Afghanistan. Säkert spelade han en stor roll i
sammanhanget. Betyder inte detta att han
tagit avstånd från allt vad militära tvångsmetoder heter? Knappast. Den minnesgode erinrar sig säkert att Moskva efter
Gorbatjovs maktövertagande först trappade upp sina militära operationer i
Afghanistan. Då dessa inte gav avsett
resultat kom beslutet att den sovjetiska
krigsmakten skulle dra sig tillbaka. Gorbatjov verkar med andra ord ha gjort nödvändigheten till en dygd. Att inte visa stor
försiktighet och realism i umgänget med
en supermakt vars ledare visat så stor förfarenhet i konsten att laga efter lägenhet
ter sig för mig närmast dumdristigt.
Debet och kredit i Sovjetunionen
Låt oss därefter granska resultatet av
Gorbatjovs agerande. Är det verkligen
riktigt att sovjetledaren uträttat så mycket
gott som det sägs? Och vad blir egentligen
följden, på lite sikt, av de krafter han
släppt lösa?
De allra flesta västerlänningar anser
nog att Gorbatjovs Glasnost-politik utgör
ett stort framsteg. Så tycker säkert många
sovjetmedborgare också, särskilt de intellektuella, som ju är beroende av ett öppnare klimat. Möjligt är emellertid att det
finns en hel del sovjetmänniskor som i
dag saknar den entydighet som tidigare
gav stabilitet åt deras tillvaro. Hur stor
vikt man bör tillskriva sistnämnda förhål- !ande kan naturligtvis diskuteras. Troligen är ökad komplexitet ett pris som måste betalas för en ökad frihet.
Vad man inte kan bortse ifrån är emellertid att den vanlige sovjetmedborgaren i
dag, fyra år efter Gorbatjovs tillträde, på
intet sätt uppnått en rimlig materiell standard. Enligt många bedömare ·har de
materiella levnadsvillkoren i Sovjetunionen faktiskt försämrats under senare år,
och det är svårt att se någon ljusning.Gorbatjov har rört om ordentligt i systemet
med sin Glasnost och sin Perestrojka,
men han har inte förmått ta de steg som är
Sovjetekonomin tycks ha hakat upp
sig i. ett olyckligt mellanläge, där
den varken låter sig styras av planer
eller marknadskrafter.
nödvändiga för att skapa en effektiv produktion och distribution av väsentliga
livsförnödenheter. Hyllorna gapar tommare än på länge. I själva verket tycks
sovjetekonomin ha hakat upp sig i ett
olyckligt mellanläge, där den v.arken låter
sig styras av planer eller marknadskrafter.
Efter Gorbatjovs tillträde har de nationella motsättningarna som bekant börjat
stiga till ytan. Skulle sovjetledningen visa
sig oförmögen att skapa bättre levnadsförhållanden kan fler och fler nationaliteter, inte bara de baltiska, komma att inrikta sig på en direkt lösgöring från Moskva.
I såfall kan man inte utesluta uppkomsten
av väpnade konfrontationer mellan centrum och periferi inom sovjetväldet.
Hotfulla svallvågor
Nu skall man inte glömma bort att det ute
idelrepublikerna finns en hel del obehagligt farliga vapen som kan tänkas falla i
händerna på olika befrielserörelser. Till
och med kärnvapen skulle kunna byta
ägare. Synnerligen intrikata avskräcknings- och påtryckningssituationer skulle
iså fall kunna uppstå, där utlösta hot allvarligt kunde skada omgivande grannstater (radioaktivt nedfall!). Naturligtvis kan
det just skisserade scenariot sägas vara
Under dessa omständigheter framstår ett åtelförenat Tyskland som ett
logiskt nästa steg.
mindre sannolikt. Mot detta kan emellertid invändas att historien visat sig besitta
en icke oäven förmåga att realisera just
osannolika händelseutvecklingar.
Utvecklingen i de så kallade satellitstaterna har hittills varit ojämn, så till vida att
Ungern och Polen tagit täten i förändringsprocessen, medan Östtyskland och
Tjeckoslovakien slagit till bromsarna. En
icke-kommunistisk regering håller på att
etableras i Warszawa. Inom en inte alltför
avlägsen framtid kommer Budapest förmodligen att vandra samma väg. I sanning
omvälvande förändringar! Varje uppriktig anhängare av demokrati i västerländsk
mening kan inte undgå att ge Gorbatjov
en eloge för att han så påtagligt påskyndat
denna process.
Men vad.händer sedan? Av mycket att
döma kommer det i längden inte att
lyckas för DDR och Tjeckoslovakien att
ställa sig vid sidan av den östeuropeiska
demokratiseringsprocessen, särskilt om
425
man förutsätter att Moskva skulle ha utmönstrat Brezjnevdoktrinen. Så långt allt
gott och väl. Antag alltså att Östtyskland
skulle dras med i den demokratiska processen. Om östtyskarna fick full valfrihet
ter det sig inte otroligt att de skulle eftersträva en utveckling av västtysk typ. Hittills har DDR försökt legitimera sig som
en socialistisk mönsterstat. Men vad skulle egentligen motivera existensen av en liten tysk stat, vägg i vägg med en betydligt
större och mer framgångsrik sådan, om de
ideologiska skillnaderna tonade bort?
Inte mycket. Under dessa omständigheter
framstår ett återförenat Tyskland som ett
logiskt nästa steg.
Redan i dag är Förbundsrepubliken
den starkaste staten i Centraleuropa, och
ett nytt Stortyskland skulle bli än mer
dominerande. Knappast någon av grannstaterna önskar sig en sådan utveckling.
Men vem skall kunna hindra den så länge
Moskva är fullt upptaget på hemmaplan?
Knappast USA. Snarare skulle nog amerikanerna ta tillfället i akt att komma tillrätta med sina underskott genom att trappa ned sin militära närvaro i Europa.
Frankrike och England skulle säkert vilja,
men inte kunna, stoppa en tysk återförening. Och om den inte kunde stoppas, vilka gränser skulle ett pånyttfött Stortyskland göra anspråk på i öst? Kom ihåg att
Tysklands gränser för inte alltför länge sedan gick långt inne i det som idag är
Polen …
Bristande samsyn i väst
Låt oss summera. Gorbatjov har gjort en
hel del berömvärda insatser. Men samtidigt har han släppt loss krafter som för
miljoner människor ter sig minst sagt
426
oroande.De mer långsiktiga effekterna av
hans agerande är så tvetydiga att ansvarsfulla politiker i Väst säkerligen gör klokt i
att noga överväga varje åtgärd som påverkar utvecklingen i Öst. Oreflekterad aktivism skulle bara göra ont värre. Vad som
behövs är ett synnerligen selektivt program, baserat på en noggrann konsekvensanalys.
Hur ser då västvärldens agerande gentemot Öst egentligen ut? Västtyskarna
driver redan i dag ett sjuttiotal företag tillsammans med ryssarna,s kjoint ventures.
Många nya planeras. Helrnuth Kohl och
Michail Gorba~ov undertecknade nyligen elva bilaterala avtal. Västtyskarnas
aktivitetsnivå är i själva verket så hög att
fransmännen börjat dra öronen åt sig. I
Frankrike fruktar man att tyskarna håller
på att återupprätta sin traditionella inflytelsesfär i Öst. President Mitterand har
redan reagerat med en mer aktiv fransk
östpolitik. Vad beträffar USA är det riktigt att amerikanerna visat återhållsamhet
när det gäller att pumpa in nya pengar i
östländerna. I sammanhanget bör man
emellertid komma ihåg att den amerikanska ekonomin av i dag, med sina väldiga
underskott, har en betydligt lägre biståndskapacitet än tidigare. Washington
har kanske inte så stort val.
Enligt min uppfattning gör man det litet för enkelt för sig om man beskriver
västvärldens politik gentemot Öst som
passiv, förorsakad av överdriven misstänksamhet mot Sovjet. Det främsta felet
med västvärldens östpolitik, i den mån
man kan tala om en sådan, är snarare att
den inte grundas på någon genomtänkt
samsyn. BRD agerar främst utifrån sina
speciella östintressen, vilka särskilt
Frankrike betraktar med stor misstänksamhet och försöker motarbeta. Detta är
olyckligt, eftersom det kan bidra till att
öka instabiliteten i en redan ”skakad”
region.
Kraftsamla det svenska biståndet!
För svensk del bör vi rimligen undvika att
göra om det misstag som västmakterna
gjorde under 70-talets avspänning, det
vill säga pumpa in massvis med pengar i
öststaternas existerande beslutsapparater. Tillståndet i dessa stater visar att de,
tillsammans med en del ”progressiva”
Ansvarsfulla politiker i Väst gör
klokt i att noga överväga varje åtgärd som påverkar utvecklingen
Öst.
u-länder, toppar ligan över effektiva förslösare av finansiella och materiella resurser. Som bekant förmår flera öststater inte
ens betala räntorna på sina utlandslån.
Uppslag tilllämplig utformning av det
svenska biståndet kan i stället hämtas från
EG-komissionen. Den har av toppmötet i
Paris (G7) fått i uppdrag att samordna
västvärldens bistånd till Polen och
Ungern. En ide som kommit upp i detta
sammanhang är att föra över en del av
EG:s livsmedelsöverskott till Polen, där
det skulle köpas av polackerna för lokal
valuta. Intäkterna skulle sedan satsas på
en strukturreform av det polska jordbruket. Vårt bilaterala bistånd bör likaledes vara strukturförändrande. I annat
fall riskerar vi bara att livstidsförlänga ett
garnmalt uttjänt system – och därmed
göra pinan längre.
I dessa dagar talas mycket om att upprätta gemensamma företag med östländerna. Nu skall man komma ihåg att
s kjoint ventures blivit något av ett modeord, och därför bör betraktas med en viss
skepsis. Svenska affärsmän som ger sig in i
sådan verksamhet i öst måste räkna med
att råka ut för en hel del enerverande
problem. Svårigheter brukar exempelvis
dyka upp i samband med revision och
Det främsta felet med västvärldens
östpolitik är snarare att den inte
grundas på någon genomtänkt
samsyn.
valutaöverföring. Ja, inte ens telenätet
fungerar tillfredsställande. För övrigt saknar Sverige fortfarande ett investeringsskyddsavtal med Sovjetunionen.
Betingelserna för gemensamt företagande i öst är med andra ord inte särskilt goda. Vad vi i nuläget borde koncentrera oss på är att låta östmänniskor genomgå ekonomutbildning i Sverige. Om
vi på detta sätt utbildade några hundra
företagsledare per år skulle detta tämligen
427
snabbt skapa många goda kontaktpunkter och en mer affärsmässig miljö på östsidan. Därefter skulle det troligen gå betydligt bättre att börja driva gemensamma
företag.
Till slut måste man komma ihåg att
Sverige är ett litet land med begränsade
resurser. För att inte plottra bort oss helt
bör vi. välja ut en region där vi koncentrerar huvuddelen av våra resurser. Det bör
vara ett område där vi har så många komparativa fördelar som möjligt, exempelvis
de baltiska staterna. Med dem har vi sedan gammalt goda relationer, de ligger
geografiskt bra till och Sverige är faktiskt
beroende av dessa länder i flera avseenden.De miljösatsningar som vi skulle få ut
mest effekt av, per krona räknat, ligger
förmodligen på andra sidan Östersjön!
Och det behövs inte särskilt mycket fantasi för att inse att ett demokratiskt och
välutvecklat Baltikum, där svenska företag verkade i full frihet, kunde lämna ett
bra bidrag till Sveriges säkerhet. Vilka
militära operationer av någon omfattning
skulle kunna starta från sådana ”svenskbygder” utan att det kom till vår kännedom?